Sagan om drakens återkomst: Farornas väg

Sådär. Första boken, Farornas väg, i Robert Jordans mastiga följetång The Wheel of Time, eller Sagan om drakens återkomst som den kallas i Sverige, är utläst. I ärlighetens namn innehåller den ungefär allt jag tänkte mig. Alla klassiska fantasytroper finns med här.

Boken handlar om Rand, en ung fåraherde som är tvungen att fly tillsammans med sina jämnåriga vänner Mat, Elayne och Perrin, när deras hemby attackeras av ondskefulla varelser. Med på flykten från hembyn har de magikern Moiraine och hennes Väktare Lan, men också ”lekaren” Tom. Rand och hans vänner sägs vara utvalda och ett hot mot ”Den svarte” som därför sänder sina monstruösa hantlangare efter dem. Visst känns det igen?

Ja, The Wheel of Time är till en början väldigt klassisk Sagan om ringen-fantasy. Ett gäng utvalda unga hjältar som ger sig ut på en farlig resa för att bekämpa ondskan. Det sägs att de senare böckerna i serien frångår mallen av en reseskildring med mer tonvikt på politiska intriger och krig några böcker in. De svenska utgåvorna skiljer sig dessutom en hel del åt eftersom de är uppdelade i fler delar. Farornas väg utgör egentligen bara halva den första boken i serien The Eye of the World. Det här gäller samtliga utgivningar så med sina 22 delar (de sista tre böckerna finns inte översatta till svenska) har jag att göra ett tag framöver.

Jag kommer fortsätta ta mig an The Wheel of Time, det är trots den klichéartade tonen en spännande och välskriven berättelse än så länge. Sedan är jag ruggigt nyfiken på hur tv-serien kommer att anamma förlagan vilket ändå varit den största drivkraften till att ta sig an bokserien för egen del. Redan på fredag är det dags att få reda på om den är något att ha när Amazon Prime Video publicerar de tre första avsnitten. Jag hoppas verkligen att det inte är en ny The Shannara Chronicles, för det var verkligen ingen höjdare, utan något mer kvalitativt än så.

Läget (november 2021)

I november…

… läser jag/lyssnar jag på: Sagan om drakens återkomst: Farornas värld som den heter här i Sverige. Den första delen i Robert Jordans långkörare The Wheel of Time alltså. Både som research inför Amazons kommande tv-serie men också av ren nyfikenhet. Det var cirka tjugo år sedan jag läste denna bok och minns den som riktigt bra. Ska bli intressant att se om mitt 41-åriga jag fortfarande håller med mitt tjugoåriga jag.


… tittar jag på: Avverkade precis den animerade Netflix-serien Inside Job om en skuggorganisation som i hemlighet styr världen och mörkar massa fuffens. Det finns likheter med Rick and Morty och även om denna inte är riktigt så vass, är det en kul och välgjord serie med bra karaktärer och skön humor. I och med intåget av HBO Max har det blivit massa film också. Mortal Kombat är nog det sämsta jag skådat i år. Ett riktigt bottennapp. Godzilla vs. Kong är lika fånig och korkad som de tidigare nygjorda Godzilla-filmerna men man vet vad man får här och ibland är det precis vad man behöver. Stora monster som spöar skiten ur varandra. Underhållande trams! The Suicide Squad gillade jag däremot skarpt. Härligt karaktärsgalleri, skoj humor och oväntat våldsam action. Flera minnesvärda scener oftast med King Shark involverad. Fler filmer med honom tack! Ser verkligen fram emot spinoff-serien Peacemaker som har premiär i januari.


