Elektrisk pulp av Johan Wanloo

Längtar du som jag efter mer skön pulpig kiosklitteratur med laserstrålar, robotar, mutanter och blodiga köttslamsor? Idiotisk fråga, självklart gör du det! Johan Wanloos ljudboksserie ”elektrisk pulp” besvarar alla dina böner.

De senaste dagarna har jag ägnat mig åt att sträcklyssna på Black metal yeti och Fitnesstjejer möter människoätande robotar och satan vad kul jag haft. Det här är bästa sortens skräpig b-filmsbok rakt in i örat. Wanloo leker med alla klassiska klichéer och inslag från forna tiders mest usla science fiction, action och skräckverk. Det är överdrivet, urbota korkat och underbart underhållande.

Inläsningen av författaren själv passar perfekt då Johan skiter i att göra omtagningar när det förekommer stakningar och felsägningar. I andra fall skulle det varit störande men här passar det snarare perfekt och matchar innehållet som lika rebelliskt frångår allt vad god smak heter.

Elektrisk pulp-serien hittar du på Storytel och erbjuder drygt tre timmars fantastiskt nöjsamt örongodis.

10 dagar med Disney+

Tja, ibland händer det bara, ett blogginlägg! Jag har som många andra ett riktigt skitår och det där med att blogga har helt enkelt inte tilltalat mig det minsta. Men här kommer åtminstone någon form av åsikt om nåt som kan vara av intresse. Disney+.

Jag har trånat efter Disneys streamingtjänst sedan jänkarna fick lägga sina labbar på spektaklet för närmare ett år sedan. Samtidigt var jag redan då skeptisk till om det skulle bli en Netflix-dödare. Med ett så endimensionellt innehåll anpassat för, om man ska vara krass, barn, tonåringar och nördar, skulle det räcka? TJänsten har nu varit tillgänglig i tio dagar i Sverige och visst finns det godbitar men också en del besannade farhågor.

The Mandalorian är efter tre avsnitt allt jag ville den skulle vara. Estetiskt är serien det absolut bästa som gjorts i Star Wars-världen. Gritty, charmigt lågteknologisk och med fantastisk stämning. Enligt rapporter från staterna håller den inte hela vägen in i kaklet men det återstår att se. Jag gillar det jag sett hittills i alla fall.

Utöver nyss nämnda serie är det exklusiva innehållet långt ifrån lika imponerande. Här finns faktiskt ingenting som tilltalar mig. Jag kommer se om flertalet av Star Wars och Marvel-filmerna som finns tillgängliga men utöver det har jag svårt att hitta saker att se. TJänsten är underlägsen allt annat vi har att ta del av i streamingväg vad gäller exklusivt spännande innehåll. Så enkelt är det. För nostalgifantaster finns det såklart massvis med gamla godingar att ta del av men jag tillhör inte just den målgruppen. Det mesta jag hittills tagit mig an från förr har snarare sabbat barndomens upplevelser.

Jag tycker i ärlighetens namn att lanseringen av Disney+ är framstressad och ogenomtänkt. Luckorna mellan ”original”-produktioner som The Mandalorian, Falcon and the Winter Soldier och WandaVision är för stora samtidigt som den nischade målgruppen gör att Disney+ känns amputerad. Med fler av dessa egna produktioner tillgängliga från start och med ett tydligt lanseringsschema för kommande serier hade jag känt annorlunda. Sen har vi uppköpet av Fox också. X-Men och Simpsons i all ära men det måste finnas massvis med serier och film att komplettera med. Nu gapar det tomt, kanske blir det ändring på detta senare.

Om ett till två år tror jag verkligen det här kan bli något riktigt bra när fler av Disneys egna serier kontinuerligt rullar på tjänsten men som den ser ut nu är jag inte överförtjust. Säsong två av The Mandalorian dyker upp i slutet på oktober men vad händer sen? Dessutom var jag lite för exalterad i hatten och hoppade på förbokningserbjudandet för ett helt år och med facit i hand är det tydligt att jag inte kommer att använda Disney+ alls lika mycket som till exempel Netflix, Amazon Prime Video eller ens HBO framöver.

