Tredje gången gillt för Castlevania

Det stönas ofta om hur dåligt tv-spel gör sig på vita duken. Jag såg Sonic the Hedgehog tillsammans med yngsta sonen häromdan och han älskade den, för egen del blev jag inte lika imponerad men kan ändå förstå att den går hem i stugorna. Massa fanservice, uppenbart påkostad och en klockren Jim Carrey som skurken Dr. Robotnik. Tillsammans med Pókemon Detective Pikachu och Tomb Raider känns det som att tv-spelsfilmatiseringarna börjar arta sig en aning.

Men det finns en tv-spelsadaption som verkar gått under radarn för många. Tv-serien Castlevania baserat på spelet med samma namn fick nyligen sin tredje säsong på Netflix och även om jag gillade de två tidigare skarpt är denna tredje säsong verkligen ett fall framåt för serien. Mer fokus på karaktärsuppbyggnad och en riktigt mastig story som inte stressas fram. Det finns såklart action att gotta sig åt här också med pisksnärtande vampyrjägare, eldkastande magiker och groteska monster men det är inte där tjusningen ligger. Jag antar att det lugna tempot kan avskräcka många tittare men ge den en chans, den växer verkligen ju längre in man kommer.

Det enda smolket i bägaren är att animeringen inte är lika högklassig som resten av innehållet. Den känns ojämn och upplevs stundtals lite för hackig för min smak men det är absolut inte en deal breaker. Jag har överseende med att allt inte ser silkeslent ut när allt annat är så här pass bra. Våldsam action blandat med komplexa intriger i en naggande god röra helt enkelt.

Streama Castlevania på Netflix.

I Am Not Okay With This

Korta kickar har blivit en del av min vardag. Jag väljer vanligtvis bort betungande populärkulturella åtaganden numera. Hellre ett rappt indiespel som är avklarat på ett par timmar framför tunga mastiga rollspel på 100-tals timmar. Detsamma med filmer, serier och böcker. Det kan tyckas underligt. Ja, jag erkänner att ekvationen inte går ihop alla gånger men hur som helst passade I am not okay with this in perfekt i min nuvarande sinnesstämning. Sju avsnitt på cirka tjugo minuter vardera. Att jag sedan plöjde serien på två kvällar är återigen ett bevis på att min uppenbarligen verklighetsfrånvända konsumtionspolicy av popkultur inte riktigt klaffar i praktiken.

I am not okay with this är alltså The end of the f***ing world-regissörens nya serie och det märks. I centrum står Sydney som upptäcker att hon kan styra föremål med tankekraft. Stilen på serien känns verkligen igen från nyss nämnda tv-serie med charmiga karaktärer och skruvade scenarion. Det finns en tyngd och att allvar i det hela men intrycket blir ändå lättsamt med en avslappnad berättarstil som utgår ifrån Sydneys dagboksskrivande.

Jag är precis som i fallet med The end of the f***ing world väldigt förtjust i det här. Det är ingen traditionell superhjältesaga, inte ens i närheten faktiskt. Sydney har förvisso krafter men det är inte den aspekten som är i fokus. Det handlar lika mycket om en avig tonåring som tampas med vardagsproblem som skola, olycklig kärlek och familjeproblematik. En hyggligt klassisk coming of age-berättelse men med en fenomenal Sophia Lillis i huvudrollen, ett sjukt svängigt soundtrack och ett intressant övernaturligt mysterium i bakgrunden. Me like!

Serien streamas på Netflix.

Ferox

Ferox novelettes är en serie av miniböcker som publicerar noveller inom skräck, mörk erotika, bdsm-punk och rock’n’roll-fabler. Dessutom är böckerna rikligt illustrerade med bland annat konsthistoriens mest suggestiva verk. Ferox Novelettes är ett slags “folkbibliotek för vuxna” eller en obskyr boksamling som ryms i bakfickan på dina svarta jeans – en kolorerad blandning av eklekticism och modern esteticism.

Hank Holmström, mannen bakom Eskapix och kortlivade Odd at Heart, är tillbaka med ett nytt projekt. Ferox är ett ihopkok av noveller, artiklar, intervjuer och konst, med en säregen punkig pulpkänsla. Jag får känslan av hemmapillat fanzine, men proffsigare och layoutmässigt mer finjusterat än begreppet antyder.

