Serahema Saporium får nyutgåva

Jag läste för ett par år sedan den första boken De rotlösa i fantasyserien Serahema Saporium. Efter att tidigare i år läst finfina Tårpilens år av Lupina Ojala blev jag sugen på att återvända till Marcus Olaussons böcker och började nyligen läsa bok nummer två i serien. Men nu snurrar Marcus till det för mig med informationen om att nyutgåvor av böckerna snart släpps på Catoblepas förlag. Mörkersdottirs planerade utgivning av trilogin som hexalogi kommer på Catoblepas istället ges ut som just trilogi och i hårdband vilket innebär nya individuella titlar men samma namn på serien, Serahema Saporium.

Marcus hälsar också att han har slipat och ändrat en del på böckerna i denna nya utgåva för att förbättra läsupplevelsen. När gudar dör släpps under bokmässan i slutet av september och innehåller alltså både De rotlösa och Bäraren och kommer få en blurb från självaste Erik Granström. Utan att klanka ner på de gamla omslagen allt för mycket, men de nya är helt klart vassare. Enhetliga, stilrena och trevligt med en maffig trilogi istället. Så här ser de nya utgåvorna ut.


Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår.

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad?

Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder.

Välkommen till Serahema.


Releasedatum:
När gudar dör – 28 september 2018
Vingar av rök – 27 september 2019
Till hjärtats sista slag – 25 september 2020

Läs mer om Serahema Saporium och Marcus här.

Final Space blandar sjuk humor med mörker

Den här har varit efterlängtad från min sida. Såg på förhand fram emot ett substitut för Rick & Morty (som haft en lång paus) och nedlagda Futurama. Nu visade sig inte Final Space vara riktigt så lättsam som nyss nämnda serier men på flera sätt minst lika bra. Det jag framför allt gillar med Final Space är att handlingen känns mer sammanhållen. Det läggs fokus på karaktärer och deras utveckling och avsnitten hakar i varandra som gjorda för sträcktittande.

Huvudpersonen Gary är ett riktigt klantarsle och det mesta han tar sig för går åt pipan. När serien startar avtjänar han ett fängelsestraff ensam, utöver ett gäng störiga robotar, ombord på ett rymdskepp för att ha råkat spränga en restaurang i bitar. Men hans öde tar en ny vändning när han träffar den gröna utomjordingen Mooncake som visar sig vara nåt helt annat än en söt liten svävande boll. När han sedan dessutom får sällskap av Avocato, en kattlik prisjägare, uppdagas ett hot som kommer att drabba hela universum.

Final Space är kanske ingen skrattfest men tar igen det med en spännande handling och lömska cliffhangers i slutet på varje avsnitt som gör det svårt att sluta titta. Det är klassisk rymdopera med en intrig och berättarstruktur som känns igen. Serien överraskar dock en bit in i säsongen och blir oväntat allvarlig och mörk framåt slutet. Något som jag verkligen tycker om tillsammans med den stundtals morbida sjuka humorn. Helt klart en ny favorit bland animerade science fiction-serier och jag ser verkligen fram emot nästa säsong.

Serien finns på Netflix.

Ny bra svensk punk, finns det sånt?

Strebers, De lyckliga kompisarna och Asta Kask i all ära men visste du att det faktiskt fortfarande släpps riktigt bra trallpunk som inte bygger på nostalgi och äldre farbröder på reunion-turné? Jo, det är faktiskt sant! Någon som tagit fasta på detta är Pelle, skivbolagsdirektör på Second Class Kids.


Du basar alltså för skivbolaget Second Class Kids. Hur ser din relation ut till punken?
Hörde 800 grader med Ebba Grön på radion när jag var 13-14 år. Sedan var jag fast. Det var över 20 år sedan!

