Infinity War och framtidsutsikter

Som synes står inte inläggen som spön i backen just nu. Förklaringen stavas: jobb, jobb, jobb. I boksluts- och deklarationstider finns varken ork eller tid till att skriva. Men det är på gång. Har trots allt läst en del som jag mer än gärna ventilerar. Räkna med texter om Tårpilens år av Lupina Ojala, kickstartade antologin 13 svarta sagor om superskurkar från Swedish Zombie och Love Kölles följetång Mannen från enhet 5541 med flera inom kort.

Har likt många andra såklart också hunnit med att se lila jättesmurfen Thanos drabba samman med Marvels hjältegäng i Avengers: Infinity War. Vad jag tyckte? Bästa MCU-rullen hittills! Josh Brolin som Thanos var strålande, en riktigt skräckinjagande skurk med en lika idiotisk som ovanligt genomtänkt agenda. Åtminstone för att vara en Marvel-film. Jag tror inte att jag suttit på en biograf med gåshud i samma omfattning tidigare. Håren på armen stod i givakt likt Spider-Mans under större delen av filmen.

Med en ständigt närvarande mullrande domedagskänsla, bra skådespeleri, helt makalös action och ett flertal humoristiska guldkorn kändes det som en fullträff och serietidningsnörden inom mig jublade konstant. Imponerande hur Russo-bröderna lyckats med konststycket att ge merparten av Avengers-teamet tid till att interagera med varandra i olika konstellationer utan att det känns krystat. Dessutom med känsla och vemod emellanåt, och för första gången känns det faktiskt som det står grejer på spel. Kan knappt vänta på uppföljaren för att se vart det här barkar. Jag har en känsla av att det kan bli riktigt emotionellt när det här slutligen är över.

Hurra för mig och inlägg nummer 1000!

Så är det faktiskt. Detta är inlägg nummer 1000. Sedan 2006. Jösses. Har jag lyckats hålla den här skutan vid liv så länge?

Nu kanske du hoppades på en fet jubileumstävling med fantastiska priser, som en campinghelg i Krylbo eller en hemlevererad drönare gjord av bacon, men icke! Nä, nu ska vi istället vältra oss i min egen otillräcklighet och misslyckanden som bloggare. Så titta åt ett annat håll om det går!

Härmed presenterar jag stolt men mindre smickrande:
Fem blogginlägg som aldrig borde publicerats!

5. ”Extraliv suger röv” (2006)
Ett skolexempel på hur man inte bör recensera en produkt. En text fylld av kränkande påhopp och påhittade kraftuttryck som mycket väl kunde varit skriven av en sjuåring. I det här fallet om ett spelprogram på tv400. Bra rubrik dock.

4. ”Bebis = andra prioriteringar” (2007)
Ett inlägg skriven av ett präktigt ärkearsle. Oj, vad jag var duktig och ansvarstagande. Ett riktigt praktexemplar av en människa! Usch.

3. ”Fetto” (2007)
Här lovar jag att skaffa en dansmatta för att gå ner i vikt och dessutom följa upp det hela med kompletterande inlägg. Köpte jag en dansmatta? Nä.

2. ”Vloggen på gång igen” och ”Vloggen inte på gång igen?” (2007)
Ett inlägg om att spela in en vlogg om spel, och ett par dagar senare, ett inlägg om att inte spela in en vlogg om spel. Jag har alltid varit oeftertänksam och impulsiv. Här är ett av många bevis på detta genom åren.

1. ”Hurra för mig och inlägg nummer 1000!” (2018)
För det här var väl ingen bra idé, eller hur?

Framtidsutsikter

Dags att blicka framåt. 2017 är lagt till handlingarna och nu är det all in på 2018. Efter ett par överläggningarna med mig själv har jag kommit fram till att jag inte ska fokusera på prestationer i samma utsträckning som tidigare. Inget nytt bokläsarmål på Goodreads, tacka ja till färre recensionsexemplar och minimera alla måsten.

Det kanske låter som ett trist upplägg men tror att jag själv och bloggen mår bäst av att minska omfånget av populärkulturellt intag i år. Framförallt när det gäller mitt knarriga läsande där lusten ständigt går i vågor. Jag vill inte återuppleva samma känsla av press och ångest på grund av växande läshögar igen.

Annars då? Jo, till att börja med återvänder fjolårets hjärteprojekt Poddokalyps snart och utgivningstakten kommer att se ut som tidigare med ett par nya avsnitt varje månad. Som vanligt tänker jag avhandla det sedvanliga som recensioner och intervjuer med några enstaka spel, tv och filmtips. Det mesta kommer vara sig likt alltså. Tryggt, bekvämt och hemtamt.

Omslagschocken: ”Jag fulgrät i duschen i flera timmar den kvällen”

Kleptomania av Kristina Hård var en av förra årets mest säregna läsupplevelser för mig. Ett fascinerande ihopkok bestående av folktro och luftskepp, men framförallt med ett sällsynt driv i berättelsen. Jag har sett fram emot uppföljaren sedan den omstörtande cliffhangern avslutade den första boken. Men dagen då jag skulle påbörja min läsning av Snösommar gjorde jag en fasansfull upptäckt.

Som sedvanlig kutym skärskådar jag alltid de anlända böckernas omslag och till min stora glädje fann jag en blurb signerad undertecknad på Snösommars baksida. Men glädjen skulle bli kortvarig. Till min stora fasa upptäckte jag ett snedsteg av den värsta sorten. Blurben bar signaturen ”Tentakelmonstret”. Vadan detta! Min första tanke var att jag hade fått en ond tvillingblogg på halsen! Men nej, så verkade det inte vara. Citatet stämde överens med min egna recension av Kleptomania. Ett korrekturfel av gigantiska proportioner.

Då slog det mig. Jag skulle köpa domänen tentakelmonstret.se och skadan skulle vara reparerad. Men eftersom mitt bankkonto för stunden gapade mer tomt än ett intergalaktiskt maskhål så slopades snabbt min briljanta idé. Nästa steg blev istället att kräva att förlaget återkallade samtliga exemplar av denna styggelse, men mitt krav fick inget gehör. Min värld rämnade och blev svart. Hur skulle jag kunna läsa en bok vars omslag sårade mig så djupt? Som släpade min eminenta blogg i smutsen på detta vis.

Jag fulgrät i duschen i flera timmar den kvällen. Skrubbade bort det hemska som hänt tills huden lyste rött. Nästa dag svalde jag min sårade stolthet, tryckte ner den med en nedtvingad klump i halsen, öppnade boken, och började läsa.

Spännande fortsättning följer! Text om Snösommar kommer inom kort på en TENTAKELMONSTER-blogg nära dig (inte Tentakelmonstret-blogg alltså)!

En bokbloggare utan skam i kroppen

Sommarläsningen i år blev en stor besvikelse. Det är vanligtvis den period när läslusten är på topp men i år fanns det inget sug att plöja böcker. Tur då att hösten börjat bra. Läshögen känns inte som ett trist måste längre och jag avverkar bok efter bok i ett (för mig) vansinnigt tempo just nu. Knepet fick bli att lägga undan några böcker som gått trögt och satsa på de allra mest eftertraktade istället. Kanske återkommer jag till några bokhyllevärmare i framtiden när recensionshögen har sinat igen, kanske inte.

Mitt mål är att läsa allt som skickas hem till mig men jag inser att det inte känns som ett klockrent upplägg när det går ut över bloggandet och mitt eget välbefinnande. Jag måste bli mer selektiv i mina åtaganden framöver. Känns det inte helt hundra kommer jag inte tacka ja till boken. Något jag borde lärt mig för länge sedan givetvis. Jag är uppenbarligen trögare än andra bokbloggare. Allt som inte är slabbig skräck, skitig postapokalyps, omtumlande apokalyps, smutsig sci-fi, eller mörk fantasy, kommer numera väljas med stor omsorg.

Några exempel på vad som verkligen pockar på uppmärksamheten för tillfället är De mörkermärkta av Johannes Pinter och Mattias Leivinger, För gudinnan av Anders Fager, Första Hösten av Emmelie Pettersén Uggla, De förjagade av Mikael Strömberg och X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Med dessa är min läshöst i princip spikad och jag borde ha att göra åtminstone en dryg månad till framöver. Jag tänker inte planera längre. Min ”att läsa-lista” har fått sig en rejäl omgång och av de tidigare 50 böckerna finns bara 15 kvar. Läsordningen är omkastad också. Bort med alla krav och måsten. All pliktskyldighet.

Det här blev en deppig text, och det var inte meningen, det är inte ett skit synd om mig såklart. Men jag är lättad över att ha tagit ett beslut som känns bra och gör mig exalterad över kommande läsning istället för att känna ångest. Det handlar inte om speciellt många böcker som blivit lågprioriterade och jag har aldrig gett några garantier för att varje bok ska få en recension. Ändå känns det som jag gör något fult här.

