Tårpilens år

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

– – –

Fantasy-litteraturen har fått stå tillbaka till förmån för skräcken med några få undantag sedan mina tonår. Då slukades böcker från bland annat Terry Brooks, Tolkien, Robin Hobb och Robert Jordan med omättad aptit. Kanske blev det en överdos där och då med följd av ett sug som inte riktigt infunnit sig sedan dess. När jag nu återvänder till genren igen med Lupina Ojalas Tårpilens år känns det som ett kärt återseende.

Tårpilens år är till skillnad från mycket annat i genren en kompakt och fokuserad berättelse. Det finns en början och ett slut och jag är impad av hur mycket som klämts in på de 273 sidorna. Det är arketypisk fantasy med magiska inslag, en utvald hjälte, och en kamp mellan gott och ont i centrum.

Lupina Ojala skriver vackert och målar upp en intressant värld utan att involvera allt för många huvudpersoner eller platser. Det är en koncentrerad men väl uttänkt historia, utan stora fältslag, politiska intriger och annat som andra böcker i genren ofta inriktar sig på. Stundtals känns den mer som en klassisk saga med sina stillsamma partier och en vag ton av C.S. Lewis smyger sig på.

Jag gillar verkligen det här och personligen känns Tårpilens år som en perfekt inkörsport för att återigen berika mitt liv med lite fantasy. Lupina Ojala återuppfinner inte hjulet igen men Tårpilens år har en egen stil som ändå känns bekant och hemtam.

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Genre: Fantasy
Utgiven av: Catoblepas förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus, Adlibris

Infinity War och framtidsutsikter

Som synes står inte inläggen som spön i backen just nu. Förklaringen stavas: jobb, jobb, jobb. I boksluts- och deklarationstider finns varken ork eller tid till att skriva. Men det är på gång. Har trots allt läst en del som jag mer än gärna ventilerar. Räkna med texter om Tårpilens år av Lupina Ojala, kickstartade antologin 13 svarta sagor om superskurkar från Swedish Zombie och Love Kölles följetång Mannen från enhet 5541 med flera inom kort.

Har likt många andra såklart också hunnit med att se lila jättesmurfen Thanos drabba samman med Marvels hjältegäng i Avengers: Infinity War. Vad jag tyckte? Bästa MCU-rullen hittills! Josh Brolin som Thanos var strålande, en riktigt skräckinjagande skurk med en lika idiotisk som ovanligt genomtänkt agenda. Åtminstone för att vara en Marvel-film. Jag tror inte att jag suttit på en biograf med gåshud i samma omfattning tidigare. Håren på armen stod i givakt likt Spider-Mans under större delen av filmen.

Med en ständigt närvarande mullrande domedagskänsla, bra skådespeleri, helt makalös action och ett flertal humoristiska guldkorn kändes det som en fullträff och serietidningsnörden inom mig jublade konstant. Imponerande hur Russo-bröderna lyckats med konststycket att ge merparten av Avengers-teamet tid till att interagera med varandra i olika konstellationer utan att det känns krystat. Dessutom med känsla och vemod emellanåt, och för första gången känns det faktiskt som det står grejer på spel. Kan knappt vänta på uppföljaren för att se vart det här barkar. Jag har en känsla av att det kan bli riktigt emotionellt när det här slutligen är över.

De kallar oss zombier

”Mina slavar, tänkte hon, och sedan: nej. Mina husdjur. Min köttboskap, lydigt på väg till sin fålla, medvetna om att de fruktar något eller någon, men inte om att jag är dödsängeln som tvingar delar av dem att färdas genom mina egna tarmar … Hon tänkte: jag ska äta era hjärnor. Hon tänkte: döden är mer levande än livet.”

– – –

KG Johansson är onekligen en av landets produktivaste fantastikförfattare. Karln spottar ur sig böcker och ger ut dem på nästan lika många olika förlag. Det är svårt att hålla koll på vart de landar och inom vilken genre. Som skräckentusiast försöker jag åtminstone plocka upp de mer läbbiga släppen. Senaste bokreleasen står det lilla Skövdeförlaget Pulpfic för och i vanlig ordning levererar KG Johansson en riktigt läsvärd historia.

