Stockholmspesten

Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.

– – –

Det lilla förlaget Swedish Zombie fortsätter att leverera undergångshistorier till folket! Trojanerna av Lova Lovén från samma utgivare var en av 2016 års höjdpunkter och Sofia Albertssons Stockholmspesten håller fanan högt även detta år.

I Stockholmspesten får vi möta Elin, pojkvännen Martin, kompisen Annelie och brorsan Kenneth. Det hela börjar med att vattnet blir odrickbart, ständiga störningar i elnätet avlöser varandra och kollektivtrafiken slutar fungera. Men värst av allt är den mystiska smittan som angriper invånarna.

Albertsson hanterar sina karaktärer väl och bygger långsamt upp relationen dem emellan och hur de hanterar den rådande krisen när Stockholm sakta faller samman på olika håll. Som jag nämnde i intervjun med Sofia tidigare i veckan så förvånades jag över den något återhållsamma upptakten i berättelsen. Stockholms förfall sker i en beskedlig takt och jag blir förbryllad över att stadens befolkning tar det med sådan ro. Det här får till viss del sin förklaring senare i boken och jag ska tillägga att jag uppskattar hur författaren noggrant beskriver Elins och de övrigas förändrade vardag. Jag får en bra känsla för hur de anpassat sig till den rådande situationen vilket får det att bli mer skrämmande när skiten träffar fläkten på riktigt under bokens avslutande del.

Jag gillar också den surrealism som får ta plats emellanåt. Det finns delar i boken som verkligen spär på mystiken kring den underliga infektionen som drabbar människorna. Däremot får jag ingen riktig klarhet i hur allt ligger till. Jag både gillar och ogillar att några trådar i berättelsen inte riktigt binds samman. Å ena sidan är det skönt att få fantisera om hur allt hänger ihop på egen hand, å andra känns det som jag missat viktiga pusselbitar under resans gång.

Hur som helst. Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.

Titel: Stockholmspesten
Författare: Sofia Albertsson
Genre: Skräck, thriller
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Swedish Zombie

”Haha, vilken förolämpning att inte längre vara grotesk och snuskig!”

Författarintervju: Sofia Albertsson

Stockholmspesten är din första roman. Hur föddes idén och blev den som du tänkt dig?

Det stämmer, jag hade faktiskt inte planerat att skriva någon roman, jag tyckte det verkade svårt och som oerhört mycket jobb (vilket det också var). Men när jag hörde av mig till Jonny Berg på Swedish Zombie angående annat, så frågade han om jag inte kunde skriva en roman och jag tyckte det lät spännande att prova. Så då gjorde jag det! Efter att ha läst på lite om vad man bör tänka på när man skriver en roman, så satte jag igång. Det är väldigt annorlunda mot hur jag brukar skriva när jag skriver noveller. Idén till handlingen i Stockholmspesten kommer från en gammal novell som jag skrev runt 2010, ”Igelkottens mycel”, jag blev aldrig nöjd med den så den har legat orörd på datorn sedan dess. Men jag har ändå aldrig kunnat släppa handlingen, det visade sig nu i efterhand att temat behövde mer utrymme än vad en novell kan ge. Ja, boken blev mycket bättre än jag hoppades! Första råmanuset jag skickade till Jonny var bra, men efter konstruktiv kritik, testläsare och mer Albertssonska tillägg blev den verkligen precis så som jag tänkt mig.

Din historik som författare har gett oss verk som Sexpuckona anfaller!, Den plötsliga dörren och De överflödiga. Hur ser du själv på din resa som författare fram till Stockholmspesten?

Som att jag lär mig väldigt mycket ju mer jag skriver. Med Stockholmspesten blev det till och med så att när jag väl skrivit klart slutet och börjat läsa igenom från början, så fick jag genast sätta mig och skriva om en massa på grund av att jag lärt mig så mycket av de där nästan 300 sidorna jag just skrivit. Det är det rent tekniska. Om vi kollar på teman och genre så tycker jag ändå att jag håller mig till det som intresserar mig, på ett sätt är Stockholmspesten mer lik stämningen i Den plötsliga dörren (speciellt i novellen med samma namn) än De överflödiga. Det vill säga lite surrealistisk, lite skrämmande och märklig. Stockholmspesten skulle kunna passa bra in bland de andra novellerna i Den plötsliga dörren om den vore kortare.