För mig känns skivbolaget väldigt nischat åt framförallt trallpunk. Något jag ser som en form av kulturgärning år 2018. Glansdagarna för genren har enligt många passerat bäst före-datum sedan länge. Hur ser du själv på det hela?
Vore en märklig inställning att hoppa på trender – jag är mer inne på att försöka skapa trender. Hela punkvågen i början av 90-talet uppstod ju genom att fler och fler band dök upp, som drog fler och fler folk, som i sin tur genererade fler och fler spelningar. Sedan fortsatte den spiralen uppåt.

Eftersom jag personligen känner en förkärlek för melodiös punkrock på svenska så faller det sig naturligt att det är sådan musik som jag ger ut. Dock så ska det tilläggas att första skivan med skivbolaget var hardcorebandet Heldbacks självbetitlade skiva, vilken för övrigt fortfarande är skitbra! Angående namnet trallpunk så har jag själv inga större synpunkter på begreppet, så länge det framställs i den positiva dager den förtjänar.

Hur svårt är det att hitta ny punk att ge ut egentligen? Just nu känns det som det vimlar av riktigt bra band som knappt någon har hört talas om…
Faktiskt rätt lätt, i alla fall när man givit ut en hel del. Nu har det ju blivit så att banden söker upp skivbolaget, vilket är smidigt. Men det blir rätt naturligt när man vistas i samma kretsar.

Jag har hört rykten om fler releaser framöver. Vad har vi punkfantaster att se fram emot från Second Class Kids härnäst?
Alltid roligheter på gång. Nu närmast så släpper vi album med Skrammel och EPA. Dessutom så kommer en ny singel med Lastkaj 14. Och till råga på allt så släpps en samlings-LP med antirasismtema – så där lagom till valet!


Mina tankar om Second Class Kids senaste releaser:


Menudå – Tänk lite själv
Melodiös skatepunk på svenska med tajt stämsång och trallvänliga refränger. Öppningsspåret ”Vafan?!” och avslutande ”KJSD” påminner en del om suveräna Skånepunkarna Sardo Numspa med sin snabba tvåtaktspunk (kolla in om du missat!) medan ”Idiot” andas poppigare tongångar. Med ynka tre (men väldig starka låtar) och en speltid på under åtta minuter törstar jag redan efter mer.

Spotify / Facebook


Kardinal Synd – Baltic City
Göttig punkrock med influenser från 90-talet. Titelspåret ”Baltic City” låter som en svensk Bad Religion-pastisch men sexspårs-ep:n känns varierad med både snabba och lugna låtar. Flera klockrena refränger med fina körer. Bonuspoäng för en del riktigt fyndiga rim i texterna.

Spotify / Facebook


Björnarna versus Underhund
Underhund låter som en ohelig allians mellan Ebba Grön och Asta Kask med sin riviga, oborstade rock’n’roll-punk. Lär lämpa sig perfekt i sällskap med ett knippe folköl på stranden vilken varm sommardag som helst. Björnarna har jag lyssnat på en hel del innan denna split-LP, dessvärre förvånas jag denna gång över hur tam ljudbilden är i jämförelse med Underhunds dito. Lite synd på ett i övrigt finfint trallpunkband som levererar några av sina bästa låtar, både med bättre sånginsatser än tidigare och ett gäng riktigt stabila punkhits som för tankarna till DLK och Räserbajs. Suveräna textrader som ”vi är fiskar som rullar oss i ströbröd” lever kvar efter musiken tystnat.

Spotify / Facebook (Björnarna) / Facebook (Underhund)


Second Class Kids samlade utgivning (digitalt):

13 svarta sagor om superskurkar

Superskurkarna har det inte lätt. Bespottade och missförstådda kämpar de för rätten att existera. I tretton noveller möter du onda genier, tonårsrebeller, kärlekskranka bråkmakare och utomjordiska värstingar. Med gott humör och helig ilska ställer de till kalabalik och förödelse. Men berättelserna väcker också frågor. Vem är egentligen god och vem är ond? Hjälte eller skurk?

