Framtidsutsikter

Dags att blicka framåt. 2017 är lagt till handlingarna och nu är det all in på 2018. Efter ett par överläggningarna med mig själv har jag kommit fram till att jag inte ska fokusera på prestationer i samma utsträckning som tidigare. Inget nytt bokläsarmål på Goodreads, tacka ja till färre recensionsexemplar och minimera alla måsten.

Det kanske låter som ett trist upplägg men tror att jag själv och bloggen mår bäst av att minska omfånget av populärkulturellt intag i år. Framförallt när det gäller mitt knarriga läsande där lusten ständigt går i vågor. Jag vill inte återuppleva samma känsla av press och ångest på grund av växande läshögar igen.

Annars då? Jo, till att börja med återvänder fjolårets hjärteprojekt Poddokalyps snart och utgivningstakten kommer att se ut som tidigare med ett par nya avsnitt varje månad. Som vanligt tänker jag avhandla det sedvanliga som recensioner och intervjuer med några enstaka spel, tv och filmtips. Det mesta kommer vara sig likt alltså. Tryggt, bekvämt och hemtamt.

Bokslut 2017

2017 års…

… grisigaste bok: 13 svarta sagor om ond bråd död
Som gammal skräckvurmare är det här rena rama julafton och en härlig flashback till svunna tider. Den får mig att se tillbaka på mig själv som ung pojkspoling när de stora censur-lapparna på filmerna i videohyllan var det bästa beviset för rekorderlig kvalitétsfilm.


… bästa nya tv-serie: American Gods
Neil Gaimans roman gör sig oväntat bra som underlig urban fantasy-serie om maktspelet mellan bortglömda gudar i vår vardag. Fantastiska karaktärer och en skruvad handling. Klart värt att teckna en Amazon Prime-prenumeration bara för denna serie.


… mest storslagna spelupplevelse: The Legend of Zelda: Breath of the Wild
Nya Zelda är ett så otroligt omfattande spel. Samtidigt kan man säga att det är som att Nintendo gör sin egen version av The Witcher 3 men har skalat av allt som vanligtvis är trist med open world-spel. Inga tråkiga side quests eller komplexa crafting-system. Breath of the Wild bygger istället helt på känslan av att befinna sig i en levande värld, smockad med spelmässiga brödsmulor som man ramlar över, hela tiden. Varenda vrå av kartan rymmer överraskningar och det är spännande och skitkul nästan hela tiden.


… urban fantasy: Dödfödd av Pål Eggert
Pål Eggert fortsätter att övertyga när han gräver sig djupare in i sin mörka urban fantasy-värld. Språket är medryckande och händelserna är skickligt visuellt beskrivna. Jag kan med enkelhet leva mig in i berättelsen, känna karaktärernas lidande, underkastelse och desperation. Det är ingen behaglig känsla, och det är såklart det som är meningen.


… tv-överraskning: Legion
En oväntat läcker, förvirrande och oförutsägbar upplevelse med klockrent skådespeleri, snygga effekter och spännande intrig. En intim tolkning av en superhjälte in the making.


… röjigaste liveband: INVSN
Wow! Vilken käftsmäll! Senast jag såg Dennis Lyxén stå på scen var någon gång i mitten på nittiotalet under Refuseds glansdagar och hade på känn att INVSN skulle bli en bra konsertupplevelse men det här var mer än bra. Få frontmän kan mäta sig med herr Lyxén, det är fullt adrenalinpåslag från första stund och ett jävla röj trots att Karlskoga-publiken var stela som skyltdockor. Sen lät det fruktansvärt bra också, vilket såklart är minst lika viktigt i sammanhanget.


… superhjälterulle: Logan
Välspelad, brutal och en värdig avslutning för Hugh Jackman som Wolverine. Jag hade inte så stora förhoppningar på den tredje fristående filmen med den kloförsedda admantium-gubben men jag blev positivt överraskad. En rå och blodig roadmovie utan överdrivna superhjälteinslag, men med mer vemod, hjärta och drama än i någon tidigare Marvelfilm.