Vad är det som lockar med att skriva om undergång och samhällets kollaps?

Svaret finns i frågan: undergång och kollaps. Det är ju oerhört spännande! Jag älskar att läsa dystopier och skildringar av apokalyps och postapokalyps, det är väl vetskapen om att alla civilisationer har en utmätt livslängd. De föds och de dukar under. Så har det varit genom hela mänsklighetens historia, inget är konstant, det är så verkligheten funkar. Låter kanske deppigt, men vi vet ju inte om vår civilisation har peakat än eller inte, kanske kommer det bara bli bättre i tusen år? Eller inte, kanske peakade vi på 80-talet ihop med jättestora frisyrer, Jenkatuggummi och neontights? Det beror väl på teknik, naturkatastrofer, smittor eller ekonomiska system. Men det är alltid spännande att fantisera, hur skulle allt kunna gå under? Går det långsamt? Händer det med en smäll? Hur blir det sen? Överlever vissa delar av samhället, hur kommer vi i så fall att börja om? Hur skulle det vara att leva i en stad som långsamt går under, lite mer dag för dag? Vad händer om elen slutar fungera, hur löser vi ett sånt problem? Det finns hur mycket som helst att spekulera i! Och på något sätt så är det väl alla våran gemensamma skräck – att allt vi tar för givet och känner oss trygga i: vardagsrutiner, familj, jobb och sociala tillställningar, en dag kan komma att rasa samman. Det finns ingen som undkommer det, det skrämmer i alla fall mig.

Hur förberedd är du själv om domedagen kommer?

Helt okej ändå! Har en fäbod i Dalarna som jag planerar att fly till med familj och djur, det finns mark att odla på och vatten från egen brunn. När jag var barn hade vi inte dragit in el än, så skulle den försvinna är det inte omöjligt att återgå till öppna spisen som värmekälla och matlagningsplats. Låter dock rätt slitsamt att överleva där, helt avskuren från allt, iskallt utedass om vintern, men vad gör man inte när pesten kommer? Alternativet att stanna kvar i stan är ju långt värre.

Nu har jag visserligen bara läst halva boken vid intervjuns tidpunkt men hittills har du valt en mer lågmäld framtoning den här gången. Mer av krypande skräck och mystik, och mindre av det groteska och riktigt snuskiga som jag lärt känna från några av dina tidigare noveller…

Haha, vilken förolämpning att inte längre vara grotesk och snuskig! Nu stundar en identitetskris här… Men jag hoppas och tror att det handlar mer om formatet. Noveller är en helt annan sak, där har man inte tid att bygga upp någon stämning, det händer mycket på få sidor för att få plats med en hel berättelse. Det är som att äta körsbäret på tårtan och jag gillar det verkligen. Att skriva en roman ger en utrymme till att bygga upp en stämning, utveckla karaktärerna som är med i berättelsen, hoppa i tiden, plantera ut ledtrådar, ha mer än en handling och så vidare. Jag gillar det också! Jag tycker själv att romaner som kör pang på rödbetan blir lite tråkiga, för antingen måste de ju fortsätta hålla samma tempo och det blir repetitivt, eller så planar de ut mot slutet och det vill man ju inte heller. En krypande, mystisk skräck gräver sig in under huden på läsaren på ett annat sätt, väcker frågor och osäkerhet. Men med det sagt så kommer du nog ändå få din beskärda del av snusk och groteska inslag när boken närmar sig slutet…

Vad händer härnäst? Finns det nya skrivprojekt på g?

Ja, det finns det alltid, hjärnan låter mig aldrig vara ifred och pilla mig i naveln. Jag jobbar på två projekt just nu, inget jag kan diskutera dock, men planer finns i alla fall!


Sofia Albertsson är aktuell med undergångsromanen Stockholmspesten som ges ut av Swedish Zombie. Mer info om Sofia hittar du här.

Tårpilens år

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

– – –

Fantasy-litteraturen har fått stå tillbaka till förmån för skräcken med några få undantag sedan mina tonår. Då slukades böcker från bland annat Terry Brooks, Tolkien, Robin Hobb och Robert Jordan med omättad aptit. Kanske blev det en överdos där och då med följd av ett sug som inte riktigt infunnit sig sedan dess. När jag nu återvänder till genren igen med Lupina Ojalas Tårpilens år känns det som ett kärt återseende.