_ _ _

Jag är sedan länge en superhjältefantast. Skrynkliga nummer av Stålmannen, Läderlappen och Spindel-mannen från sena 80-talet gör sig ofta påminda när garderober och annat rensas hemma. Tonårsfavoriten Daredevil ligger mig fortfarande varmt om hjärtat och så sent som i våras kompletterade jag samlingen med en bunt specialnummer av Marvels universum med den blinda försvarsadvokaten som agerar brottsbekämpare i Hells Kitchen på natten. Daredevil var tillsammans med Wolverine och Batman hjältar som ofta brottades med sina egna inre demoner, om vad som egentligen var rätt och fel. Ibland löstes problemen med oetiska, tvivelaktiga metoder. Just den här typen av moraliska dilemman fascinerar mig i dessa berättelser och precis samma fascination verkar många av författarna i 13 svarta sagor om superskurkar också ha.

På många plan är skurkar så mycket mer intressanta än deras motpol. För att en superskurk ska fungera behövs en stark övertygelse eller en agenda som går emot de moraliska koder vi andra har blivit itutade sedan barnsben. En skurks agerande måste kunna förklaras. De måste besitta en stark övertygelse och oavsett hur idiotiska deras handlingar än må vara ska de grunda sig i någonting alla kan relatera till. Ett utanförskap, en fruktansvärd förlust eller en hemsk barndom och så vidare. En superskurk måste byggas upp och formas innan vi på riktigt kan känna ett engagemang för karaktären.

I Swedish Zombies senaste antologi är det just skurkarna som får stå i centrum. Även om det inte är en regelrätt uppföljare till 13 svarta sagor om superhjältar är det flera av författarna som spunnit vidare på de noveller som återfanns i föregångaren. I Oskar Källners bidrag får vi återbekanta oss med Järnsyrsan och Guldkalven och Anna Jakobsson Lund fortsätter att fördjupa sig i sin mörka X-Men-lika superhjälteskola. Dessa två berättelser är för övrigt några av mina personliga höjdpunkter i samlingen. Men som vanligt när det gäller dessa novellsamlingar är det kvalitativa historier rakt igenom. Det finns egentligen inga dippar och samtliga författares skurk-bidrag är läsvärda.

13 svarta sagor om superskurkar är för mig Swedish Zombies tajtaste, starkaste och tematiskt mest intressanta antologi hittills trots hård konkurrens från tidigare utgivningar. Har du det minsta intresse för superhjältar eller superskurkar är det här ett absolut måste.

Titel: 13 svarta sagor om superskurkar
Författare: Anna Jakobsson Lund, Jens Daniel Burman Lupina Ojala, Oskar Källner, Boel Bermann, Daniel A Lagergren, Markus Sköld, Camilla Linde, Love Kölle, Finn Cederberg, Patrik Centerwall, Lova Lovén, Marcus Olausson
Genre: Science fiction, skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Adlibris, Bokus, Swedish Zombie

Mannen från enhet 5541

Universum är vid liv, och Organisationen är dess immunförsvar. Organisationens uppdrag är att hålla verkligheten intakt, att bevara mångfalden av livsformer och skydda Universumorganismen från intrång och angrepp, och i e-boksföljetongen Mannen från enhet 5541 får läsaren följa med agent Cessna – anställd vid Organisationens 5541:a enhet – på uppdrag. Nio surrealistiska äventyr väntar, berättelser i en rad olika genrer som bjuder läsaren på allt från rumtidsslukare, diamantögon, insektsgangsters och galna vetenskapsmän med psykotopografiska projektorhjälmar till dimhökar, tidstermiter, maskingudar, fingeravtrycksfejs, lovecraftianska styggelser och verklighetsvirus.

– – –

Det snackas alldeles för lite om Love Kölles novellföljetång Mannen från enhet 5541. Skärpning övriga bokbloggar!

