Netflix-exklusiva Daybreak är en serie om tonåringar som tar sig an en tillvaro där ett kärnvapenkrig har lämnat det mesta i spillror och alla vuxna har blivit infekterade av ett virus som gör dem till zombielika varelser. Mitt i allt detta har vi den kärlekskranka Josh som är på jakt efter sin stora kärlek Sam som har försvunnit efter världen gått under. Det låter som en dunderhit på pappret men jag är kluven till det här.
Det är ett spretigt ihopkok av zombieaction, romantisk tonårsdrama och flamsig komedi. Greppet med att bryta fjärde väggen med snack in i kameran på Deadpool-manér lämpar sig rätt bra här och det är stundtals en underhållande skildring av postapokalypsen trots den överdrivet tramsiga inramningen. Men efter ett gäng avsnitt börjar premissen gå på tomgång och jag stör mig på hur vansinnigt stereotypiskt allt känns. Joshs letande och trånandet efter Sam känns snabbt ointressant och handlingen framstår mer och mer som papperstunn.
Men det tar sig. Det är framförallt tillbakablickarna i den senare halvan av serien som får mig att återfå hoppet igen. När Josh och Sams relation faktiskt visar sig vara mer än ytligt gulligull. Så jag vill ändå hävda att det kan vara värt att hålla ut. Sammantaget tycker jag Daybreak är en rätt trevlig bekantskap som har sina stunder men slarvar bort en del potential i sin iver att framstå som ungdomlig och lättsam.
För ett tag sedan blev jag kontaktad av Karl Almén Burman. I ett mail skrev han: ”Tack för din smaskiga kulturblogg, och skarpsynta kommentarer om högt och lågt i samtliga konstellationer. Hade Herman Hedning varit uppriktigt konstintresserad tror jag han hade skrivit med snarlik penna.