Jag vet inte vilket ansvar jag har som bokbloggare. Borde jag skämmas mer? Borde jag be om ursäkt till förläggare och författare jag har dissat? Jag har i vilket fall lärt mig läxan nu. Att tänka efter innan jag agerar och inger förhoppningar. Mindre hjärta och mer hjärna, hur lockande än läsningen må vara i fortsättningen.

Reality check

Inläggen har inte tjongats ut i en hiskelig fart den senaste tiden. Bloggen har fått sig en törn när bitarna i livspusslet inte räcker till. Efter en omfattande vattenskada på kontoret och en påtvingad flytt har jobbet tagit mycket energi de senaste veckorna. Till råga på allt lyckades min fru trilla ner för en trappa och bryta foten i samma veva. Mitt liv har minst sagt varit snurrigt under en tid och ärligt talat ser det inte ut att bli bättre med arbete upp över öronen fram till mitten på juni, ett styrelseuppdrag i en biljardförening och övriga tidsslukande familjebestyr.

Jag hade stora planer inför påsken. Böcker skulle läsas, tv-serier skulle streamas och familjeutflykter skulle arrangeras. Det sket sig med det mesta. Den yngste fick feber, jag själv fick jobba övertid och frugan hankade sig fram på kryckor.

Men det kanske vänder inom kort. Det där med skriv och läslust har alltid varit ett mysterium för mig. När jag minst anar det så slukar jag böcker som en tok igen och bloggen får nytt liv. Det är åtminstone förhoppningen. Med så många spännande boksläpp den senaste tiden så hoppas jag verkligen min ork återvänder men också att tiden finns där.


Jag har gjort några populärkulturella spaningar sen sista uppdateringen dock.

Logan var en kanonrulle! Välspelad, brutal och en värdig avslutning för Hugh Jackman som Wolverine. Jag hade inte så stora förhoppningar på den tredje fristående filmen med den kloförsedda admantium-gubben men jag blev positivt överraskad. En rå och blodig roadmovie utan överdrivna superhjälteinslag, men med mer vemod, hjärta och drama än i någon tidigare Marvelfilm.

Girls har sänt sitt sista avsnitt. Det var ett jobbigt antiklimax men samtidigt en smart avslutning som band samman det hela. Otillfredsställande men fiffigt. Som helhet en härlig berg-och-dalbana med många fina scener. Lite av en högtidsstund så fort det vankades ett nytt avsnitt och jag sörjer den redan.

Zelda: Breath of the Wild är avklarat. Efter drygt 60 timmar bestämde jag mig för att avsluta det senaste spelet med Link och ge Ganon på tafsen igen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag har fortfarande inte riktigt släppt det storslagna äventyret men känner att det åtminstone får vila ett tag nu. Jag är nöjd för stunden men känner att jag vill upptäcka mer av världen innan jag släpper det helt och hållet. Det bästa Zelda-spelet någonsin? Svårt att svara på. Kanske kan det vara så.

Nya Ghostbusters var en gigantisk besvikelse. Jag kan vara ärlig och hävda att gamla Ghostbusters inte håller måttet idag. Hur nostalgisk filmserien trots allt känns så har de åldrats rejält. Men trots detta är den nya filmen sämre på alla plan. Skämten är taffliga, skådisarna överspelar ständigt och storyn är oförklarligt tråkig. Min 10-åriga son uppskattade den i alla fall, och det kändes på nåt vis passande. Paul Feigs Ghostbusters känns mer som en tramsig Scooby Doo-rulle för barn än en modern tolkning av franchisen. Jag förväntade mig mer.

Första säsongen av Legion var lysande. Knasig, underlig och fullkomligt underbar. Superhjälte-tv har hostat upp sig rejält det senaste. Netflix kör sin take på det hela, CW gör sin egen grej och Fox tar helt nya vägar med Legion. En oväntat läcker, förvirrande och oförutsägbar upplevelse med klockrent skådespeleri, snygga effekter och spännande intrig. En intim tolkning av en superhjälte in the making. Jag längtar redan efter säsong två.


Så ligger det till. Olidligt spännande reality check slut för denna gång!

Läshögen växer och Iron Fist imponerar inte

Läsningen går trögt just nu. Antagligen har det att göra med min besatthet av att plöja Nintendo Switch-nyheter som en manisk galning varenda kväll. Kan verkligen inte få nog av skvaller, rykten och nyheter om Nintendos kommande hybridkonsol. Men i brist på genomtänkta blogginlägg finns det åtminstone några saker jag kan rapportera om.