… ser jag fram emot:
Dune (film, 1 november på HBO Max). Missade denna på bio men får en ny chans nu. Förväntningarna är orimligt höga på denna efter alla lovord.
The Wheel of Time (tv-serie, 19 november på Amazon Prime Video). Känns som det här kan bli hur bra som helst eller hur uselt som helst. Håller alltid tummarna för att alla nya fantasy-serier ska vara bra.
Cowboy Bebop (tv-serie, 19 november på Netflix). Är inte speciellt bekant med animén men att döma av trailern ser det lovande ut.
Death’s Door (tv-spel, 23 november på Nintendo Switch). Haft ögonen på det här länge. Zeldalikt actionäventyr med supersnygg art direction.
Hawkeye (tv-serie, 24 november på Disney+). Kan Marvels tråkhjälte nummer ett bli en bra tv-serie? Jag hoppas det! Serieföljetången av Matt Fraction är riktigt bra och denna verkar influeras av just serietidningen.

HBO Max släppt i Sverige

En nygammal streamingtjänst gör entré på den svenska marknaden. HBO Nordic har blivit HBO Max. Gränssnittet och användarupplevelsen har förbättrats och mycket av utbudet går äntligen att se i högre upplösning. Främst är det ett gäng nyare filmer som man kan notera. Mortal Kombat, Godzilla vs. Kong, The Suicide Squad, Malignant och Space Jam: A New Legacy är några exempel på nytt innehåll som tjänsten bjuder på. En rätt så tilltalande lineup för all del. Och med Dune som har premiär på tjänsten redan nästa vecka går det inte att klaga på nya filmer att streama. Jag har redan testkört tjänsten i form av Godzilla vs. Kong och The Suicide Squad och allt verkar fungera fint. Bättre bildkvalité än HBO Nordic men tveksam till att det rör sig om 4K som informationen påstår.

I övrigt vid en första anblick är det inte mycket som har hänt. Det mesta är sig likt från HBO Nordic. Det som gör mig en gnutta besviken är att DC-hubben verkligen ekar tom. Knappt några animerade filmer eller serier och den enda gamla DC-filmen är Superman III. Här finns det definitivt förbättringspotential. Jämför man med den amerikanska motsvarigheten som erbjuder cirka hundra filmer och serier är det en gigantisk skillnad. Detsamma gäller Warner Bros äldre klassiska filmbibliotek, här finns det massvis att fylla på med.

Potentialen finns där för HBO Max men i likhet med Disney Plus-lanseringen känns det lite fattigt på sina håll. Men Disney har verkligen har spottat upp sig under sitt första levnadsår, och på samma sätt tror jag HBO Max kommer bli en streamingplattform att räkna med i framtiden. Alla förutsättningar finns där med stora aktörer som HBO, Warner Bros och DC om de kontinuerligt fyller på med nytt material. Abonnemanget är riktigt prisvärt och dealen med 45 dagar från bio till streaming lockar såklart.

Tjänsten är bara i sin linda och det är svårt att bedöma hur väl den kommer stå sig mot de två stora, Netflix och Disney+. I nuläget finns det lite att jobba på men för 44,50 i månaden för nya abonnenter och 699 per år för gamla (borde det inte vara tvärtom?) är det trots en del hål innehållsmässigt en riktigt bra deal hur man än vänder och vrider på det.

Läget (oktober 2021)

I oktober…

… läser jag: Inte alls just nu. Tagit en paus från Dune med avsikt att återvända när andan faller på.


… lyssnar jag på: Är tillbaka i Witcher-land med Svalans torn. Jag börjar få bra koll på häxkarlen Geralt och hans medresenärer nu sex böcker in i serien. Har funderar på att ge The Wheel of Time en chans när denna är färdiglyssnad. Läste den första boken i serien för cirka tjugo år sen men minns ärligt talat inte mycket. Blev påmind nu när Amazon Primes tv-serie snart har premiär.