Tårpilens år är till skillnad från mycket annat i genren en kompakt och fokuserad berättelse. Det finns en början och ett slut och jag är impad av hur mycket som klämts in på de 273 sidorna. Det är arketypisk fantasy med magiska inslag, en utvald hjälte, och en kamp mellan gott och ont i centrum.

Lupina Ojala skriver vackert och målar upp en intressant värld utan att involvera allt för många huvudpersoner eller platser. Det är en koncentrerad men väl uttänkt historia, utan stora fältslag, politiska intriger och annat som andra böcker i genren ofta inriktar sig på. Stundtals känns den mer som en klassisk saga med sina stillsamma partier och en vag ton av C.S. Lewis smyger sig på.

Jag gillar verkligen det här och personligen känns Tårpilens år som en perfekt inkörsport för att återigen berika mitt liv med lite fantasy. Lupina Ojala återuppfinner inte hjulet igen men Tårpilens år har en egen stil som ändå känns bekant och hemtam.

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Genre: Fantasy
Utgiven av: Catoblepas förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus, Adlibris

Raseri

Ett livsfarligt virus sprider sig som en löpeld genom Stockholm och lämnar inget annat än förödelse efter sig. Telefonlinjerna är överbelastade och polisen Erik får inte tag i sin fru som befinner sig på annan ort med deras dotter. Han måste se till att de hamnar i säkerhet. Att de klarar sig från den ondska som viruset bär med sig.

Den framgångsrika MMA-fightern Pontus räds inte några kamper. Runt hörnet väntar en ljus framtid men när Stockholm drunknar i kaos, tar livet en helt ny vändning.

Finns det några vinnare i raseriets spår?

– – –

De svenska författarna fortsätter förse oss med välsmakande undergångshistorier. Jag tackar och bugar. Andreas Ek är en ny bekantskap och Raseri är hans debutroman som behandlar samma attraktiva scenario. Människor börjar bete sig som mordiska galningar när en epidemi breder ut sig över Stockholm och Sverige. Mitt i det rådande kaoset hamnar polisen Erik, kollegan Karin och MMA-fightern Pontus. Tillsammans försöker de ta reda på vad som drabbat människorna som blivit smittade. Samtidigt i utkanten av staden kämpar Eriks fru och dotter för att överleva på egen hand.

Med en bekant berättelse om hur världen förändras efter ett virusutbrott lämnar mig Raseri en aning otillfredsställd. Jag har läst otaliga zombieromaner vid det här laget och Andreas Eks berättelse känns allt för förutsägbar utan några oväntade överraskningar som skakar om. Med det sagt, tycker jag ändå han gör det bra. Det finns en nerv i berättandet och en intressant vetenskaplig teori om hur viruset blivit till. Flera av bokens scenarion som målas upp är dessutom riktigt spännande.

Det råder ingen direkt brist på svenska böcker av det här slaget just nu och med tanke på konkurrensen tycker jag inte riktigt Raseri når upp till de allra bästa i samma genre. Det är förvisso en välskriven historia med enkelt och rakt språk som uppmuntrar till fortsatt läsning med ett tilltalande apokalyps-tema, men utan egna infallsvinklar eller nytänkande inslag. Läsvärd om man som jag älskar den här typen av berättelser men inget som dröjer sig kvar.

Titel: Raseri
Författare: Andreas Ek
Genre: Diskbänksapokalyps
Utgiven av: Eken förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

X – Den sista platsen

En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse. Tillsammans med sin hund Hagge nosar han sig djupare in i mysteriet kring den undflyende gestalten »X« som tycks ligga bakom allting. Spåren leder till ett enormt parti kokain samt till ett oändligt fält med kortklippt gräs och en himmel utan sol.

Samtidigt dras Tommys systerson Linus allt djupare in i X verksamhet. Han är 17 år och bor i det megalomaniska höghusbygget Gårdsstugan. Allt sedan han som 13-åring började sälja sin egen ADHD-medicin har han drömt om att få deala i de högre divisionerna. När han slutligen får chansen visar sig verksamheten vara både farligare och underligare än vad han kunnat föreställa sig.