Imperiets arvingar – rymdäventyr i tjusig förpackning

Min gamle poddkollega Oskar Källner och illustratören Karl Johnsson har slagit sina påsar ihop. För ett par veckor sedan lanserades de första två delarna i Imperiets arvingar, en bokserie inriktad på målgruppen 9-12 år. Här utlovas ett äventyrligt rymdepos med underliga varelser och storslagna rymdskepp. Jag och nioåringen har tillsammans läst den första delen, ”Bortförda”.

Detta är böcker som verkligen är klockrena för högläsning på kvällarna. Med superfin formgivning och tjusiga bilder är det en enkel match att få med sonen på tåget. Det är inte ofta som han verkligen ser fram emot läggdags men med den här boken som morot har proceduren gått synnerligen smärtfritt.

Bortförda är verkligen lätt att tycka om. Bra tempo och korta kapitel med en cliffhanger som lurar bakom varje sida. Huvudpersonerna Alice och Elias känns som ett genuint syskonpar med olika men varma personligheter. Skeppet Stillheten och dess besättning är fascinerande och man vill lära sig mer om de främmande rymdvarelserna lika mycket som man vill utforska skeppets alla högteknologiska vrår. Berättelsens mysterie med barnens försvunna mamma är dessutom riktigt spännande.

Jag tror och hoppas bokserien Imperiets arvingar blir en riktig braksuccé. Personligen är jag förvånad över hur mycket jag uppskattade den. Inte för att jag har något emot böcker skrivna för en yngre målgrupp men jag ser verkligen fram emot våra små lässtunder på kvällarna på ett annat sätt än förut. Den gick verkligen hem hos mig också. Skönt att veta att andra delen redan är släppt och ligger redo inför kvällens sagostund…

Omdömet från nioåriga Vincent är för övrigt, ”Den bästa boken jag läst!”.

Titel: Imperiets arvingar 1: Bortförda
Författare: Oskar Källner
Illustratör: Karl Johnsson
Genre: Rymdäventyr
Utgiven av: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2020

Första hösten – Röd skymning

Jag fullkomligt älskade Första hösten – Blå gryning. E.P. Ugglas debutroman hade allt det där som jag verkligen uppskattar att läsa om. En genomtänkt premiss för hur en pandemi kan uppstå, älskvärda karaktärer och ett gäng riktigt groteska body horror-scener som fick det att pirra till lite extra i kroppen. Dessutom uppfattade jag den som ovanligt lättläst med ett rappt språk och få långsamma passager. 

Nu är alltså uppföljaren här med undertiteln Röd skymning. Efter händelserna i den första boken har Charly och Adam kommit ifrån varandra och Charly är fast besluten att hitta sin vän men har också hunnit bilda kollektiv med några andra överlevare sedan sist. Adam i sin tur har blivit kidnappad och bortförd till en anläggning där fruktansvärda experiment äger rum. Parvin är forskare och gör sitt yttersta för att komma fram till en lösning på hur den fruktansvärda smittan ska stoppas. 

Återigen imponeras jag över hur lätt jag sveps med i berättelsen. De korta kapitlen och de tre karaktärsperspektiven känns igen från föregångaren. Alla sidohistorier fungerar. Det kan annars vara ett problem för mig när det gäller den här berättarstilen, att jag snabbt vill tillbaka till det smaskigaste när boken byter perspektiv. Här är det inget problem, alla karaktärer är spännande att följa.

Jag älskar det mesta med det här på samma sätt som jag verkligen uppskattade föregångaren. Bra språk, en hissnande framtidsbild och karaktärer enkla att tycka om. För att inte tala om ”svajare” och läbbiga spindelmonster. Underbart påhittiga och groteska skapelser! Det enda jag inte helt köper är den aningen för påskyndade upplösningen. Jag skulle uppskattat en lite mer detaljerad avslutning. Och boken är för kort, jag vill ha mer av detta! Men jag kanske är girig. Det är svårt att ta avsked när man bara vill stanna kvar i ett sånt här fascinerande scenario.