… största läsfynd: Ingrid av Love Kölle
Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller.


… dystopidepp: The Handmaid’s Tale
Den första säsongen av The Handmaid’s Tale var en av de bästa tv-upplevelserna i år. Skrämmande, gripande och fantastiskt välgjord.


… läsklassiker: Tidsmaskinen av H.G. Wells
Jag förväntade mig en torftig och högtravande läsupplevelse men faktum är att jag verkligen uppskattade berättelsen. Mer än jag på förhand hade trott. Den är förvisso överdrivet detaljerad och trampar en del vatten men de äventyrlig inslagen och de filosofiska funderingarna väger upp. Jag har full förståelse för att boken nått klassikerstatus och den känns fortfarande relevant och läsvärd år 2017.


… mest underhållande biobesök: Thor: Ragnarök
Tramsigaste Marvel-rullen hittills, till och med mer flams och skämt än i Guardians of the Galaxy. Hulkens gästspel är lysande och stengubben Korg är en ny stjärna jag hoppas vi får se mer av framöver. Jeff Goldblum som The Grandmaster var också en underbar karaktär. Allt som allt var det en härlig bioupplevelse med mer humor och skoj action än jag förväntat mig.


… apokalypsgodis: Första hösten – Blå gryning av E.P. Uggla
Det är precis så här jag vill ha min apokalypshistoria serverad. En smart idé om hur det skulle kunna gå till när världen går under, bra karaktärer och makabra body horror-inslag som får det att vändas i magen. Rubbet sitter som en smäck.


… käraste återseende: Super Mario Oddysey
Det bästa Mario-spelet på år och dag. Är där uppe och tampas med det absolut bästa i plattformsgenren. Tajt, välgjort och fullproppat med lekfull speldesign som motiverar till fortsatt spelande även efter att huvudstoryn är avklarad.



Gästblogg: Ur led är tiden…

Hej! Jag som gästbloggar är A.R.Yngve. Jag kommer från Göteborg, så jag börjar förstås det här gästinlägget med en dålig vits:

En man går in på en bar med skylten ”ALLA SORTERS ÖL SOM FINNS”. Och han frågar: ”Har du gurk-öl?”

Bartendern ger honom en misstänksam blick och säger: ”Va? Vi kommer aldrig att ha gurk-öl, inte på en miljon år. ”

”OK”, säger mannen, ”jag kommer tillbaka.”

EN MILJON ÅR senare går samme man in i baren och frågar: ”Har du gurk-öl?”

Bartendern, en jättestor talande insekt, säger med surrande röst: ”Vad är ‘gurk’? Har aldrig hört talas om det.”

Mannen suckar bittert. ”Vad är DET för en vissen slutpoäng, efter en miljon år?”

Bartendern rycker på sina små obrukbara vingar och säger: ”Vi fick slut på alla bra poänger för länge sen. Fattar du hur många humanoider som har kommit hit under den senaste miljonen år och väntat sig att få höra något roligt?”


Låt oss fundera lite på det här med lååång tid och lååånga perspektiv. Fast det är ju inte ”inne” med såna nuförtiden, när alla stirrar på sina smartphones jämt för den senaste minutens kattbild, och Donald Trump inte kan minnas vad han skrev på Twitter för en timme sedan. Numera är allt ”nu”.

Man kan säga, lite spetsfundigt, att vår tidsuppfattning har blivit primitiv och irrationell igen, efter att i hundratals år ha varit linjär och rationell.

I min favoritgenre Science Fiction har tidens natur stötts och blötts otaliga gånger. Ändå verkar SF-genren tidigt ha skapat ett internt ”tids-paradigm”: Tiden flyter framåt i en rak linje (under normala omständigheter); historien är ofattbart lång och universum oerhört gammalt i bägge riktningar; det finns bestämda datum för framtida händelser; både det förflutna och framtiden existerar på denna tidslinje och man kan resa dit; allting förändras över tid.