X – Den sista platsen är en övernaturlig kriminalroman där småbrottslighet korsar det utomvärldsliga. Det finns en större plan bakom det som inträffar och mycket pekar mot Brunkebergstunneln. Krafter bortom människans kontroll sipprar in i förorterna och förändrar Stockholm.

Nån däruppe måste gilla oss. Eller inte.

– – –

X – Den sista platsen är avslutningen på den trilogi som startades med Himmelstrand, och senare också följdes upp av Rörelsen. Det är tre väldigt olika böcker. Medan Himmelstrand kan liknas vid en mardrömslik hallucination med det mystiska fältet som skådeplats, är Rörelsen en intim skräckhistoria med flera självbiografiska drag från författaren själv. X – Den sista platsen är något helt annat. Även om de tre romanerna av förlaget beskrivs som fristående vill jag hävda att de bör läsas som en helhet. Det finns mycket som hänger ihop och fältet och Brunkebergstunneln är återkommande inslag i alla de tre böckerna.

John Ajvide Lindqvist har själv beskrivit sin nya bok som, ”det mest hårdkokta jag skrivit”, och det kan jag skriva under på. Det här doftar klassisk svensk kriminalroman lång väg. Gangsters, coola kids som langar kokain och en snokande reporter är några av de mer framstående ingredienserna. Samtidigt finns det ett övernaturligt inslag som förbryllar och fascinerar. Även om jag inte golvades av den första boken Himmelstrand, så har alltid det underliga fältet och vad det egentligen är för någonting gjort mig nyfiken. En del av frågorna kring denna plats lämnas obesvarade medan andra får sin förklaring i och med denna sista del.

Det hela berättas ur två karaktärers perspektiv. Tommy T, tidigare vass skjutjärnsjournalist som har sett sina bästa dagar, och hans 17-åriga systerson och wannabe-gangster Linus. Båda två upplever den våg av kriminalitet som sveper in över Stockholm på olika fronter när den mystiska personen kallad X tar över narkotikahandeln. På ett oförklarligt vis begår dessutom alla hans konkurrenter självmord. Det är mörkt och grådaskigt med påtaglig deckarkänsla.

John Ajvide Lindqvist har satt samman ett engagerande karaktärsgalleri. X är en intressant skurk, Tommy T en livstrött man med en skickligt beskriven rädsla för att binda sig och Linus som genomgår en övertygande förvandling från liten småtjuv till storskalig langare. Mysteriet med de övernaturliga komponenterna sätter extra krydda på historien.

Det är en spännande och väl sammansatt thriller. Jag blir kanske inte golvad av berättelsen denna gången heller men jag har fått en annan förståelse för hur allt hänger samman. Både Himmelstrand och Rörelsen som läsupplevelser har växt nu i efterhand när allt knutits ihop. Avsaknaden av skräckelement och en genre som inte riktigt tilltalar gör mig dock lite mindre uppspelt. Det är ett ambitiöst och storslaget hantverk men det är heller inte riktigt den fullträff som jag hoppades på.

Titel: X: Den sista platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Thriller
Utgiven av: Ordfront
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Hemmet

Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

– – –

Jag älskade Mats Strandbergs första renodlade skräckroman Färjan. Det är en klaustrofobisk historia om den panik som infinner sig när blodtörstiga monster löper amok på ett kryssningsfartyg. Det fanns såklart mycket att tycka om med det storslagna blodbadet i den berättelsen, men det var främst karaktärerna som gjorde det hela intressant.

För Mats Strandberg kan sina karaktärer. Färjan visade prov på det, Hemmet bevisar att det inte var en engångsföreteelse. Karaktärerna i Färjan, likaså i Hemmet, är människor av kött och blod som handlar på ett rationellt sätt. De är inte arketyper för gott eller ont, och besitter en svärta och ett djup. Jag känner för dem, lider med dem och hejar på dem.

I Hemmet tar handlingen plats på ett demensboende. De gamla människorna som vistas där är stilsäkert återgivna. Den ständigt upprepande tanten som nämner att hon varit sekreterare åt direktör Palm ungefär 30 gånger, den sexgalna gubben som drar i sin slaka penis och kastar glåpord till personalen, och damen som är besatt av att samla på änglar i alla dess former, är bara några av de färgstarka karaktärer som vistas på hemmet.

Skildringen av huvudpersonen Joel med sina våndor och dilemman, när mamma Monika inte längre kan ta hand om sig själv och tvingas flytta in på boendet Tallskuggan, är hjärtskärande. Det finns så många jobbiga teman här. Den bespottade äldrevården, att inte längre känna sina anhöriga och att tvingas till att lämna bort någon mot sin och den personens vilja. Strandberg beskriver det hela med bravur. Det är tragiska och mörka ämnen som behandlas.

För mig är inte det mest hemska i Hemmet den demon som härjar och skrämmer slag på personal och de boende, det är hur de gamla har tappat bort sig själva i sjukdomen. Hur deras levnadsöden har dikterats av något som inte längre kan påverkas. Att glömma vem man är och att tappa sina karaktärsdrag. Det är läskigt på riktigt.

Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Ett hjärta åt helvetet

”Han hade begått ett misstag när han öppnade Lemarchands ask. Ett mycket förskräckligt misstag.”

Girighet och kärlek, kärlekslöshet och förtvivlan, åtrå och död, liv och fångenskap, krokar, kedjor och blod: Clive Barkers blodisande mästerverk om förbjuden åtrå och fruktansvärd återuppståndelse som låg till grund för filmen Hellraiser.

Frank Cottons omättliga aptit på smärtans mörka njutningar ledde honom till mysteriet med Lemarchands kub, och därifrån till en död som bara en störd själ kunde tänka ut. Men hans brors kärlekstörstande fru, Julia, har upptäckt ett sätt att återuppväcka Frank – men priset blir blodigt och fruktansvärt … och det kommer definitivt kosta så in i helvete.

– – –

För att vara en person som är så pass insnöad på skräck så känns det lite skämmigt att erkänna att mitt intag av texter från Clive Barker är få till antalet. Två böcker i Abarat-serien, The Great and secret show och ett par noveller från The books of blood är allt jag fram tills nu mäktat med. När jag fick nys om att skräckfarbrorns kanske kändaste verk, The hellbound heart fått sig en nyöversättning, kändes det lämpligt att bättra på min Barker-kunskap.

Ett hjärta åt helvetet är alltså den svensköversatta förlagan till filmen Hellraiser. Förmodligen den historia han är mest förknippad med och av många betraktat som den bästa filmatiseringen av hans böcker. Det är en kort men naggande god berättelse och innehåller några av de mest klassiska monstren i filmhistorien. Cenobiterna med Pinhead i spetsen är ohyggliga skapelser som dröjer sig kvar i minnet. Med genomborrande krokar och spikar i ansiktet, klädda i kläder som hämtade från någon mardrömslik bdsm-butik, var de på sin tid unika och betraktas än idag som ikoniska skräckfigurer.

Boken behandlar ämnen som åtrå, njutning och jakten på något ouppnåeligt. Det är en tämligen enkel liten historia men en väl uttänkt sådan. Tät och suggestiv. Clive Barkers prosa har något poetiskt över sig samtidigt som det stundtals är blodigt och brutalt. Jag tycker mig också ana en humoristisk ton i sättet hur vissa scenarion skildras, men mest är det tungt och mörkt.

En stor eloge till Vertigo förlag som ger fler chansen att upptäcka detta verk. Boken är smakfullt designad och illustrationen av Lars Krantz är oerhört läcker. Caroline Grimwalker verkar också gjort ett bra jobb med översättningen. Jag önskar att fler svenska förlag vågade ge ut utländska skräckförfattare som inte heter Stephen King.

Titel: Ett hjärta åt helvetet
Författare: Clive Barker
Översättning av: Caroline Grimwalker
Genre: Skräck
Utgiven av: Vertigo Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Första hösten – Blå gryning

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Första hösten är en dystopisk skräckroman som skickligt väver in vår tids vetenskap i en verklighet bortom de mest groteska mardrömmar.

– – –

För inte allt för längesedan fick jag leta med ljus och lykta efter svensk apokalypslitteratur, men nu är det andra tider! Lars Widerängs Sjärnklart-trilogi, Lova Lovéns Trojanerna och K.G. Johanssons Biotika är bara några av senare års domedagshistorier från vårt avlånga land. Berättelserna om hur jorden går under poppar upp som svampar i skogen, och som jag älskar den här trenden.