Men det här är bagatellartad kritik och lika mycket ett fint betyg till boken. Att vilja ha mer av något man uppskattar behöver inte betraktas som negativt. Röd skymning är fartfylld, fantasifull och rakt igenom ruggigt spännande. Ännu en fullträff för alla som älskar köttig skräck och dystopiska undergångsberättelser!

Titel: Första hösten – Röd skymning
Författare: E.P. Uggla
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2020

Europa Pandemus

Peter Westbergs Europa Pandemus är en i raden av svenska zombieromaner. Något som känns väldigt hett på sistone, det fullkomligt vimlar av dem. I boken växlar perspektivet mellan Spanien och Sverige med karaktärerna Marta och Georg. Marta som kämpar för att ta sig tillbaka från Spanien till sin familj i Polen och Georg som letar efter sin dotter. Det tillkommer följeslagare under resans gång, vissa som stannar kvar längre, och vissa som blir zombiemat på vägen. Båda perspektiven är spännande att följa. Westberg sparar inte på krutet vad gäller våldet och här serveras blod, slafs och en del riktigt brutala öden för de karaktärer som dukar under för de smittade.

Ärligt talat har jag haft svårt att skriva den här recensionen. Jag vill verkligen gilla det här mer än vad jag gör. För inte allt för länge sedan sedan var det lite av en bristvara med svenska levande döda, men nu? Inte så mycket. Bara under det senaste året kan jag räkna upp fler än mina fingrar tillåter. Jag är trots det ett stort fan av just undergång och dystopier i bokform och det här är verkligen välskrivet och spännande. Men jag kan bara inte bortse från bristen av unika inslag den här gången.

Allt känns igen och hur mycket jag än uppskattar genren känner jag mig aningen mätt på dessa berättelser om infekterade och ett samhälle som kollapsar på samma sätt vi läst om tidigare. Scenariot är det inget fel på. Men ge mig något som inte är en karbonkopia på hur en zombie ser ut och agerar. Ge mig ett annat hot, en annan typ av monsterlik varelse. Det jag egentligen efterlyser är lite fler egna idéer.

Det är inte Peter Westbergs fel, snarare mitt eget. Det har blivit en överkonsumtion av zombiegenren de senaste åren och mina krav på nyskapande grepp är större än tidigare. Med det sagt, älskar du The Walking Dead och kan tänkas uppskatta en rak actionrökare med zombier, som dessutom är genomtänkt och skickligt författad, då är Europa Pandemus absolut värd att spana in. Det är en riktigt bra bok i genren, tro inget annat.

Titel: Europa Pandemus
Författare: Peter Westberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Miramir förlag
Utgivningsår: 2019

Tredje gången gillt för Castlevania

Det stönas ofta om hur dåligt tv-spel gör sig på vita duken. Jag såg Sonic the Hedgehog tillsammans med yngsta sonen häromdan och han älskade den, för egen del blev jag inte lika imponerad men kan ändå förstå att den går hem i stugorna. Massa fanservice, uppenbart påkostad och en klockren Jim Carrey som skurken Dr. Robotnik. Tillsammans med Pókemon Detective Pikachu och Tomb Raider känns det som att tv-spelsfilmatiseringarna börjar arta sig en aning.

Men det finns en tv-spelsadaption som verkar gått under radarn för många. Tv-serien Castlevania baserat på spelet med samma namn fick nyligen sin tredje säsong på Netflix och även om jag gillade de två tidigare skarpt är denna tredje säsong verkligen ett fall framåt för serien. Mer fokus på karaktärsuppbyggnad och en riktigt mastig story som inte stressas fram. Det finns såklart action att gotta sig åt här också med pisksnärtande vampyrjägare, eldkastande magiker och groteska monster men det är inte där tjusningen ligger. Jag antar att det lugna tempot kan avskräcka många tittare men ge den en chans, den växer verkligen ju längre in man kommer.

Det enda smolket i bägaren är att animeringen inte är lika högklassig som resten av innehållet. Den känns ojämn och upplevs stundtals lite för hackig för min smak men det är absolut inte en deal breaker. Jag har överseende med att allt inte ser silkeslent ut när allt annat är så här pass bra. Våldsam action blandat med komplexa intriger i en naggande god röra helt enkelt.

Streama Castlevania på Netflix.

