Läget (september 2021)

I september…

… läser jag: Jag är i startgroparna med Dune av Frank Herbert. Det är en riktig tegelsten till bok och den verkar rätt mastig men det känns lite som måsteläsning för en science fiction-fantast som undertecknad.


… lyssnar jag på: Uppdrag Hail Mary: ensam i rymden av Andy Weir. Min första bok med Weir och det lär bli fler. Extremt nördigt och väldigt spännande om en ensam vetenskapsman på en desperat rymdresa för att rädda mänskligheten. Det finns många likheter med The Martian, där jag visserligen bara sett filmatiseringen med Matt Damon, men framförallt de vetenskapliga nörderierna och den utsatta känslan. En riktig höjdare hittills tre fjärdedelar in i boken.


… tittar jag på: En himla massa ärligt talat. Sett klart alla tre säsongerna av Mr Inbetween. En kul överraskning som jag fick nys om via en kompis. Som en australiensisk Barry ungefär om en ordningsvakt som extraknäcker som lönnmördare och försöker få vardagen att gå ihop med barn och relationer. Stundtals lättsam, stundtals riktigt mörk. Varvar nu mellan The Walking Dead där jag är en bit in i säsong åtta och betydligt lättsammare Star Trek: Lower Decks, What If…? och amerikanska The Office. En rätt bra variation tycker jag.


… ser jag fram emot: Jag har inte varit på bio sedan innan pandemin men först ut blir Denis Villeneuves filmatisering av Dune som jag passande nog läser just nu. Efter Arrival och Blade Runner 2049 är förväntningarna skyhöga.

Läget (augusti 2021)

I augusti…

… läser jag: I ärlighetens namn inte någonting just nu. Semester brukar innebära motsatsen men jag lyckas inte få tummen ur den här sommaren. Utlovar bättring inom kort så jag får mer att skriva om här på bloggen.


… lyssnar jag på: Elddopet av Andrzej Sapkowski. Det är nåt visst men Witcher-serien ändå. Jag återkommer ständigt till bokserien i Storytel-appen så det är klart att det finns saker jag gillar med böckerna trots att jag påstått annat tidigare.


… tittar jag på: OS! Friidrott, handboll, fotboll, bordtennis, badminton, golf. Jag tittar på allt jag hinner med! Synd på de usla sändningstiderna bara. Lyckades klämma in Brandon Cronenbergs Possessor mellan OS-tittandet också. Riktigt bra och obekväm rulle!


… ser jag fram emot: Få saker är inplanerat framöver och har egentligen inget behov av det just nu. Jag tar dagen som den kommer vilket är skönt på sitt sätt.

Läget (juli 2021)

I juli…

… läser jag: Järnvärld av Frida Windelhed. Den sjätte boken i Swedish Zombies Den nya skräcken-serie med kortromaner. Är bara några sidor in men är väldigt förtjust i Windelheds sätt att skriva med ett levande och vackert språk. Premissen med ett dystert Göteborg och kvardröjande döda verkar lovande.


… lyssnar jag på: Kanske Elddopet av Andrzej Sapkowski som ljudbok, har inte bestämt mig än. Den fjärde boken Föraktets tid i The Witcher-serien är precis färdiglyssnad. Är i valet och kvalet om jag ska fortsätta på nästa del eller ge serien lite andrum. Är fortfarande inte helt såld men gillar karaktärerna och världen tillräckligt mycket för att lyssna vidare.


… tittar jag på: Marvel-serien Loki på Disney+. Tre avsnitt in och den har inte lyft än. Känner på samma sätt som med övriga Marvel-serier hittills. Skapligt underhållande och gediget men inte lysande på något sätt. Fotbolls-EM fick ett snöpligt slut för det svenska laget men jag kommer kika vidare på matcherna som är kvar. Känns som Sverige hade mer i sig och Emil Forsberg var en fröjd att se. Nya tag inför VM-kvalet i september. Markus Berg, Sebastian Larsson och kanske också Micke Lustig tackar för sig. Ett potentiellt nytt mittfält med Cajuste och Svanberg och eventuellt en läkt Zlatan på topp kan bli riktigt spännande att följa.


… spelar jag: Som uppladdning inför kommande Metroid Dread spelar jag om 3DS-spelet Metroid: Samus Returns. Kan konstatera att 3DS är en oergonomisk maskin med uselt placerade knappar. Mina fingrar värker efter en kvarts spelande och counterattacken bryter dessutom ständigt spelets flyt. Det känns därför väldigt lovande att det som visats från Metroid Dread verkar åtgärda problemet med counterattacken, Samus ser mycket smidigare och snabbare ut, kan dessutom ”slajda” och utföra counter i farten. Samus Returns är trots dessa svagare delar ett riktigt bra spel i serien. Väl uttänkt bandesign med massa att utforska, snygga miljöer och riktiga fina remixer på originalmusiken. Helt rätt att Mercury Steam får en chans till med Dread.


… ser jag fram emot: Semester! Bara några dagar kvar att jobba nu. Ledigheten är ett oskrivet kort helt utan inbokade aktiviteter förutom familjehäng i sommarstugan, läsning, öldrickande och slappande. Kanske får för mig att snickra lite också. Skönt att inte ha så mycket inplanerat för en gångs skull.

Bedårande postapokalyps i Sweet Tooth

Sweet Tooth är en av årets största överraskningar för mig och är i ärlighetens namn perfekt karantän-tv. Det (o)lustiga är att scenariot påminner mycket om hur vårt egna samhälle ser ut just nu med rådande pandemi. I Sweet Tooth har man givetvis tagit det ett steg längre än så. En dödlig smitta har ödelagt stora delar av världen och all infrastruktur. I samband med att smittan uppkom började dessutom hybridbarn, hälften djur och människa, födas runt om på planeten.

Huvudpersonen och hybridbarnet Gus är förtjusande gullig och perfekt gestaltad av Christian Convery. Den här ungen kommer göra stordåd i framtiden. Sidoberättelserna och dess karaktärer som inte innefattar Gus är precis lika spännande att följa. Serieskaparna gör ett bra jobb att under säsongen utveckla karaktärerna med korta tillbakablickar och jag får större förståelse för deras personligheter.

Även om det kan framstå som en barnslig serie är den stundtals rätt mörk och obehaglig. Människor som eldar upp sina vänner när de upptäcker smittade i grannskapet, jägare som utrotar hybridbarn och andra otrevliga scener dyker upp titt som tätt. Men det hela vägs också upp av hopp, oskuldsfullhet och vänskap.

Det är en känslosam, bedårande och superfin tv-serie trots alla hemskheter. Sweet Tooth är serien jag inte visste att jag behövde med en annorlunda take på efter katastrofen-berättelser med lika delar mörker som fina stunder.

Metroid Dread, en nostalgisk käftsmäll

Så här skrev jag i ett blogginlägg den 11:e oktober 2006:

Så finns Metroid Dread eller har det aldrig funnits? Är allt som har skrivits om spelet en bluff? Har någon egentligen sett spelet i rörelse? Det kanske bara är framflyttat till nästa år? Frågorna om spelet är många och åtminstone jag blir jävligt besviken om spelet aldrig funnits eller kommer att släppas. Att aldrig någonsin få spela ett Metroid i 2D mer känns väldigt snopet liksom.


Så gissa om jag exploderade i nördigt nostalgieufori igår under Nintendos E3-presentation när Metroid Dread avtäcktes? Jag tror du vet svaret. Det var länge sedan jag fick såna rysningar av en populärkulturell avtäckning. Det är några jag minns tydligt. Den första lågupplösta trailern för Sagan om ringen, nedladdad via ett knackigt blippande modem, E3-presentationen av Zelda Twilight Princess 2004 och mest nyligen den första trailern för Netflix-serien Daredevil. Metroid Dread skapade samma gåshudsreaktion för mig.

Metroid är spelserien som ligger mig varmast om hjärtat och Metroid Fusion, Gameboy Advance-spelet från 2002, är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Att äntligen få en uppföljare 19 år senare känns surrealistiskt. Jag trodde ärligt talat aldrig den dagen skulle komma.

Metroid Dread ser ut att ta vara en förlängning av Fusion men lånar några av de nymodigheter som dök upp i 2017 års remake Samus Returns. Jag fattar att mina förväntningar kommer vara orimligt höga och att Dread kommer att ha svårt att leva upp till en bråkdel av dessa men det är okej. Jag är rätt övertygad om att det kommer vara ett bra spel men kanske inte det mästerverk som min nostalgiska barndomshjärna målat upp på förhand. Jag är bara glad över att 2D-Metroid är tillbaka och att Dread åtminstone ser ljusår bättre ut än det senaste spelet i serien Other M.

Läget (juni 2021)

Återupplivar min lilla följetång ”Läget” som sporadiskt har dykt upp här tidigare. Tänkte framöver köra den månadsvis, om inte minnet fallerar det vill säga. Bloggigt och bra för egen självkännedom om vad jag pysslar med för tillfället.


I juni…

… läser jag: För ovanlighetens skull är det annat än svenska författare som spisas. Läste precis klart Senare av Stephen King. Myspysig rysare med tydliga vibbar av Det sjätte sinnet. Gillade skarpt. Påbörjade efter det George R.R. Martins sci-fi-skräckis Nightflyers. Skapligt lovande än så länge.


… lyssnar jag på: Föraktets tid, fjärde boken om The Witcher av Andrzej Sapkowski som ljudbok. Lika mycket som research inför andra säsongen av Netflix-serien som för nöjes skull. Uppskattar de tidigare böckerna även om jag inte är helt frälst än. Kanske efter denna del?


… tittar jag på: MODOK på Disney+. Småskoj och rätt avkopplande förströelse. Precis som Brooklyn Nine Nine och Parks and Recreation som jag växlar lite mellan. Har inte riktigt lust att ta mig an något mastigare just nu. När jag får feeling ska jag ge Sweet Tooth på Netflix en chans.


… ser jag fram emot: Det finns mycket att njuta av i juni utöver det just nu magiska vädret. Fotbolls-EM framförallt. Hoppas på en sån där fantastisk fotbollsfest som 2018. Kommer skrika mig hes och bita sönder mina naglar i vanlig ordning när Sverige spelar. Är dessutom väldigt nyfiken på årets upplaga av E3 och i synnerhet Nintendos presentation. Håller som vanligt tummarna för nyheter om Metroid och Zelda. Ska såklart också slänga ett öga på nya Marvel-serien Loki när jag har tid över också.

Marvel får smisk på sin egen hemmaplan

Mina förhoppningar på både Wandavision och The Falcon and the Winter Soldier var kanske inte skyhöga men jag räknade kallt med att det skulle bli solida tv-serier. Ingen av dem är någon smärre katastrof men inte heller så vassa att jag trillade av stolen. Falken och Vintertjommen är ändå helt okej men det kändes aldrig som att den riktigt lyfte. Bäst var John Walker som den nya och tragiskt misslyckade versionen av Captain America. Huvudkaraktärerna fördjupades aldrig riktigt som jag önskade och handlingen kändes inte heller den speciellt engagerande.

Wandavision förvandlades snabbt till ett stort antiklimax när den klev ut ur den innovativa men smått tradiga sitcommallen. Den mystik som målades upp i de första avsnitten byttes ut mot framstressad korkad superhjälteaction. Som sagt inget haveri men det kunde blivit så mycket bättre med alla miljoner som plöjdes ner i dessa produktioner.

Då är det roligare att zappa över från Disney+ till Prime Video och Netflix egna superhjältesatsningar. Amazons streamingtjänst kan redan stoltsera med suveräna The Boys och släppte nyligen Invincible, en animerad fullträff med serietidningsförlaga signerad The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Våldsam som attan och rejält spännande. Jag njöt av varenda sekund och jag hoppas verkligen nya säsonger redan fått grönt ljus. En serie med ett rejält knippe självdistans och stort hjärta.

Jupiter’s Legacy har sina svackor men de djupa dalarna vägs upp av höga berg i storleksordningen Mount Everest. Mycket är så klassiskt trikåklätt fjanteri att det blir töntigt. Själv är jag rätt töntig så jag har inga som helst problem med det. Berättelsen är uppbruten i två olika tidslinjer. I den ena får vi följa hur de första superhjältarna kom till och i den andra hur de åldrade hjältarna snart ska bytas ut mot sina barn. Ett berättargrepp som gör sig riktigt bra i det här fallet. Det finns verkligen mycket att tycka om med Jupiter’s Legacy även om den verkar vara en vattendelare bland kritiker. Jag gillade den skarpt i vilket fall med flera riktigt minnesvärda scener som verkligen lyckades fängsla mig.

Nu sätter jag min tilltro till att Disney+ hostar upp sig lite när serien med allas vår favoritskurk Loki får premiär i juni. I ärlighetens namn finns det större potential då karaktären är klart mer intressant den här gången. Men vi får väl se.

10 dagar med Disney+

Tja, ibland händer det bara, ett blogginlägg! Jag har som många andra ett riktigt skitår och det där med att blogga har helt enkelt inte tilltalat mig det minsta. Men här kommer åtminstone någon form av åsikt om nåt som kan vara av intresse. Disney+.

Jag har trånat efter Disneys streamingtjänst sedan jänkarna fick lägga sina labbar på spektaklet för närmare ett år sedan. Samtidigt var jag redan då skeptisk till om det skulle bli en Netflix-dödare. Med ett så endimensionellt innehåll anpassat för, om man ska vara krass, barn, tonåringar och nördar, skulle det räcka? TJänsten har nu varit tillgänglig i tio dagar i Sverige och visst finns det godbitar men också en del besannade farhågor.

The Mandalorian är efter tre avsnitt allt jag ville den skulle vara. Estetiskt är serien det absolut bästa som gjorts i Star Wars-världen. Gritty, charmigt lågteknologisk och med fantastisk stämning. Enligt rapporter från staterna håller den inte hela vägen in i kaklet men det återstår att se. Jag gillar det jag sett hittills i alla fall.

Utöver nyss nämnda serie är det exklusiva innehållet långt ifrån lika imponerande. Här finns faktiskt ingenting som tilltalar mig. Jag kommer se om flertalet av Star Wars och Marvel-filmerna som finns tillgängliga men utöver det har jag svårt att hitta saker att se. TJänsten är underlägsen allt annat vi har att ta del av i streamingväg vad gäller exklusivt spännande innehåll. Så enkelt är det. För nostalgifantaster finns det såklart massvis med gamla godingar att ta del av men jag tillhör inte just den målgruppen. Det mesta jag hittills tagit mig an från förr har snarare sabbat barndomens upplevelser.

Jag tycker i ärlighetens namn att lanseringen av Disney+ är framstressad och ogenomtänkt. Luckorna mellan ”original”-produktioner som The Mandalorian, Falcon and the Winter Soldier och WandaVision är för stora samtidigt som den nischade målgruppen gör att Disney+ känns amputerad. Med fler av dessa egna produktioner tillgängliga från start och med ett tydligt lanseringsschema för kommande serier hade jag känt annorlunda. Sen har vi uppköpet av Fox också. X-Men och Simpsons i all ära men det måste finnas massvis med serier och film att komplettera med. Nu gapar det tomt, kanske blir det ändring på detta senare.