I Första hösten är det inga svampar i skogen som vänder upp och ner på tillvaron, men inte långt därifrån. Det är en ny typ av blomma som sprider sig över Sverige och Europa. Forskarna står handfallna och när människorna smittas, men också börjar förvandlas, är epidemin och samhällets kollaps ett faktum.

Boken är snyggt konstruerad och växlar mellan tre huvudpersoner som upplever undergången från olika perspektiv. Ett författargrepp jag verkligen gillar. Emmelie Pettersén Uggla behärskar verkligen upplägget bra. Jag lär känna karaktärerna och de är tydligt porträtterade. Vem älskar inte 15-åriga Charlys överanvändande av tillägget ”ap”- i alla dess former? Uttryck som ”apsvett” ramlar ut så fort hon öppnar munnen. Sjukt charmigt. Adam är till en början ett stort arsle men min förståelse och inställning till honom som karaktär hinner ändra sig under äventyrets gång. Detsamma gäller Fredrik och Lisen. Det finns gott om intressant karaktärsutveckling.

Texten är för övrigt rak, enkel och medryckande. Kapitlen är korta och avslutas sällan utan en subtil cliffhanger som får mig att prompt vilja läsa vidare. Tempot är högt och berättelsen tappar inte fart en enda gång. Jag får som läsare aldrig tid till att hämta andan. Inte mig emot, speciellt när det är så här spännande och actionfyllt. Det är en orgie i blodiga slagsmål, hisnande flyktscener och monstermetamorfoser.

Författaren har skapat ett scenario som känns kittlande och trovärdigt. Inte minst de vetenskapliga bitarna, som förmodligen har krävt en del research. Jag köper allt med hull och hår, även om det såklart inte är förankrat i en realistiskt framtidsbild. Men vad vet jag. Ett muterat växtvirus och domedagen kanske är närmare än de flesta av oss tror?

Det är precis så här jag vill ha min apokalypshistoria serverad. En smart idé om hur det skulle kunna gå till när världen går under, bra karaktärer och makabra body horror-inslag som får det att vändas i magen. Rubbet sitter som en smäck.

Jag har dessutom förstått att en fortsättning är på gång, vilket gör mig väldigt glad. Det här är så förbaskat rakt upp min gränd att jag bubblar lite inombords när jag nu i efterhand tänker på boken. Klart jag vill ha mer av detta! Förvridna mardrömsmonster, en till synes hopplös framtid och människor som beter sig som svin när civilisationen rämnar.

Låter det inte helt underbart?

Titel: Första hösten – Blå gryning
Författare: E.P. Uggla
Genre: Undergångsskräck
Utgiven av: Visto Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Inga kelgrisar, inga styvbarn

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper som stundom söker tillflykt hos henne, och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner.

Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna? Och vilka är det som i hemlighet besöker Astrid varje dag?

Sakta men säkert förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld och skam, vrede och galenskap tränger in i varje lägenhet och ställer alla inblandades tillvaro på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

– – –

Inga kelgrisar, inga styvbarn är verkligen nyskapande och välskriven, men kanske allra mest en bok som befolkas av ett fantastiskt karaktärsgalleri. Alla de människor som bor i hyreshuset, där i princip hela berättelsen utspelar sig, känns levande och karismatiska. Sigesgård har samlat en grupp personer som alla är annorlunda och står ut, men de är också imponerande övertygande trots sina absurda handlingar.

Sonen som är en vidrig skapelse, pervers och otäck. Den udda fågeln Anna som inte förstår sig på andra människor alls. Vaktmästaren Terry som tar sitt jobb på överdrivet stort allvar. Tanten Astrid som hänger med ett gäng råttor i sin lägenhet, och mal köttfärs av någonting man vanligtvis inte mal köttfärs av.

Det som sker mellan hyreshusets väggar är bisarrt och obehagligt. Sigesgård levererar ett flertal scener som dröjer sig kvar, äcklar och skapar avsky. Men även om läsningen kantas av mörker och motbjudande omständigheter finns där också stunder av medmänsklighet och humor. Att Inga kelgrisar, inga styvbarn är författarens debut märks inte alls. Det här är en bok med många skopor pondus och hantverksskicklighet. För dig som inte räds lite äckel är det här en bok som verkligen måste införskaffas. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Cia Sigesgård framöver.