I Am Not Okay With This

Korta kickar har blivit en del av min vardag. Jag väljer vanligtvis bort betungande populärkulturella åtaganden numera. Hellre ett rappt indiespel som är avklarat på ett par timmar framför tunga mastiga rollspel på 100-tals timmar. Detsamma med filmer, serier och böcker. Det kan tyckas underligt. Ja, jag erkänner att ekvationen inte går ihop alla gånger men hur som helst passade I am not okay with this in perfekt i min nuvarande sinnesstämning. Sju avsnitt på cirka tjugo minuter vardera. Att jag sedan plöjde serien på två kvällar är återigen ett bevis på att min uppenbarligen verklighetsfrånvända konsumtionspolicy av popkultur inte riktigt klaffar i praktiken.

I am not okay with this är alltså The end of the f***ing world-regissörens nya serie och det märks. I centrum står Sydney som upptäcker att hon kan styra föremål med tankekraft. Stilen på serien känns verkligen igen från nyss nämnda tv-serie med charmiga karaktärer och skruvade scenarion. Det finns en tyngd och att allvar i det hela men intrycket blir ändå lättsamt med en avslappnad berättarstil som utgår ifrån Sydneys dagboksskrivande.

Jag är precis som i fallet med The end of the f***ing world väldigt förtjust i det här. Det är ingen traditionell superhjältesaga, inte ens i närheten faktiskt. Sydney har förvisso krafter men det är inte den aspekten som är i fokus. Det handlar lika mycket om en avig tonåring som tampas med vardagsproblem som skola, olycklig kärlek och familjeproblematik. En hyggligt klassisk coming of age-berättelse men med en fenomenal Sophia Lillis i huvudrollen, ett sjukt svängigt soundtrack och ett intressant övernaturligt mysterium i bakgrunden. Me like!

Serien streamas på Netflix.

Ferox

Ferox novelettes är en serie av miniböcker som publicerar noveller inom skräck, mörk erotika, bdsm-punk och rock’n’roll-fabler. Dessutom är böckerna rikligt illustrerade med bland annat konsthistoriens mest suggestiva verk. Ferox Novelettes är ett slags “folkbibliotek för vuxna” eller en obskyr boksamling som ryms i bakfickan på dina svarta jeans – en kolorerad blandning av eklekticism och modern esteticism.

Hank Holmström, mannen bakom Eskapix och kortlivade Odd at Heart, är tillbaka med ett nytt projekt. Ferox är ett ihopkok av noveller, artiklar, intervjuer och konst, med en säregen punkig pulpkänsla. Jag får känslan av hemmapillat fanzine, men proffsigare och layoutmässigt mer finjusterat än begreppet antyder.

”Jag brukar lite skämtsamt säga att Ferox Novelettes är som Pixi-böcker för degenererade vuxna. Pixiböckerna du vet – de där små böckerna som finns fortfarande och som man läste som barn. Ferox Novelettes är dock mer som Pixiböckernas kedjerökande syrra. De barnförbjudna Pixiböckerna som säljs under disk”

Det är färgstarkt utseendemässigt och ibland magstarkt innehållsmässigt, precis som allt annat kreatören gett ut tidigare. Inhandla ditt exemplar av Ferox novellettes via denna länk.

Bokslut 2019

2019 års…

… dystopismaskens: Mörk stad av J.S. Axell
Jag gillar det här. Det är en fint utmejslad berättelse med karaktärer som är lätta att känna för men också ett mysterium som gör mig som läsare nyfiken på att läsa vidare. De smittade är nämligen inte det enda hotet i den här berättelsen. Det finns en nerv och ett driv i hur Axell skriver med korta lättlästa kapitel som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Mörk stad gör kanske inte något nydanande med zombiegenren men det är en läsvärd och spännande bok som jag verkligen kan rekommendera för fans av genren.


… tv-flabb: What we do in the Shadows
Årets kanske mest självklara tv-succé. Efter att det blev klart att 2014 års film skulle bli tv-serie har jag varit övertygad om att formatet skulle passa som vampyrtanden i halspulsådern. Det här är för mig det roligaste och bästa som nådde tv-rutan förra året.