Vi som gillar skriven SF tycks ta detta för givet. Jag tror det ger oss ett lite speciellt sätt att se på världen.

I de flesta stamkulturer som ännu inte utvecklat skriftspråk, upplevs tiden inte alls som linjär. Uppfattningen om tid tenderar att vara i huvudsak cirkulär, cyklisk. Vår, sommar, höst, vinter, börja om.

Det förflutna är aldrig ”långt borta” i en stamkultur – det märks alltid på hur en stam återuppväcker en fejd med någon rivaliserande stam. Vad det än var som fick dem att hata den andra byn verkar alltid ha hänt precis igår. Ingen i en stamkultur säger någonsin ”Det var länge sedan, det är glömt och förlåtet.” Tidsaspekten är ett komprimerat ”nu”, som innehåller alla händelser – och all gammal ost, oavsett hur gammal.

Stamkulturer har en mycket dålig förmåga att uppfatta evolution eller utveckling. Saker och ting uppfattas som ”hur de alltid varit och kommer att vara”; ”så är det bara”. En primitiv bonde går inte och väntar på nya innovationer som ska röra om hans värld — han är ”fast i leran”.

frankensteinNär Mary Shelley skrev den första SF-romanen ”Frankenstein” i början av 1800-talet, var hon en modern människa i den meningen att hon växte upp i en skrivkunnigt samhälle, där människor var fostrade till linjärt tänkande och tidtabeller, och industrisamhället hade börjat med sin löpande-band-produktion (linjärt tänkande igen).

Shelley var ett barn av intellektuella som begrep historien som ett linjärt händelseförlopp, och hon kunde skilja på mytologi och historia.

Med andra ord, den som levde i samma tidevarv som Mary Shelley kunde lätt föreställa sig att vetenskapen i grunden skulle förändra samhället, att nya uppfinningar skulle komma, och att man borde förvänta sig att framtiden skulle vara annorlunda än det förflutna.

Under samma sekel kom Charles Darwins evolutionsteori — som inte hade varit möjlig innan forskarna riktigt hade förstått hur fantastisk gammal jorden var. (Kom ihåg att detta var innan forskningen fastställde jordens verkliga ålder. Du kunde fortfarande påstå att jorden var fem tusen år gammal utan att bli direkt utskrattad. I vissa delar av världen kan du fortfarande påstå det!)

Så det är nog ingen tillfällighet att SF började vid just den tiden. När människor blev medvetna om snabba förändringar i samhället, och kunde se historien i ”perspektivform”, som en linjär sekvens av händelser där det förflutna var radikalt annorlunda och fysiskt långt borta, och där samhället och naturen utvecklades, kom det sig naturligt för författare att föreställa sig eventuella framtida händelser och förändringar.

Kort sagt: att läsa och skriva SF handlar i grunden om att ha ”perspektiv på tillvaron” – att se längre än näsan räcker.

(En extrem version av detta är apparaten Vidgade-Vyer-Vortex i Douglas Adams’ ”Liftarens guide”-böcker, som VERKLIGEN hjälper en att ”få perspektiv på tillvaron”… med fatala konsekvenser!)

Det finns en ”avslöjande detalj” i SF-genren… som jag tror är ett ganska starkt bevis för min teori att de flesta SF-författare arbetar efter modellen av ”linjär tid”. Kan ni gissa vad det är?

Jo, det här: Från 1800-talet och framåt, har många SF författare insisterat på att använda specifika historiska datum i fiktiva berättelser som utspelar sig i framtiden.

Ur en bokförläggares synvinkel är det vanvett att börja en berättelse med ”det hände i framtiden år 1998” – för den berättelsen kommer oundvikligen att bli omodern år 1998… och ändå har vi hållit på så i över hundra år.

thetimemachineH.G. Wells startade detta med romanen ”Tidsmaskinen” (1895). I romanen anges EXAKT hur långt in i framtiden som huvudpersonen reser. Varför? Wells insåg väl att en tidsresehistoria som inte anger vart i tiden man reser, är meningslös. Det underliggande ”tids-paradigmet” finns där mellan raderna.

Lägg märke till att H.G.Wells inte spekulerar om möjligheten att ÄNDRA historien med tidsresor. Hans vision av tiden är dyster och fatalistisk: Mänskligheten utvecklas obevekligt — eller ”inavlas” — till två separata arter, arbetarklassen blir de underjordiska Morlockerna, överklassen blir de efterblivna Eloi, och till sist dör solen och allt liv upphör.

Med ”Tidsmaskinen” introducerade Wells de ”tre stora teman” i SF-genren som allihop är anslutna till mycket långa linjära tidsperioder:

1. Geologisk tid – miljontals år av historia, tillräckligt länge för att arter ska ändra sig, och stjärnor blir gamla.
2. Evolution – hur människan i grunden förändras med tiden och miljön.
3.Tidsresor – om tiden är en dimension – enklast uttryckt som en linje – så kan man resa i den.

Givetvis har andra SF-författare utvecklat dessa teman senare, men det gamla ”tids-paradigmet” tycks ännu vara starkt. Och var är det starkast idag?

I Kinas styrande kommunistparti. Låt mig förklara… med en länk till en nyhetsartikel daterad 13 april 2011:

”China Bans Time Travel Films and Shows, Citing Disrespect of History”

Marxistisk/kommunistisk teori delar många märkliga likheter med Science Fiction-genren.

Marxismen och kommunismen skapades också på 1800-talet. Karl Marx baserade uttryckligen sina teorier på en modell av historien som en utveckling på en rak linje, en ”oundviklig” social och teknisk utveckling som leder till ett annat, mer avancerat samhälle.

china

Så vi skulle kunna hävda att kommunismen är den första ”Science Fiction”-ideologin, eftersom den skildrar ett händelseförlopp som utspelar sig i linjär historisk tid, med en struktur som misstänkt liknar en SF-historia: ”Om det fortsätter så här, kommer det framtida samhället att bli en proletariatets diktatur.”

Därav kommer de kinesiska politrukernas oro: Om medborgarna i Kina tillåts föreställa sig att ändra tidslinjen och därmed avbryta den framtida kommunistiska utopins ”oundvikliga” ankomst, så är det en direkt utmaning mot den officiella doktrinen att det finns en fastsatt tidsplan.

Du ser inte något annat samhälle där regeringen oroar sig för att medborgarna kan resa i tiden!

thetimeidiotJag har själv skrivit en roman om tidsresor, THE TIME IDIOT (2011). Romanens huvudperson — eller antihjälte — tidsreser tvärs över hela mänsklighetens historia och trasslar till den så allvarligt, att han till slut hotar människosläktets fortsatta existens.

Huvudpersonen missbrukar sin tidsmaskin på ett katastrofalt sätt för att han – som så många andra nuförtiden – inte förstår tidens struktur och saknar kunskap om historia. På svenska skulle romanens titel förstås ha varit ”Tidioten”.

Jag undrar… håller vi själva på att bli ”tidioter”? Vilsna varelser som inte tänker på den avlägsna framtiden, vacklar omkring i ett ständigt ”nu” och inte har ett klart begrepp om vad historien är?

Jag skulle ha tänkt den tanken färdigt… men det kom just nåt jätteviktigt på min iPhone som jag måste kommentera. Vi ses på FacebookTwitterInstagramYouTubeReddit!

aryOm gästbloggare A.R.Yngve:
Han skriver och illustrerar böcker, barnböcker och ungdomsböcker. Ibland håller han föredrag om SF, och kallar sig Skandinaviens ende Science Fiction-ståuppkomiker.
A.R.Yngve bor i Norge med en fru och ett barn.

Hemsida
Facebook
Köp A.R.Yngves roman THE TIME IDIOT på Amazon.com

Gästblogg: Vilka rädslor drev skrivandet

trojanerna-blogg-banner

I grunden för varje skräckberättelse ligger en eller flera rädslor, som fertil jord där idéerna kan planteras. Förhoppningsvis sprirar en stark berättelse från det.

Trojanerna kommer dels av en rädsla för något som inte är vad det ser ut att vara. Som montren i IT, eller The Thing, eller Bodysnatchers. Något som kan ta en annan identitet och vandra runt som en ulv i fårakläder. Paranoian. Vem är det? Är det du? Kan jag vara säker på att det inte är jag? Och så vidare. Det är en potent skräck, född ur självbevarelsedrift och vetskapen att alla de sinnen vi använder för att identifiera hot inte är nog.

Men det fanns en annan rädsla som jag brottades med när först benade ut berättelsen. Vad är värre än att frukta för sitt eget liv?

Den förlamande rädslan att förlora någon man älskar.

Finns det något värre än det? Ja. När jag hade krafsat klart, kommit ända in till hjärtat av berättelsen, låg den värsta skräcken där som en rutten frukt.

Det värsta måste vara att själv skada den man älskar. Att själv bli monstret.

Det får mig att tänka på alla nyhetsinslag om föräldrar som skjutit sina tonårsbarn i tron att de har varit inkräktare, när de i själva verket smugit in i huset efter en fest. Hur går du vidare efter det? Nu har jag inte själv barn, men kan föreställa mig fasan. Mentalt ryggar jag tillbaka inför tanken.

Monster är lättare. Det är lättare med yttre hot, något du kan mobilisera mot. Gott mot Ont. Men det räcker att skumma igenom nyheterna för att se att verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är en enda stor clusterfuck av rädsla och dåliga beslut. Motsvarigheten till personen i skräckisen som i vild panik rusar upp på övervåningen.

Gud förbjude att en zombieapokalyps faktiskt skulle inträffa. Jag får vara den första att erkänna att jag hade blivit uppäten på en minut. ”Ursäkta? Behöver du hjälp? Vad blek du ser ut. Hallå? Du har svårt att gå upprätt, inga problem, luta dig mot mig så ringer jag en taxi…” Ni vet alla de där zombisarna som saknar läppar, de som ser så läskiga ut? Mun-mot-mun-metoden. Bombsäker på att just de försökte hjälpa någon.

Nåja. Vi är alla små knippen rädslor. Den mest grundläggande rädslan är rädslan för döden, för det okända, men den kan ta sig så många former. Om jag ska bli lite flummig tror jag att många är rädda att förändras, eftersom förändring tar en ut i det okända. Döden är den ultimata förändringen, den enda version av dig själv du aldrig kan vara säker på att få uppleva. Innan dess har du förändrats tusentals gånger, kanske anpassat dig till omständigheter du aldrig trodde skulle bli aktuella.

Om jag hade fått åka tillbaka i tiden och säga hej till mitt tioåriga jag hade hon inte känt igen mig, och då har jag ändå inte varit tvungen att anpassa mig till några extrema omständigheter. Inga våldsamma förändringsprocesser, ingen Joker i Batman. Bara livet.

Jag vet inte vad min poäng är längre. Kanske poängen är att vi aldrig vet hur mycket vi kan förändras, och att det blir en del av det läskiga. Att gränsen kan nås. Och att den gränsen ibland kommer mentalt istället för fysiskt.

När den gränsen nås kan ingen säga. Läskigt, va?

lova_headshots2Om gästbloggare Lova Lovén:
Hon tycker om sina monster, oknytt och vidunder och i hennes huvud får alla inre demoner te och kakor… och om berättelsen tillåter, åtminstone ett hoppfullt slut.