De kallar oss zombier är en fräsch tolkning på zombieapokalypsen med Umeå som skådeplats och Kattis, med ett jobb inom Miljöpartiet, i huvudrollen. Det är just på Kattis som fokuset ligger och det är en närgången skildring av hur smittan påverkar hennes vardag. Till en början lever hon ett dubbelliv, ett som odöd mördarmaskin och det andra som ordinär kontorsråtta på Miljöpartiet. Sakta men säkert eskalerar zombiesmittan när Kattis nattaktiviteter genererar fler blodtörstiga bundsförvanter. Med hennes förvandling följer också en nytänd aptit på sex, en minst sagt ovanligt våldsam sådan.

KG Johanssons zombier är kanske inte helt regelrätta och utan att avslöja allt för mycket är de inte av den typen som vanligtvis kan ses på film, tv eller i böcker. Kattis och hennes likasinnade är kåta sexgalningar med ett beteende som snarare liknar ett rovdjurs och inte de traditionella hasande, trögtänkta varianterna som vanligtvis är mest förekommande inom populärkulturen.

De kallar oss zombier är en absurd, komisk och makaber historia. En erotisk splatterfest helt i min smak. En fin balansgång mellan äckel, snusk och substans. Tematiskt känns mycket igen men boken rymmer tillräckligt många udda inslag för att den ska kännas intressant och annorlunda. KG Johansson är för mig inte bara en av landets mest produktiva författare utan också en av de bästa med osedvanligt hög lägstanivå. Han skriver vackert och välformulerat men med ett enkelt lättläst språk. En författare som alltid är en fröjd att läsa.

Titel: De kallar oss zombier
Författare: KG Johansson
Genre: Skräck, erotik
Utgiven av: Pulpfic förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Pulpfic förlag

Hurra för mig och inlägg nummer 1000!

Så är det faktiskt. Detta är inlägg nummer 1000. Sedan 2006. Jösses. Har jag lyckats hålla den här skutan vid liv så länge?

Nu kanske du hoppades på en fet jubileumstävling med fantastiska priser, som en campinghelg i Krylbo eller en hemlevererad drönare gjord av bacon, men icke! Nä, nu ska vi istället vältra oss i min egen otillräcklighet och misslyckanden som bloggare. Så titta åt ett annat håll om det går!

Härmed presenterar jag stolt men mindre smickrande:
Fem blogginlägg som aldrig borde publicerats!

5. ”Extraliv suger röv” (2006)
Ett skolexempel på hur man inte bör recensera en produkt. En text fylld av kränkande påhopp och påhittade kraftuttryck som mycket väl kunde varit skriven av en sjuåring. I det här fallet om ett spelprogram på tv400. Bra rubrik dock.

4. ”Bebis = andra prioriteringar” (2007)
Ett inlägg skriven av ett präktigt ärkearsle. Oj, vad jag var duktig och ansvarstagande. Ett riktigt praktexemplar av en människa! Usch.

3. ”Fetto” (2007)
Här lovar jag att skaffa en dansmatta för att gå ner i vikt och dessutom följa upp det hela med kompletterande inlägg. Köpte jag en dansmatta? Nä.

2. ”Vloggen på gång igen” och ”Vloggen inte på gång igen?” (2007)
Ett inlägg om att spela in en vlogg om spel, och ett par dagar senare, ett inlägg om att inte spela in en vlogg om spel. Jag har alltid varit oeftertänksam och impulsiv. Här är ett av många bevis på detta genom åren.

1. ”Hurra för mig och inlägg nummer 1000!” (2018)
För det här var väl ingen bra idé, eller hur?

Zonen vi ärvde

Zonen vi ärvde är en novellsamling som tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Författarkollektivet Fruktan demolerade Sveriges huvudstad i novellsamlingen Stockholms undergång. Inspirerade av det prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll har de skapat Zonen vi ärvde där de utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.

– – –

Även om Zonen vi ärvde på pappret känns som en fortsättning på Stockholms undergång är riktlinjerna den här gången hämtade från rollspelet Mutant: År noll. En inramning som gamla rollspelsrävar givetvis är bekanta med. Inför läsningen klurade jag på om det skulle hålla tillbaka författarnas kreativitet. Skulle novellerna gjorts sig bättre om de fått fritt spelrum? En annan farhåga var om upplägget redan skapat en viss mättnadskänsla hos mig. Efter Anders Fagers hyggligt färska samling berättelser i Kaknäs sista band tog det emot lite att kasta mig in i den här världen igen.