Nu har det gått så långt att jag fått väcka min slumrande blogg till liv för att uppmärksamma er på att det här är nåt av de roligaste och mest skruvade som går att läsa just nu. Pulpig kiosklitteratur som hämtad från det ljuva sextiotalet i modern tappning. Berättelserna kan läsas fristående men jag rekommenderar att det hela avverkas i korrekt ordning. Dessutom är första delen ”Köttgranen kommer” helt gratis att ladda hem.

Novellerna pendlar mellan skräck, surrealism och pajig science fiction med glimten i ögat. Historien kretsar kring Isak Rahim, alias agent Cessna, som blir en del av en hemlig organisation, enkelt förklarat, en svensk version av Men in black. Och det är helt fantastiskt underhållande.

Love Kölle har på riktigt verkligen hittat formen med Mannen från enhet 5541. Det känns som en perfekt mix av det författaren skrivit innan. Jag har några delar kvar att läsa men kan redan nu verkligen slå ett slag för den här serien som inte bör gå någon som gillar vrickade äventyr förbi. Jag har aldrig läst något liknande av en svensk författare tidigare. Ge det här en ordentlig chans, lova mig det!

Titel: Mannen från enhet 5541
Författare: Love Kölle
Genre: Science fiction, skräck
Utgiven av: Sigill förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Sigill förlag

Tårpilens år

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

– – –

Fantasy-litteraturen har fått stå tillbaka till förmån för skräcken med några få undantag sedan mina tonår. Då slukades böcker från bland annat Terry Brooks, Tolkien, Robin Hobb och Robert Jordan med omättad aptit. Kanske blev det en överdos där och då med följd av ett sug som inte riktigt infunnit sig sedan dess. När jag nu återvänder till genren igen med Lupina Ojalas Tårpilens år känns det som ett kärt återseende.

Tårpilens år är till skillnad från mycket annat i genren en kompakt och fokuserad berättelse. Det finns en början och ett slut och jag är impad av hur mycket som klämts in på de 273 sidorna. Det är arketypisk fantasy med magiska inslag, en utvald hjälte, och en kamp mellan gott och ont i centrum.

Lupina Ojala skriver vackert och målar upp en intressant värld utan att involvera allt för många huvudpersoner eller platser. Det är en koncentrerad men väl uttänkt historia, utan stora fältslag, politiska intriger och annat som andra böcker i genren ofta inriktar sig på. Stundtals känns den mer som en klassisk saga med sina stillsamma partier och en vag ton av C.S. Lewis smyger sig på.

Jag gillar verkligen det här och personligen känns Tårpilens år som en perfekt inkörsport för att återigen berika mitt liv med lite fantasy. Lupina Ojala återuppfinner inte hjulet igen men Tårpilens år har en egen stil som ändå känns bekant och hemtam.

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Genre: Fantasy
Utgiven av: Catoblepas förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus, Adlibris

Infinity War och framtidsutsikter

Som synes står inte inläggen som spön i backen just nu. Förklaringen stavas: jobb, jobb, jobb. I boksluts- och deklarationstider finns varken ork eller tid till att skriva. Men det är på gång. Har trots allt läst en del som jag mer än gärna ventilerar. Räkna med texter om Tårpilens år av Lupina Ojala, kickstartade antologin 13 svarta sagor om superskurkar från Swedish Zombie och Love Kölles följetång Mannen från enhet 5541 med flera inom kort.

Har likt många andra såklart också hunnit med att se lila jättesmurfen Thanos drabba samman med Marvels hjältegäng i Avengers: Infinity War. Vad jag tyckte? Bästa MCU-rullen hittills! Josh Brolin som Thanos var strålande, en riktigt skräckinjagande skurk med en lika idiotisk som ovanligt genomtänkt agenda. Åtminstone för att vara en Marvel-film. Jag tror inte att jag suttit på en biograf med gåshud i samma omfattning tidigare. Håren på armen stod i givakt likt Spider-Mans under större delen av filmen.

