Våran hud, vårat blod, våra ben

Ett barn står natt efter natt i Finlandsfärjans för och spejar ut mot havet. En långtradarchaufför med en blodig hemlighet plockar upp en liftare med misstänkt lite bagage. Ett ungt par får köpa en villa billigt eftersom där råder »speciella omständigheter«.

Våran hud, vårat blod, våra ben innehåller en samling skräckberättelser med omisskännlig John Ajvide Lindqviststämning, som utspelar sig i ett samtida Sverige, men precis utanför vårt synfält. Vi får möta en samling vardagliga gestalter och ett antal mindre vardagliga, såsom spöken, vampyrer, varulvar, mylingar, tomtar, zombies och så ett havsmonster.

Titelberättelsen »Våran hud, vårat blod, våra ben«, som nominerades till British Fantasy Award för bästa novell, är enligt John Ajvide Lindqvist själv det otäckaste han skrivit i det korta formatet.

Förutom helt nyskrivna »Hår«, har samtliga berättelser i samlingen tidigare publicerats i främst brittiska och amerikanska antologier. Ett flertal av dem ligger för närvarande i varierande stadier av produktion för film eller TV i olika länder.

– – –

I novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben är John Ajvide Lindqvist tillbaka i gammal god form. Innehållet är traditionellt och hemtamt men framförallt jävligt läskigt på sina ställen. Nog för att jag verkligen uppskattat författarens senare års mer experimentella Platserna-serie med Himmelstrand, Rörelsen och X, men att läsa den här novellsamlingen känns på nåt vis som att komma hem. Som att återigen få bekanta sig med den John Ajvide Lindqvist jag lärde känna när han slog igenom med dunder och brak i mitten på 2000-talet med ett gäng mästerliga skräckisar.

Novellerna i den här samlingen håller nämligen vansinnigt hög lägstanivå. Titelnovellen Våran hud, vårat blod, våra ben är precis så otäck som författaren själv påstår. När barn blir utsatta för hemskheter sitter jag alltid på helspänn när jag läser. Men den största överraskningen var novellen Vad mig tillkommer. Jag vill verkligen inte avslöja för mycket om berättelsen men vi kan säga så här. Jag blev verkligen tagen på sängen när det gick upp för mig vilken typ av varelse som förpestar det nygifta parets tillvaro.

Avslutar samlingen gör Tjärven som tidigare har publicerats som ljud- och e-bok. Med sina 150 sidor tangerar den snarare vid kortroman än en novell, vilket i sammanhanget har föga betydelse, men den är hur som helst precis så bra som jag minns den när jag lyssnade igenom den första gången. En underhållande zombieberättelse fylld med makabert splatter som utspelar sig på en öde ö ute i Stockholms skärgård.

Men återigen. Allt håller hög klass. Det kan verka tröttsamt att läsa om vampyrer, varulvar och spöken för den fyrtioelfte gången i ordningen men John Ajvide Lindqvist lyckas hitta nya infallsvinklar i sina korta berättelser. Jag älskade novellsamlingen Pappersväggar men faktum är att Våran hud, vårat blod, våra ben är ännu vassare.

Titel: Våran hud, vårat blod, våra ben
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Skräcknovellsamling
Utgiven av: Ordfront
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Hemmet

Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

– – –

Jag älskade Mats Strandbergs första renodlade skräckroman Färjan. Det är en klaustrofobisk historia om den panik som infinner sig när blodtörstiga monster löper amok på ett kryssningsfartyg. Det fanns såklart mycket att tycka om med det storslagna blodbadet i den berättelsen, men det var främst karaktärerna som gjorde det hela intressant.

För Mats Strandberg kan sina karaktärer. Färjan visade prov på det, Hemmet bevisar att det inte var en engångsföreteelse. Karaktärerna i Färjan, likaså i Hemmet, är människor av kött och blod som handlar på ett rationellt sätt. De är inte arketyper för gott eller ont, och besitter en svärta och ett djup. Jag känner för dem, lider med dem och hejar på dem.

I Hemmet tar handlingen plats på ett demensboende. De gamla människorna som vistas där är stilsäkert återgivna. Den ständigt upprepande tanten som nämner att hon varit sekreterare åt direktör Palm ungefär 30 gånger, den sexgalna gubben som drar i sin slaka penis och kastar glåpord till personalen, och damen som är besatt av att samla på änglar i alla dess former, är bara några av de färgstarka karaktärer som vistas på hemmet.