… tittar jag på: Börjat plöja Mike Flanagans Netflix-serier. Först ut hans senaste, Midnight Mass. Otroligt stark inledning med mycket mystik och spänning. Storyn skyndar långsamt och karaktärerna får verkligen tid att andas. Den andra halvan när mystiken skingras kring vad det rör sig om är aningen svagare men fortfarande oerhört stämningsfullt och välgjort. Mycket känns igen i den andra serien jag plöjde igenom, The Haunting of Hill House. Klassisk spökhus-skräck med en superb första akt som inte riktigt bär hela vägen. Trots det bland de bästa sckräckserier jag sett, båda två. Näst på tur är The Haunting of Bly Manor som jag tar mig an inom en snar framtid.


… ser jag fram emot: Metroid Dread! Bara några dagar till släpp nu och Nintendo pushar verkligen hårt för det här spelet med trailers och reklam. Kan inte minnas att ett Metroid-spel fått så här mycket uppmärksamhet tidigare. Förhandstester lovar gott och jag är som Metroid-fan vansinnigt pepp på detta! Ser ut att kunna mäta sig med de bästa 2D-spelen i serien och verkar vara en värdig uppföljare till Fusion men vi får väl se. På fredag är jag närmare facit.

Läget (september 2021)

I september…

… läser jag: Jag är i startgroparna med Dune av Frank Herbert. Det är en riktig tegelsten till bok och den verkar rätt mastig men det känns lite som måsteläsning för en science fiction-fantast som undertecknad.


… lyssnar jag på: Uppdrag Hail Mary: ensam i rymden av Andy Weir. Min första bok med Weir och det lär bli fler. Extremt nördigt och väldigt spännande om en ensam vetenskapsman på en desperat rymdresa för att rädda mänskligheten. Det finns många likheter med The Martian, där jag visserligen bara sett filmatiseringen med Matt Damon, men framförallt de vetenskapliga nörderierna och den utsatta känslan. En riktig höjdare hittills tre fjärdedelar in i boken.


… tittar jag på: En himla massa ärligt talat. Sett klart alla tre säsongerna av Mr Inbetween. En kul överraskning som jag fick nys om via en kompis. Som en australiensisk Barry ungefär om en ordningsvakt som extraknäcker som lönnmördare och försöker få vardagen att gå ihop med barn och relationer. Stundtals lättsam, stundtals riktigt mörk. Varvar nu mellan The Walking Dead där jag är en bit in i säsong åtta och betydligt lättsammare Star Trek: Lower Decks, What If…? och amerikanska The Office. En rätt bra variation tycker jag.


… ser jag fram emot: Jag har inte varit på bio sedan innan pandemin men först ut blir Denis Villeneuves filmatisering av Dune som jag passande nog läser just nu. Efter Arrival och Blade Runner 2049 är förväntningarna skyhöga.

Läget (augusti 2021)

I augusti…

… läser jag: I ärlighetens namn inte någonting just nu. Semester brukar innebära motsatsen men jag lyckas inte få tummen ur den här sommaren. Utlovar bättring inom kort så jag får mer att skriva om här på bloggen.


… lyssnar jag på: Elddopet av Andrzej Sapkowski. Det är nåt visst men Witcher-serien ändå. Jag återkommer ständigt till bokserien i Storytel-appen så det är klart att det finns saker jag gillar med böckerna trots att jag påstått annat tidigare.


… tittar jag på: OS! Friidrott, handboll, fotboll, bordtennis, badminton, golf. Jag tittar på allt jag hinner med! Synd på de usla sändningstiderna bara. Lyckades klämma in Brandon Cronenbergs Possessor mellan OS-tittandet också. Riktigt bra och obekväm rulle!


… ser jag fram emot: Få saker är inplanerat framöver och har egentligen inget behov av det just nu. Jag tar dagen som den kommer vilket är skönt på sitt sätt.

Läget (juli 2021)

I juli…

… läser jag: Järnvärld av Frida Windelhed. Den sjätte boken i Swedish Zombies Den nya skräcken-serie med kortromaner. Är bara några sidor in men är väldigt förtjust i Windelheds sätt att skriva med ett levande och vackert språk. Premissen med ett dystert Göteborg och kvardröjande döda verkar lovande.


… lyssnar jag på: Kanske Elddopet av Andrzej Sapkowski som ljudbok, har inte bestämt mig än. Den fjärde boken Föraktets tid i The Witcher-serien är precis färdiglyssnad. Är i valet och kvalet om jag ska fortsätta på nästa del eller ge serien lite andrum. Är fortfarande inte helt såld men gillar karaktärerna och världen tillräckligt mycket för att lyssna vidare.


… tittar jag på: Marvel-serien Loki på Disney+. Tre avsnitt in och den har inte lyft än. Känner på samma sätt som med övriga Marvel-serier hittills. Skapligt underhållande och gediget men inte lysande på något sätt. Fotbolls-EM fick ett snöpligt slut för det svenska laget men jag kommer kika vidare på matcherna som är kvar. Känns som Sverige hade mer i sig och Emil Forsberg var en fröjd att se. Nya tag inför VM-kvalet i september. Markus Berg, Sebastian Larsson och kanske också Micke Lustig tackar för sig. Ett potentiellt nytt mittfält med Cajuste och Svanberg och eventuellt en läkt Zlatan på topp kan bli riktigt spännande att följa.


… spelar jag: Som uppladdning inför kommande Metroid Dread spelar jag om 3DS-spelet Metroid: Samus Returns. Kan konstatera att 3DS är en oergonomisk maskin med uselt placerade knappar. Mina fingrar värker efter en kvarts spelande och counterattacken bryter dessutom ständigt spelets flyt. Det känns därför väldigt lovande att det som visats från Metroid Dread verkar åtgärda problemet med counterattacken, Samus ser mycket smidigare och snabbare ut, kan dessutom ”slajda” och utföra counter i farten. Samus Returns är trots dessa svagare delar ett riktigt bra spel i serien. Väl uttänkt bandesign med massa att utforska, snygga miljöer och riktiga fina remixer på originalmusiken. Helt rätt att Mercury Steam får en chans till med Dread.


… ser jag fram emot: Semester! Bara några dagar kvar att jobba nu. Ledigheten är ett oskrivet kort helt utan inbokade aktiviteter förutom familjehäng i sommarstugan, läsning, öldrickande och slappande. Kanske får för mig att snickra lite också. Skönt att inte ha så mycket inplanerat för en gångs skull.

Bedårande postapokalyps i Sweet Tooth

Sweet Tooth är en av årets största överraskningar för mig och är i ärlighetens namn perfekt karantän-tv. Det (o)lustiga är att scenariot påminner mycket om hur vårt egna samhälle ser ut just nu med rådande pandemi. I Sweet Tooth har man givetvis tagit det ett steg längre än så. En dödlig smitta har ödelagt stora delar av världen och all infrastruktur. I samband med att smittan uppkom började dessutom hybridbarn, hälften djur och människa, födas runt om på planeten.

Huvudpersonen och hybridbarnet Gus är förtjusande gullig och perfekt gestaltad av Christian Convery. Den här ungen kommer göra stordåd i framtiden. Sidoberättelserna och dess karaktärer som inte innefattar Gus är precis lika spännande att följa. Serieskaparna gör ett bra jobb att under säsongen utveckla karaktärerna med korta tillbakablickar och jag får större förståelse för deras personligheter.

Även om det kan framstå som en barnslig serie är den stundtals rätt mörk och obehaglig. Människor som eldar upp sina vänner när de upptäcker smittade i grannskapet, jägare som utrotar hybridbarn och andra otrevliga scener dyker upp titt som tätt. Men det hela vägs också upp av hopp, oskuldsfullhet och vänskap.

Det är en känslosam, bedårande och superfin tv-serie trots alla hemskheter. Sweet Tooth är serien jag inte visste att jag behövde med en annorlunda take på efter katastrofen-berättelser med lika delar mörker som fina stunder.

Metroid Dread, en nostalgisk käftsmäll

Så här skrev jag i ett blogginlägg den 11:e oktober 2006:

Så finns Metroid Dread eller har det aldrig funnits? Är allt som har skrivits om spelet en bluff? Har någon egentligen sett spelet i rörelse? Det kanske bara är framflyttat till nästa år? Frågorna om spelet är många och åtminstone jag blir jävligt besviken om spelet aldrig funnits eller kommer att släppas. Att aldrig någonsin få spela ett Metroid i 2D mer känns väldigt snopet liksom.


Så gissa om jag exploderade i nördigt nostalgieufori igår under Nintendos E3-presentation när Metroid Dread avtäcktes? Jag tror du vet svaret. Det var länge sedan jag fick såna rysningar av en populärkulturell avtäckning. Det är några jag minns tydligt. Den första lågupplösta trailern för Sagan om ringen, nedladdad via ett knackigt blippande modem, E3-presentationen av Zelda Twilight Princess 2004 och mest nyligen den första trailern för Netflix-serien Daredevil. Metroid Dread skapade samma gåshudsreaktion för mig.

Metroid är spelserien som ligger mig varmast om hjärtat och Metroid Fusion, Gameboy Advance-spelet från 2002, är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Att äntligen få en uppföljare 19 år senare känns surrealistiskt. Jag trodde ärligt talat aldrig den dagen skulle komma.

Metroid Dread ser ut att ta vara en förlängning av Fusion men lånar några av de nymodigheter som dök upp i 2017 års remake Samus Returns. Jag fattar att mina förväntningar kommer vara orimligt höga och att Dread kommer att ha svårt att leva upp till en bråkdel av dessa men det är okej. Jag är rätt övertygad om att det kommer vara ett bra spel men kanske inte det mästerverk som min nostalgiska barndomshjärna målat upp på förhand. Jag är bara glad över att 2D-Metroid är tillbaka och att Dread åtminstone ser ljusår bättre ut än det senaste spelet i serien Other M.

Läget (juni 2021)

Återupplivar min lilla följetång ”Läget” som sporadiskt har dykt upp här tidigare. Tänkte framöver köra den månadsvis, om inte minnet fallerar det vill säga. Bloggigt och bra för egen självkännedom om vad jag pysslar med för tillfället.


I juni…

… läser jag: För ovanlighetens skull är det annat än svenska författare som spisas. Läste precis klart Senare av Stephen King. Myspysig rysare med tydliga vibbar av Det sjätte sinnet. Gillade skarpt. Påbörjade efter det George R.R. Martins sci-fi-skräckis Nightflyers. Skapligt lovande än så länge.


… lyssnar jag på: Föraktets tid, fjärde boken om The Witcher av Andrzej Sapkowski som ljudbok. Lika mycket som research inför andra säsongen av Netflix-serien som för nöjes skull. Uppskattar de tidigare böckerna även om jag inte är helt frälst än. Kanske efter denna del?


… tittar jag på: MODOK på Disney+. Småskoj och rätt avkopplande förströelse. Precis som Brooklyn Nine Nine och Parks and Recreation som jag växlar lite mellan. Har inte riktigt lust att ta mig an något mastigare just nu. När jag får feeling ska jag ge Sweet Tooth på Netflix en chans.


… ser jag fram emot: Det finns mycket att njuta av i juni utöver det just nu magiska vädret. Fotbolls-EM framförallt. Hoppas på en sån där fantastisk fotbollsfest som 2018. Kommer skrika mig hes och bita sönder mina naglar i vanlig ordning när Sverige spelar. Är dessutom väldigt nyfiken på årets upplaga av E3 och i synnerhet Nintendos presentation. Håller som vanligt tummarna för nyheter om Metroid och Zelda. Ska såklart också slänga ett öga på nya Marvel-serien Loki när jag har tid över också.