Raseri

Ett livsfarligt virus sprider sig som en löpeld genom Stockholm och lämnar inget annat än förödelse efter sig. Telefonlinjerna är överbelastade och polisen Erik får inte tag i sin fru som befinner sig på annan ort med deras dotter. Han måste se till att de hamnar i säkerhet. Att de klarar sig från den ondska som viruset bär med sig.

Den framgångsrika MMA-fightern Pontus räds inte några kamper. Runt hörnet väntar en ljus framtid men när Stockholm drunknar i kaos, tar livet en helt ny vändning.

Finns det några vinnare i raseriets spår?

– – –

De svenska författarna fortsätter förse oss med välsmakande undergångshistorier. Jag tackar och bugar. Andreas Ek är en ny bekantskap och Raseri är hans debutroman som behandlar samma attraktiva scenario. Människor börjar bete sig som mordiska galningar när en epidemi breder ut sig över Stockholm och Sverige. Mitt i det rådande kaoset hamnar polisen Erik, kollegan Karin och MMA-fightern Pontus. Tillsammans försöker de ta reda på vad som drabbat människorna som blivit smittade. Samtidigt i utkanten av staden kämpar Eriks fru och dotter för att överleva på egen hand.

Med en bekant berättelse om hur världen förändras efter ett virusutbrott lämnar mig Raseri en aning otillfredsställd. Jag har läst otaliga zombieromaner vid det här laget och Andreas Eks berättelse känns allt för förutsägbar utan några oväntade överraskningar som skakar om. Med det sagt, tycker jag ändå han gör det bra. Det finns en nerv i berättandet och en intressant vetenskaplig teori om hur viruset blivit till. Flera av bokens scenarion som målas upp är dessutom riktigt spännande.

Det råder ingen direkt brist på svenska böcker av det här slaget just nu och med tanke på konkurrensen tycker jag inte riktigt Raseri når upp till de allra bästa i samma genre. Det är förvisso en välskriven historia med enkelt och rakt språk som uppmuntrar till fortsatt läsning med ett tilltalande apokalyps-tema, men utan egna infallsvinklar eller nytänkande inslag. Läsvärd om man som jag älskar den här typen av berättelser men inget som dröjer sig kvar.

Titel: Raseri
Författare: Andreas Ek
Genre: Diskbänksapokalyps
Utgiven av: Eken förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

X – Den sista platsen

En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse. Tillsammans med sin hund Hagge nosar han sig djupare in i mysteriet kring den undflyende gestalten »X« som tycks ligga bakom allting. Spåren leder till ett enormt parti kokain samt till ett oändligt fält med kortklippt gräs och en himmel utan sol.

Samtidigt dras Tommys systerson Linus allt djupare in i X verksamhet. Han är 17 år och bor i det megalomaniska höghusbygget Gårdsstugan. Allt sedan han som 13-åring började sälja sin egen ADHD-medicin har han drömt om att få deala i de högre divisionerna. När han slutligen får chansen visar sig verksamheten vara både farligare och underligare än vad han kunnat föreställa sig.

X – Den sista platsen är en övernaturlig kriminalroman där småbrottslighet korsar det utomvärldsliga. Det finns en större plan bakom det som inträffar och mycket pekar mot Brunkebergstunneln. Krafter bortom människans kontroll sipprar in i förorterna och förändrar Stockholm.

Nån däruppe måste gilla oss. Eller inte.

– – –

X – Den sista platsen är avslutningen på den trilogi som startades med Himmelstrand, och senare också följdes upp av Rörelsen. Det är tre väldigt olika böcker. Medan Himmelstrand kan liknas vid en mardrömslik hallucination med det mystiska fältet som skådeplats, är Rörelsen en intim skräckhistoria med flera självbiografiska drag från författaren själv. X – Den sista platsen är något helt annat. Även om de tre romanerna av förlaget beskrivs som fristående vill jag hävda att de bör läsas som en helhet. Det finns mycket som hänger ihop och fältet och Brunkebergstunneln är återkommande inslag i alla de tre böckerna.

