Vargsläkte

vargslc3a4kte-av-caroline-l-jensen-2011Jag börjar äntligen ta tag i min ständigt växande skämshög av böcker. Senast Borde vara död och nu Vargsläkte.

Caroline L. Jensen har för länge sen övertygat mig om att hon behärskar skräckformatet i novellform. Men hur står det till med skräckromanen? Jag påbörjade faktiskt Vargsläkte redan för två år sedan, glömde sedan kvar den ute i sommarstugan och där blev den liggandes. Detta trots att jag gillade inledningen. Nu är jag väldigt glad över att jag återupptäckte boken igen.

Vera återvänder till sin hemstad Jämnviken för att hjälpa sin mormor med att renovera upp det fallfärdiga strandhotellet som finns i familjens ägo. Men Vera blir snart varse om att huset ruvar på många hemligheter. Det är något konstigt med Veras mormor Ylva, likaså med hennes ständigt närvarande väninnor. Dessutom verkar det spöka i kåken…

Vargsläkte är i mitt tycke mycket mer en spänningsthriller med mysteriekänsla, och inte någon renodlad skräckroman. Den är aldrig speciellt läskig. Mig gör det inte ett smack, då den trots att den krypande skräcken uteblir, innehåller mycket annat göttigt. Jensen lyckas balansera blandningen av spöken, varulvar, helare och allt vad det är på ett fantastiskt vis. Småstadskänslan är hela tiden påtaglig och det sakta nystandet i vad som egentligen är i görningen är väl beskriven. Med det sagt dyker det ändå upp en del mustig splatterskräck mellan all mystik som livar upp. Jensen skriver dessutom väldigt intelligent och blandar gärna in humor i all misär. Papegojan Dolores med hennes ständiga ”Skit på dig!” är exempel på enkel men skön humor som dyker upp i helt rätt (men ändå fel) lägen.

Vargsläkte: Lykanthropos I skulle bli den första delen i en planerad trilogi, nu blir det inte så då förlaget gick i konkurs strax efter att boken släpptes. Det är väldigt synd. Den sista halvan av boken är väldigt spännande och händelserik. Det fanns mycket att bygga vidare på här. Jag tycker ändå att den första delen fungerar bra som en fristående bok. Den slutar på ett hyggligt tillfredsställande sätt även om den också öppnar upp för en fortsättning.

Om Jensen övertygat mig om att hon kan skriva lika bra längre berättelser? Med råge!

Boken finns att köpa lite här och där. Verkar dock bara finnas som e-bok numera.

Hej då Sverige!

Jajamän! Nu drar jag till varmare breddgrader. På söndag ger sig nämligen hela familjen av till Kreta. Woho!

Det där med packningen då? Jo, det artar sig. Viaplay har en grymt bra nedladdningsfunktion så jag har fyllt upp våra surfplattor med filmer. Mest för barnens skull. För egen del blir det åtminstone Django Unchained någon gång under semestervistelsen. Böckerna går det lite si och så med. Kampen står mellan dessa just nu, men känns onödigt att ta med sig allihop.

semesterböcker

Det lutar åt att jag skippar Doktor Joseph och Udda verklighet tills vidare. Maskinblod-böckerna vill jag verkligen plöja igenom nu. Trean anlände häromdan (tack till Affront!) och tvåan har jag haft stående i bokhyllan på tok för länge. Huset vid avgrunden av William Hope Hodgson har jag hört mycket gott om och på tiden att jag tar mig an något äldre. Den leende vännen och Drömmarnas boning känns behagligt korta och kan lämpa sig bra under resan. Vi får se. Det där med att välja ut reselektyr är svåra grejer!

Bloggen kommer att puttra på i vanlig ordning även när jag är borta. Jag har åtminstone ett par tidsinställda inlägg som kommer att dyka upp under de kommande dagarna. Vi hörs på riktigt igen om cirka en vecka. Hej så länge!

Borde vara död

borde_vara_dod_LUDet var Eskapix-novellen Brinnande betong som introducerade mig för Pål Eggert. En spännande och välskriven liten sak jag uppskattade mycket. Min andra kontakt med Pål skedde över Facebook. Jag hade fått upp ögonen för författarens andra roman, De döda fruktar födelsen, det lät verkligen som en bok i min smak. Dessvärre verkade den helt omöjlig att få tag på. Men efter att ha kontaktat Pål himself via Facebooks chatfunktion så landade det ett exemplar i brevlådan några dagar senare. Hygglig kille, och trevlig dessutom. I samband med att jag läste antologin Mörkerseende, där Påls finfina novell Gå till döden som till en älskare ingår, blev jag återigen uppmärksammad på hur talangfull och skicklig denne författare är. I samma veva insåg jag att hans tredje roman, Borde vara död, redan stod i min bokhylla. Varför jag inte tagit mig an den tidigare är och förblir ett mysterium. Hur som helst, nu är den utläst och ja, det här är som förväntat en riktig fullträff.

I Borde vara död har Göteborg förvandlats till en ovanligt smutsig men också magisk plats. Vi får följa samhällets absoluta bottenskick på intimaste vis. Jag har skrivet om den makabra bajssekvensen tidigare men här finns också många osedvanligt råa och äckliga händelser gestaltade. Berättelsen kretsar kring Isa och Sebastian. Två mystiska personligheter. Sebastian jobbar på det hem där boken utspelar sig till störst del. Ett hem för missbrukare, hemlösa och människor som inte platsar i det vanliga samhället. Men dagen då den svansförsedda (en kroppsmodifikation sägs det) Isa flyttar in börjar oförklarliga dödsfall avlösa varann. Sebastian bestämmer sig för att ta reda på vad det är som håller på att hända med hans arbetsplats. Är Isa egentligen den person hon utger sig för att vara? Är ens Sebastian den person han utgör sig för att vara?

Jag går verkligen igång på den här typen av skräck. Det är förvisso inte en renodlad skräckis, utan här samsas inslag av fantasy, äventyrlig action och socialrealism (som det så fint uttryckt står på omslagets baksida), men det är språket som verkligen tilltalar mig. Det väjer inte undan eller skäms för sig. Här får vi det hemska upptryckt i ansiktet. Det är brutalt, närgånget och skitigt. Här finns inga hjältar i ordets rätta bemärkelse eller tillrättalagt dravel, bara kall hård verklighet. Likaså fantasifull overklighet. Jag tycker det finns något unikt över hur Eggert skriver. Boken säger något om det samhälle vi lever i samtidigt som han på ett överraskande övertygande sätt implementerar fantastiska skeenden. Pål Eggert är utan tvekan en fantastikförfattare av rang och jag ser fram emot att få läsa mer av honom i framtiden.

Borde vara död kan du köpa lite varstans och gavs ut av Styxx Fantasy 2013. Påls blogg hittar du här.

Rymdvoodoo vid Apcheravinen!

rymdvoodoo_omslagRymdvoodoo vid Apacheravinen! är en underlig liten bok. Historierna är fragmentariska, vrickade och oftast inte längre än en sida. Det märks att herr Kölle har haft roligt när han författat detta. Den glädje och entusiasm som färgar bokens drygt hundra sidor smittar nämligen verkligen av sig.

Kölle har märkbart inspirerats av klassisk kiosklitteratur och skräpig b-film från förr. Han benämner det själv som en hyllning. Här vimlar det av strålpistoler, tidsportaler, zombienazister, rymdpatruller, krabbfolk, och det är hela tiden medvetet ostigt. Några karaktärer återkommer i de små berättelserna. Blixt Armstrong, Glimmermannen, Koppar-Britt och Technicolor Tex med flera. Lite som en röd tråd genom det i övrigt trassliga garnnystanet av helt oförutsägbara historier.

Men det här är inte för alla. Gud nej! Man måste uppskatta den här typen av tramsig underhållningslitteratur för att ryckas med. Själv tycker jag det är en störtskön liten bok som jag säkerligen kommer återkomma till fler gånger. Den härligt nostalgiska stilen i kombination med skrivarglädjen och humorn gör mig glad som läsare. Blodigt allvar och seriöst hantverk i all ära men ibland kan snurriga texter om Cementmumien från Mars och en reptilgud vid namn Röntgen-Berra funka nog så bra.

Love Kölles hemsida hittar du här och info om boken finnes här.

Mörkerpepp: Maskinblod 3

maskinblod3_omslag_storAffront Förlag fortsätter att pumpa ut sina sci-fi-antologier och inte mig emot. De två föregående Maskinblod-samlingarna håller väldigt hög klass och ett knippe riktigt bra och tankeväckande noveller. Nu har det blivit dags för den tredje samlingen i serien och i vanlig ordning innehåller den berättelser från ett gäng namnkunniga och intressanta författare.

Medverkar gör bland annat Oskar Källner, Boel Bermann, Johannes Pinter, KG Johansson, Eva Holmquist och Markus Sköld som jag alla redan omnämnt här i bloggen tidigare. Men här återfinns också nya bekantskaper för mig. Beställde nyss novellsamlingen ”Främling. Inkräktare”, skriven av Hans Olsson som också medverkar till exempel. Som grädde på moset så bidrar superduktiga Caroline L. Jensen med en kortroman.

”Maskinblod 3” ges ut av Affront Förlag och släpps den 18 september.
morkerpeppbloggserien

Parasitus

parasitusomslagFamiljen Billgren har fått nog av storstaden. Inte ska deras två barn växa upp i denna betongdjungel? De bosätter sig istället på den norrländska glesbygden i Norrbotten. En stor omställning för pappan Jack och desto mindre för hustrun Sarah som växt upp i området. På en bilfärd hem plockar de upp en gammal rullstolsbunden man. Han är svårt skadad och de tar därför med sig mannen till familjens nya hem för att plåstra om honom. Lämpligt nog är Sarah sjuksköterska. Men snart börjar det hända mystiska saker. Oförklarliga saker. Saker som kommer få stora konsekvenser.

Jag är vansinnigt förtjust i detta. Inte bara för att berättelsen i sig är skickligt uppbyggd utan för att konceptet med farliga väsen på en utsatt plats är bland det mest spännande jag vet. Alien, Rovdjuret och The Thing. Människor som slåss mot det okända. En varelse de inte förstår sig på. Panik. Rädsla. Utsatthet. Det är något som verkligen får mig att gå igång på det här.

Parasitus hamnar definitivt i det här facket och Johansson är oerhört duktig på att bygga upp den stämning som krävs för att låta historien lyfta. Långsamt och metodiskt jobbar Johansson upp en obehagskänsla som blir mer påtaglig ju längre in i berättelsen jag kommer. Han har dessutom låtit det utspela sig på en plats där karaktärerna får kämpa och slita oavsett om de blir angripna av främmande varelser eller inte. Snön piskar, mobilerna saknar täckning och kylan gör sig ständigt påmind. Johansson har skapat de bästa förhållandena för en skräckroman.

Det här är bra, väldigt bra till och med. Christian Johansson är riktigt vass på att ta fram älskvärda karaktärer och få mig att känna för dem alla. Men han är lika bra på att skriva läskig skräck. Det mörker som omger de sista sidorna i boken är omvälvande läsning. Skrämmande och gripande. Men det övernaturliga tar aldrig överhanden. Det blir aldrig för mycket eller för plojigt. Länge spekulerade jag i om det överhuvudtaget fanns med några övernaturliga inslag. Det känns till en början mer som en spänningsroman utan direkta kopplingar till den typen av skrämsellitteratur. Men den finns där. Och den är naggande god. Parasitus är ett absolut måste för alla som gillar bra skräck.

Parasitus är skriven av Christian Johansson och utgiven av Epok Förlag. Jag har förhandsläst boken som släpps den 8 september.

Rapport augusti 2014

guardians-galaxy-big

Film:
Guardians of the Galaxy
Captain America: The Winter Soldier
The Amazing Spider-Man 2
Riddick

TV:
Vikings Säsong 2

Kortfilm:
Yellow
Tempbot

Böcker:
En man av stil och smak – Anders Fager
Stockholms undergång – Fruktan
Mörkerseende – Epok Förlag
Vackra kyrkor jag besökt – Johannes Pinter (manus/förhandsläsning)

Serieromaner:
Guardians of the Galaxy: Legacy Vol. 1

Noveller:
Husdjur är inte tillåtna på Pärlan – Caroline L. Jensen
Smårå septemberskog – Caroline L. Jensen
Dödsängeln – Lars Rambe

Spel:
The Swapper

Kommentar:
Väldigt kvalitativ läsning denna månad med Stockholms undergång, Mörkerseende och En man av stil och smak. Sensommarens släpp av svensk skräcklitteratur har imponerat och då har jag ändå John Ajvide Lindqvists Himmelstrand och kommande Parasitus av Christian Johansson som pockar på uppmärksamheten i bokhyllan. I övrigt har jag stiftat bekantskap med Guardians of the Galaxy, både i serieform och på vita duken. I båda fallen var det sjukt underhållande möten. Det blev en hel del superhjältar denna månad i form av Captain America: The Winter Soldier och The Amazing Spider-Man 2. Förstnämnda var överraskande bra och en klar förbättring sedan den första filmen om en av Marvels töntigaste superhjältar. Spännande konspirationsaction och en intressantare premiss än att rädda världen för den fyrtiotredje gången i ordningen. Andra filmen om Spindel-mannen var också bra. Aningen tama skurkar och en sämre, hafsigare andra del av filmen, men ändå sevärd utan tvekan. Jag är nyfiken på hur de tar det vidare med tanke på den omvälvande avslutningen.

Statistik 2014:
Film: 33
Kortfilm: 6
TV: 27
Böcker: 16
Noveller: 22
Serieromaner: 12
Spel: 8

Tidigare:
Rapport januari
Rapport februari
Rapport mars
Rapport april
Rapport maj
Rapport juni
Rapport juli

Mörkerpepp: Vackra kyrkor jag besökt

För all del, sommaren kan möjligen fortfarande hänga kvar ett tag till. Jag är dock skeptisk med tanke på augustis ständiga skräpväder och lika eviga regnande. Något som är bra när vi närmar oss mörkare kvällar och när det ruggiga vädret tar vid mer och mer är att det dåliga samvetet är som bortblåst. Gräsklipparen går i ide, båten behöver inte längre ösas och jag kan frossa i tv-serier, tv-spel, böcker och film utan att jag känner några som helst krav eller förpliktelser.

Så vad ska man ägna sig åt under de kommande månaderna? Jo, det har jag svaret på i en återkommande bloggserie kallad ”Mörkerpepp”. Först ut – ”Vackra kyrkor jag besökt” av Johannes Pinter.

I Johannes Pinters debutroman möter vi Valdemar, en väktare som har fått i uppgift att utrota de övernaturliga hot som är knutna till Sveriges kyrkor. ”Vackra kyrkor jag besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött)”, som är hela boktiteln, verkar kunna bli ett actionfyllt skräckäventyr. Premissen känns väldigt lockande för mig som älskar oknytt och sagoväsen. Pinters första roman dyker upp först i december men det släpptes nyligen en boktrailer, för att låta oss komma i rätt stämning, som gör väntan än mer långdragen.

Mer om boken hos Eskapix. Johannes blogg finner du här, dessutom är han en av författarna som skriver för debutantbloggen just nu.
morkerpeppbloggserien

En man av stil och smak

enmanavstiloch smakI ”En man av stil och smak” fortsätter Anders Fager att utveckla den mytologi han byggt upp i och med ”Samlade svenska kulter” och ”Jag såg henne idag i receptionen”. Det hela tar vid direkt efter förra boken. Cornelias fullständiga sammanbrott, med allt vad det innebar, har precis ägt rum. Den här gången följer vi istället CeO Molin, Cornelias ex-pojkvän. En bibliotekarie med en förkärlek för ovärdeliga bokskatter. Allra helst de med ockult karaktär. Men han är också en festfixare av rang och har en fot inne i de sällskap få känner till. Som anställd vid Kungliga biblioteket i Stockholm har det varit en lätt match att samla på sig en mängd eftertraktade dyrgripar. Men med annalkande profetior bortom horisonten är det är fler än CeO som är på jakt efter dessa mytomspunna föremål.

På baksidan av boken hävdas det att det är en fristående fortsättning på ”Jag såg henne idag i receptionen” men jag vill påstå att mycket av behållningen försvinner om man tidigare inte tagit del av Fagers verk. I sin senaste roman har författaren lånat friskt från sina äldre texter och inte minst dess karaktärer. ”Det där andra Stockholm” etableras verkligen på riktigt den här gången. Mystiska ordrar, magiker och andra hemliga sällskap flimrar förbi i rasande takt. Den som redan är Fager-fanatiker har mycket att hämta här. Det blinkas både hit och dit. Den mystiske gubben Fredman, sekten från Borås och flertalet andra figurer som det tidigare har berättats om dyker upp och knyter ihop flertalet lösa trådar.

Det kommer väl inte som någon överraskning att jag redan är Fager-frälst. Med ”En man av stil och smak” understryks det ytterligare. Jag älskar hur jag som trogen läsare ständigt belönas med fanservice. Men det är subtilt och välavvägt, inte för uppenbart. Att fokuset flyttats till CeO uppskattar jag. Det är en av Fagers mer intressanta karaktärer. Jag både hejar på honom och hatar honom. Däremot tycker jag boken tappar lite tempo i mitten när Bertholtz levnadsöde uppdagas. Det är visserligen ett fascinerande ihopkok av historiskt korrekt dåtid och fantasifull fantastik, men med betoning på just det historiska. Det är många namn och skeenden som får ta för mycket plats.

Samtidigt är det en behaglig språngbräda inför den händelserika sista delen som är spektakulärt intensiv. Här träffar minst sagt skiten fläkten. Avslutningen är magnifik, jag hade gåshud under de sista sidorna, och det är bannemig en av de mer rafflande upplösningar jag haft förmånen att ta del av. Samtidigt suktar jag redan efter mer. För det finns definitivt mer som behöver utforskas i Fagers värld innan berättelsen om CeO, Cornelia och alla andra vi lärt känna under resans gång tackar för sig.

Läs mer om ”En man av stil och smak” här.

Den elaka vikarien

denelakavikarienInte anade jag att en bok med titeln ”Den elaka vikarien” skulle fiskas upp ur min brevlåda för någon vecka sen. En barnbok, till mig? Hur som helst blev det uppenbart när jag läste på framsidan vilka som tecknat och författat, nämligen Daniel Thollin och Anders Fager.

Sistnämnde får nog räknas som en av mina senare års favoritförfattare och förstnämnde har jag uppfattat ligger bakom omslagen för rollspelet ”Bortom” som jag känner till genom en av Farfarsparadoxens mest trogna lyssnare, Robert Jonsson, författare för spelet.

Hur som helst. Det är lite klurigt för mig att bedöma boken då jag inte är målgruppen, samtidigt är inte heller min äldste son tillräckligt gammal (han är sju) för att kunna agera någon typ av försökskanin. Min känsla är ändå att jag hade uppskattat den om jag varit i åldrarna 9-14 år.

Thollins teckningar är läckra och Fagers rimmande med tarmar, blod och annat makabert är fyndigt sammansatt. Men för en trettiofyraårig skräckfantast blir det såklart lite tamt och mest bara putslustigt. Men jag är inte heller målgruppen som sagt. Mitt elvaåriga jag hade förmodligen applåderat febrilt när den elaka vikarien rycker igång motorsågen och skrämmer vettet ur eleverna i klassrummet…

Mer om ”Den elaka vikarien” hittar du här.