Fjortisapokalyps

Netflix-exklusiva Daybreak är en serie om tonåringar som tar sig an en tillvaro där ett kärnvapenkrig har lämnat det mesta i spillror och alla vuxna har blivit infekterade av ett virus som gör dem till zombielika varelser. Mitt i allt detta har vi den kärlekskranka Josh som är på jakt efter sin stora kärlek Sam som har försvunnit efter världen gått under. Det låter som en dunderhit på pappret men jag är kluven till det här. 

Det är ett spretigt ihopkok av zombieaction, romantisk tonårsdrama och flamsig komedi. Greppet med att bryta fjärde väggen med snack in i kameran på Deadpool-manér lämpar sig rätt bra här och det är stundtals en underhållande skildring av postapokalypsen trots den överdrivet tramsiga inramningen. Men efter ett gäng avsnitt börjar premissen gå på tomgång och jag stör mig på hur vansinnigt stereotypiskt allt känns. Joshs letande och trånandet efter Sam känns snabbt ointressant och handlingen framstår mer och mer som papperstunn. 

Men det tar sig. Det är framförallt tillbakablickarna i den senare halvan av serien som får mig att återfå hoppet igen. När Josh och Sams relation faktiskt visar sig vara mer än ytligt gulligull. Så jag vill ändå hävda att det kan vara värt att hålla ut. Sammantaget tycker jag Daybreak är en rätt trevlig bekantskap som har sina stunder men slarvar bort en del potential i sin iver att framstå som ungdomlig och lättsam. 

Zonen vi ärvde

Zonen vi ärvde är en novellsamling som tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Författarkollektivet Fruktan demolerade Sveriges huvudstad i novellsamlingen Stockholms undergång. Inspirerade av det prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll har de skapat Zonen vi ärvde där de utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.

– – –

Även om Zonen vi ärvde på pappret känns som en fortsättning på Stockholms undergång är riktlinjerna den här gången hämtade från rollspelet Mutant: År noll. En inramning som gamla rollspelsrävar givetvis är bekanta med. Inför läsningen klurade jag på om det skulle hålla tillbaka författarnas kreativitet. Skulle novellerna gjorts sig bättre om de fått fritt spelrum? En annan farhåga var om upplägget redan skapat en viss mättnadskänsla hos mig. Efter Anders Fagers hyggligt färska samling berättelser i Kaknäs sista band tog det emot lite att kasta mig in i den här världen igen.

Alla grubblerier skulle såklart visa sig vara obefogade. Ärligt talat, vem kan tacka nej till fler välskrivna postapokalyptiska historier? Den här subgenren blir givetvis aldrig tråkig. Jag är och kommer förmodligen förbli en sucker för efter katastrofen-scenarion.

Det är härligt att återbekanta mig med Fruktan-gänget igen. Med tanke på att deras senaste novellsamling Stockholms undergång handlade om hur den svenska huvudstaden drabbades av ett flertal apokalyptiska händelser är det inte mer än rätt att de faktiskt berättar hur det gick sen. Det tar bara ett par sidor innan jag är helt uppslukad av Mutant-världen och Fruktan-kollektivet gör sitt yttersta för att känslan ska bli varaktig.

Det finns berättelser som sticker ut men överlag är nivån hög samlingen igenom. Tidigare favoriter som Boel Bermann, Eira A Ekre och Markus Sköld levererar i vanlig ordning men med Zonen vi ärvde blir jag extra fängslad av Fredrik Stenneks bidrag där Det perfekta ögat och Gräsbitare är två av bokens starkaste noveller. Gräsbitare är absurd och vansinnigt underhållande med sitt otippade golftema medan Det perfekta ögat är en känslosam och mörk historia. Bland all misär och tragedi finns det en svart humor i dessa bidrag som jag verkligen uppskattar. Stennek är en författare jag hoppas få läsa mer av framöver.

Trots att författarnas bidrag är många känns inte Zonen vi ärvde taggig eller spretig. Återkommande inslag och begrepp som arken, rubbitar och röta återkommer med jämna mellanrum. Även om det rör sig om separata historier så finns det en samhörighet dem emellan. Zonen vi ärvde är en mycket jämn och läsvärd novellsamling med en premiss som jag aldrig kan få nog av.