… urban fantasy-läsning: Döda platser av Pål Eggert
Döda platser är en värdig avslutning på Sebastian och Isas historia. Jag kommer sakna den här skildringen av Göteborg med dess magi och komplexa karaktärer. De samhällsfilosofiska inslagen, vemodet, mörkret. Gör dig en tjänst och läs dessa romaner, de är verkligen av ett helt eget slag och dessutom sällsynt välskrivna.


… superhjälterulle: Avengers: Endgame
Inte lika vass som Infinity War men den mest känslosamma och omvälvande av samtliga MCU-filmer. Jag gillar hur det mesta knyts ihop på ett fiffigt sätt med tillbakablickar på det som har varit men också med ett par avgörande händelser som kommer att förändra Marvels superhjälteuniversum radikalt framöver.


… tv-överraskning: The Boys
Jag läste den första samlingsvolymen av serietidningen The Boys för några år sedan och gillade skarpt. Men det var ändå en lite av en chock när tv-serien visade sig bli en sådan höjdare. En intressant infallsvinkel på superhjältegenren där de goda är minst lika onda som skurkarna de påstås bekämpa. Hjältarna är i den här tolkningen är korrumperade pr-kampanjer iklädda trikå. Dessutom är det välspelat och en riktigt träffsäker mix av drama, action och komedi. Säsong två kan inte komma fort nog.


… finaste spelupplevelse: Gris
I samma anda som Journey och andra mer artistiska spel är Gris en ny stjärna på indiehimlen. Med strålande speldesign, vackra miljöer och ett storslaget soundtrack griper spelet tag i mig från första stund och släpper aldrig taget förrän eftertexterna rullar.


… skönaste novell: Kulta, den skitungen
Det här är Carlbergs längsta novell hittills och jag tycker verkligen om den här världen som målas upp. Den är precis som i författarens alla alster annorlunda och fängslande. Det är en skön mix av humor, fantasy och lite läskigare inslag. En riktigt bra och genomarbetad novell! Jag ser med spänning fram emot att läsa mer av denne egensinnige herre.


… bästa uppföljare: Watchmen
Damon Lindelofs tv-adaption av Watchmen har stora skor att fylla. En direkt fortsättning på Alan Mores hyllade serieförlaga kräver fingertoppskänsla och respekt men jag tycker den gode Lindelof gör originalet rättvisa. Med briljant rollbesättning, ett välarbetat manus och underbart absurda inslag träffar det här rätt på alla punkter. Jag kände mig smått avdribblad i berättelsen till en början men allt knyts elegant ihop i slutet med ett par fantastiska avsnitt längs vägen.


Bubblare (eller bra grejer som också bör nämnas som hastigast):
Alita Battle Angel, Marriage Story, Star Wars: The Rise of Skywalker, Euphoria, Carnival Row, Gösta, The Umbrella Academy, Barry, Ring Fit Adventure

Under 2019 har jag…
…sett 61 filmer och 45 tv-säsonger
…läst 5 böcker, 5 noveller och 2 serieromaner
…spelat 11 spel

Kulta, den skitungen

Lars Carlberg är verkligen en spännande författare. Han skriver på sitt egna sätt med en alldeles säregen stil. Rättvis sönderdelning av besten Skorm och Sex, lögner och radband är båda finfina noveller med finurliga infallsvinklar men frågan är om inte hans senaste är den mest kompletta hittills.

Berättelsen handlar om paret Conny och Carina som har bestämt sig att återfinna den sedan länge försvunna kusinen Kulta. Det hela utspelar sig i en dystopisk värld med skröpliga trollkarlar, kaxiga mopedgäng och den hemska öh… Lisen-fisen?

Det här är Carlbergs längsta novell hittills och jag tycker verkligen om den här världen som målas upp. Den är precis som i författarens alla alster annorlunda och fängslande. Det är en skön mix av humor, fantasy och lite läskigare inslag. En riktigt bra och genomarbetad novell! Jag ser med spänning fram emot att läsa mer av denne egensinnige herre.

Titel: Kulta, den skitungen
Författare: Lars Carlberg
Genre: Fantasy
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2019