Med en ständigt närvarande mullrande domedagskänsla, bra skådespeleri, helt makalös action och ett flertal humoristiska guldkorn kändes det som en fullträff och serietidningsnörden inom mig jublade konstant. Imponerande hur Russo-bröderna lyckats med konststycket att ge merparten av Avengers-teamet tid till att interagera med varandra i olika konstellationer utan att det känns krystat. Dessutom med känsla och vemod emellanåt, och för första gången känns det faktiskt som det står grejer på spel. Kan knappt vänta på uppföljaren för att se vart det här barkar. Jag har en känsla av att det kan bli riktigt emotionellt när det här slutligen är över.

De kallar oss zombier

”Mina slavar, tänkte hon, och sedan: nej. Mina husdjur. Min köttboskap, lydigt på väg till sin fålla, medvetna om att de fruktar något eller någon, men inte om att jag är dödsängeln som tvingar delar av dem att färdas genom mina egna tarmar … Hon tänkte: jag ska äta era hjärnor. Hon tänkte: döden är mer levande än livet.”

– – –

KG Johansson är onekligen en av landets produktivaste fantastikförfattare. Karln spottar ur sig böcker och ger ut dem på nästan lika många olika förlag. Det är svårt att hålla koll på vart de landar och inom vilken genre. Som skräckentusiast försöker jag åtminstone plocka upp de mer läbbiga släppen. Senaste bokreleasen står det lilla Skövdeförlaget Pulpfic för och i vanlig ordning levererar KG Johansson en riktigt läsvärd historia.

De kallar oss zombier är en fräsch tolkning på zombieapokalypsen med Umeå som skådeplats och Kattis, med ett jobb inom Miljöpartiet, i huvudrollen. Det är just på Kattis som fokuset ligger och det är en närgången skildring av hur smittan påverkar hennes vardag. Till en början lever hon ett dubbelliv, ett som odöd mördarmaskin och det andra som ordinär kontorsråtta på Miljöpartiet. Sakta men säkert eskalerar zombiesmittan när Kattis nattaktiviteter genererar fler blodtörstiga bundsförvanter. Med hennes förvandling följer också en nytänd aptit på sex, en minst sagt ovanligt våldsam sådan.

KG Johanssons zombier är kanske inte helt regelrätta och utan att avslöja allt för mycket är de inte av den typen som vanligtvis kan ses på film, tv eller i böcker. Kattis och hennes likasinnade är kåta sexgalningar med ett beteende som snarare liknar ett rovdjurs och inte de traditionella hasande, trögtänkta varianterna som vanligtvis är mest förekommande inom populärkulturen.

De kallar oss zombier är en absurd, komisk och makaber historia. En erotisk splatterfest helt i min smak. En fin balansgång mellan äckel, snusk och substans. Tematiskt känns mycket igen men boken rymmer tillräckligt många udda inslag för att den ska kännas intressant och annorlunda. KG Johansson är för mig inte bara en av landets mest produktiva författare utan också en av de bästa med osedvanligt hög lägstanivå. Han skriver vackert och välformulerat men med ett enkelt lättläst språk. En författare som alltid är en fröjd att läsa.

Titel: De kallar oss zombier
Författare: KG Johansson
Genre: Skräck, erotik
Utgiven av: Pulpfic förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Pulpfic förlag

Hurra för mig och inlägg nummer 1000!

Så är det faktiskt. Detta är inlägg nummer 1000. Sedan 2006. Jösses. Har jag lyckats hålla den här skutan vid liv så länge?

Nu kanske du hoppades på en fet jubileumstävling med fantastiska priser, som en campinghelg i Krylbo eller en hemlevererad drönare gjord av bacon, men icke! Nä, nu ska vi istället vältra oss i min egen otillräcklighet och misslyckanden som bloggare. Så titta åt ett annat håll om det går!

Härmed presenterar jag stolt men mindre smickrande:
Fem blogginlägg som aldrig borde publicerats!

5. ”Extraliv suger röv” (2006)
Ett skolexempel på hur man inte bör recensera en produkt. En text fylld av kränkande påhopp och påhittade kraftuttryck som mycket väl kunde varit skriven av en sjuåring. I det här fallet om ett spelprogram på tv400. Bra rubrik dock.

