Etikett: Lova Lovén

Jag har skrivit flera bokmanus, och ärligt talat var originalidén till Trojanerna inte menad för en längre berättelse. Men efter lite råd och feedback bestämde jag mig för att arbeta ut den till en bok. Idén fick mogna och när jag visste vad som faktiskt hände i berättelsen började en längre period av efterforskning där jag var tvungen att exakt ta reda på vilka krisförberedelser som finns i Sverige och vad som skulle hända.

Vi är inte direkt bortskämda med svenska apokalypshistorier, varför tror du det är så?

Hanteringen av Odöda av John Ajvide Lindqvist är nog den enda som jag minns på rak arm. Jag tror att bristen kan bero på att vi inte fixar storslagna apokalypser i Sverige på samma sätt. Det blir liksom inte nån Rambo som svingar sig ner i eldstrider från en brinnande helikopter medan ett svampmoln med grinande dödskallar reser sig mot himlen i bakgrunden… vi fixar inte det. Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.

I gengäld tycker jag att svenska berättelser om undergången blir mer realistiska och personliga. Det är lättare att relatera till den stackars jäveln som försöker twittra efter hjälp från sitt gömställe, än hjälten som pressar sig igenom ett hav av odöda med en gräsklippare. Med det sagt är jag den första att köa om det görs en ”Sillnado” lagom till jul…

Finns det fler typer av skräckberättelser vi borde skriva mer av i Sverige?

Humoristisk skräck. Att blanda in lite humor överhuvudtaget. Många gånger blir svensk skräck väldigt monokrom och ångestfylld, vilket ofta funkar utmärkt… men jag efterlyser ändå mer lekfullhet. Sånt som frodas i länder där marknaden är stor nog att ge plats åt det. På den svenska marknaden kommer jag nog bara på Caroline Grimwalkers Demonologi för nybörjare, som är otroligt rolig.

När jag tänker på begreppet apokalyps så tänker jag instinktiv på död, undergång, kaos och fullständig förintelse av jorden som vi känner den. I Trojanerna är scenariot mer lågmält. Hur resonerade du kring detta?

Dels tror jag att det blir mer lågmält ju närmare huvudkaraktärerna läsaren kommer. Ju mindre perspektiven är och ju viktigare deras egna personliga kriser är för handlingen, ju mer hamnar det globala perspektivet i skymundan. Stephen Kings The Stand är till exempel väldigt ödesmättad, med huvudkaraktärer som är viktiga, ja de viktigaste personerna i hela världen visar det sig. Mer lågmälda scenarion bjuder mer på upplevelsen ”det kunde lika gärna vara du”. En känsla av sårbarhet som kommer av att huvudkaraktärerna inte har större existensberättigande i storyn än sina grannar.

Sedan handlar det mycket om fiendens planer också. En del apokalypser bränner iväg i storslagen Mad Max-stil, andra sker mestadels i tysthet. I Bodysnatchers sker undergången bakom kulisserna, och utmaningen blir att genomskåda fienden.

Jag min stackare har läst klart Trojanerna, vad borde jag ta mig an härnäst om du får bestämma?

Oj, det var en bra fråga! Hm… Det är mörkt och kallt ute och du gillar tentakler. Då får jag lov att rekommendera Nick Cutters The Deep. Jag är visserligen ganska lättskrämd, men det är få böcker jag i vuxen ålder inte kan läsa vid läggdags, och det här är en av dem. Föreställ dig IT fast 13 kilometer under havsytan. Fasansfull och klaustrofobisk. Mycket nöje!

Hur ser framtiden ut för författare Lova Lovén? Finns det fler romaner i startgropen och viktigast av allt: innehåller den i så fall rikliga mängder med tentakelmonster?

Förhoppningsvis, ta i trä och kasta lite salt över axeln tvi tvi, så ser framtiden någorlunda ljus ut. Jag redigerar ett bokmanus som lovar att bli kusligare än Trojanerna. Inga tentakler, de sparar jag till en framtida historia där de kan få det utrymme de förtjänar. Release the Kraken!