Alla grubblerier skulle såklart visa sig vara obefogade. Ärligt talat, vem kan tacka nej till fler välskrivna postapokalyptiska historier? Den här subgenren blir givetvis aldrig tråkig. Jag är och kommer förmodligen förbli en sucker för efter katastrofen-scenarion.

Det är härligt att återbekanta mig med Fruktan-gänget igen. Med tanke på att deras senaste novellsamling Stockholms undergång handlade om hur den svenska huvudstaden drabbades av ett flertal apokalyptiska händelser är det inte mer än rätt att de faktiskt berättar hur det gick sen. Det tar bara ett par sidor innan jag är helt uppslukad av Mutant-världen och Fruktan-kollektivet gör sitt yttersta för att känslan ska bli varaktig.

Det finns berättelser som sticker ut men överlag är nivån hög samlingen igenom. Tidigare favoriter som Boel Bermann, Eira A Ekre och Markus Sköld levererar i vanlig ordning men med Zonen vi ärvde blir jag extra fängslad av Fredrik Stenneks bidrag där Det perfekta ögat och Gräsbitare är två av bokens starkaste noveller. Gräsbitare är absurd och vansinnigt underhållande med sitt otippade golftema medan Det perfekta ögat är en känslosam och mörk historia. Bland all misär och tragedi finns det en svart humor i dessa bidrag som jag verkligen uppskattar. Stennek är en författare jag hoppas få läsa mer av framöver.

Trots att författarnas bidrag är många känns inte Zonen vi ärvde taggig eller spretig. Återkommande inslag och begrepp som arken, rubbitar och röta återkommer med jämna mellanrum. Även om det rör sig om separata historier så finns det en samhörighet dem emellan. Zonen vi ärvde är en mycket jämn och läsvärd novellsamling med en premiss som jag aldrig kan få nog av.

Titel: Zonen vi ärvde
Författare: Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld, Fredrik Stennek, Joel Arvidsson, Olle Söderström, Niclas Karlsson
Genre: Postapokalyps, novellsamling
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris, Bokus

Avgrund

Den hyllade och prisbelönade eko-thrillern Avgrund är ett fenomen. Nu på svenska för första gången och snart som storfilmen Annihilation med Natalie Portman och Oscar Isaacs i rollerna, regisserad av Alex Garland (Ex Machina).

Område X har varit avskuret från resten av kontinenten i årtionden. Naturen har återerövrat de sista resterna av mänsklig civilisation. Den första expeditionen återvände med rapporter om ett vackert Edenlikt landskap. Den andra expeditionen slutade med massjälvmord. Den tredje expeditionen gick under i ett regn av kulor när dess deltagare vände sig mot varandra. Deltagarna i den elfte expeditionen återvände som skuggor av sina forna jag. Inom veckor var alla döda i cancer. I Avgrund följer vi den tolfte expeditionen.

– – –

Faktum är att jag läste denna redan i fjol, då med den ursprungliga titeln Annihilation på originalspråket engelska. I samband med att filmatiseringen går upp på bio i staterna, medan vi här i Sverige får nöja oss med att se den på Netflix, publicerar Fria Ligan boken på svenska under namnet Avgrund. Bra tajming minst sagt.

Avgrund är i grund och botten en rätt traditionell berättelse där forskare kastas in på en okänd plats för att studera och kartlägga ett mystiskt område. Spoiler: Självklart går allt åt skogen. Igen. I det här tolfte försöket följer vi en ej namngiven biolog och ytterligare ett gäng anonyma specialister inom olika områden som ska utforska ”Område X”.

Den som väntar sig spektakulär sc-fi-action har inget att hämta här. Avgrund är en stillsam, långsam och stundtals filosofisk roman. Biologen är en till synes kall, okänslig karaktär. Rent av osympatisk. Men ju längre in i boken jag kommer så återfinns en förståelse för henne när återblickar varvas med nutid och ger klarhet i vem hon är och varför hon handlar som hon gör. Hennes fascination för platsen och ointresse för den övriga gruppen känns greppbar när trådar från hennes förflutna långsamt knyts samman.