4. ”Bebis = andra prioriteringar” (2007)
Ett inlägg skriven av ett präktigt ärkearsle. Oj, vad jag var duktig och ansvarstagande. Ett riktigt praktexemplar av en människa! Usch.

3. ”Fetto” (2007)
Här lovar jag att skaffa en dansmatta för att gå ner i vikt och dessutom följa upp det hela med kompletterande inlägg. Köpte jag en dansmatta? Nä.

2. ”Vloggen på gång igen” och ”Vloggen inte på gång igen?” (2007)
Ett inlägg om att spela in en vlogg om spel, och ett par dagar senare, ett inlägg om att inte spela in en vlogg om spel. Jag har alltid varit oeftertänksam och impulsiv. Här är ett av många bevis på detta genom åren.

1. ”Hurra för mig och inlägg nummer 1000!” (2018)
För det här var väl ingen bra idé, eller hur?

Zonen vi ärvde

Zonen vi ärvde är en novellsamling som tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Författarkollektivet Fruktan demolerade Sveriges huvudstad i novellsamlingen Stockholms undergång. Inspirerade av det prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll har de skapat Zonen vi ärvde där de utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.

– – –

Även om Zonen vi ärvde på pappret känns som en fortsättning på Stockholms undergång är riktlinjerna den här gången hämtade från rollspelet Mutant: År noll. En inramning som gamla rollspelsrävar givetvis är bekanta med. Inför läsningen klurade jag på om det skulle hålla tillbaka författarnas kreativitet. Skulle novellerna gjorts sig bättre om de fått fritt spelrum? En annan farhåga var om upplägget redan skapat en viss mättnadskänsla hos mig. Efter Anders Fagers hyggligt färska samling berättelser i Kaknäs sista band tog det emot lite att kasta mig in i den här världen igen.

Alla grubblerier skulle såklart visa sig vara obefogade. Ärligt talat, vem kan tacka nej till fler välskrivna postapokalyptiska historier? Den här subgenren blir givetvis aldrig tråkig. Jag är och kommer förmodligen förbli en sucker för efter katastrofen-scenarion.

Det är härligt att återbekanta mig med Fruktan-gänget igen. Med tanke på att deras senaste novellsamling Stockholms undergång handlade om hur den svenska huvudstaden drabbades av ett flertal apokalyptiska händelser är det inte mer än rätt att de faktiskt berättar hur det gick sen. Det tar bara ett par sidor innan jag är helt uppslukad av Mutant-världen och Fruktan-kollektivet gör sitt yttersta för att känslan ska bli varaktig.

Det finns berättelser som sticker ut men överlag är nivån hög samlingen igenom. Tidigare favoriter som Boel Bermann, Eira A Ekre och Markus Sköld levererar i vanlig ordning men med Zonen vi ärvde blir jag extra fängslad av Fredrik Stenneks bidrag där Det perfekta ögat och Gräsbitare är två av bokens starkaste noveller. Gräsbitare är absurd och vansinnigt underhållande med sitt otippade golftema medan Det perfekta ögat är en känslosam och mörk historia. Bland all misär och tragedi finns det en svart humor i dessa bidrag som jag verkligen uppskattar. Stennek är en författare jag hoppas få läsa mer av framöver.

Trots att författarnas bidrag är många känns inte Zonen vi ärvde taggig eller spretig. Återkommande inslag och begrepp som arken, rubbitar och röta återkommer med jämna mellanrum. Även om det rör sig om separata historier så finns det en samhörighet dem emellan. Zonen vi ärvde är en mycket jämn och läsvärd novellsamling med en premiss som jag aldrig kan få nog av.

Titel: Zonen vi ärvde
Författare: Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld, Fredrik Stennek, Joel Arvidsson, Olle Söderström, Niclas Karlsson
Genre: Postapokalyps, novellsamling
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris, Bokus