Skildringen av huvudpersonen Joel med sina våndor och dilemman, när mamma Monika inte längre kan ta hand om sig själv och tvingas flytta in på boendet Tallskuggan, är hjärtskärande. Det finns så många jobbiga teman här. Den bespottade äldrevården, att inte längre känna sina anhöriga och att tvingas till att lämna bort någon mot sin och den personens vilja. Strandberg beskriver det hela med bravur. Det är tragiska och mörka ämnen som behandlas.

För mig är inte det mest hemska i Hemmet den demon som härjar och skrämmer slag på personal och de boende, det är hur de gamla har tappat bort sig själva i sjukdomen. Hur deras levnadsöden har dikterats av något som inte längre kan påverkas. Att glömma vem man är och att tappa sina karaktärsdrag. Det är läskigt på riktigt.

Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Ett hjärta åt helvetet

”Han hade begått ett misstag när han öppnade Lemarchands ask. Ett mycket förskräckligt misstag.”

Girighet och kärlek, kärlekslöshet och förtvivlan, åtrå och död, liv och fångenskap, krokar, kedjor och blod: Clive Barkers blodisande mästerverk om förbjuden åtrå och fruktansvärd återuppståndelse som låg till grund för filmen Hellraiser.

Frank Cottons omättliga aptit på smärtans mörka njutningar ledde honom till mysteriet med Lemarchands kub, och därifrån till en död som bara en störd själ kunde tänka ut. Men hans brors kärlekstörstande fru, Julia, har upptäckt ett sätt att återuppväcka Frank – men priset blir blodigt och fruktansvärt … och det kommer definitivt kosta så in i helvete.

– – –

För att vara en person som är så pass insnöad på skräck så känns det lite skämmigt att erkänna att mitt intag av texter från Clive Barker är få till antalet. Två böcker i Abarat-serien, The Great and secret show och ett par noveller från The books of blood är allt jag fram tills nu mäktat med. När jag fick nys om att skräckfarbrorns kanske kändaste verk, The hellbound heart fått sig en nyöversättning, kändes det lämpligt att bättra på min Barker-kunskap.

Ett hjärta åt helvetet är alltså den svensköversatta förlagan till filmen Hellraiser. Förmodligen den historia han är mest förknippad med och av många betraktat som den bästa filmatiseringen av hans böcker. Det är en kort men naggande god berättelse och innehåller några av de mest klassiska monstren i filmhistorien. Cenobiterna med Pinhead i spetsen är ohyggliga skapelser som dröjer sig kvar i minnet. Med genomborrande krokar och spikar i ansiktet, klädda i kläder som hämtade från någon mardrömslik bdsm-butik, var de på sin tid unika och betraktas än idag som ikoniska skräckfigurer.

Boken behandlar ämnen som åtrå, njutning och jakten på något ouppnåeligt. Det är en tämligen enkel liten historia men en väl uttänkt sådan. Tät och suggestiv. Clive Barkers prosa har något poetiskt över sig samtidigt som det stundtals är blodigt och brutalt. Jag tycker mig också ana en humoristisk ton i sättet hur vissa scenarion skildras, men mest är det tungt och mörkt.

En stor eloge till Vertigo förlag som ger fler chansen att upptäcka detta verk. Boken är smakfullt designad och illustrationen av Lars Krantz är oerhört läcker. Caroline Grimwalker verkar också gjort ett bra jobb med översättningen. Jag önskar att fler svenska förlag vågade ge ut utländska skräckförfattare som inte heter Stephen King.

Titel: Ett hjärta åt helvetet
Författare: Clive Barker
Översättning av: Caroline Grimwalker
Genre: Skräck
Utgiven av: Vertigo Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Första hösten – Blå gryning

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Första hösten är en dystopisk skräckroman som skickligt väver in vår tids vetenskap i en verklighet bortom de mest groteska mardrömmar.

– – –

För inte allt för längesedan fick jag leta med ljus och lykta efter svensk apokalypslitteratur, men nu är det andra tider! Lars Widerängs Sjärnklart-trilogi, Lova Lovéns Trojanerna och K.G. Johanssons Biotika är bara några av senare års domedagshistorier från vårt avlånga land. Berättelserna om hur jorden går under poppar upp som svampar i skogen, och som jag älskar den här trenden.

I Första hösten är det inga svampar i skogen som vänder upp och ner på tillvaron, men inte långt därifrån. Det är en ny typ av blomma som sprider sig över Sverige och Europa. Forskarna står handfallna och när människorna smittas, men också börjar förvandlas, är epidemin och samhällets kollaps ett faktum.

Boken är snyggt konstruerad och växlar mellan tre huvudpersoner som upplever undergången från olika perspektiv. Ett författargrepp jag verkligen gillar. Emmelie Pettersén Uggla behärskar verkligen upplägget bra. Jag lär känna karaktärerna och de är tydligt porträtterade. Vem älskar inte 15-åriga Charlys överanvändande av tillägget ”ap”- i alla dess former? Uttryck som ”apsvett” ramlar ut så fort hon öppnar munnen. Sjukt charmigt. Adam är till en början ett stort arsle men min förståelse och inställning till honom som karaktär hinner ändra sig under äventyrets gång. Detsamma gäller Fredrik och Lisen. Det finns gott om intressant karaktärsutveckling.

Texten är för övrigt rak, enkel och medryckande. Kapitlen är korta och avslutas sällan utan en subtil cliffhanger som får mig att prompt vilja läsa vidare. Tempot är högt och berättelsen tappar inte fart en enda gång. Jag får som läsare aldrig tid till att hämta andan. Inte mig emot, speciellt när det är så här spännande och actionfyllt. Det är en orgie i blodiga slagsmål, hisnande flyktscener och monstermetamorfoser.

Författaren har skapat ett scenario som känns kittlande och trovärdigt. Inte minst de vetenskapliga bitarna, som förmodligen har krävt en del research. Jag köper allt med hull och hår, även om det såklart inte är förankrat i en realistiskt framtidsbild. Men vad vet jag. Ett muterat växtvirus och domedagen kanske är närmare än de flesta av oss tror?

Det är precis så här jag vill ha min apokalypshistoria serverad. En smart idé om hur det skulle kunna gå till när världen går under, bra karaktärer och makabra body horror-inslag som får det att vändas i magen. Rubbet sitter som en smäck.

Jag har dessutom förstått att en fortsättning är på gång, vilket gör mig väldigt glad. Det här är så förbaskat rakt upp min gränd att jag bubblar lite inombords när jag nu i efterhand tänker på boken. Klart jag vill ha mer av detta! Förvridna mardrömsmonster, en till synes hopplös framtid och människor som beter sig som svin när civilisationen rämnar.

Låter det inte helt underbart?

Titel: Första hösten – Blå gryning
Författare: E.P. Uggla
Genre: Undergångsskräck
Utgiven av: Visto Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Inga kelgrisar, inga styvbarn

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper som stundom söker tillflykt hos henne, och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner.

Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna? Och vilka är det som i hemlighet besöker Astrid varje dag?

Sakta men säkert förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld och skam, vrede och galenskap tränger in i varje lägenhet och ställer alla inblandades tillvaro på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

– – –

Inga kelgrisar, inga styvbarn är verkligen nyskapande och välskriven, men kanske allra mest en bok som befolkas av ett fantastiskt karaktärsgalleri. Alla de människor som bor i hyreshuset, där i princip hela berättelsen utspelar sig, känns levande och karismatiska. Sigesgård har samlat en grupp personer som alla är annorlunda och står ut, men de är också imponerande övertygande trots sina absurda handlingar.

Sonen som är en vidrig skapelse, pervers och otäck. Den udda fågeln Anna som inte förstår sig på andra människor alls. Vaktmästaren Terry som tar sitt jobb på överdrivet stort allvar. Tanten Astrid som hänger med ett gäng råttor i sin lägenhet, och mal köttfärs av någonting man vanligtvis inte mal köttfärs av.

Det som sker mellan hyreshusets väggar är bisarrt och obehagligt. Sigesgård levererar ett flertal scener som dröjer sig kvar, äcklar och skapar avsky. Men även om läsningen kantas av mörker och motbjudande omständigheter finns där också stunder av medmänsklighet och humor. Att Inga kelgrisar, inga styvbarn är författarens debut märks inte alls. Det här är en bok med många skopor pondus och hantverksskicklighet. För dig som inte räds lite äckel är det här en bok som verkligen måste införskaffas. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Cia Sigesgård framöver.

Titel: Inga kelgrisar, inga styvbarn
Författare: Cia Sigesgård
Genre: Folkhemsrysare
Utgiven av: Kalla kulor/Southside Stories
Utgivningsår: 2014
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Har du sett dessa fem tentakelrullar? #2

Dags för en ny omgång med tips på filmer innehållandes tentakler. Uppställningen är av skiftande kvalité men alla innehåller en rejäl dos av av slemmiga tentakelmonster och det är det viktiga eller hur? Missa inte del ett av denna artikelserie för fler ringlande monsterrullar.


The Void (2016)
Splattrig indieskräck från Kanada med influenser från The Thing och H.P. Lovecraft. Coola praktiska make up-effekter av den gamla skolan men handlingen är förutsägbar och skådisarna övertygar inte. Men ett fint hantverk är det trots en förmodad minimal budget och filmen är klart sevärd. Tentakler och slafs finns det gott om.

Trailer och IMDB-länk


Hotet från Underjorden (1990)
En av de bättre monsterskräckisarna av det komiska slaget under 90-talet. Håller bra än idag. Har fått massvis med uppföljare och en egen tv-serie. Ingen av dessa kan mäta sig med originalet dock. Monstren ser ut som stora köttfärslimpor som rör sig under marken och sträcker ut långa tentakler för att dra in sina byten i den näbbliknande käften.

Trailer och IMDB-länk


The Host (2006)
En sydkoreansk monsterrulle som inte sparar på krutet. Så långt från den krypande och suggestiva skräcken man kan komma. Den apfula cgi-varelsen med en tentakellik svans som grabbar tag i sina offer, visas upp i all sin prakt under filmens första minuter. En uppfriskande och actionfylld ”creature feature”.

Trailer och IMDB-länk


From Beyond (1986)
Baserad på H.P. Lovecrafts novell. En riktig b-film som underhåller på många nivåer, främst på grund av alla fåniga monstereffekter och absurda scener. Mycket gore och slapstick samt en hälsosam dos av tentallika utväxter förekommer.

Trailer och IMDB-länk


The Thing (2011)
Den underskattade prequel-filmen till Johan Carpenters fantastiska rulle. Inte lika vass som 1982 års mästerverk men jag blev förvånad över hur mycket jag diggade denna slemmiga body horror-skräckis. Proppad med snygga effekter och groteska varelser, som givetvis är försedda med en bunt virvlande tentakler.

Trailer och IMDB-länk

För gudinnan

Ett London där solen har gått ned. En värld i evig skymning och dimma. I en exklusiv takvåning högt ovanför Canary Wharf väntar Tiphany Reeder. Adam, den kanske största filmstjärnan någonsin, ska komma på middag. Väntar gör också Tiphanys väninna Tipper, som ska delta i middagen via bildskärm. De tre ska prata gamla minnen och försöka hitta tillbaka till känslor de haft för varandra. I över ett århundrade. Det kommer att bli en lång natt.

Romanen För gudinnan är en gotisk kärlekshistoria baserad på skräckrollspelet KULT. Det är en spektakulär skräckroman och en vandring genom en värld där tid och rum börjat falla samman. Anders Fager lämnar här den realistiska skräcktraditionen från Samlade svenska kulter, och tar med dig på en hisnande resa olik allt du tidigare varit med om.

– – –

Jag blev aldrig någon inbiten rollspelare under glansdagarna på åttio- och nittiotalet. Flera i min umgängeskrets spelade framförallt Mutant men själv blev det bara några enstaka partier. Jag harvade mest på med Drakborgen och några soloäventyr i stil med Ensamma vargen. Inte för att jag inte gillade konceptet med rollspel, det var bara någonting som fanns där i periferin. Jag kände till mediets existens, doppade tårna i det som hastigast, men fastnade aldrig riktigt. För gudinnan bygger just på ett rollspel, närmare bestämt Kult. En för mig helt okänd rollspelsvärld och mytologi. Jag kan därför inte se de referenser eller den inspiration som kommer från förlagan.

Det är en egendomlig berättelse och inte alls det jag väntat mig. Efter min intervju med författaren var jag inställd på en rätt blodig och rättfram kärlekshistoria. Det pratades om inspirationen från Clive Barker med gotiska platser, svart läder, köttkrokar och allt vad det innebär. Och visst, allt det där återfinns i boken, men fokus ligger på maktkampen mellan Tipper, ett gudalikt väsen, och Tiphany, som är lite av gudinnans gunstling. Också hon besitter förmågor utöver det vanliga. De båda tävlar om den världsberömda skådespelaren Adams kärlek och gillande. Återblickar varvas med klumpiga kärleksförklaringar från dem båda och allt utspelar sig i en bisarr värld i förfall.

Med För gudinnan har Anders Fager skrivit en roman som inte påminner om någonting jag tidigare läst från hans penna, eller från någon annans penna heller för den delen. Jag gillar när författare experimenterar med sitt skrivande men här blir händelseförloppet stundtals för ogreppbart för mig. Jag har svårt att hänga med i svängarna när berättelsen kastar sig mellan olika scenarion och skådeplatser. Jag kan inte riktigt få kläm på hur världen fungerar eller varför den ser ut som den gör. Kanske hade det blivit lättare med bättre förkunskaper om Kult-universumet?

Trots det har jag kul när jag läser. Anders Fager ångar på i sedvanlig stil med sin febrigt intensiva berättarstil, mer påtagligt nu än någonsin innan. Lika sofistikerat som kaosartat. Det händer mycket i förbifarten och är till en början snurrigt när berättelsen hoppar mellan årtalen och karaktärerna stöter på varandra under olika omständigheter. I ärlighetens namn kände jag mig rätt vilsen under de första hundra sidorna. Men det där ordnar upp sig när jag börjar förstå hur allt hänger ihop. Tipper och Tiphanys rivalitet är spännande att följa och jag är smått betuttad i deras vrickade personligheter. De är mäktiga kvinnor med världen som deras egna lekplats där de kan göra vad de vill, men ändå småaktiga och lömska. Det är inte den starkaste läsupplevelsen jag tagit del av från Fager, men heller inte en som jag velat vara utan. En unik och helt skruvad sådan dessutom.

Titel: För gudinnan
Författare: Anders Fager
Genre: Skruvad skräckromans
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Jorden vaknar

Det är alltid knepigt att skriva om uppföljare. Personligen är jag löjligt spoilerkänslig och tänker lämna den här texten relativt spoilerfri. Men har du inte läst föregångaren och är intresserad av att göra det, bör du återkomma när du är klar med Vattnet drar. Det är värt mödan, jag lovar.

När andra boken tar sin början har det gått en tid sedan Gunhild, Krister och Beata tillfälligt stoppade de uråldriga krafter som väcktes ur sin sömn i skogen. Men trots deras uppoffringar är det långt ifrån över. Viktor har fortfarande den mystiska stenen i sin ägo och det ska snart visa sig att kampen mellan väktarna och vandrarna bara har börjat.

Jorden vaknar är alltså fortsättningen på Vattnet drar och är den andra boken i en tilltänkt trilogi. Jag gillade föregångaren men hade vissa klagomål, där jag bland annat hävdade att den kändes ytlig och att jag aldrig hann lära känna karaktärerna på djupet. Ett vanligt fenomen och väldigt karakteristiskt för en första bok i en längre bokserie.

I uppföljaren tycker jag att många av pusselbitarna faller på plats. All uppbyggnad och etablering av världen är numera avklarad, det finns en starkare framåtrörelse i berättelsen och huvudpersonerna har fått mer kött på benen. I Jorden vaknar är det full rulle redan från start. Schackpjäserna har placerats ut och kampen mellan gott och ont kan härmed börja. Det finns ingenting att gnälla på längre.

Jag är helt med på tåget efter bok nummer två och kan knappt vänta på den tredje och sista boken. Nu när Madeleine Bäck äntligen släppt lös de urgamla krafterna på riktigt i Hofors har berättelsen verkligen lyft och tagit fart på allvar. Jag känner numera starkt för karaktärerna och jag älskar scenerna med de slemmiga rötterna i badkaret och hur naturen går till attack mot mänskligheten när väktare och vandrare drabbar samman.

Madeleine Bäcks hemmasnickrade mytologi är en imponerande bedrift och känns lika fantasifull som självklar. En egen spännande variant på klassisk folklore. När jag nyligen intervjuade YA-bloggaren David Lundgren, efterfrågade jag lite råare young adult-litteratur. Det här är YA som verkligen passar mig med en lagom mängd dos av skräck och ungdomliga inslag. Upplösningen och del tre kan inte komma fort nog.

Titel: Jorden vaknar
Författare: Madeleine Bäck
Genre: Ungdomsskräckis, young adult
Utgiven av: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Evas första vecka som död

Evas första vecka som död var den primära anledningen till att jag nyligen återaktiverade mitt Storytel-abonnemang. När en av mina favoritförfattare lanserar en bok exklusivt på en ljudbokstjänst är det bara att hosta upp 169 bagis och börja toklyssna. Avsnitten är runt en timme långa och den första säsongen består av tio delar. Konceptet är såklart kraftigt tv-inspirerat och jag gillar det skarpt. Av någon anledning anser jag att det är mer tillfredsställande att avverka avsnitt istället för kapitel.

Anders Fager är som sagt en av mina husgudar, en författare som hittills aldrig gjort mig besviken. I Evas första vecka som död utforskar han vampyrgenren på helt andra sätt än i någonting jag läst tidigare. Det är en orgie i snusk, blod och humor. Huvudkaraktären Eva är en frånskild redovisningskonsult vars största intresse numera är att frossa i sex på hemliga swingerklubbar. Den vanligtvis så trista Eva ersätts av den frigjorda och självsäkra Cinder. Men under en kväll så förvandlas hon till någonting helt annat. Snart kolliderar hennes tre liv, i det ena som den vardagliga redovisningskonsulten Eva, i den andra som hemliga sexklubbsbesökaren Cinder, och i det tredje som blodtörstig vampyr.

Det är kanske just den aspekten med berättelsen jag gillar mest, Evas kamp med att få vardagen, jobbet och relationen till barnen att fungera samtidigt som törsten efter blod inte ska ta över henne helt. Det är ett ständigt spänningsmoment som gör att det aldrig blir tråkigt. Sedan älskar jag också hennes humoristiska inre monologer. Vampyren har i litteraturen ofta framställts som sexiga och romantiska väsen men Eva går ett steg längre.

Fagers egna infallsvinkel på vampyrgenren är en stimulerande sådan. Underhållande, sexig, blodig och beroendeframkallande. Jag lyssnade igenom hela säsongen på fyra dagar. Johanna Wilson gör ett bra jobb som uppläsare och jag ser mer än gärna att Eva återvänder i en säsong två, med samma aptit på oanständighet och våldsamheter.

Titel: Evas första vecka som död
Författare: Anders Fager
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Storytel
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Storytel

Tillbaka till overkligheten

Semestern är över för den här gången. Jag har medvetet tagit en paus från merparten av min digitala närvaro, vilket smittat av sig på bloggandet. Sommarledigheten lades i år istället på en mängd av byggprojekt. Jag har lyckats att smälla ihop mitt andra trädäck, denna gång i princip utan hjälp. Känner mig lite lagom mallig och nöjd. Det ser oväntat proffsigt och välbyggt ut. Har också klätt in sommarstugan i en tjusig trallkjol, målat hussockeln hemma, lagat en trappa, spikat golvlist och anlagt en grillplats. Bokhögen har knappast krympt under ledigheten, snarare tvärtom, men nu känner jag mig motiverad att ta tag i läsandet igen.

Pål Eggerts Dödfödd ligger fortfarande på nattduksbordet men jag har också återupptagit mitt Storytel-abonnemang med två projekt i åtanke, Anders Fagers vampyrskräckis Evas första vecka som död och Mats Strandbergs Hemmet, om läskigheter på ett demensboende. Nu ska det bannemig läsas och lyssnas!

Det är istället tv-tittandet som gått varmast i sommar. American Gods är förmodligen den största höjdpunkten. Neil Gaimans roman gör sig oväntat bra som underlig urban fantasy-serie om maktspelet mellan bortglömda gudar i vår vardag. Fantastiska karaktärer och en skruvad handling. Klart värt att teckna en Amazon Prime-prenumeration bara för denna serie.

Efterlängtade The Defenders var snarare motsatsen. En stor besvikelse. Marvels Netflix-serier har sedan andra halvan av Luke Cage fortsatt den nedåtgående spiralen. Ologiska luckor, trevande handling och trötta fightingscener som helt tappat stinget sedan de högklassiga bataljerna från den första säsongen av Daredevil. The Defenders börjar lovande och fram till avsnitt fyra hade jag stora förhoppningar på resten av serien men efter det går det alltså utför. Fortfarande stundtals sevärt och underhållande men helt utan fingertoppskänsla. Nu sätter jag mitt hopp till kommande The Punisher istället.

Så. Det blev återigen ett uppsamlingsheat. Nästa gång lovar jag att det dyker upp nåt med mer substans. Mors!