Titel: Zonen vi ärvde
Författare: Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld, Fredrik Stennek, Joel Arvidsson, Olle Söderström, Niclas Karlsson
Genre: Postapokalyps, novellsamling
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris, Bokus

Stjärndamm

stjarndm_12993Till att börja med vill jag utfärda en liten varning. Stjärndamm är den sista och avslutande boken i Lars Wilderängs Stjärntrilogi, därför gör du säkrast i, om boken är av intresse det vill säga, att läsa de två första böckerna i serien innan du ger dig på den här texten. Spoilers lär förekomma.

Stjärndamm tar vid där Stjärnfall slutar. Silverbane och hans mannar fortsätter kämpa mot Kentaurerna men situationen verkar hopplös. Stjärndammet slog hårt mot mänskligheten och det är få som klarade sig undan zombiefieringen. Läget vid Carlstens fästning är kritiskt. Omringade av omvända varelser stretar de få tappra som är kvar emot. En grupp med Silverbane i spetsen ger sig iväg på ett sista riskfyllt uppdrag för att förgöra Kentaurerna för alltid, eller i värsta fall, för att möta sin egen undergång.

Jag tycker att Lars Wilderäng har skapat något unikt med sin Stjärntrilogi. En svensk militär-sf, som inte liknar något annat jag läst tidigare från vårt avlånga land. Den sista delen osar Falling Skies och Starship Troopers, men att allt utspelar sig med blågul kuliss gör det så mycket mer intressant. En för sf-läsare obekant igenkänningsfaktor, med få undantag.

Den sista delen är den mest actionspäckade. Det är tvära kast mellan olika grupper, karaktärer och antagonister. Alla är ruggigt spännande att följa. På Carlstens fästning råder det ett småskaligt krig samtidigt som en vampyrlik gestalt infiltrerar basen. På den lilla ön vid Orust kämpar en liten grupp för sitt liv när de blir stormade av zombier och det är gastkramande läsning när den sista desperata planen verkställs av team Silverbane.

Som helhet har Wilderäng fått ihop ett science fiction-verk som är bland det mest underhållande jag någonsin läst. Tempot är vansinnigt högt, vändningarna är många och avslutningen är snyggt ihopsydd. Jag kommer sakna att följa Gustaf Silverbane, Jocke Sorbin, Filip Stenvik och Anna Ljungberg med flera. Karaktärerna naglade sig verkligen fast för mig. Det känns tomt nu när det är slut, precis som det ska göra när en bra följetång är till ända.

Det är bara att hoppas på att fler författare tar rygg på Wilderäng och att det släpps mer böcker i den här genren. Med Stjärntrilogin har han visat att det går att skriva storslagen svensk science fiction som faktiskt säljer riktigt bra. En tv-serie är dessutom på gång och jag är ruggigt nyfiken på att se hur det hela kommer te sig i det formatet. Kan det här vara det stora genombrottet för svensk science fiction? Jag håller tummarna för det.

Titel: Stjärndamm
Författare: Lars Wilderäng
Genre: Militär-sf
Utgiven av: Massolit förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Kaknäs sista band

kaknas_omslag_framsidaFör cirka 23 år sedan spelade jag rollspelet Mutant senast. En av få gånger. Att läsa Anders Fagers novellsamling är precis som jag fantiserar om att världen upplevdes där och då. Trots att Kaknäs sista bands texter är baserade på den nyare upplagan, Mutant: år noll från 2014, är det ändå med ett visst mått av nostalgi jag läser boken.

Domedagen har tärt på på Sverige. De få överlevande lever i olika fraktioner. Sjöfolk, rubbitar, zonstrykare, mutanter av olika slag och annat avskräde. Många av dessa grupper ligger ständigt i krig med varann medan andra skapar band och avtal sinsemellan. Anders Fager målar upp en till synes död men samtidigt levande värld. Trots att världen har gått åt helvete kryllar det av nytt liv. Mutantliv. Människor och djur kommer i alla möjliga varianter. Ibland med fyra armar, tre stycken ögon eller med svans och nos.

De få som finns kvar har slungats tillbaka till en primitivare tillvaro. Mycket handlar om att slå varandra på käften, stjäla och sno. Men också om att få ligga. Den starkaste överlever. Det är hårt och kallt i det postapokalyptiska Sverige. Samtidigt stundtals humoristiskt. Fager är en vass satiriker. Jag har väldigt kul åt alla dråpliga situationer och korkade samtal som förs mitt bland misären och det makabra. Blodiga hemskheter blandas med lättsamheter på ett väl avvägt vis.

Kaknäs sista band: och andra zonsagor är en klockren samling proppad med postapokalyptiskt godis. Jag njöt av att få kliva in i den här trasiga världen med dess gripande människoöden och mutantskildringar. Jag är svag för undergångshistorier och det här är verkligen en suverän bok i genren. Underhållande, fascinerande och spännande. De små berättelserna snuddar vid varandra och bildar en organisk helhet. Världen ses ur många olika perspektiv. Fager skriver med en glöd och passion för förlagan. Det märks att han har god förkunskap och starka band till Mutant-rollspelet.

I ärlighetens namn får jag verkligen blodad tand efter att ha läst boken. Är det dags att faktiskt ge rollspelandet en ny chans? Jag kanske borde plocka upp Mutant igen efter alla dessa år? Hur det än blir med den saken är det om nåt ett gott betyg till Kaknäs sista band.

Titel: Kaknäs sista band: och andra zonsagor
Författare: Anders Fager
Genre: Postapokalyptisk novellsamling
Utgiven av: Fria ligan
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Vägen

mccarthy_vagenEn man och en pojke drar mödosamt en shoppingvagn över vägen. Världen är i ruiner och marken är täckt av aska. Alla deras ägodelar ligger i vagnen. De få dem har kvar. De är på väg mot kusten och havet. Mot ett varmare klimat. De bär med sig en pistol, laddad med två skott, ämnade åt dem själva om nöden kräver.

Få böcker har berört mig på samma sätt som Vägen av Cormac McCarthy. Förmodligen inte en enda. De sista sidorna läste jag med tårar i ögonen och en klump i magen. Det är gripande och tungt. Kolsvart läsning som inte släpper taget. McCarthys språk är avskalat och kargt. Mannen och pojken är namnlösa och meningarna korthuggna. Men de levereras med en osedvanlig tyngd som ger orden betydelse.

Vägen är en hjärtskärande berättelse om människans inneboende ondska, men också om hopp när ljusglimtarna är få. Det är mörkt och mödosamt att läsa men ett måste för dig som gillar postapokalyps och undergångshistorier. Boken har kallats ett mästerverk och jag är beredd att hålla med.

Titel: Vägen
Författare: Cormac McCarthy
Genre: Postapokalyptisk misär
Utgiven av: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2008
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Biotika

KGJ-BiotikaÄr 2015 tentaklernas år? Jag tror banne mig det. Det känns som det fullständigt exploderar på det området just nu. Slingriga bläckfiskarmar tränger sig in överallt i populärkulturen och inte mig emot. Så även i KG Johanssons senaste alster.

I Biotika får vi följa Sofie, en lantbrukare som utsätts för svåra prov som en av få överlevare i den numera nästintill ödelagda världen. Sverige har förvandlats till en skådeplats för groteska varelser. Varelser som gör allt för att ta över och föröka sig. En biotisk smittohärd som kan anta alla former den vill, former som kan liknas vid våra värsta mardrömmar.

Inledningen av boken är mästerligt skriven – det som sker är omvälvande och fruktansvärt – och efter det var jag fast. Jag kunde inte sluta tänka på vad som skulle hända härnäst och längtade efter att få tid till att läsa vidare. Det är en äventyrlig början fylld med action och splatter. En bit in lugnar det ner sig en aning och tempot sjunker. På många sätt kan boken liknas vid den första säsongen av The Walking Dead – en fenomenal början och ett lite svagare slut. Med betoningen på LITE. Ytte-pytte-lite faktiskt. Jag är fortfarande helt upprymd över vad jag faktiskt har läst och tagit del av. Även om det inte är helt klockrent ända fram till målsnöret så är det en fullträff på de flesta andra punkter.

Biotika är en undergångssaga fylld med ångest och mörker. Intensiv och spännande. Stundtals snuskig och oftast äcklig. KG Johansson målar upp en ohygglig mardrömsvision av ett framtida Sverige och han gör det på ett förträffligt sätt. De styggelser som beskrivs i boken är inget för den kräsmagade men jag kan inte låta bli att njuta av allt det sjuka och vansinniga som beskrivs. Det är som klippt och skuret för mig. En rak, köttig berättelse utan krusiduller och 154 sidor av ren läsglädje.

Ett slemmigt litet mästerverk är vad det är.

Titel: Biotika
Författare: KG Johansson
Genre: Skräck
Utgiven av: Affront
År: 2015
Inköpsställen: Affront, Bokus och Adlibris
Övrigt: KG Johanssons hemsida

Turbo Kid

Turbo-Kid

Jag hade stora förväntningar på Turbo Kid. Förväntningar jag redan på förhand visste var orättvisa och orimliga. Turbo Kid är trots allt en lågbudgetfilm som spelats in för en spottstyver. Men wow. Jag hade extremt roligt när jag såg filmen. Det verkligen skiner igenom hur mycket passion och engagemang som ligger bakom. Den har hjärta och charm i överflöd. Doppat i några liter smält ost. Och för att inte tala om blod.

För Turbo Kid är en 80-talspastisch med allt vad det innebär. Ostiga oneliners, galna mängder gore, och den flörtar rejält med Mad Max, men blandar också in tv-spelsestetik i mixen. Jag får ganska stora Mega Man-vibbar av huvudpersonen som spelas av, för mig helt okända, Munro Chambers. Han gör ett skapligt jobb men starkaste lysande stjärnan är utan tvekan Laurence Leoboeuf som är galet energisk i rollen som ”Apple”, hon har en magnetisk utstrålning. Största namnet på rollistan är Michael Ironside som rattar klassisk enögd superskurk. Han agerar i vanlig ordning med pondus och gör det riktigt bra.

Men det är inte en perfekt filmskapelse, det finns små skavanker här och där men inget som förtar helhetsupplevelsen. Det har såklart att göra med att det inte är ett filmprojekt med en massiv budget. Vissa scener känns lite ofärdiga och även om jag älskar den syntiga retromusiken tar den över lite väl mycket emellanåt.

På Twitter skrev jag så här efter att ha sett filmen: ”Turbo Kid var ett kärleksbrev till min uppväxt. Mad Max på BMX och splatter. Fet tumme upp.”

Jag tycker det sammanfattar Turbo Kid rätt bra. Det är en nostalgisk fullträff och en film gjord med stora mängder kärlek. Den är fånig och överdriven, men alltid med glimten i ögat. En hyllning till allt jag älskar med 80-talet och ett finfint hantverk.

Farfarsparadoxen om superhjälte-tv och ett postapokalyptiskt Stockholm

Supergirl-TV

Ännu mer superhjältar detta avsnitt! Vi pratar trikåklädda gubbar och gummor på tv där bland annat Supergirl, Legends of Tomorrow och Netflix stora Marvel-satsning diskuteras. När blir det för mycket? Vi pratar också om Oskars kommande bok Stormvinge, dessutom klurar vi på målgruppstänk, young adult-genren och ålderskategorier. Avslutar gör vi med en kortfilmscirkel om den svenska postapokalypsrullen State Zero.

Lyssna via hemsidan
Ladda ner direkt
Itunes
RSS

Dystopisk såpopera med änglar

Dominion- Season 1

En tv-serie som får alldeles för lite ”buzz” är ”Dominion”. Den underskattade Syfy-serien kan på pappret låta skräpig men jag sväljer konceptet med hull och hår. Alla dagar i veckan. Så här sammanfattas innehållet på HBO Nordic.

”Dominion baseras på långfilmen Legion från 2010 och är ett episkt, post-apokalyptiskt och övernaturligt drama, som utspelar sig 25 år fram i tiden, efter att ett krig mellan mänskligheten och en armé av fallna änglar har förvandlat världen. Serien följer den farofyllda resan som en trotsig ung soldat gör, när han upptäcker att han är mänsklighetens osannolika räddare.”

Nu har jag inte sett filmen som serien baseras på, och jag vet ärligt talat inte om det är bra eller dåligt, men hur det än ligger till blir jag lika tilltalad av premissen som utförandet. För att vara en Syfy-serie känns det mesta förhållandevis bra. Skaplig actionkoreografi, hyggligt skådespeleri och ett genomtänkt manus med massa trådar och intriger i ”bästa” såpoperastil. Allt är inte vad det verkar i den dystopiska, instängda staden Vega. Här konspireras det överallt samtidigt som ärkeängeln Gabriel hotar utifrån.

Serien blev precis förnyad för ytterligare en säsong vilket glädjer mig. Den första säsongen finns tillgänglig på HBO Nordic.

https://www.youtube.com/watch?v=y6G1Yz96gwY

Farfarsparadoxen pratar postapokalypsen

fallout

Dags att avgöra hur bra vi skulle klara oss i en postapokalyptisk framtidsvärld och vilka användbara föremål vi skulle ta med oss dit. Utöver det snackar vi Mad Max-trilogin, spekulerar i varför könsrollerna ser ut som de gör efter katastrofen och avslöjar varför vi fascineras av detta hemska scenario. Dessutom! Vem är egentligen den BDSM-älskande muskelknutten i The Road Warrior? Vi har svaret!

Lyssna här!