I mars har nya superhjälte-serien Iron Fist premiär på Netflix. Eftersom jag för ovanlighetens skull har minimal bakgrundsinformation om karaktären bestämde jag mig för att ta mig an The Immortal Iron Fist, vilket verkar vara den följetång som fått mest lovord av någorlunda insatta serienördar. Jag har läst den första delen av två och jag är inte överdrivet imponerad än så länge. Den kanske tar sig, men jag finner varken Iron Fist som karaktär eller premissen för just detta äventyr speciellt intressant. Ska hur som helst bli spännande att se hur superhjälten gestaltas i tv-rutan om ett par månader.

Den lilla bokläsning jag mäktat med i år är knappt hundra sidor av Daniel Svanbergs Gruvdamen. Jag har verkligen stångats med sidorna men det är verkligen inte bokens innehåll som är syndabocken, tvärtom! Det har nämligen börjat mycket lovande med många fascinerande karaktärer och en oförutsägbar handling. Ser fram emot att läsa vidare så fort läsorken tar vid igen och mitt Switch-nyhetsbegär lugnar sig en aning.

För övrigt har recensionshögen återigen nått episka höjder. Just nu består den av:

Gruvdamen – Daniel Svanberg (Hoi Förlag)
Natten jag dog – Peter Erik Du Rietz (Hoi Förlag)
Isa – Valkyrian – Peter Hultgren (Mörkersdottir Förlag)
Bäraren – Marcus Olausson (Mörkersdottir Förlag)
Nattlöpare – Marcus Olausson (Mörkersdottir Förlag)
Tidsmaskinen – H.G. Wells (Fafner Förlag)
Alfa och Omega – Oskar Källner (Fafner Förlag)
Barrfiolernas rike – Joni Huttunen (Doppelgänger Förlag)
Gallring – Chuck Palahniuk (Doppelgänger Förlag)

Många lovande grejer i den där läshögen! Förhoppningsvis får ni läsa mer om dessa inom en snar framtid. Puss!

Babbligt svammelinlägg #263

Hardcore Henry
Hardcore Henry

Jag vill börja med att varna känsliga läsare för ett ovanligt personligt nonsensinlägg. Alltså på riktigt, VARNING!

Helgen blev intensiv. Black Friday tog upp all min vakna tid utöver jobb och andra familjeåtaganden i fredags. Faktum är att jag numera är klar med i princip vartenda julklappsinköp. Strongt, tycker jag! Men det blev ett gäng egna kap också. I synnerhet från Steams rea. Undertale, Oxenfree och Batman – The Telltale Series inhandlas för rimliga priser.

På lördagen bar det av till Danmark och Fredrikshamn för en familjeresa i badens tecken. Jag lyckades trots bad och lek lägga på mig ett kilo efter helgens äventyr. Kan det varit de 14 buffémiddagarna jag glufsade i mig som är boven i dramat?

På gårdagens Cyber Monday avslutade jag min shoppinghysteri med att införskaffa Inside och Abzû från Playstation Store. Decemberkvällarna lär vigas åt en hel del spelande.

Den intensiva helgen avslutades med en lika intensiv filmupplevelse. Hardcore Henry. Jösses, snacka om galet röjig rulle. Någon substans fanns inte att tala om men vansinniga actionscener fanns det däremot gott om. Att den dessutom helt är inspelad i förstapersonsperspektiv gör den bara mer hetsigt frenetisk. Underhållande och våldsamt kladdig. Jag gillade skarpt!

Och på tal om substans, så är det inget en kan beskylla det här blogginlägget för att ha. Puss!

Läshörnan

Det här magin sker.
Det är här magin sker.

Det här blir lite av ett hemma hos-reportage, men jag känner mig manad att bjuda hem er till mig en stund. Som några av er säkert minns gnällde jag en del över hur husrenoveringen stal all min lästid både en och två gånger för ett tag sedan. Men det där förde också med sig någonting gott till slut.

I samband med att vi byggde ett nytt tv-rum förvandlade vi nämligen den gamla tv-ytan till en fullfjädrad läshörna. Plötsligt läser jag mer än på väldigt länge och allt är den nya myshörnans förtjänst!

Självklart återfinns en välfylld bokhylla framför läsfåtöljerna.
Självklart återfinns en välfylld bokhylla framför läsfåtöljerna.

Det här gör mig såklart nyfiken. Har du en läshörna hemma, och i så fall, hur ser den ut?