Döda platser

Ännu en gång kastas vi in i Göteborgs allra mörkaste vrår när Pål Eggert avrundar sin bokserie Borde vara död med den allra sista delen i sin trilogi. Sebastian och gravrået Isa är denna gång hårt ansatta av krafter större än någonsin innan. Med några nya magiska vänner gör de allt för att klara sig helskinnade ur striden mellan gott och ont. Men vem är egentligen god?

Det är en frågeställning som återfunnits i alla böcker. Här finns inga hjältar i ordets rätta bemärkelser. Sebastian som till viss del är författarens egna alter ego med en bakgrund inom Jehovas vittnen och samma yrke i socialtjänsten, är visserligen sympatisk och hjälpsam, men besitter också en fascination för våldets adrenalinkickar med sin sidosyssla som fotbollshuligan. Isa slukar själar och får personer att begå självmord, inte heller det den mest stereotypiska protagonisten direkt.

Det råder såklart ingen brist på ockulta väsen och sagolika varelser den här gången heller. Boken innehåller bland annat halvlingar, demoner och maktgalna gudar. I många fall är de en projektion av det samhälle vi lever i idag. Det råder inget tvivel om vilken politisk läggning som färgar författarens texter. Men när allt kommer omkring är det ändå fantasy det rör sig om här och jag uppskattar visserligen både författarens underliggande budskap men också den fantastiska plats Eggert byggt i de här tre böckerna.

Döda platser är en värdig avslutning på Sebastian och Isas historia. Jag kommer sakna den här skildringen av Göteborg med dess magi och komplexa karaktärer. De samhällsfilosofiska inslagen, vemodet, mörkret. Gör dig en tjänst och läs dessa romaner, de är verkligen av ett helt eget slag och dessutom sällsynt välskrivna.

Årets viktigaste kickstarter?

Första hösten – blå gryning var för mig utan tvekan en av 2017 års läsupplevelser. Jag älskade verkligen E.P. Ugglas dystopiska actionskräckis! Därför är det självklart att uppmana dig som läser detta att slänga dig över kickstartern för uppföljaren med undertiteln Röd skymning omedelbums! Och missade du den första boken i serien, ännu bättre! Det finns nämligen en backernivå för att knipa båda böckerna, prisvärt är det också. Jag kan också lite stolt avslöja att jag redan läst boken och fått äran att skriva en blurb. Jag kan alltså gå i god för att det är riktigt bra grejer!
E.P. Uggla debuterade 2017 med den dystopiska skräckromanen Första hösten: BLÅ GRYNING som togs emot med öppna armar av skräcksverige. Hon har nu skrivit den andra och avslutande delen: Första hösten: RÖD SKYMNING. Nu kör vi på Swedish Zombie en crowdfunding för att få ut boken till svenska folket! Kickstarter-kampanjen syftar till att genom förhandsförsäljning täcka så mycket som möjligt av kostnaden för en första tryckning. Så hjälp oss att förverkliga ännu en mardröm!

Mörk stad

Det dundrar ut svenska undergångshistorier just nu och J.S. Axells debut Mörk stad är ännu en i raden av romaner som behandlar detta ämne. Jag började läsa denna på vinst och förlust utan vetskap om vare sig författare eller bokens innehåll. Undertiteln ”En dystopi om mänsklighetens undergång” gav mig dock tillräckligt med förhandsinfo för att suget skulle väckas. 

Merparten av berättelsen utspelar sig i Stockholms innerstad, i en karantänzon som numera går under namnet ”fristaden”, där de överlevande samlats efter att en virussmitta har brutit ut. Området är hårt bevakat av militärstyrkor och utanför lever de smittade som förvandlats till blodtörstiga monster.

Jag gillar det här. Det är en fint utmejslad berättelse med karaktärer som är lätta att känna för men också ett mysterie som gör mig som läsare nyfiken på att läsa vidare. De smittade är nämligen inte det enda hotet i den här berättelsen. Det finns en nerv och ett driv i hur Axell skriver med korta lättlästa kapitel som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Mörk stad gör kanske inte något nydanande med zombiegenren men det är en läsvärd och spännande bok som jag verkligen kan rekommendera för fans av genren. 

Den sista önskningen

Det måste vara aningen otacksamt när ett tv- och datorspel smäller högre än ens eget originalverk. Så känns det troligen för Andrzej Sapkowski. När de flesta hör titeln The Witcher så är det Projekt Reds hyllade rollspel som de associerar till. Det är likadant för mig men jag tänkte jag skulle bredda mina referensramar en aning inför Netflix-adaptionen och har nu läst igenom den första boken i serien Den sista önskningen. Fast begreppet ”serien” är inte helt rätt uttryckt. 

Kronologiskt är det här den första boken om häxkarlen (ja, så lyder faktiskt översättningen) men de första två böckerna är inte regelrätta romaner, snarare ett mischmasch av lösryckta berättelser från Geralts liv och mer av novellsamlingar. Det är först med den tredje boken som den fem böcker långa romansviten ”Saga of the Witcher” tar sin början. Lite krångligt det där och tyvärr finns det än så länge bara svenska översättningar av de två första böckerna. 

Jag är ändå lite förvånad över hur glad och bagatellartad boken känns emellanåt. Nästan lite buskis med personer som drattar på ändan, bröstvårtor som tittar fram under blusen och dråpliga situationer. Min känsla efter att ha spelat spelen var att det här är en mer mörk och ogästvänlig värld och att Geralt av Rivea är en riktig hårding som sällan gör misstag. I böckerna är han långt ifrån felfri och stundtals rent av oförsiktig i sina beslut. 

Inget fel med det egentligen och jag gillar ändå det här. Jag hade bara lite andra föreställningar. Det finns gott om magi, trollkarlar och mystiska varelser likt vilken fantasy-litteratur som helst. Det Sapkowski lyckas med är en mer jordnära ton och att blanda in folktro i mixen på ett intressant vis. Fokuset ligger främst på karaktärerna Geralt stöter på och deras berättelser och det är nästan alltid engagerande. Det är i likhet med spelen inte alltid heller så lätt att greppa vilka som är onda eller goda i dessa historier vilket gör det mer intressant.

Som en introduktion till Geralt och den här världen gör Den sista önskningen ett riktigt bra jobb. Jag är väldigt nyfiken på att ta mig an en mer omfattande ramberättelse om den monsterjagande häxkarlen i framtiden och förhoppningsvis lyckas den stundande Netflix-serien övertyga bokförlagen om att en svensk översättning av de senare böckerna verkligen behövs.

Fjortisapokalyps

Netflix-exklusiva Daybreak är en serie om tonåringar som tar sig an en tillvaro där ett kärnvapenkrig har lämnat det mesta i spillror och alla vuxna har blivit infekterade av ett virus som gör dem till zombielika varelser. Mitt i allt detta har vi den kärlekskranka Josh som är på jakt efter sin stora kärlek Sam som har försvunnit efter världen gått under. Det låter som en dunderhit på pappret men jag är kluven till det här. 

Det är ett spretigt ihopkok av zombieaction, romantisk tonårsdrama och flamsig komedi. Greppet med att bryta fjärde väggen med snack in i kameran på Deadpool-manér lämpar sig rätt bra här och det är stundtals en underhållande skildring av postapokalypsen trots den överdrivet tramsiga inramningen. Men efter ett gäng avsnitt börjar premissen gå på tomgång och jag stör mig på hur vansinnigt stereotypiskt allt känns. Joshs letande och trånandet efter Sam känns snabbt ointressant och handlingen framstår mer och mer som papperstunn. 

Men det tar sig. Det är framförallt tillbakablickarna i den senare halvan av serien som får mig att återfå hoppet igen. När Josh och Sams relation faktiskt visar sig vara mer än ytligt gulligull. Så jag vill ändå hävda att det kan vara värt att hålla ut. Sammantaget tycker jag Daybreak är en rätt trevlig bekantskap som har sina stunder men slarvar bort en del potential i sin iver att framstå som ungdomlig och lättsam. 

Poddtips: Skymningsland

Jag är möjligtvis sist på bollen här men om du råkar missat så är skräckpodden Skymningsland tillbaka med en ny säsong och berättare den här gången är ingen mindre än Lennart Jähkel. Två berättelser är släppta hittills och nya avsnitt publiceras varje fredag. Perfekta små munsbitar när man dammsuger, diskar eller lagar mat och att novellerna utspelar sig under åttiotalet får mig alltid att bli sådär lite extra nostalgisk.