Om ett till två år tror jag verkligen det här kan bli något riktigt bra när fler av Disneys egna serier kontinuerligt rullar på tjänsten men som den ser ut nu är jag inte överförtjust. Säsong två av The Mandalorian dyker upp i slutet på oktober men vad händer sen? Dessutom var jag lite för exalterad i hatten och hoppade på förbokningserbjudandet för ett helt år och med facit i hand är det tydligt att jag inte kommer att använda Disney+ alls lika mycket som till exempel Netflix, Amazon Prime Video eller ens HBO framöver.

Tredje gången gillt för Castlevania

Det stönas ofta om hur dåligt tv-spel gör sig på vita duken. Jag såg Sonic the Hedgehog tillsammans med yngsta sonen häromdan och han älskade den, för egen del blev jag inte lika imponerad men kan ändå förstå att den går hem i stugorna. Massa fanservice, uppenbart påkostad och en klockren Jim Carrey som skurken Dr. Robotnik. Tillsammans med Pókemon Detective Pikachu och Tomb Raider känns det som att tv-spelsfilmatiseringarna börjar arta sig en aning.

Men det finns en tv-spelsadaption som verkar gått under radarn för många. Tv-serien Castlevania baserat på spelet med samma namn fick nyligen sin tredje säsong på Netflix och även om jag gillade de två tidigare skarpt är denna tredje säsong verkligen ett fall framåt för serien. Mer fokus på karaktärsuppbyggnad och en riktigt mastig story som inte stressas fram. Det finns såklart action att gotta sig åt här också med pisksnärtande vampyrjägare, eldkastande magiker och groteska monster men det är inte där tjusningen ligger. Jag antar att det lugna tempot kan avskräcka många tittare men ge den en chans, den växer verkligen ju längre in man kommer.

Det enda smolket i bägaren är att animeringen inte är lika högklassig som resten av innehållet. Den känns ojämn och upplevs stundtals lite för hackig för min smak men det är absolut inte en deal breaker. Jag har överseende med att allt inte ser silkeslent ut när allt annat är så här pass bra. Våldsam action blandat med komplexa intriger i en naggande god röra helt enkelt.

Streama Castlevania på Netflix.

I Am Not Okay With This

Korta kickar har blivit en del av min vardag. Jag väljer vanligtvis bort betungande populärkulturella åtaganden numera. Hellre ett rappt indiespel som är avklarat på ett par timmar framför tunga mastiga rollspel på 100-tals timmar. Detsamma med filmer, serier och böcker. Det kan tyckas underligt. Ja, jag erkänner att ekvationen inte går ihop alla gånger men hur som helst passade I am not okay with this in perfekt i min nuvarande sinnesstämning. Sju avsnitt på cirka tjugo minuter vardera. Att jag sedan plöjde serien på två kvällar är återigen ett bevis på att min uppenbarligen verklighetsfrånvända konsumtionspolicy av popkultur inte riktigt klaffar i praktiken.

I am not okay with this är alltså The end of the f***ing world-regissörens nya serie och det märks. I centrum står Sydney som upptäcker att hon kan styra föremål med tankekraft. Stilen på serien känns verkligen igen från nyss nämnda tv-serie med charmiga karaktärer och skruvade scenarion. Det finns en tyngd och att allvar i det hela men intrycket blir ändå lättsamt med en avslappnad berättarstil som utgår ifrån Sydneys dagboksskrivande.

Jag är precis som i fallet med The end of the f***ing world väldigt förtjust i det här. Det är ingen traditionell superhjältesaga, inte ens i närheten faktiskt. Sydney har förvisso krafter men det är inte den aspekten som är i fokus. Det handlar lika mycket om en avig tonåring som tampas med vardagsproblem som skola, olycklig kärlek och familjeproblematik. En hyggligt klassisk coming of age-berättelse men med en fenomenal Sophia Lillis i huvudrollen, ett sjukt svängigt soundtrack och ett intressant övernaturligt mysterium i bakgrunden. Me like!

Serien streamas på Netflix.