När hon inte skriver jobbar hon med kommunikation i Amsterdam, en stad som bjuder på mycket inspiration (bland annat). Berättelserna utvecklas dygnet runt men rastas på kvällar och helger.

Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus

Bokslut 2015: Hedersomnämnanden

axiom-verge

Nu har jag smällt upp alla årsbästalistor av värde. Om du missat någon hittar du rubbet under den här taggen. Det börjar bli dags att lägga 2015 till handlingarna men som traditionen lyder vill jag uppmärksamma några sista titlar innan jag riktar blicken helt och hållet åt 2016.

Årets bästa novell: Nio månader av Cia Sigesgård
Nio månader är en perfekt sammansatt skräcknovell med en finfin avslutning som jag var helt oförberedd på. Krypande och obehaglig med ett smart upplägg. Om jag funderar på att skaffa fler barn efter att ha läst denna? Tveksamt.

Årets mest överskattade: Mr. Robot
Piloten var fantastiskt bra men vad hände sen? Tröttnade fullständigt efter fyra avsnitt. Kan inte riktigt förstå all hype. Vad är det jag missar?

Årets trallpunk: Stormar av Lastkaj 14
Snabb, opretentiös punk, fullsmockad med melodier. Jag kan inte få nog av deras senaste och bästa alster hittills. Går fortfarande på repeat hemma (till sambons fötret).

Årets bästa novellsamling: Munins skärvor av Oskar Källner
Munins skärvor är en underbar novellsamling och Oskar lyckas verkligen locka fram mitt sanna nördjag med sina historier. Han är nämligen inte rädd för att slänga in rymdkryssare, underliga monster och hi-tech-grunkor i sina berättelser.

Årets bästa spel: Axiom Verge
Nära på en karbonkopia av Metroid, men en kompetent sådan, med märkbart mycket kärlek bakom utförandet. Klassisk oldschool plattformsaction med tajt kontroll och utmanande speldesign.

Årets bästa antologi: 13 svarta sagor
13 berättelser med skräcktema. 13 noveller som alla håller bra kvalité. Det är en samling som dessutom är väldigt varierad. Allt från klassiska spökhistorier till makabra berättelser om styckade makar ryms i boken.

Årets bästa hårdrock: Meliora av Ghost
Tredje plattan är mindre spretig än föregångaren Infestissumam som blandade fler genrer. Meloria tar inte ut svängarna på samma sätt och håller sig mer i metal-spåret rakt igenom. Lite tråkigare kan tyckas. Den är däremot tajtare och mer fokuserad med ett par riktiga höjdarspår. Kanske ändå deras bästa hittills, har inte bestämt mig än. Svinbra hur som helst.

Årets coolaste: Kung Fury
Snacka om 80-talsflirt. En orgie i coola scener staplade på varann under trettio minuters tid.

Årets största besvikelse: Spelåret 2015
Nya Zelda sköts upp, likaså Uncharted och flera andra. Få av årets storspel tilltalade mig. Har inte spelat så lite som i fjol sedan, tja, sedan innan jag spelade tv-spel? Ett riktigt trist spelår med andra ord.

Årets bästa återkommande tv-serie: Game of Thrones
Jag får aldrig nog av Westeros alla maktkamper, de oförutsägbara avlivningarna av seriens huvudkaraktärer och vändningarna i berättandet. Fortfarande extremt beroendeframkallande.

Under 2015 har jag …
… sett 60 filmer, 32 tv-säsonger och 3 kortfilmer
… läst 26 böcker, 12 noveller och 9 serieromaner
… spelat 16 spel

Ett överflödigt inlägg om superhjälte-tv

shadowland

I samband med att tv-serien om Daredevil släpptes till Netflix började jag fantisera om vilka fler, inte fullt så välkända superhjältar, som borde få chansen i tv-rutan. Min bloggartikel finns fortfarande sparad som ett utkast med titeln, ”Efter Daredevil: Superhjältar som borde bli tv-serie”. Inlägget publicerades aldrig men innehåller en lista med ett gäng karaktärer som enligt eget tycke borde lämpa sig ypperligt för tv-formatet. Det lustiga är att listan och min önskan känns mer och mer överflödig.