John Ajvide Lindqvist har själv beskrivit sin nya bok som, ”det mest hårdkokta jag skrivit”, och det kan jag skriva under på. Det här doftar klassisk svensk kriminalroman lång väg. Gangsters, coola kids som langar kokain och en snokande reporter är några av de mer framstående ingredienserna. Samtidigt finns det ett övernaturligt inslag som förbryllar och fascinerar. Även om jag inte golvades av den första boken Himmelstrand, så har alltid det underliga fältet och vad det egentligen är för någonting gjort mig nyfiken. En del av frågorna kring denna plats lämnas obesvarade medan andra får sin förklaring i och med denna sista del.

Det hela berättas ur två karaktärers perspektiv. Tommy T, tidigare vass skjutjärnsjournalist som har sett sina bästa dagar, och hans 17-åriga systerson och wannabe-gangster Linus. Båda två upplever den våg av kriminalitet som sveper in över Stockholm på olika fronter när den mystiska personen kallad X tar över narkotikahandeln. På ett oförklarligt vis begår dessutom alla hans konkurrenter självmord. Det är mörkt och grådaskigt med påtaglig deckarkänsla.

John Ajvide Lindqvist har satt samman ett engagerande karaktärsgalleri. X är en intressant skurk, Tommy T en livstrött man med en skickligt beskriven rädsla för att binda sig och Linus som genomgår en övertygande förvandling från liten småtjuv till storskalig langare. Mysteriet med de övernaturliga komponenterna sätter extra krydda på historien.

Det är en spännande och väl sammansatt thriller. Jag blir kanske inte golvad av berättelsen denna gången heller men jag har fått en annan förståelse för hur allt hänger samman. Både Himmelstrand och Rörelsen som läsupplevelser har växt nu i efterhand när allt knutits ihop. Avsaknaden av skräckelement och en genre som inte riktigt tilltalar gör mig dock lite mindre uppspelt. Det är ett ambitiöst och storslaget hantverk men det är heller inte riktigt den fullträff som jag hoppades på.

Titel: X: Den sista platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Thriller
Utgiven av: Ordfront
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Hemmet

Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

– – –

Jag älskade Mats Strandbergs första renodlade skräckroman Färjan. Det är en klaustrofobisk historia om den panik som infinner sig när blodtörstiga monster löper amok på ett kryssningsfartyg. Det fanns såklart mycket att tycka om med det storslagna blodbadet i den berättelsen, men det var främst karaktärerna som gjorde det hela intressant.

För Mats Strandberg kan sina karaktärer. Färjan visade prov på det, Hemmet bevisar att det inte var en engångsföreteelse. Karaktärerna i Färjan, likaså i Hemmet, är människor av kött och blod som handlar på ett rationellt sätt. De är inte arketyper för gott eller ont, och besitter en svärta och ett djup. Jag känner för dem, lider med dem och hejar på dem.

I Hemmet tar handlingen plats på ett demensboende. De gamla människorna som vistas där är stilsäkert återgivna. Den ständigt upprepande tanten som nämner att hon varit sekreterare åt direktör Palm ungefär 30 gånger, den sexgalna gubben som drar i sin slaka penis och kastar glåpord till personalen, och damen som är besatt av att samla på änglar i alla dess former, är bara några av de färgstarka karaktärer som vistas på hemmet.

Skildringen av huvudpersonen Joel med sina våndor och dilemman, när mamma Monika inte längre kan ta hand om sig själv och tvingas flytta in på boendet Tallskuggan, är hjärtskärande. Det finns så många jobbiga teman här. Den bespottade äldrevården, att inte längre känna sina anhöriga och att tvingas till att lämna bort någon mot sin och den personens vilja. Strandberg beskriver det hela med bravur. Det är tragiska och mörka ämnen som behandlas.

För mig är inte det mest hemska i Hemmet den demon som härjar och skrämmer slag på personal och de boende, det är hur de gamla har tappat bort sig själva i sjukdomen. Hur deras levnadsöden har dikterats av något som inte längre kan påverkas. Att glömma vem man är och att tappa sina karaktärsdrag. Det är läskigt på riktigt.

Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Ett hjärta åt helvetet

”Han hade begått ett misstag när han öppnade Lemarchands ask. Ett mycket förskräckligt misstag.”

Girighet och kärlek, kärlekslöshet och förtvivlan, åtrå och död, liv och fångenskap, krokar, kedjor och blod: Clive Barkers blodisande mästerverk om förbjuden åtrå och fruktansvärd återuppståndelse som låg till grund för filmen Hellraiser.

Frank Cottons omättliga aptit på smärtans mörka njutningar ledde honom till mysteriet med Lemarchands kub, och därifrån till en död som bara en störd själ kunde tänka ut. Men hans brors kärlekstörstande fru, Julia, har upptäckt ett sätt att återuppväcka Frank – men priset blir blodigt och fruktansvärt … och det kommer definitivt kosta så in i helvete.

– – –

För att vara en person som är så pass insnöad på skräck så känns det lite skämmigt att erkänna att mitt intag av texter från Clive Barker är få till antalet. Två böcker i Abarat-serien, The Great and secret show och ett par noveller från The books of blood är allt jag fram tills nu mäktat med. När jag fick nys om att skräckfarbrorns kanske kändaste verk, The hellbound heart fått sig en nyöversättning, kändes det lämpligt att bättra på min Barker-kunskap.

Ett hjärta åt helvetet är alltså den svensköversatta förlagan till filmen Hellraiser. Förmodligen den historia han är mest förknippad med och av många betraktat som den bästa filmatiseringen av hans böcker. Det är en kort men naggande god berättelse och innehåller några av de mest klassiska monstren i filmhistorien. Cenobiterna med Pinhead i spetsen är ohyggliga skapelser som dröjer sig kvar i minnet. Med genomborrande krokar och spikar i ansiktet, klädda i kläder som hämtade från någon mardrömslik bdsm-butik, var de på sin tid unika och betraktas än idag som ikoniska skräckfigurer.

Boken behandlar ämnen som åtrå, njutning och jakten på något ouppnåeligt. Det är en tämligen enkel liten historia men en väl uttänkt sådan. Tät och suggestiv. Clive Barkers prosa har något poetiskt över sig samtidigt som det stundtals är blodigt och brutalt. Jag tycker mig också ana en humoristisk ton i sättet hur vissa scenarion skildras, men mest är det tungt och mörkt.

En stor eloge till Vertigo förlag som ger fler chansen att upptäcka detta verk. Boken är smakfullt designad och illustrationen av Lars Krantz är oerhört läcker. Caroline Grimwalker verkar också gjort ett bra jobb med översättningen. Jag önskar att fler svenska förlag vågade ge ut utländska skräckförfattare som inte heter Stephen King.

Titel: Ett hjärta åt helvetet
Författare: Clive Barker
Översättning av: Caroline Grimwalker
Genre: Skräck
Utgiven av: Vertigo Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Första hösten – Blå gryning

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Första hösten är en dystopisk skräckroman som skickligt väver in vår tids vetenskap i en verklighet bortom de mest groteska mardrömmar.

– – –

För inte allt för längesedan fick jag leta med ljus och lykta efter svensk apokalypslitteratur, men nu är det andra tider! Lars Widerängs Sjärnklart-trilogi, Lova Lovéns Trojanerna och K.G. Johanssons Biotika är bara några av senare års domedagshistorier från vårt avlånga land. Berättelserna om hur jorden går under poppar upp som svampar i skogen, och som jag älskar den här trenden.

I Första hösten är det inga svampar i skogen som vänder upp och ner på tillvaron, men inte långt därifrån. Det är en ny typ av blomma som sprider sig över Sverige och Europa. Forskarna står handfallna och när människorna smittas, men också börjar förvandlas, är epidemin och samhällets kollaps ett faktum.

Boken är snyggt konstruerad och växlar mellan tre huvudpersoner som upplever undergången från olika perspektiv. Ett författargrepp jag verkligen gillar. Emmelie Pettersén Uggla behärskar verkligen upplägget bra. Jag lär känna karaktärerna och de är tydligt porträtterade. Vem älskar inte 15-åriga Charlys överanvändande av tillägget ”ap”- i alla dess former? Uttryck som ”apsvett” ramlar ut så fort hon öppnar munnen. Sjukt charmigt. Adam är till en början ett stort arsle men min förståelse och inställning till honom som karaktär hinner ändra sig under äventyrets gång. Detsamma gäller Fredrik och Lisen. Det finns gott om intressant karaktärsutveckling.

Texten är för övrigt rak, enkel och medryckande. Kapitlen är korta och avslutas sällan utan en subtil cliffhanger som får mig att prompt vilja läsa vidare. Tempot är högt och berättelsen tappar inte fart en enda gång. Jag får som läsare aldrig tid till att hämta andan. Inte mig emot, speciellt när det är så här spännande och actionfyllt. Det är en orgie i blodiga slagsmål, hisnande flyktscener och monstermetamorfoser.

Författaren har skapat ett scenario som känns kittlande och trovärdigt. Inte minst de vetenskapliga bitarna, som förmodligen har krävt en del research. Jag köper allt med hull och hår, även om det såklart inte är förankrat i en realistiskt framtidsbild. Men vad vet jag. Ett muterat växtvirus och domedagen kanske är närmare än de flesta av oss tror?

Det är precis så här jag vill ha min apokalypshistoria serverad. En smart idé om hur det skulle kunna gå till när världen går under, bra karaktärer och makabra body horror-inslag som får det att vändas i magen. Rubbet sitter som en smäck.

Jag har dessutom förstått att en fortsättning är på gång, vilket gör mig väldigt glad. Det här är så förbaskat rakt upp min gränd att jag bubblar lite inombords när jag nu i efterhand tänker på boken. Klart jag vill ha mer av detta! Förvridna mardrömsmonster, en till synes hopplös framtid och människor som beter sig som svin när civilisationen rämnar.

Låter det inte helt underbart?

Titel: Första hösten – Blå gryning
Författare: E.P. Uggla
Genre: Undergångsskräck
Utgiven av: Visto Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Inga kelgrisar, inga styvbarn

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper som stundom söker tillflykt hos henne, och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner.

Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna? Och vilka är det som i hemlighet besöker Astrid varje dag?

Sakta men säkert förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld och skam, vrede och galenskap tränger in i varje lägenhet och ställer alla inblandades tillvaro på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

– – –

Inga kelgrisar, inga styvbarn är verkligen nyskapande och välskriven, men kanske allra mest en bok som befolkas av ett fantastiskt karaktärsgalleri. Alla de människor som bor i hyreshuset, där i princip hela berättelsen utspelar sig, känns levande och karismatiska. Sigesgård har samlat en grupp personer som alla är annorlunda och står ut, men de är också imponerande övertygande trots sina absurda handlingar.

Sonen som är en vidrig skapelse, pervers och otäck. Den udda fågeln Anna som inte förstår sig på andra människor alls. Vaktmästaren Terry som tar sitt jobb på överdrivet stort allvar. Tanten Astrid som hänger med ett gäng råttor i sin lägenhet, och mal köttfärs av någonting man vanligtvis inte mal köttfärs av.

Det som sker mellan hyreshusets väggar är bisarrt och obehagligt. Sigesgård levererar ett flertal scener som dröjer sig kvar, äcklar och skapar avsky. Men även om läsningen kantas av mörker och motbjudande omständigheter finns där också stunder av medmänsklighet och humor. Att Inga kelgrisar, inga styvbarn är författarens debut märks inte alls. Det här är en bok med många skopor pondus och hantverksskicklighet. För dig som inte räds lite äckel är det här en bok som verkligen måste införskaffas. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Cia Sigesgård framöver.

Titel: Inga kelgrisar, inga styvbarn
Författare: Cia Sigesgård
Genre: Folkhemsrysare
Utgiven av: Kalla kulor/Southside Stories
Utgivningsår: 2014
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

För gudinnan

Ett London där solen har gått ned. En värld i evig skymning och dimma. I en exklusiv takvåning högt ovanför Canary Wharf väntar Tiphany Reeder. Adam, den kanske största filmstjärnan någonsin, ska komma på middag. Väntar gör också Tiphanys väninna Tipper, som ska delta i middagen via bildskärm. De tre ska prata gamla minnen och försöka hitta tillbaka till känslor de haft för varandra. I över ett århundrade. Det kommer att bli en lång natt.

Romanen För gudinnan är en gotisk kärlekshistoria baserad på skräckrollspelet KULT. Det är en spektakulär skräckroman och en vandring genom en värld där tid och rum börjat falla samman. Anders Fager lämnar här den realistiska skräcktraditionen från Samlade svenska kulter, och tar med dig på en hisnande resa olik allt du tidigare varit med om.

– – –

Jag blev aldrig någon inbiten rollspelare under glansdagarna på åttio- och nittiotalet. Flera i min umgängeskrets spelade framförallt Mutant men själv blev det bara några enstaka partier. Jag harvade mest på med Drakborgen och några soloäventyr i stil med Ensamma vargen. Inte för att jag inte gillade konceptet med rollspel, det var bara någonting som fanns där i periferin. Jag kände till mediets existens, doppade tårna i det som hastigast, men fastnade aldrig riktigt. För gudinnan bygger just på ett rollspel, närmare bestämt Kult. En för mig helt okänd rollspelsvärld och mytologi. Jag kan därför inte se de referenser eller den inspiration som kommer från förlagan.

Det är en egendomlig berättelse och inte alls det jag väntat mig. Efter min intervju med författaren var jag inställd på en rätt blodig och rättfram kärlekshistoria. Det pratades om inspirationen från Clive Barker med gotiska platser, svart läder, köttkrokar och allt vad det innebär. Och visst, allt det där återfinns i boken, men fokus ligger på maktkampen mellan Tipper, ett gudalikt väsen, och Tiphany, som är lite av gudinnans gunstling. Också hon besitter förmågor utöver det vanliga. De båda tävlar om den världsberömda skådespelaren Adams kärlek och gillande. Återblickar varvas med klumpiga kärleksförklaringar från dem båda och allt utspelar sig i en bisarr värld i förfall.

Med För gudinnan har Anders Fager skrivit en roman som inte påminner om någonting jag tidigare läst från hans penna, eller från någon annans penna heller för den delen. Jag gillar när författare experimenterar med sitt skrivande men här blir händelseförloppet stundtals för ogreppbart för mig. Jag har svårt att hänga med i svängarna när berättelsen kastar sig mellan olika scenarion och skådeplatser. Jag kan inte riktigt få kläm på hur världen fungerar eller varför den ser ut som den gör. Kanske hade det blivit lättare med bättre förkunskaper om Kult-universumet?

Trots det har jag kul när jag läser. Anders Fager ångar på i sedvanlig stil med sin febrigt intensiva berättarstil, mer påtagligt nu än någonsin innan. Lika sofistikerat som kaosartat. Det händer mycket i förbifarten och är till en början snurrigt när berättelsen hoppar mellan årtalen och karaktärerna stöter på varandra under olika omständigheter. I ärlighetens namn kände jag mig rätt vilsen under de första hundra sidorna. Men det där ordnar upp sig när jag börjar förstå hur allt hänger ihop. Tipper och Tiphanys rivalitet är spännande att följa och jag är smått betuttad i deras vrickade personligheter. De är mäktiga kvinnor med världen som deras egna lekplats där de kan göra vad de vill, men ändå småaktiga och lömska. Det är inte den starkaste läsupplevelsen jag tagit del av från Fager, men heller inte en som jag velat vara utan. En unik och helt skruvad sådan dessutom.

Titel: För gudinnan
Författare: Anders Fager
Genre: Skruvad skräckromans
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Tillbaka till overkligheten

Semestern är över för den här gången. Jag har medvetet tagit en paus från merparten av min digitala närvaro, vilket smittat av sig på bloggandet. Sommarledigheten lades i år istället på en mängd av byggprojekt. Jag har lyckats att smälla ihop mitt andra trädäck, denna gång i princip utan hjälp. Känner mig lite lagom mallig och nöjd. Det ser oväntat proffsigt och välbyggt ut. Har också klätt in sommarstugan i en tjusig trallkjol, målat hussockeln hemma, lagat en trappa, spikat golvlist och anlagt en grillplats. Bokhögen har knappast krympt under ledigheten, snarare tvärtom, men nu känner jag mig motiverad att ta tag i läsandet igen.

Pål Eggerts Dödfödd ligger fortfarande på nattduksbordet men jag har också återupptagit mitt Storytel-abonnemang med två projekt i åtanke, Anders Fagers vampyrskräckis Evas första vecka som död och Mats Strandbergs Hemmet, om läskigheter på ett demensboende. Nu ska det bannemig läsas och lyssnas!

Det är istället tv-tittandet som gått varmast i sommar. American Gods är förmodligen den största höjdpunkten. Neil Gaimans roman gör sig oväntat bra som underlig urban fantasy-serie om maktspelet mellan bortglömda gudar i vår vardag. Fantastiska karaktärer och en skruvad handling. Klart värt att teckna en Amazon Prime-prenumeration bara för denna serie.

Efterlängtade The Defenders var snarare motsatsen. En stor besvikelse. Marvels Netflix-serier har sedan andra halvan av Luke Cage fortsatt den nedåtgående spiralen. Ologiska luckor, trevande handling och trötta fightingscener som helt tappat stinget sedan de högklassiga bataljerna från den första säsongen av Daredevil. The Defenders börjar lovande och fram till avsnitt fyra hade jag stora förhoppningar på resten av serien men efter det går det alltså utför. Fortfarande stundtals sevärt och underhållande men helt utan fingertoppskänsla. Nu sätter jag mitt hopp till kommande The Punisher istället.

Så. Det blev återigen ett uppsamlingsheat. Nästa gång lovar jag att det dyker upp nåt med mer substans. Mors!

Ingrid

Inte sedan debuten Galtmannen har Love Kölle gett ut en regelrätt roman. Men efter två novellsamlingar i bagaget i form av Rymdvoodoo vid Apacheravinen och Urmakarens värld är det dags igen.

Församlingsassistenten Ingrid Eskilsson är inte personen hon utger sig för att vara. På dagarna spelar hon rollen som en snäll liten tant med bred östgötsk dialekt, anställd på Svenska kyrkan i Linköping, men på nätterna utövar hon svart magi för att kommunicera med de döda. När Ingrid lyckas återuppväcka mästernekromantikern Magnus Benedictus Petri, är målet att tillsammans med den gamle biskopen knäcka odödlighetens gåta. Men den medeltida magikern har helt andra agendor och snart blir det en kamp på liv och död dem emellan.

Ingrid är en vrickad historia i samma anda som 80-talets skräckkomedier, en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Här finns influenser från exempelvis Evil Dead och Re-Animator men också Clive Barkers Hellraiser. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har läst ett svenskt verk som både innehåller humor och splatter tidigare. På så sätt är Ingrid unik och ett mer än välkommet inslag i den svenska utgivningen. Här tar Kölle äntligen ut svängarna rejält i en längre berättelse, något som han bara visat prov på i sina skruvade noveller tidigare. Författaren har dessutom lyckats med konststycket att inte låta det bli för flamsigt utan balanserar berättelsen bra med en lagom mängd humor- och gore-inslag.

Min enda invändning är att historien är i kortaste laget. Jag hinner aldrig lära känna Ingrid på djupet och berättelsen hade gärna fått några sidor till att breda ut sig på för att få mig mer involverad och engagerad. Samtidigt är det i likhet med sina inspirationskällor inte där fokuset ligger. Det här är en historia som ska underhålla och överraska med sina galna upptåg, och Kölle visar verkligen prov på lekfullhet och kreativitet i sitt berättande.

Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller. Som ett stort fan av humoristisk splatterskräck suktar jag redan efter mer av samma skola.

Titel: Ingrid
Författare: Love Kölle
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

”Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.”

Författarintervju: Lova Lovén
Författarintervju: Lova Lovén
Med Trojanerna gör du romandebut efter ett knippe läbbiga noveller i bagaget. Hur har processen sett ut och varför blev Trojanerna ditt första romanverk tror du?

Jag har skrivit flera bokmanus, och ärligt talat var originalidén till Trojanerna inte menad för en längre berättelse. Men efter lite råd och feedback bestämde jag mig för att arbeta ut den till en bok. Idén fick mogna och när jag visste vad som faktiskt hände i berättelsen började en längre period av efterforskning där jag var tvungen att exakt ta reda på vilka krisförberedelser som finns i Sverige och vad som skulle hända.

Vi är inte direkt bortskämda med svenska apokalypshistorier, varför tror du det är så?

Hanteringen av Odöda av John Ajvide Lindqvist är nog den enda som jag minns på rak arm. Jag tror att bristen kan bero på att vi inte fixar storslagna apokalypser i Sverige på samma sätt. Det blir liksom inte nån Rambo som svingar sig ner i eldstrider från en brinnande helikopter medan ett svampmoln med grinande dödskallar reser sig mot himlen i bakgrunden… vi fixar inte det. Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.

I gengäld tycker jag att svenska berättelser om undergången blir mer realistiska och personliga. Det är lättare att relatera till den stackars jäveln som försöker twittra efter hjälp från sitt gömställe, än hjälten som pressar sig igenom ett hav av odöda med en gräsklippare. Med det sagt är jag den första att köa om det görs en ”Sillnado” lagom till jul…

Finns det fler typer av skräckberättelser vi borde skriva mer av i Sverige?

Humoristisk skräck. Att blanda in lite humor överhuvudtaget. Många gånger blir svensk skräck väldigt monokrom och ångestfylld, vilket ofta funkar utmärkt… men jag efterlyser ändå mer lekfullhet. Sånt som frodas i länder där marknaden är stor nog att ge plats åt det. På den svenska marknaden kommer jag nog bara på Caroline Grimwalkers Demonologi för nybörjare, som är otroligt rolig.

trojanerna_webNär jag tänker på begreppet apokalyps så tänker jag instinktiv på död, undergång, kaos och fullständig förintelse av jorden som vi känner den. I Trojanerna är scenariot mer lågmält. Hur resonerade du kring detta?

Dels tror jag att det blir mer lågmält ju närmare huvudkaraktärerna läsaren kommer. Ju mindre perspektiven är och ju viktigare deras egna personliga kriser är för handlingen, ju mer hamnar det globala perspektivet i skymundan. Stephen Kings The Stand är till exempel väldigt ödesmättad, med huvudkaraktärer som är viktiga, ja de viktigaste personerna i hela världen visar det sig. Mer lågmälda scenarion bjuder mer på upplevelsen ”det kunde lika gärna vara du”. En känsla av sårbarhet som kommer av att huvudkaraktärerna inte har större existensberättigande i storyn än sina grannar.

Sedan handlar det mycket om fiendens planer också. En del apokalypser bränner iväg i storslagen Mad Max-stil, andra sker mestadels i tysthet. I Bodysnatchers sker undergången bakom kulisserna, och utmaningen blir att genomskåda fienden.

Jag min stackare har läst klart Trojanerna, vad borde jag ta mig an härnäst om du får bestämma?

Oj, det var en bra fråga! Hm… Det är mörkt och kallt ute och du gillar tentakler. Då får jag lov att rekommendera Nick Cutters The Deep. Jag är visserligen ganska lättskrämd, men det är få böcker jag i vuxen ålder inte kan läsa vid läggdags, och det här är en av dem. Föreställ dig IT fast 13 kilometer under havsytan. Fasansfull och klaustrofobisk. Mycket nöje!

Hur ser framtiden ut för författare Lova Lovén? Finns det fler romaner i startgropen och viktigast av allt: innehåller den i så fall rikliga mängder med tentakelmonster?

Förhoppningsvis, ta i trä och kasta lite salt över axeln tvi tvi, så ser framtiden någorlunda ljus ut. Jag redigerar ett bokmanus som lovar att bli kusligare än Trojanerna. Inga tentakler, de sparar jag till en framtida historia där de kan få det utrymme de förtjänar. Release the Kraken!

Författare: Lova Lovén
Född: 1981
Ort: Hilversum, Nederländerna
Aktuell med: Trojanerna
Utgiven på: Swedish Zombie
Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus