Mörk stad

Det dundrar ut svenska undergångshistorier just nu och J.S. Axells debut Mörk stad är ännu en i raden av romaner som behandlar detta ämne. Jag började läsa denna på vinst och förlust utan vetskap om vare sig författare eller bokens innehåll. Undertiteln ”En dystopi om mänsklighetens undergång” gav mig dock tillräckligt med förhandsinfo för att suget skulle väckas. 

Merparten av berättelsen utspelar sig i Stockholms innerstad, i en karantänzon som numera går under namnet ”fristaden”, där de överlevande samlats efter att en virussmitta har brutit ut. Området är hårt bevakat av militärstyrkor och utanför lever de smittade som förvandlats till blodtörstiga monster.

Jag gillar det här. Det är en fint utmejslad berättelse med karaktärer som är lätta att känna för men också ett mysterie som gör mig som läsare nyfiken på att läsa vidare. De smittade är nämligen inte det enda hotet i den här berättelsen. Det finns en nerv och ett driv i hur Axell skriver med korta lättlästa kapitel som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Mörk stad gör kanske inte något nydanande med zombiegenren men det är en läsvärd och spännande bok som jag verkligen kan rekommendera för fans av genren. 

Den sista önskningen

Det måste vara aningen otacksamt när ett tv- och datorspel smäller högre än ens eget originalverk. Så känns det troligen för Andrzej Sapkowski. När de flesta hör titeln The Witcher så är det Projekt Reds hyllade rollspel som de associerar till. Det är likadant för mig men jag tänkte jag skulle bredda mina referensramar en aning inför Netflix-adaptionen och har nu läst igenom den första boken i serien Den sista önskningen. Fast begreppet ”serien” är inte helt rätt uttryckt. 

Kronologiskt är det här den första boken om häxkarlen (ja, så lyder faktiskt översättningen) men de första två böckerna är inte regelrätta romaner, snarare ett mischmasch av lösryckta berättelser från Geralts liv och mer av novellsamlingar. Det är först med den tredje boken som den fem böcker långa romansviten ”Saga of the Witcher” tar sin början. Lite krångligt det där och tyvärr finns det än så länge bara svenska översättningar av de två första böckerna. 

Jag är ändå lite förvånad över hur glad och bagatellartad boken känns emellanåt. Nästan lite buskis med personer som drattar på ändan, bröstvårtor som tittar fram under blusen och dråpliga situationer. Min känsla efter att ha spelat spelen var att det här är en mer mörk och ogästvänlig värld och att Geralt av Rivea är en riktig hårding som sällan gör misstag. I böckerna är han långt ifrån felfri och stundtals rent av oförsiktig i sina beslut. 

Inget fel med det egentligen och jag gillar ändå det här. Jag hade bara lite andra föreställningar. Det finns gott om magi, trollkarlar och mystiska varelser likt vilken fantasy-litteratur som helst. Det Sapkowski lyckas med är en mer jordnära ton och att blanda in folktro i mixen på ett intressant vis. Fokuset ligger främst på karaktärerna Geralt stöter på och deras berättelser och det är nästan alltid engagerande. Det är i likhet med spelen inte alltid heller så lätt att greppa vilka som är onda eller goda i dessa historier vilket gör det mer intressant.

Som en introduktion till Geralt och den här världen gör Den sista önskningen ett riktigt bra jobb. Jag är väldigt nyfiken på att ta mig an en mer omfattande ramberättelse om den monsterjagande häxkarlen i framtiden och förhoppningsvis lyckas den stundande Netflix-serien övertyga bokförlagen om att en svensk översättning av de senare böckerna verkligen behövs.

Fjortisapokalyps

Netflix-exklusiva Daybreak är en serie om tonåringar som tar sig an en tillvaro där ett kärnvapenkrig har lämnat det mesta i spillror och alla vuxna har blivit infekterade av ett virus som gör dem till zombielika varelser. Mitt i allt detta har vi den kärlekskranka Josh som är på jakt efter sin stora kärlek Sam som har försvunnit efter världen gått under. Det låter som en dunderhit på pappret men jag är kluven till det här. 

Det är ett spretigt ihopkok av zombieaction, romantisk tonårsdrama och flamsig komedi. Greppet med att bryta fjärde väggen med snack in i kameran på Deadpool-manér lämpar sig rätt bra här och det är stundtals en underhållande skildring av postapokalypsen trots den överdrivet tramsiga inramningen. Men efter ett gäng avsnitt börjar premissen gå på tomgång och jag stör mig på hur vansinnigt stereotypiskt allt känns. Joshs letande och trånandet efter Sam känns snabbt ointressant och handlingen framstår mer och mer som papperstunn. 

Men det tar sig. Det är framförallt tillbakablickarna i den senare halvan av serien som får mig att återfå hoppet igen. När Josh och Sams relation faktiskt visar sig vara mer än ytligt gulligull. Så jag vill ändå hävda att det kan vara värt att hålla ut. Sammantaget tycker jag Daybreak är en rätt trevlig bekantskap som har sina stunder men slarvar bort en del potential i sin iver att framstå som ungdomlig och lättsam. 

Poddtips: Skymningsland

Jag är möjligtvis sist på bollen här men om du råkar missat så är skräckpodden Skymningsland tillbaka med en ny säsong och berättare den här gången är ingen mindre än Lennart Jähkel. Två berättelser är släppta hittills och nya avsnitt publiceras varje fredag. Perfekta små munsbitar när man dammsuger, diskar eller lagar mat och att novellerna utspelar sig under åttiotalet får mig alltid att bli sådär lite extra nostalgisk.

I fristående avsnitt av kända svenska författare möter lyssnarna ett land med två tevekanaler, VHS, Domus, freestyle-apparater, Olof Palme, Razzel och Herreys. Vad hände med detta trygga land? Vad var det för mörka krafter som tog över? Något ohyggligt rör sig där bland hemglassbilar, mikrovågsugnar och midsommarfiranden. Något skrämmande. Dunkelt.

Alla avsnitt av Skymningsland hittar du här.

Döda platser och läslusten

Den 26 november släpps den tredje delen av Pål Eggerts superba Borde vara död-trilogi. Jag är orimligt sugen på Döda platser och är så redo för ett återbesök i den här fascinerande världen.  

Efter en längre lässvacka är jag igång igen och efter att ha nyligen avverkat de sista delarna av Love Kölles underbara följetong Mannen från Enhet 5541 läser jag just nu en förhandsversion av en mycket efterlängtad uppföljare. Mer än så kan jag inte avslöja tyvärr men känns skönt att lägga tid på läsningen igen, inser att jag verkligen har saknat känslan av att uppslukas av en riktigt bra bok. 

Lovande tv-mys i höst

Tv-hösten ser riktigt vass ut. Två nya streamingtjänster ser snart dagens ljus i form av Disney Plus och Apple Tv Plus och med dessa kommer också superhypade Star Wars-serien The Mandalorian och dystopiska See med Jason Momoa i huvudrollen. Jag är osäker på om jag tänker hoppa de nya plattformarna från start men dessa två är jag väldigt nyfiken på. Det börjar kosta en slant för att hålla sig uppdaterad i tv-världen.

HBO två hetaste premiärer är utan tvekan fantasyäventyret His Dark Materials och Damon Lindelofs nytolkning av Watchmen. Den sistnämnda är jag vansinnigt pepp på och prenumerationen på HBO är definitivt säkrad i höst.

Netflix satsar allt på The Witcher och som monsterjägaren Geralt ser vi ingen mindre än Stålmannen-föredettingen Henry Cavill. Den första trailern lovar gott och jag hoppas verkligen på en riktigt mörk och ambitiös fantasyserie som kan fylla tomrummet efter Game of Thrones.

Vad ser du mest fram emot?

Carnival Row

I ärlighetens namn hade jag inga större förhoppningar på Amazon Primes påkostade fantasyserie. Trailern fick mig att tänka på Twilight-doftande tonårstrams med fokus på romantiskt alvsex och en barbröstad Legolas. Men tji fick jag. Carnival Row är nämligen en fröjd för ögat med påkostade kulisser, tjusiga specialeffekter och skådisar av högsta klass. Till och med den vanligtvis så träige Orlando Bloom lyckas överträffa sig själv i huvudrollen som hård snut, minst sagt oväntat! 

Carnival Row är nämligen något så anmärkningsvärt som en viktoriansk urban fantasy som lånar inslag från den gulliga sagovärlden Narnia, till viss del det propra Downtown Abbey, men framförallt den mer skitiga stilen från valfri steampunkig 1800-talskuliss. Den fiktiva staden Carnival Row är en plats där unkna värderingar, främlingsfientlighet och rövig människosyn står i centrum. Här är det dock inte de vanliga flyktingarna och invandrarna som behandlas som skit, utan istället raser som älvor och satyrer (såna där figurer som är en korsning mellan människa och bock du vet) som får sin skopa av rasismsleven. 

Serien är proppad med intryck. Här samsas en mystisk deckargåta, oväntade romanser och samhällskritik i en salig röra och jag gillar det skarpt. Det är dessutom överraskande mörkt och våldsamt. 

De åtta avsnitten räcker däremot inte riktigt till för att ge den maffiga berättelsen den tid den förtjänar att verkligen utvecklas till en storslagen historia. Ett par avsnitt till hade inte skadat för att utveckla karaktärer och story. Men en riktigt bra debutsäsong är det trots allt och serien har potential till att bli ännu bättre framöver. Förhoppningsvis kan en mer välfylld säsong två råda bot på detta.

Den andra första hösten!

Det är svårt att bedriva vad som på senare år tagit skepnaden av främst en blogg om böcker, när jag inte ens rört en bok på hur länge som helst. Men jag tror att suget är på väg tillbaka och det finns kanske framförallt en anledning till detta.

Igår avslöjades nämligen uppföljaren till Första hösten – blå gryning. Så när nyheten når mig om att en fortsättning på en av mina absoluta favoritböcker under senare år drabbades jag av en nyfikenhet och en längtan jag inte känt på evigheter. Den nya boken kallas Första hösten – röd skymning och kommer att se ut så här.

Swedish Zombie agerar utgivare och boken kommer att finansieras via Kickstarter. Förlaget utlovar mer information om hur man lägger vantarna på uppföljaren inom kort. Jag står redo med plånboken vidöppen tills dess.

Raw Fury under luppen

Jag har en förkärlek för svenska indiespelutvecklare och utgivare. Det är inte så att jag är någon patriot men jag har samma inställning till idrott och när ett utländskt lag innehåller en svensk spelare hejar jag såklart lite extra på just den spelaren och det laget. Det är kul när de lyckas helt enkelt.

Detsamma gäller spelbranschen. När jag fick nys om svenska Raw Fury blev jag nyfiken och har nu fått chansen att bekanta mig med ett gäng titlar. Det är framförallt tre spel som jag verkligen fastnat för än så länge.


Bad North är ett minimalistiskt strategispel där vikingar ska skydda sitt hem från en aldrig sinande ström av attackerande fiender. Enkelt att förstå sig på och väldigt beroendeframkallande. Det är dessutom ett perfekt spel till Nintendo Switch tack vare sin enkla mekanik. Lämpar sig utmärkt för portabelt spelande. Sedan är det väldigt tjusigt också. Stor rekommendation på denna.



Dandara kör sin egen variant på Metroidvania. Huvudpersonen kan varken springa eller hoppa för egen maskin utan rör sig via markörer för att kasta sig till en ny position på banan. Ett annorlunda grepp som ger spelet ett lite nytänkande inslag. Det tar ett tag att bemästra men när det börjar sitta studsar jag mellan plattformar som en akrobatisk superhjälte. Ett välgjort och riktigt underhållande spel helt klart.



Gonner är ett toksvårt actionspel i den numera så populära rougelikegenren. Jag ska erkänna att jag är fullkomligt värdelös på den här typen av spel men den fina estetiken lockade mig till att ge det ett försök. Banorna byggs upp på slumpmässigt manér så varje omgång bjuder på nya upplevelser. Det är ett väldigt välkommet inslag eftersom jag ständigt får börja om då jag dör ungefär varannan minut. Dessvärre är jag lika usel som jag befarade på detta men jag gillar det ändå. Det är perfekt att ta till mellan lite matigare spelupplevelser för en kort men svettig kick.

Spana in fler av spelen Raw Fury har gett ut här.