Så här såg min opublicerade lista ut:
Punisher
Moon Knight
Cloak and Dagger
Ghost Rider
Spawn
Batgirl, Robin och Nightwing

Sedan jag sammanställde den har det gått rykten om att merparten av dessa ska bli tv-serie. Punisher är bekräftad för säsong två av Daredevil till att börja med, och vem vet, kanske får han en egen serie så småningom. Så sent som igår dök det upp ett rykte om att Moon Knight blir nästa gatuhjälte att få en egen tv-serie på Netflix, ett likadant rykte dök upp för Cloak and Dagger och Ghost Rider i somras. Vad gäller Spawn är en ny animerad tv-serie på gång så en live action-serie låter vänta på sig, och med TNT:s serie Teen Titans i åtanke kommer vi åtminstone få se Robin och Batgirl men säkerligen också Nightwing vad det lider. Och det kommer mycket, mycket mer än detta.

Att superhjältarna på allvar intar våra vardagsrum de kommande åren råder det inget tvivel om och nu när Daredevil visat var skåpet ska stå så välkomnar jag detta faktum med öppna armar. Vi lever sannerligen i en tid där allt är möjligt, där vår uppväxt med actionfigurer och serietidningar får nytt liv, och där nostalgin genomsyrar mycket av det vi nu ser på bio och tv. Kan det aldrig bli för mycket av det goda då? Såklart det kan, men mitt tips: njut av det som är bra och ignorera resten.

Tv-serierna som ratas

Powers får ingen mer kärlek av mig.
Powers får ingen mer kärlek av mig.

Är inne i en virrig tv-tittar-period just nu. Kastar mig mellan olika serier utan att kunna bestämma mig för vad jag ska lägga vikt vid. Sense8 är svår att få grepp om. Har sett tre avsnitt än så länge och är inte helt såld ännu. Hannibal är bra men har inte riktigt lyft för mig än, det kanske kommer, är fyra avsnitt in. Såg förväntansfullt piloten av 12 Monkeys, inte heller den fick mig att tappa andan. Den enda givna måste se-serien just nu är Penny Dreadful som jag följer slaviskt.

Jag har verkligen svårt att bli ordentligt involverad. Kanske är jag bara kinkig och lite kräsen just nu, för egentligen är rubbet jag tagit mig an lovande. Rör det sig möjligen om något post Game of Thrones-syndrom? Vad alla ändå har gemensamt är att jag åtminstone kommer ge dem ytterligare chanser framöver.

Däremot har jag lovat mig själv att överge ett gäng serier som jag tidigare följt. Skära bort lite dödkött för att göra plats i mitt hektiska tv-tittar-schema. Dessa tre, väck från min TVShow Time-lista med er!

Powers – Jag är ett fan av superhjälte-konceptet men gud vad olidligt usel den känns emellanåt. Efter avsnitt fem fick det vara nog. På tok för ojämn serie.
Halt and Catch Fire – Snygg och välspelad men så satans tråkig! Jag fortsätter istället att hålla mig till den muntrare varianten på samma tema, Silicon Valley.
Looking – Jag gillade första säsongen av det här numera nedlagda relationsdramat, men har det som händer några konsekvenser? Känns som den helt stagnerat i inledningen av säsong två. Hej då med dig!

Tv-kalendern:
Knights of Sidonia (3 juli, Netflix)
Dominion (12 juli, HBO)
Bojack Horseman (17 juli, Netflix)
Rick and Morty (26 juli, Adult Swim)