”Jag brukar lite skämtsamt säga att Ferox Novelettes är som Pixi-böcker för degenererade vuxna. Pixiböckerna du vet – de där små böckerna som finns fortfarande och som man läste som barn. Ferox Novelettes är dock mer som Pixiböckernas kedjerökande syrra. De barnförbjudna Pixiböckerna som säljs under disk”

Det är färgstarkt utseendemässigt och ibland magstarkt innehållsmässigt, precis som allt annat kreatören gett ut tidigare. Inhandla ditt exemplar av Ferox novellettes via denna länk.

Bokslut 2019

2019 års…

… dystopismaskens: Mörk stad av J.S. Axell
Jag gillar det här. Det är en fint utmejslad berättelse med karaktärer som är lätta att känna för men också ett mysterium som gör mig som läsare nyfiken på att läsa vidare. De smittade är nämligen inte det enda hotet i den här berättelsen. Det finns en nerv och ett driv i hur Axell skriver med korta lättlästa kapitel som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Mörk stad gör kanske inte något nydanande med zombiegenren men det är en läsvärd och spännande bok som jag verkligen kan rekommendera för fans av genren.


… tv-flabb: What we do in the Shadows
Årets kanske mest självklara tv-succé. Efter att det blev klart att 2014 års film skulle bli tv-serie har jag varit övertygad om att formatet skulle passa som vampyrtanden i halspulsådern. Det här är för mig det roligaste och bästa som nådde tv-rutan förra året.


… urban fantasy-läsning: Döda platser av Pål Eggert
Döda platser är en värdig avslutning på Sebastian och Isas historia. Jag kommer sakna den här skildringen av Göteborg med dess magi och komplexa karaktärer. De samhällsfilosofiska inslagen, vemodet, mörkret. Gör dig en tjänst och läs dessa romaner, de är verkligen av ett helt eget slag och dessutom sällsynt välskrivna.


… superhjälterulle: Avengers: Endgame
Inte lika vass som Infinity War men den mest känslosamma och omvälvande av samtliga MCU-filmer. Jag gillar hur det mesta knyts ihop på ett fiffigt sätt med tillbakablickar på det som har varit men också med ett par avgörande händelser som kommer att förändra Marvels superhjälteuniversum radikalt framöver.


… tv-överraskning: The Boys
Jag läste den första samlingsvolymen av serietidningen The Boys för några år sedan och gillade skarpt. Men det var ändå en lite av en chock när tv-serien visade sig bli en sådan höjdare. En intressant infallsvinkel på superhjältegenren där de goda är minst lika onda som skurkarna de påstås bekämpa. Hjältarna är i den här tolkningen är korrumperade pr-kampanjer iklädda trikå. Dessutom är det välspelat och en riktigt träffsäker mix av drama, action och komedi. Säsong två kan inte komma fort nog.


… finaste spelupplevelse: Gris
I samma anda som Journey och andra mer artistiska spel är Gris en ny stjärna på indiehimlen. Med strålande speldesign, vackra miljöer och ett storslaget soundtrack griper spelet tag i mig från första stund och släpper aldrig taget förrän eftertexterna rullar.


… skönaste novell: Kulta, den skitungen
Det här är Carlbergs längsta novell hittills och jag tycker verkligen om den här världen som målas upp. Den är precis som i författarens alla alster annorlunda och fängslande. Det är en skön mix av humor, fantasy och lite läskigare inslag. En riktigt bra och genomarbetad novell! Jag ser med spänning fram emot att läsa mer av denne egensinnige herre.


… bästa uppföljare: Watchmen
Damon Lindelofs tv-adaption av Watchmen har stora skor att fylla. En direkt fortsättning på Alan Mores hyllade serieförlaga kräver fingertoppskänsla och respekt men jag tycker den gode Lindelof gör originalet rättvisa. Med briljant rollbesättning, ett välarbetat manus och underbart absurda inslag träffar det här rätt på alla punkter. Jag kände mig smått avdribblad i berättelsen till en början men allt knyts elegant ihop i slutet med ett par fantastiska avsnitt längs vägen.


Bubblare (eller bra grejer som också bör nämnas som hastigast):
Alita Battle Angel, Marriage Story, Star Wars: The Rise of Skywalker, Euphoria, Carnival Row, Gösta, The Umbrella Academy, Barry, Ring Fit Adventure

Under 2019 har jag…
…sett 61 filmer och 45 tv-säsonger
…läst 5 böcker, 5 noveller och 2 serieromaner
…spelat 11 spel

Kulta, den skitungen

Lars Carlberg är verkligen en spännande författare. Han skriver på sitt egna sätt med en alldeles säregen stil. Rättvis sönderdelning av besten Skorm och Sex, lögner och radband är båda finfina noveller med finurliga infallsvinklar men frågan är om inte hans senaste är den mest kompletta hittills.

Berättelsen handlar om paret Conny och Carina som har bestämt sig att återfinna den sedan länge försvunna kusinen Kulta. Det hela utspelar sig i en dystopisk värld med skröpliga trollkarlar, kaxiga mopedgäng och den hemska öh… Lisen-fisen?

Det här är Carlbergs längsta novell hittills och jag tycker verkligen om den här världen som målas upp. Den är precis som i författarens alla alster annorlunda och fängslande. Det är en skön mix av humor, fantasy och lite läskigare inslag. En riktigt bra och genomarbetad novell! Jag ser med spänning fram emot att läsa mer av denne egensinnige herre.

Titel: Kulta, den skitungen
Författare: Lars Carlberg
Genre: Fantasy
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2019

Döda platser

Ännu en gång kastas vi in i Göteborgs allra mörkaste vrår när Pål Eggert avrundar sin bokserie Borde vara död med den allra sista delen i sin trilogi. Sebastian och gravrået Isa är denna gång hårt ansatta av krafter större än någonsin innan. Med några nya magiska vänner gör de allt för att klara sig helskinnade ur striden mellan gott och ont. Men vem är egentligen god?
Det är en frågeställning som återfunnits i alla böcker. Här finns inga hjältar i ordets rätta bemärkelser. Sebastian som till viss del är författarens egna alter ego med en bakgrund inom Jehovas vittnen och samma yrke i socialtjänsten, är visserligen sympatisk och hjälpsam, men besitter också en fascination för våldets adrenalinkickar med sin sidosyssla som fotbollshuligan. Isa slukar själar och får personer att begå självmord, inte heller det den mest stereotypiska protagonisten direkt.

Det råder såklart ingen brist på ockulta väsen och sagolika varelser den här gången heller. Boken innehåller bland annat halvlingar, demoner och maktgalna gudar. I många fall är de en projektion av det samhälle vi lever i idag. Det råder inget tvivel om vilken politisk läggning som färgar författarens texter. Men när allt kommer omkring är det ändå fantasy det rör sig om här och jag uppskattar visserligen både författarens underliggande budskap men också den fantastiska plats Eggert byggt i de här tre böckerna.

Döda platser är en värdig avslutning på Sebastian och Isas historia. Jag kommer sakna den här skildringen av Göteborg med dess magi och komplexa karaktärer. De samhällsfilosofiska inslagen, vemodet, mörkret. Gör dig en tjänst och läs dessa romaner, de är verkligen av ett helt eget slag och dessutom sällsynt välskrivna.

Titel: Döda platser
Författare: Pål Eggert
Genre: Urban fantasy
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2019

Årets viktigaste kickstarter?


Första hösten – blå gryning var för mig utan tvekan en av 2017 års läsupplevelser. Jag älskade verkligen E.P. Ugglas dystopiska actionskräckis! Därför är det självklart att uppmana dig som läser detta att slänga dig över kickstartern för uppföljaren med undertiteln Röd skymning omedelbums! Och missade du den första boken i serien, ännu bättre! Det finns nämligen en backernivå för att knipa båda böckerna, prisvärt är det också.
Jag kan också lite stolt avslöja att jag redan läst boken och fått äran att skriva en blurb. Jag kan alltså gå i god för att det är riktigt bra grejer!

E.P. Uggla debuterade 2017 med den dystopiska skräckromanen Första hösten: BLÅ GRYNING som togs emot med öppna armar av skräcksverige. Hon har nu skrivit den andra och avslutande delen: Första hösten: RÖD SKYMNING. Nu kör vi på Swedish Zombie en crowdfunding för att få ut boken till svenska folket! Kickstarter-kampanjen syftar till att genom förhandsförsäljning täcka så mycket som möjligt av kostnaden för en första tryckning. Så hjälp oss att förverkliga ännu en mardröm!

Mörk stad

Det dundrar ut svenska undergångshistorier just nu och J.S. Axells debut Mörk stad är ännu en i raden av romaner som behandlar detta ämne. Jag började läsa denna på vinst och förlust utan vetskap om vare sig författare eller bokens innehåll. Undertiteln ”En dystopi om mänsklighetens undergång” gav mig dock tillräckligt med förhandsinfo för att suget skulle väckas.

Merparten av berättelsen utspelar sig i Stockholms innerstad, i en karantänzon som numera går under namnet ”fristaden”, där de överlevande samlats efter att en virussmitta har brutit ut. Området är hårt bevakat av militärstyrkor och utanför lever de smittade som förvandlats till blodtörstiga monster.

Jag gillar det här. Det är en fint utmejslad berättelse med karaktärer som är lätta att känna för men också ett mysterie som gör mig som läsare nyfiken på att läsa vidare. De smittade är nämligen inte det enda hotet i den här berättelsen. Det finns en nerv och ett driv i hur Axell skriver med korta lättlästa kapitel som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Mörk stad gör kanske inte något nydanande med zombiegenren men det är en läsvärd och spännande bok som jag verkligen kan rekommendera för fans av genren.

Titel: Mörk stad
Författare: J.S. Axell
Genre: Postapokalyps
Utgiven av: Hoi Förlag
Utgivningsår: 2019

Den sista önskningen

Det måste vara aningen otacksamt när ett tv- och datorspel smäller högre än ens eget originalverk. Så känns det troligen för Andrzej Sapkowski. När de flesta hör titeln The Witcher så är det Projekt Reds hyllade rollspel som de associerar till. Det är likadant för mig men jag tänkte jag skulle bredda mina referensramar en aning inför Netflix-adaptionen och har nu läst igenom den första boken i serien Den sista önskningen. Fast begreppet ”serien” är inte helt rätt uttryckt.

Kronologiskt är det här den första boken om häxkarlen (ja, så lyder faktiskt översättningen) men de första två böckerna är inte regelrätta romaner, snarare ett mischmasch av lösryckta berättelser från Geralts liv och mer av novellsamlingar. Det är först med den tredje boken som den fem böcker långa romansviten ”Saga of the Witcher” tar sin början. Lite krångligt det där och tyvärr finns det än så länge bara svenska översättningar av de två första böckerna.

Jag är ändå lite förvånad över hur glad och bagatellartad boken känns emellanåt. Nästan lite buskis med personer som drattar på ändan, bröstvårtor som tittar fram under blusen och dråpliga situationer. Min känsla efter att ha spelat spelen var att det här är en mer mörk och ogästvänlig värld och att Geralt av Rivea är en riktig hårding som sällan gör misstag. I böckerna är han långt ifrån felfri och stundtals rent av oförsiktig i sina beslut.

Inget fel med det egentligen och jag gillar ändå det här. Jag hade bara lite andra föreställningar. Det finns gott om magi, trollkarlar och mystiska varelser likt vilken fantasy-litteratur som helst. Det Sapkowski lyckas med är en mer jordnära ton och att blanda in folktro i mixen på ett intressant vis. Fokuset ligger främst på karaktärerna Geralt stöter på och deras berättelser och det är nästan alltid engagerande. Det är i likhet med spelen inte alltid heller så lätt att greppa vilka som är onda eller goda i dessa historier vilket gör det mer intressant.

Som en introduktion till Geralt och den här världen gör Den sista önskningen ett riktigt bra jobb. Jag är väldigt nyfiken på att ta mig an en mer omfattande ramberättelse om den monsterjagande häxkarlen i framtiden och förhoppningsvis lyckas den stundande Netflix-serien övertyga bokförlagen om att en svensk översättning av de senare böckerna verkligen behövs.

Fjortisapokalyps

Netflix-exklusiva Daybreak är en serie om tonåringar som tar sig an en tillvaro där ett kärnvapenkrig har lämnat det mesta i spillror och alla vuxna har blivit infekterade av ett virus som gör dem till zombielika varelser. Mitt i allt detta har vi den kärlekskranka Josh som är på jakt efter sin stora kärlek Sam som har försvunnit efter världen gått under. Det låter som en dunderhit på pappret men jag är kluven till det här. 

Det är ett spretigt ihopkok av zombieaction, romantisk tonårsdrama och flamsig komedi. Greppet med att bryta fjärde väggen med snack in i kameran på Deadpool-manér lämpar sig rätt bra här och det är stundtals en underhållande skildring av postapokalypsen trots den överdrivet tramsiga inramningen. Men efter ett gäng avsnitt börjar premissen gå på tomgång och jag stör mig på hur vansinnigt stereotypiskt allt känns. Joshs letande och trånandet efter Sam känns snabbt ointressant och handlingen framstår mer och mer som papperstunn. 

Men det tar sig. Det är framförallt tillbakablickarna i den senare halvan av serien som får mig att återfå hoppet igen. När Josh och Sams relation faktiskt visar sig vara mer än ytligt gulligull. Så jag vill ändå hävda att det kan vara värt att hålla ut. Sammantaget tycker jag Daybreak är en rätt trevlig bekantskap som har sina stunder men slarvar bort en del potential i sin iver att framstå som ungdomlig och lättsam.