I fristående avsnitt av kända svenska författare möter lyssnarna ett land med två tevekanaler, VHS, Domus, freestyle-apparater, Olof Palme, Razzel och Herreys. Vad hände med detta trygga land? Vad var det för mörka krafter som tog över? Något ohyggligt rör sig där bland hemglassbilar, mikrovågsugnar och midsommarfiranden. Något skrämmande. Dunkelt.

Alla avsnitt av Skymningsland hittar du här.

Döda platser och läslusten

Den 26 november släpps den tredje delen av Pål Eggerts superba Borde vara död-trilogi. Jag är orimligt sugen på Döda platser och är så redo för ett återbesök i den här fascinerande världen.  

Efter en längre lässvacka är jag igång igen och efter att ha nyligen avverkat de sista delarna av Love Kölles underbara följetong Mannen från Enhet 5541 läser jag just nu en förhandsversion av en mycket efterlängtad uppföljare. Mer än så kan jag inte avslöja tyvärr men känns skönt att lägga tid på läsningen igen, inser att jag verkligen har saknat känslan av att uppslukas av en riktigt bra bok. 

Lovande tv-mys i höst

Tv-hösten ser riktigt vass ut. Två nya streamingtjänster ser snart dagens ljus i form av Disney Plus och Apple Tv Plus och med dessa kommer också superhypade Star Wars-serien The Mandalorian och dystopiska See med Jason Momoa i huvudrollen. Jag är osäker på om jag tänker hoppa de nya plattformarna från start men dessa två är jag väldigt nyfiken på. Det börjar kosta en slant för att hålla sig uppdaterad i tv-världen.

HBO två hetaste premiärer är utan tvekan fantasyäventyret His Dark Materials och Damon Lindelofs nytolkning av Watchmen. Den sistnämnda är jag vansinnigt pepp på och prenumerationen på HBO är definitivt säkrad i höst.

Netflix satsar allt på The Witcher och som monsterjägaren Geralt ser vi ingen mindre än Stålmannen-föredettingen Henry Cavill. Den första trailern lovar gott och jag hoppas verkligen på en riktigt mörk och ambitiös fantasyserie som kan fylla tomrummet efter Game of Thrones.

Vad ser du mest fram emot?

Carnival Row

I ärlighetens namn hade jag inga större förhoppningar på Amazon Primes påkostade fantasyserie. Trailern fick mig att tänka på Twilight-doftande tonårstrams med fokus på romantiskt alvsex och en barbröstad Legolas. Men tji fick jag. Carnival Row är nämligen en fröjd för ögat med påkostade kulisser, tjusiga specialeffekter och skådisar av högsta klass. Till och med den vanligtvis så träige Orlando Bloom lyckas överträffa sig själv i huvudrollen som hård snut, minst sagt oväntat! 

Carnival Row är nämligen något så anmärkningsvärt som en viktoriansk urban fantasy som lånar inslag från den gulliga sagovärlden Narnia, till viss del det propra Downtown Abbey, men framförallt den mer skitiga stilen från valfri steampunkig 1800-talskuliss. Den fiktiva staden Carnival Row är en plats där unkna värderingar, främlingsfientlighet och rövig människosyn står i centrum. Här är det dock inte de vanliga flyktingarna och invandrarna som behandlas som skit, utan istället raser som älvor och satyrer (såna där figurer som är en korsning mellan människa och bock du vet) som får sin skopa av rasismsleven. 

Serien är proppad med intryck. Här samsas en mystisk deckargåta, oväntade romanser och samhällskritik i en salig röra och jag gillar det skarpt. Det är dessutom överraskande mörkt och våldsamt. 

De åtta avsnitten räcker däremot inte riktigt till för att ge den maffiga berättelsen den tid den förtjänar att verkligen utvecklas till en storslagen historia. Ett par avsnitt till hade inte skadat för att utveckla karaktärer och story. Men en riktigt bra debutsäsong är det trots allt och serien har potential till att bli ännu bättre framöver. Förhoppningsvis kan en mer välfylld säsong två råda bot på detta.