Det här är en surrealistisk, intelligent och ovanligt lågmäld bok. Obehaglig emellanåt och fantastiskt spännande när den märkliga platsen beskrivs. Tornet, de besynnerliga varelserna och det abstrakta ekosystemet. Det finns mycket att bli förundrad över.

Det här är ingenting för den som letar enkla svar och förklaringar. Jag tycker det är en del av Avgrunds storhet. VanderMeer väcker en del intressanta frågeställningar och tankegångar. Jag är lika förbryllad som hänförd efter att läst ut boken för andra gången. Det tyder på en riktigt bra läsupplevelse enligt min mening.

Titel: Avgrund
Författare: Jeff VanderMeer
Genre: Skräck, science fiction
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Bokus, Adlibris, Fria Ligan

Andra sidan stigen

Andra sidan stigen är en novellsamling där sagor och myter blandas samman med skräck och melankoli. De flesta historier utspelar sig i realistiska miljöer med mörka flingor av vidunder strödda uppe på. Samlingen innehåller ”Pojken av trä” som fått 2:a pris i skrivarsidans novelltävling 2017 samt ”Vinklippt” som tidigare publicerats hos Swedish Zombies.

– – –

Jag brukar aldrig gnälla på korrekturfel i böcker, för mig är alltid innehållet det viktiga, men i det här fallet måste det ändå nämnas. I Tobias Myrbakks novellsamling vimlar det nämligen av stavfel, särskrivningar och småslarv som sticker i ögat. När till och med baksidestexten inte har korrekturlästs ordentligt (som synes här ovan) känns det i ärlighetens namn lite slappt. Tills nästa släpp hoppas jag att det anlitas en korrekturläsare eller lektör som kan gå in och städa upp alla småfel. För det är uppenbart att Myrbakk i övrigt är en mycket kompetent historieberättare.

Berättelserna i Andra sidan stigen är nämligen naggande goda och riktigt mörka. Oftast är de korta, hetsiga och pang på rödbetan. Stundtals väldigt obehagligt och emellanåt riktigt snuskigt. Myrbakk fångar mig med sitt rappa språk oavsett om det rör sig om ohyggliga sagoväsen, vidriga pedofiler eller surrealistiska sexorgier. Han lyckas trots begränsat utrymme förmedla intressanta karaktärer och fascinerande scenarion och jag hade svårt att slita mig ifrån boken. Detta tack vare författarens härliga fantasi och sprudlande intensiva berättarstil.

Andra sidan stigen är en förstklassig novellsamling för alla skräckentusiaster. Synd bara på allt korrekturslarv. Men kan du som jag ha överseende med detta rekommenderar jag dig verkligen att införskaffa denna omedelbums.

Titel: Andra sidan stigen
Författare: Tobias Myrbakk
Genre: Skräck
Utgiven av: Books on Demand
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris, Bokus

Passagen

Året är 1997. En tonåring är på rymmen genom ett dystopiskt USA tillsammans med en liten gul robot. Längs vägarna reser sig vraken efter enorma krigsdrönare tillsammans med skräpet från ett högteknologiskt konsumtionssamhälle i förfall. Medan de närmar sig kusten faller världen samman i allt snabbare takt, som om civilisationens ihåliga kärna till slut kollapsat bortom horisonten.

I Passagen riktar Simon Stålenhag sin unika blick mot Amerika.

– – –

Simon Stålenhags fantastiska illustrationer har sedan några år tillbaka flitigt cirkulerat på olika popkulturella sajter på nätet. Något jag själv lyriskt uppmärksammade i samband med att Stålenhags första släpp Ur varselklotet var på tapeten 2013. Men i sin tredje bok har fokuset förflyttats från den hemtama svenska miljön till ett alternativt Amerika på 90-talet.

Och jösses. Bilderna är verkligen makalöst vackra. Haktappande läckra. Stålenhag skapar bildkompositioner som andas mörker och vemod. Människor har förpassat sina liv till fjärrskärmar och är anslutna till gigantiska robotar som drar omkring på dem i ett koppel av kablar på gatorna. Teckningarna är suggestiva och genomsyras av en obehaglig stämning. Vardaglig realism blandas med högteknologiska science fiction-skapelser.

Konstverken ackompanjeras av korta texter som berättar om tonåringen Michelle som är en av få som fortfarande lever i verkligheten utanför skärmarna. Tillsammans med en gul robot tar de sig fram på vägarna i ett dystopiskt USA.

Målet med resan verkar på förhand diffus men förklaringen klarnar i slutet av boken. Passagen är i mångt och mycket uppbyggd som en traditionell roadmovie men med små återblickar till Michelles barndom och uppväxt. Det är en gripande och sorglig berättelse när mänskligheten sakta tappar all kontakt med omvärlden. Simon Stålenhag är riktigt vass på att långsamt låta världen och intrigen växa fram gestaltat med korta fragment och ledtrådar till vad som har hänt.

Det här är en briljant bok på många plan. Inte bara för att den är förbannat snygg att använda som inredning i bokhyllan eller vart som helst i hemmet. Utan för att den faktiskt tillgodoser så många behov. Illustrationerna är såklart vansinnigt tjusiga och historien om Michelle och mänsklighetens kollaps är lika delar fängslande som rörande. Men här finns dessutom underliggande teman som berör människors passivitet och samhällets konsumtionshets. En unik, vacker och skickligt sammansatt bok vars helhet är ett lika stort konstverk som konstverken den innehåller.

Titel: Passagen
Författare och illustratör: Simon Stålenhag
Genre: Konstbok, dystopi
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Fria Ligan, Adlibris, Bokus

Poddtips: Ordbyting podd

Ordbyting podd har skvalpat omkring ute i poddosfären ett tag nu och det är hög tid att jag uppmärksammar detta. Podden publiceras av Marcus Olausson, där nämnda författare intervjuar andra upphovsmakare inom science fiction, fantasy och skräck. Marcus som också är känd för sin fantasy-bokserie Serahema Saporium, lägger fokus på skapandeprocessen, egna preferenser och gästernas olika arbetssätt. Oftast resulterar det i personliga och intressanta samtal.

I det senaste avsnittet är det min gamla poddkollega Oskar Källner som grillas och Oskar är som alltid en fröjd att lyssna på med sin behagliga stämma och förståndiga infall. Så masa dig i väg till hemsidan och ratta igång ett avsnitt på momangen!

Samlade svenska kulter

Samlade svenska kulter samlar bilder från ett land ganska likt det vi lever i. Men i Fagers Sverige lurar namnlösa fasor i skuggorna, och häxor, magi och monster finns precis bakom knuten.

I denna numera klassiska samling skräckberättelser framträder en värld som är erotisk och våldsam, skrämmande och sagolik, realistisk och gripande. Den klamrar sig fast efter läsningens slut och släpper inte taget. Som all stor litteratur förändrar den rentav, om så bara litegrann, läsarens sätt att se.

Samlade svenska kulter gavs ut första gången år 2011 och tillhör, jämte John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, de centrala verken i den samtida svenska skräckgenren.

– – –

Fria Ligans återutgivning av Samlade svenska kulter är utan tvekan den fetaste och läckraste versionen av Anders Fagers novellsamling. Det är inte första gången jag läser dessa makabra, snuskiga och rysliga berättelser men så fort jag började bläddra i den här nyutgåvan var det återigen svårt att slita sig. Jag fullkomligt älskar detta, lika mycket nu som när den först gavs ut 2011.

Med Samlade svenska kulter har Fager skapat en egen Lovecraft-influerad mytologi med hemliga sällskap och monsterlika varelser som lurar i skuggorna. Det som framförallt är spännande är hur de olika berättelserna hakar i varandra och bildar något större och mer komplext.

Hans universum har efter detta utökats med flertalet noveller, men också med romaner i form av Jag såg henne idag i receptionen och En man av stil och smak. Men det var här det började och fortsatt enligt mig också författarens bästa verk.

Samlade svenska kulter är en modern svensk klassiker och absolut måste-läsning för alla som gillar riktigt bra skräck.

Titel: Samlade svenska kulter
Författare: Anders Fager
Genre: Skräck
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Fria Ligan, Adlibris och Bokus