Titel: Inga kelgrisar, inga styvbarn
Författare: Cia Sigesgård
Genre: Folkhemsrysare
Utgiven av: Kalla kulor/Southside Stories
Utgivningsår: 2014
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

För gudinnan

Ett London där solen har gått ned. En värld i evig skymning och dimma. I en exklusiv takvåning högt ovanför Canary Wharf väntar Tiphany Reeder. Adam, den kanske största filmstjärnan någonsin, ska komma på middag. Väntar gör också Tiphanys väninna Tipper, som ska delta i middagen via bildskärm. De tre ska prata gamla minnen och försöka hitta tillbaka till känslor de haft för varandra. I över ett århundrade. Det kommer att bli en lång natt.

Romanen För gudinnan är en gotisk kärlekshistoria baserad på skräckrollspelet KULT. Det är en spektakulär skräckroman och en vandring genom en värld där tid och rum börjat falla samman. Anders Fager lämnar här den realistiska skräcktraditionen från Samlade svenska kulter, och tar med dig på en hisnande resa olik allt du tidigare varit med om.

– – –

Jag blev aldrig någon inbiten rollspelare under glansdagarna på åttio- och nittiotalet. Flera i min umgängeskrets spelade framförallt Mutant men själv blev det bara några enstaka partier. Jag harvade mest på med Drakborgen och några soloäventyr i stil med Ensamma vargen. Inte för att jag inte gillade konceptet med rollspel, det var bara någonting som fanns där i periferin. Jag kände till mediets existens, doppade tårna i det som hastigast, men fastnade aldrig riktigt. För gudinnan bygger just på ett rollspel, närmare bestämt Kult. En för mig helt okänd rollspelsvärld och mytologi. Jag kan därför inte se de referenser eller den inspiration som kommer från förlagan.

Det är en egendomlig berättelse och inte alls det jag väntat mig. Efter min intervju med författaren var jag inställd på en rätt blodig och rättfram kärlekshistoria. Det pratades om inspirationen från Clive Barker med gotiska platser, svart läder, köttkrokar och allt vad det innebär. Och visst, allt det där återfinns i boken, men fokus ligger på maktkampen mellan Tipper, ett gudalikt väsen, och Tiphany, som är lite av gudinnans gunstling. Också hon besitter förmågor utöver det vanliga. De båda tävlar om den världsberömda skådespelaren Adams kärlek och gillande. Återblickar varvas med klumpiga kärleksförklaringar från dem båda och allt utspelar sig i en bisarr värld i förfall.

Med För gudinnan har Anders Fager skrivit en roman som inte påminner om någonting jag tidigare läst från hans penna, eller från någon annans penna heller för den delen. Jag gillar när författare experimenterar med sitt skrivande men här blir händelseförloppet stundtals för ogreppbart för mig. Jag har svårt att hänga med i svängarna när berättelsen kastar sig mellan olika scenarion och skådeplatser. Jag kan inte riktigt få kläm på hur världen fungerar eller varför den ser ut som den gör. Kanske hade det blivit lättare med bättre förkunskaper om Kult-universumet?

Trots det har jag kul när jag läser. Anders Fager ångar på i sedvanlig stil med sin febrigt intensiva berättarstil, mer påtagligt nu än någonsin innan. Lika sofistikerat som kaosartat. Det händer mycket i förbifarten och är till en början snurrigt när berättelsen hoppar mellan årtalen och karaktärerna stöter på varandra under olika omständigheter. I ärlighetens namn kände jag mig rätt vilsen under de första hundra sidorna. Men det där ordnar upp sig när jag börjar förstå hur allt hänger ihop. Tipper och Tiphanys rivalitet är spännande att följa och jag är smått betuttad i deras vrickade personligheter. De är mäktiga kvinnor med världen som deras egna lekplats där de kan göra vad de vill, men ändå småaktiga och lömska. Det är inte den starkaste läsupplevelsen jag tagit del av från Fager, men heller inte en som jag velat vara utan. En unik och helt skruvad sådan dessutom.

Titel: För gudinnan
Författare: Anders Fager
Genre: Skruvad skräckromans
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris