Cthulhu vaknar

H.P. Lovecrafts Cthulhu vaknar är en av den amerikanska skräcklitteraturens största klassiker. Historien är skriven i dokumentär stil med tre fristående berättarperspektiv som knyts samman av berättarjagets sökande efter en sanning som utmanar den mänskliga fattningsförmågan. Cthulhu själv, drömmande och väntande på botten av havet, har blivit en symbol för hela mytologi som Lovecraft skapade. En berättelse som utforskar vad som sker när det mänskliga sinnet konfronteras av kunskaper bortom verklighetens ramar.


Jag tror att Cthulhu vaknar är en perfekt inkörsport för personer som är nyfikna på H.P. Lovecrafts författarskap. Det kan mycket väl vara skräckgubbens mest ikoniska verk fylld med de ingredienser som gjort författaren så hyllad långt efter sin bortgång. Här finns allt från dyrkande sekter i träskmarken till ett gudalikt tentakelmonster slumrande djupt nere i havet representerat. Skräckmästaren använder sig av sina två vanligaste byggstenar, den ogreppbara kosmiska skräcken och det bräckliga mänskliga psyket.

Men i lika stor grad är det en nyversion som lär tilltala den redan frälste. Den franska konstnären François Barangers grandiosa illustrationer gör boken till ett perfekt samlarobjekt för oss som går igång på att få smycka bokhyllan med läckert ögongodis. Boken levereras i ett stort format, med tjocka glansiga sidor, proppad med vackra målningar hämtade ur berättelsen. Jag tycker verkligen Baranger lyfter historien med sina stämningshöjande bilder. Cthulhu vaknar är verkligen en bok som bör visas upp och ett absolut måste för den seriöse skräcksamlaren.

Titel: Cthulhu vaknar
Författare: H.P. Lovecraft
Illustratör: François Baranger
Genre: Skräck
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2018

Stockholmspesten

Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.

– – –

Det lilla förlaget Swedish Zombie fortsätter att leverera undergångshistorier till folket! Trojanerna av Lova Lovén från samma utgivare var en av 2016 års höjdpunkter och Sofia Albertssons Stockholmspesten håller fanan högt även detta år.

I Stockholmspesten får vi möta Elin, pojkvännen Martin, kompisen Annelie och brorsan Kenneth. Det hela börjar med att vattnet blir odrickbart, ständiga störningar i elnätet avlöser varandra och kollektivtrafiken slutar fungera. Men värst av allt är den mystiska smittan som angriper invånarna.

Albertsson hanterar sina karaktärer väl och bygger långsamt upp relationen dem emellan och hur de hanterar den rådande krisen när Stockholm sakta faller samman på olika håll. Som jag nämnde i intervjun med Sofia tidigare i veckan så förvånades jag över den något återhållsamma upptakten i berättelsen. Stockholms förfall sker i en beskedlig takt och jag blir förbryllad över att stadens befolkning tar det med sådan ro. Det här får till viss del sin förklaring senare i boken och jag ska tillägga att jag uppskattar hur författaren noggrant beskriver Elins och de övrigas förändrade vardag. Jag får en bra känsla för hur de anpassat sig till den rådande situationen vilket får det att bli mer skrämmande när skiten träffar fläkten på riktigt under bokens avslutande del.

Jag gillar också den surrealism som får ta plats emellanåt. Det finns delar i boken som verkligen spär på mystiken kring den underliga infektionen som drabbar människorna. Däremot får jag ingen riktig klarhet i hur allt ligger till. Jag både gillar och ogillar att några trådar i berättelsen inte riktigt binds samman. Å ena sidan är det skönt att få fantisera om hur allt hänger ihop på egen hand, å andra känns det som jag missat viktiga pusselbitar under resans gång.

Hur som helst. Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.

Titel: Stockholmspesten
Författare: Sofia Albertsson
Genre: Skräck, thriller
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Swedish Zombie

”Haha, vilken förolämpning att inte längre vara grotesk och snuskig!”

Författarintervju: Sofia Albertsson

Stockholmspesten är din första roman. Hur föddes idén och blev den som du tänkt dig?

Det stämmer, jag hade faktiskt inte planerat att skriva någon roman, jag tyckte det verkade svårt och som oerhört mycket jobb (vilket det också var). Men när jag hörde av mig till Jonny Berg på Swedish Zombie angående annat, så frågade han om jag inte kunde skriva en roman och jag tyckte det lät spännande att prova. Så då gjorde jag det! Efter att ha läst på lite om vad man bör tänka på när man skriver en roman, så satte jag igång. Det är väldigt annorlunda mot hur jag brukar skriva när jag skriver noveller. Idén till handlingen i Stockholmspesten kommer från en gammal novell som jag skrev runt 2010, ”Igelkottens mycel”, jag blev aldrig nöjd med den så den har legat orörd på datorn sedan dess. Men jag har ändå aldrig kunnat släppa handlingen, det visade sig nu i efterhand att temat behövde mer utrymme än vad en novell kan ge. Ja, boken blev mycket bättre än jag hoppades! Första råmanuset jag skickade till Jonny var bra, men efter konstruktiv kritik, testläsare och mer Albertssonska tillägg blev den verkligen precis så som jag tänkt mig.

Din historik som författare har gett oss verk som Sexpuckona anfaller!, Den plötsliga dörren och De överflödiga. Hur ser du själv på din resa som författare fram till Stockholmspesten?

Som att jag lär mig väldigt mycket ju mer jag skriver. Med Stockholmspesten blev det till och med så att när jag väl skrivit klart slutet och börjat läsa igenom från början, så fick jag genast sätta mig och skriva om en massa på grund av att jag lärt mig så mycket av de där nästan 300 sidorna jag just skrivit. Det är det rent tekniska. Om vi kollar på teman och genre så tycker jag ändå att jag håller mig till det som intresserar mig, på ett sätt är Stockholmspesten mer lik stämningen i Den plötsliga dörren (speciellt i novellen med samma namn) än De överflödiga. Det vill säga lite surrealistisk, lite skrämmande och märklig. Stockholmspesten skulle kunna passa bra in bland de andra novellerna i Den plötsliga dörren om den vore kortare.

Vad är det som lockar med att skriva om undergång och samhällets kollaps?

Svaret finns i frågan: undergång och kollaps. Det är ju oerhört spännande! Jag älskar att läsa dystopier och skildringar av apokalyps och postapokalyps, det är väl vetskapen om att alla civilisationer har en utmätt livslängd. De föds och de dukar under. Så har det varit genom hela mänsklighetens historia, inget är konstant, det är så verkligheten funkar. Låter kanske deppigt, men vi vet ju inte om vår civilisation har peakat än eller inte, kanske kommer det bara bli bättre i tusen år? Eller inte, kanske peakade vi på 80-talet ihop med jättestora frisyrer, Jenkatuggummi och neontights? Det beror väl på teknik, naturkatastrofer, smittor eller ekonomiska system. Men det är alltid spännande att fantisera, hur skulle allt kunna gå under? Går det långsamt? Händer det med en smäll? Hur blir det sen? Överlever vissa delar av samhället, hur kommer vi i så fall att börja om? Hur skulle det vara att leva i en stad som långsamt går under, lite mer dag för dag? Vad händer om elen slutar fungera, hur löser vi ett sånt problem? Det finns hur mycket som helst att spekulera i! Och på något sätt så är det väl alla våran gemensamma skräck – att allt vi tar för givet och känner oss trygga i: vardagsrutiner, familj, jobb och sociala tillställningar, en dag kan komma att rasa samman. Det finns ingen som undkommer det, det skrämmer i alla fall mig.

Hur förberedd är du själv om domedagen kommer?

Helt okej ändå! Har en fäbod i Dalarna som jag planerar att fly till med familj och djur, det finns mark att odla på och vatten från egen brunn. När jag var barn hade vi inte dragit in el än, så skulle den försvinna är det inte omöjligt att återgå till öppna spisen som värmekälla och matlagningsplats. Låter dock rätt slitsamt att överleva där, helt avskuren från allt, iskallt utedass om vintern, men vad gör man inte när pesten kommer? Alternativet att stanna kvar i stan är ju långt värre.

Nu har jag visserligen bara läst halva boken vid intervjuns tidpunkt men hittills har du valt en mer lågmäld framtoning den här gången. Mer av krypande skräck och mystik, och mindre av det groteska och riktigt snuskiga som jag lärt känna från några av dina tidigare noveller…

Haha, vilken förolämpning att inte längre vara grotesk och snuskig! Nu stundar en identitetskris här… Men jag hoppas och tror att det handlar mer om formatet. Noveller är en helt annan sak, där har man inte tid att bygga upp någon stämning, det händer mycket på få sidor för att få plats med en hel berättelse. Det är som att äta körsbäret på tårtan och jag gillar det verkligen. Att skriva en roman ger en utrymme till att bygga upp en stämning, utveckla karaktärerna som är med i berättelsen, hoppa i tiden, plantera ut ledtrådar, ha mer än en handling och så vidare. Jag gillar det också! Jag tycker själv att romaner som kör pang på rödbetan blir lite tråkiga, för antingen måste de ju fortsätta hålla samma tempo och det blir repetitivt, eller så planar de ut mot slutet och det vill man ju inte heller. En krypande, mystisk skräck gräver sig in under huden på läsaren på ett annat sätt, väcker frågor och osäkerhet. Men med det sagt så kommer du nog ändå få din beskärda del av snusk och groteska inslag när boken närmar sig slutet…

Vad händer härnäst? Finns det nya skrivprojekt på g?

Ja, det finns det alltid, hjärnan låter mig aldrig vara ifred och pilla mig i naveln. Jag jobbar på två projekt just nu, inget jag kan diskutera dock, men planer finns i alla fall!


Sofia Albertsson är aktuell med undergångsromanen Stockholmspesten som ges ut av Swedish Zombie. Mer info om Sofia hittar du här.

Mannen från enhet 5541

Universum är vid liv, och Organisationen är dess immunförsvar. Organisationens uppdrag är att hålla verkligheten intakt, att bevara mångfalden av livsformer och skydda Universumorganismen från intrång och angrepp, och i e-boksföljetongen Mannen från enhet 5541 får läsaren följa med agent Cessna – anställd vid Organisationens 5541:a enhet – på uppdrag. Nio surrealistiska äventyr väntar, berättelser i en rad olika genrer som bjuder läsaren på allt från rumtidsslukare, diamantögon, insektsgangsters och galna vetenskapsmän med psykotopografiska projektorhjälmar till dimhökar, tidstermiter, maskingudar, fingeravtrycksfejs, lovecraftianska styggelser och verklighetsvirus.

– – –

Det snackas alldeles för lite om Love Kölles novellföljetång Mannen från enhet 5541. Skärpning övriga bokbloggar!

Nu har det gått så långt att jag fått väcka min slumrande blogg till liv för att uppmärksamma er på att det här är nåt av de roligaste och mest skruvade som går att läsa just nu. Pulpig kiosklitteratur som hämtad från det ljuva sextiotalet i modern tappning. Berättelserna kan läsas fristående men jag rekommenderar att det hela avverkas i korrekt ordning. Dessutom är första delen ”Köttgranen kommer” helt gratis att ladda hem.

Novellerna pendlar mellan skräck, surrealism och pajig science fiction med glimten i ögat. Historien kretsar kring Isak Rahim, alias agent Cessna, som blir en del av en hemlig organisation, enkelt förklarat, en svensk version av Men in black. Och det är helt fantastiskt underhållande.

Love Kölle har på riktigt verkligen hittat formen med Mannen från enhet 5541. Det känns som en perfekt mix av det författaren skrivit innan. Jag har några delar kvar att läsa men kan redan nu verkligen slå ett slag för den här serien som inte bör gå någon som gillar vrickade äventyr förbi. Jag har aldrig läst något liknande av en svensk författare tidigare. Ge det här en ordentlig chans, lova mig det!

Titel: Mannen från enhet 5541
Författare: Love Kölle
Genre: Science fiction, skräck
Utgiven av: Sigill förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Sigill förlag

De kallar oss zombier

”Mina slavar, tänkte hon, och sedan: nej. Mina husdjur. Min köttboskap, lydigt på väg till sin fålla, medvetna om att de fruktar något eller någon, men inte om att jag är dödsängeln som tvingar delar av dem att färdas genom mina egna tarmar … Hon tänkte: jag ska äta era hjärnor. Hon tänkte: döden är mer levande än livet.”

– – –

KG Johansson är onekligen en av landets produktivaste fantastikförfattare. Karln spottar ur sig böcker och ger ut dem på nästan lika många olika förlag. Det är svårt att hålla koll på vart de landar och inom vilken genre. Som skräckentusiast försöker jag åtminstone plocka upp de mer läbbiga släppen. Senaste bokreleasen står det lilla Skövdeförlaget Pulpfic för och i vanlig ordning levererar KG Johansson en riktigt läsvärd historia.

De kallar oss zombier är en fräsch tolkning på zombieapokalypsen med Umeå som skådeplats och Kattis, med ett jobb inom Miljöpartiet, i huvudrollen. Det är just på Kattis som fokuset ligger och det är en närgången skildring av hur smittan påverkar hennes vardag. Till en början lever hon ett dubbelliv, ett som odöd mördarmaskin och det andra som ordinär kontorsråtta på Miljöpartiet. Sakta men säkert eskalerar zombiesmittan när Kattis nattaktiviteter genererar fler blodtörstiga bundsförvanter. Med hennes förvandling följer också en nytänd aptit på sex, en minst sagt ovanligt våldsam sådan.

KG Johanssons zombier är kanske inte helt regelrätta och utan att avslöja allt för mycket är de inte av den typen som vanligtvis kan ses på film, tv eller i böcker. Kattis och hennes likasinnade är kåta sexgalningar med ett beteende som snarare liknar ett rovdjurs och inte de traditionella hasande, trögtänkta varianterna som vanligtvis är mest förekommande inom populärkulturen.

De kallar oss zombier är en absurd, komisk och makaber historia. En erotisk splatterfest helt i min smak. En fin balansgång mellan äckel, snusk och substans. Tematiskt känns mycket igen men boken rymmer tillräckligt många udda inslag för att den ska kännas intressant och annorlunda. KG Johansson är för mig inte bara en av landets mest produktiva författare utan också en av de bästa med osedvanligt hög lägstanivå. Han skriver vackert och välformulerat men med ett enkelt lättläst språk. En författare som alltid är en fröjd att läsa.

Titel: De kallar oss zombier
Författare: KG Johansson
Genre: Skräck, erotik
Utgiven av: Pulpfic förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Pulpfic förlag

Andra sidan stigen

Andra sidan stigen är en novellsamling där sagor och myter blandas samman med skräck och melankoli. De flesta historier utspelar sig i realistiska miljöer med mörka flingor av vidunder strödda uppe på. Samlingen innehåller ”Pojken av trä” som fått 2:a pris i skrivarsidans novelltävling 2017 samt ”Vinklippt” som tidigare publicerats hos Swedish Zombies.

– – –

Jag brukar aldrig gnälla på korrekturfel i böcker, för mig är alltid innehållet det viktiga, men i det här fallet måste det ändå nämnas. I Tobias Myrbakks novellsamling vimlar det nämligen av stavfel, särskrivningar och småslarv som sticker i ögat. När till och med baksidestexten inte har korrekturlästs ordentligt (som synes här ovan) känns det i ärlighetens namn lite slappt. Tills nästa släpp hoppas jag att det anlitas en korrekturläsare eller lektör som kan gå in och städa upp alla småfel. För det är uppenbart att Myrbakk i övrigt är en mycket kompetent historieberättare.

Berättelserna i Andra sidan stigen är nämligen naggande goda och riktigt mörka. Oftast är de korta, hetsiga och pang på rödbetan. Stundtals väldigt obehagligt och emellanåt riktigt snuskigt. Myrbakk fångar mig med sitt rappa språk oavsett om det rör sig om ohyggliga sagoväsen, vidriga pedofiler eller surrealistiska sexorgier. Han lyckas trots begränsat utrymme förmedla intressanta karaktärer och fascinerande scenarion och jag hade svårt att slita mig ifrån boken. Detta tack vare författarens härliga fantasi och sprudlande intensiva berättarstil.

Andra sidan stigen är en förstklassig novellsamling för alla skräckentusiaster. Synd bara på allt korrekturslarv. Men kan du som jag ha överseende med detta rekommenderar jag dig verkligen att införskaffa denna omedelbums.

Titel: Andra sidan stigen
Författare: Tobias Myrbakk
Genre: Skräck
Utgiven av: Books on Demand
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris, Bokus

Våran hud, vårat blod, våra ben

Ett barn står natt efter natt i Finlandsfärjans för och spejar ut mot havet. En långtradarchaufför med en blodig hemlighet plockar upp en liftare med misstänkt lite bagage. Ett ungt par får köpa en villa billigt eftersom där råder »speciella omständigheter«.

Våran hud, vårat blod, våra ben innehåller en samling skräckberättelser med omisskännlig John Ajvide Lindqviststämning, som utspelar sig i ett samtida Sverige, men precis utanför vårt synfält. Vi får möta en samling vardagliga gestalter och ett antal mindre vardagliga, såsom spöken, vampyrer, varulvar, mylingar, tomtar, zombies och så ett havsmonster.

Titelberättelsen »Våran hud, vårat blod, våra ben«, som nominerades till British Fantasy Award för bästa novell, är enligt John Ajvide Lindqvist själv det otäckaste han skrivit i det korta formatet.

Förutom helt nyskrivna »Hår«, har samtliga berättelser i samlingen tidigare publicerats i främst brittiska och amerikanska antologier. Ett flertal av dem ligger för närvarande i varierande stadier av produktion för film eller TV i olika länder.

– – –

I novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben är John Ajvide Lindqvist tillbaka i gammal god form. Innehållet är traditionellt och hemtamt men framförallt jävligt läskigt på sina ställen. Nog för att jag verkligen uppskattat författarens senare års mer experimentella Platserna-serie med Himmelstrand, Rörelsen och X, men att läsa den här novellsamlingen känns på nåt vis som att komma hem. Som att återigen få bekanta sig med den John Ajvide Lindqvist jag lärde känna när han slog igenom med dunder och brak i mitten på 2000-talet med ett gäng mästerliga skräckisar.

Novellerna i den här samlingen håller nämligen vansinnigt hög lägstanivå. Titelnovellen Våran hud, vårat blod, våra ben är precis så otäck som författaren själv påstår. När barn blir utsatta för hemskheter sitter jag alltid på helspänn när jag läser. Men den största överraskningen var novellen Vad mig tillkommer. Jag vill verkligen inte avslöja för mycket om berättelsen men vi kan säga så här. Jag blev verkligen tagen på sängen när det gick upp för mig vilken typ av varelse som förpestar det nygifta parets tillvaro.

Avslutar samlingen gör Tjärven som tidigare har publicerats som ljud- och e-bok. Med sina 150 sidor tangerar den snarare vid kortroman än en novell, vilket i sammanhanget har föga betydelse, men den är hur som helst precis så bra som jag minns den när jag lyssnade igenom den första gången. En underhållande zombieberättelse fylld med makabert splatter som utspelar sig på en öde ö ute i Stockholms skärgård.

Men återigen. Allt håller hög klass. Det kan verka tröttsamt att läsa om vampyrer, varulvar och spöken för den fyrtioelfte gången i ordningen men John Ajvide Lindqvist lyckas hitta nya infallsvinklar i sina korta berättelser. Jag älskade novellsamlingen Pappersväggar men faktum är att Våran hud, vårat blod, våra ben är ännu vassare.

Titel: Våran hud, vårat blod, våra ben
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Skräcknovellsamling
Utgiven av: Ordfront
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Hemmet

Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

– – –

Jag älskade Mats Strandbergs första renodlade skräckroman Färjan. Det är en klaustrofobisk historia om den panik som infinner sig när blodtörstiga monster löper amok på ett kryssningsfartyg. Det fanns såklart mycket att tycka om med det storslagna blodbadet i den berättelsen, men det var främst karaktärerna som gjorde det hela intressant.

För Mats Strandberg kan sina karaktärer. Färjan visade prov på det, Hemmet bevisar att det inte var en engångsföreteelse. Karaktärerna i Färjan, likaså i Hemmet, är människor av kött och blod som handlar på ett rationellt sätt. De är inte arketyper för gott eller ont, och besitter en svärta och ett djup. Jag känner för dem, lider med dem och hejar på dem.

I Hemmet tar handlingen plats på ett demensboende. De gamla människorna som vistas där är stilsäkert återgivna. Den ständigt upprepande tanten som nämner att hon varit sekreterare åt direktör Palm ungefär 30 gånger, den sexgalna gubben som drar i sin slaka penis och kastar glåpord till personalen, och damen som är besatt av att samla på änglar i alla dess former, är bara några av de färgstarka karaktärer som vistas på hemmet.

Skildringen av huvudpersonen Joel med sina våndor och dilemman, när mamma Monika inte längre kan ta hand om sig själv och tvingas flytta in på boendet Tallskuggan, är hjärtskärande. Det finns så många jobbiga teman här. Den bespottade äldrevården, att inte längre känna sina anhöriga och att tvingas till att lämna bort någon mot sin och den personens vilja. Strandberg beskriver det hela med bravur. Det är tragiska och mörka ämnen som behandlas.

För mig är inte det mest hemska i Hemmet den demon som härjar och skrämmer slag på personal och de boende, det är hur de gamla har tappat bort sig själva i sjukdomen. Hur deras levnadsöden har dikterats av något som inte längre kan påverkas. Att glömma vem man är och att tappa sina karaktärsdrag. Det är läskigt på riktigt.

Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Ett hjärta åt helvetet

”Han hade begått ett misstag när han öppnade Lemarchands ask. Ett mycket förskräckligt misstag.”

Girighet och kärlek, kärlekslöshet och förtvivlan, åtrå och död, liv och fångenskap, krokar, kedjor och blod: Clive Barkers blodisande mästerverk om förbjuden åtrå och fruktansvärd återuppståndelse som låg till grund för filmen Hellraiser.

Frank Cottons omättliga aptit på smärtans mörka njutningar ledde honom till mysteriet med Lemarchands kub, och därifrån till en död som bara en störd själ kunde tänka ut. Men hans brors kärlekstörstande fru, Julia, har upptäckt ett sätt att återuppväcka Frank – men priset blir blodigt och fruktansvärt … och det kommer definitivt kosta så in i helvete.

– – –

För att vara en person som är så pass insnöad på skräck så känns det lite skämmigt att erkänna att mitt intag av texter från Clive Barker är få till antalet. Två böcker i Abarat-serien, The Great and secret show och ett par noveller från The books of blood är allt jag fram tills nu mäktat med. När jag fick nys om att skräckfarbrorns kanske kändaste verk, The hellbound heart fått sig en nyöversättning, kändes det lämpligt att bättra på min Barker-kunskap.

Ett hjärta åt helvetet är alltså den svensköversatta förlagan till filmen Hellraiser. Förmodligen den historia han är mest förknippad med och av många betraktat som den bästa filmatiseringen av hans böcker. Det är en kort men naggande god berättelse och innehåller några av de mest klassiska monstren i filmhistorien. Cenobiterna med Pinhead i spetsen är ohyggliga skapelser som dröjer sig kvar i minnet. Med genomborrande krokar och spikar i ansiktet, klädda i kläder som hämtade från någon mardrömslik bdsm-butik, var de på sin tid unika och betraktas än idag som ikoniska skräckfigurer.

Boken behandlar ämnen som åtrå, njutning och jakten på något ouppnåeligt. Det är en tämligen enkel liten historia men en väl uttänkt sådan. Tät och suggestiv. Clive Barkers prosa har något poetiskt över sig samtidigt som det stundtals är blodigt och brutalt. Jag tycker mig också ana en humoristisk ton i sättet hur vissa scenarion skildras, men mest är det tungt och mörkt.

En stor eloge till Vertigo förlag som ger fler chansen att upptäcka detta verk. Boken är smakfullt designad och illustrationen av Lars Krantz är oerhört läcker. Caroline Grimwalker verkar också gjort ett bra jobb med översättningen. Jag önskar att fler svenska förlag vågade ge ut utländska skräckförfattare som inte heter Stephen King.

Titel: Ett hjärta åt helvetet
Författare: Clive Barker
Översättning av: Caroline Grimwalker
Genre: Skräck
Utgiven av: Vertigo Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Första hösten – Blå gryning

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Första hösten är en dystopisk skräckroman som skickligt väver in vår tids vetenskap i en verklighet bortom de mest groteska mardrömmar.

– – –

För inte allt för längesedan fick jag leta med ljus och lykta efter svensk apokalypslitteratur, men nu är det andra tider! Lars Widerängs Sjärnklart-trilogi, Lova Lovéns Trojanerna och K.G. Johanssons Biotika är bara några av senare års domedagshistorier från vårt avlånga land. Berättelserna om hur jorden går under poppar upp som svampar i skogen, och som jag älskar den här trenden.

I Första hösten är det inga svampar i skogen som vänder upp och ner på tillvaron, men inte långt därifrån. Det är en ny typ av blomma som sprider sig över Sverige och Europa. Forskarna står handfallna och när människorna smittas, men också börjar förvandlas, är epidemin och samhällets kollaps ett faktum.

Boken är snyggt konstruerad och växlar mellan tre huvudpersoner som upplever undergången från olika perspektiv. Ett författargrepp jag verkligen gillar. Emmelie Pettersén Uggla behärskar verkligen upplägget bra. Jag lär känna karaktärerna och de är tydligt porträtterade. Vem älskar inte 15-åriga Charlys överanvändande av tillägget ”ap”- i alla dess former? Uttryck som ”apsvett” ramlar ut så fort hon öppnar munnen. Sjukt charmigt. Adam är till en början ett stort arsle men min förståelse och inställning till honom som karaktär hinner ändra sig under äventyrets gång. Detsamma gäller Fredrik och Lisen. Det finns gott om intressant karaktärsutveckling.

Texten är för övrigt rak, enkel och medryckande. Kapitlen är korta och avslutas sällan utan en subtil cliffhanger som får mig att prompt vilja läsa vidare. Tempot är högt och berättelsen tappar inte fart en enda gång. Jag får som läsare aldrig tid till att hämta andan. Inte mig emot, speciellt när det är så här spännande och actionfyllt. Det är en orgie i blodiga slagsmål, hisnande flyktscener och monstermetamorfoser.

Författaren har skapat ett scenario som känns kittlande och trovärdigt. Inte minst de vetenskapliga bitarna, som förmodligen har krävt en del research. Jag köper allt med hull och hår, även om det såklart inte är förankrat i en realistiskt framtidsbild. Men vad vet jag. Ett muterat växtvirus och domedagen kanske är närmare än de flesta av oss tror?

Det är precis så här jag vill ha min apokalypshistoria serverad. En smart idé om hur det skulle kunna gå till när världen går under, bra karaktärer och makabra body horror-inslag som får det att vändas i magen. Rubbet sitter som en smäck.

Jag har dessutom förstått att en fortsättning är på gång, vilket gör mig väldigt glad. Det här är så förbaskat rakt upp min gränd att jag bubblar lite inombords när jag nu i efterhand tänker på boken. Klart jag vill ha mer av detta! Förvridna mardrömsmonster, en till synes hopplös framtid och människor som beter sig som svin när civilisationen rämnar.

Låter det inte helt underbart?

Titel: Första hösten – Blå gryning
Författare: E.P. Uggla
Genre: Undergångsskräck
Utgiven av: Visto Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus