Trojanerna

trojanerna_coverJordens undergång. Det låter så ödesmättat, så definitivt. I fiktionens värld är det ett fascinerande tankeexperiment. Hur kommer världen rasa samman? En epidemi? Ett nytt världskrig? En utomjordisk invasion? En zombieapokalyps?

I Trojanerna är hotet till en början odefinierbart, allt mänskligheten vet är att folk dör, men inte hur. Det börjar på en högstadieskola i Malmö när 300 elever och lärare oförklarligt hittas döda. Regeringen är sparsam med informationen till allmänheten men snart inträffar fler liknande katastrofer, inte bara i Sverige, utan också i övriga världen.

Berättelsen växlar mellan tre kvinnor och deras olika upplevelser av det hemska som inträffar. Prästen Liv, telefonisten Karolin som jobbar på SOS Alarm och kommunikatören Sofia som håller koll på sociala medier åt Malmö stads kommun. Alla blir de inblandade och påverkade av det som händer på olika sätt.

Trojanerna är en skoningslös apokalyptisk thriller som inte liknar någonting jag läst tidigare. Det är svårt att gå in på specifika detaljer utan att avslöja för mycket av handlingen men det är en ovanligt intim skildring av världens förfall. Lovén zoomar sällan ut från de tre kvinnornas egna perspektiv vilket får boken att kännas klaustrofobisk och nervpirrande, men när det väl händer är det främst människors paranoia som beskrivs. Mänskligheten ses som hjälplös och handfallen när den obestämbara fienden kan slå till när som helst, vart som helst.

Lova Lovéns romandebut är en mörk och obarmhärtig undergångsroman som griper tag utan att någonsin släppa taget förrän den sista sidan är färdigläst. Ingen av bokens karaktärer går säker och berättelsen känns oförutsägbar och annorlunda. Jag är glad att små förlag som Swedish Zombie fortsätter att förse oss skräckälskare med lite udda verk som vågar att ta ut svängarna. Trojanerna är en frisk fläkt som överraskar med en intressant och spännande apokalypsskildring.

Titel: Trojanerna
Författare: Lova Lovén
Genre: Apokalyptisk thriller
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

”Skräck och spänning är det jag går igång på och det jag behärskar”

Författarintervju: Jens Daniel Burman
Författarintervju: Jens Daniel Burman (foto: Eva Månsson)

Beskriv dig själv i form av tre utmärkande egenskaper.

Disciplinerad, Tålig och Snäll. Jag har lärt mig att vara DISCIPLINERAD för att hinna bli klar med saker i tid. Jag är TÅLIG som en katt med nio liv. Förutom det faktum att jag redan har förbrukat åtta av dessa. SNÄLL är jag eftersom det elaka hamnar i regel i mina berättelser. Och där ska det stanna.

Din debutroman Huset släpptes nyligen på Hoi förlag, berätta mer!

Huset är inspirerad av home-invasion genren, med filmer som ”Inside”, ”Farlig förbindelse” och möjligtvis ”Funny games”.

Det är en berättelse där skräcken letar sig in i hemmet och får mörka och sedan länge begravda sanningar att träda fram i ljuset. Processen med utgivningen har varit lång och knagglig. Jag har varit en liftare med ett slitet manus under armen och tummen i luften i hopp om att någon tar mig med på deras resa. Hoi-förlag plockade upp mig i farten och på den vägen är det. Jag är mycket nöjd med förlaget och alla superduktiga människor bakom det. Hoi växer i bokbranschen och har blivit ett förlag att räkna med, och jag är glad att vara del av det.

HUSet_ny_1400pxVarför blev det en skräckroman?

Skräck … Låt mig börja med att säga att jag tar avstånd till all typ av våld som sker i verkligheten. Jag önskade att vi kunde kriga med tärningar istället för bomber, boxningshandskar istället för järnrör och att vi lekte arga leken (du vet den där leken man stirrar på varandra tills någon börjar skratta), istället för skada varandra.

Vad gäller fiktiv skräck är det en helt annan sak. Jag anser att vi genom skräcken kan lära oss något om oss själva. Skräck är den genre som bäst kan beskriva våra innersta rädslor och hur vi kan handskas eller förstöras av dem.

Som barn var skräck för mig Den stora stygga vargen i ”De tre små grisarna”, häxor som flög till blåkulla, eller glassbilen som dök upp i dimman med en sprucken högtalare. Skräck var att kolla in i ett nyckelhål till en annan värld. Något jag lärde mig tycka om så länge jag stod på behörigt avstånd och visste att ingen i verkligheten tog skada av det.

Att skriva en skräckroman var ingen slump. Att jag skrev Huset däremot var både en slump och en rad tillfälligheter. Jag tycker Home-invasion genren är intressant. Var inspirerad av den franska filmen ”Inside”. Kom på en del uppslag när jag var runt och fotade övergivna hus och byggnader i den glesa, glesa delen av Norrlands inland. Det var en idé som krockade med en annan som i sin tur krockade med en tredje och så vidare. Skräck och spänning är det jag går igång på och det jag behärskar. Det var faktiskt inte svårare än så.

Du har varit med om flera omvälvande händelser i ditt liv, bland annat en omfattande hjärttransplantation som barn. Hur har dina erfarenheter påverkat ditt skrivande?

Säkert har det påverkat mig mer än jag tror. Inte bara som en skrivande människa utan också som människa som helhet. De gånger jag har varit sjuk har jag haft tid att tänka. Jag har hittat på historier för att trösta mig själv och för att ha något annat att fokusera på. Som en överlevnadsstrategi. Jag har hållit saker inom mig som senare har kommit ut genom skrivandet. Det är skönt att kunna sätta ord på sina känslor. Jag hade lika gärna kunnat målat eller spela trummor men så blev det alltså inte. Det finns en djupare botten i mina berättelser på grund av mina erfarenheter. Åtminstone vill jag tro det. Livet är skört. Allt kan vända på ett ögonblick och genom att lära känna mig själv och mina innersta rädslor, har jag kunnat ta itu med det på ett konstruktivt sätt. Egentligen borde väl ”Body horror” vara min gren. Den som lever får se.

Du jobbar dessutom som filmskapare och manusförfattare. Var det ett stort steg att gå från manusskrivande till bokförfattande?

Inte alls eftersom jag har skrivit berättelser i prosaform lika lång tid som jag har skrivit i manusform. Det ena hjälper det andra och vice versa.

Med tanke på ditt delägarskap i filmbolaget Roadside Picnic, finns det några planer på en filmatisering av boken i framtiden?

Jag hoppas att Huset blir film. Den är skriven på ett sätt som passar en filmatisering. Om jag sen blir inblandad i det eller inte, vet jag inte. Huvudsaken är att den blir gjord. För det vill jag verkligen.

Vad jobbar du på nu?

Jag klipper en dokumentär som ska visas på SVT i vår och klipper en kortfilm som förhoppningsvis blir klar den här sidan av året. Som författare skriver jag och marknadsför om vart annat. Förutom att jag hoppar mellan ett flertal skräcknoveller skriver jag på en roman med arbetsnamnet ”Hasningar”. Om ”Huset” var heminvasions-terror är ”Hasningar” mer av en psykedelisk-horror. Jag vill undersöka vad som händer när min huvudperson hamnar i osynk med verkligheten. Det är tänkt att det ska bli en mörk och otäck historia om sorg, dubbelgångare och alternativa världar. Och har ett slut som gör att jag börjar darra när jag tänker på det.

Fakta om Jens Daniel Burman
* Född: 1978
* Ort: Strömsbruk
* Aktuell med: Skräckromanen Huset
* Utgiven på: Hoi förlag
* Hemsida och blogg

”Jag hittade just på en uppstoppad räv som är riktigt obehaglig”

En av årets starkaste läsupplevelser för egen del är skräckromanen Dränkt skriven av debutanten Frida Andersson Johansson (min recension av boken kan du läsa här). Jag passade på att ställa några frågor till författaren om läskiga barnböcker, Näcken och uppfriskande feminism.

FridaSvartvitDet har hunnit gå en tid sedan du släppte din debutroman Dränkt. Blev det som du tänkt dig?
Det blev bättre än jag tänkt mig! Jag hade aldrig kunnat drömma om att Dränkt skulle få så fin kritik, eller så mycket uppmärksamhet. Bara att få se den i hyllorna hos de stora bokhandlarna … En liten bok, skriven av en okänd debutant. Väldigt roligt. Särskilt som jag hade ett annat förlag från början (som lade ner hela sin verksamhet från en dag till en annan och lämnade mig och flera andra snopet hängande i luften med våra böcker), som inte alls hade samma ambitioner som mitt nuvarande förlag Stimpla.

Har du lärt dig några nyttiga läxor inför nästa bokrelease?
Den hårda vägen har jag lärt mig att ett förlagavtal inte nödvändigtvis betyder att din bok kommer att bli utgiven. Det kan hända mycket på vägen, och man ska vara väldigt noga med vad man skriver på. Den mjuka vägen har jag lärt mig att det kommer väldigt mycket roligt med att ha gett ut en bok. Som förfrågningar om mässor, workshops och annat spännande.

Nästa gång kommer jag att vara mer beredd på tiden det tar att ”ha” en bok. Det var inte helt lätt att hitta skrivtid förut, men nu är det svårare än någonsin. Och så har jag insett att målen hela tiden flyttas fram. Från att bli antagen till att få ge ut en bok, till bättre exponering i bokhandeln, kanske en topplista, passera ett visst antal sålda böcker, få ge ut en bok till … Det gäller att klappa sig på axeln för det man faktiskt lyckats med, innan man jagar vidare. Tjoho för mig, jag har baske mig både skrivit och gett ut en bok!

När jag skrev om din roman på min blogg hävdade jag att det just nu svämmar över av svenska sagoväsen i vår popkultur och litteratur, och var därför aningen skeptiskt inställd till Dränkt. Men jag ändrade snabbt åsikt efter att tagit del av din historia. När du skapade mytologin och varelserna för din bok hur gick du tillväga?
Det växte fram, ur en blandning av sådant jag redan hade i huvudet och nya saker jag läste, tog reda på och fantiserade ihop. Den klassiska bilden av Näcken som en yngling som spelar fiol i en fors var den första jag hade, men jag ville placera den i modern tid och smälta ihop den med andra bilder, och den förmodat ursprungliga betydelsen av ordet näck som jag snubblade över. Sen lånade jag en utseendedetalj från Bulgakovs Mästaren och Margarita, bara för att det är en bok jag gillar.

Och jag ville förklara de fantastiska inslagen med evolution, snarare än religion. Läste på om istid, landhöjning och så vidare. Av en slump såg jag en villa med tillhörande däckfirma till salu på Hemnet och började fantisera kring den. Och så där höll det på. Så småningom blev det inte Näcken som fick huvudrollen, utan Unn. Och slutet kom som en överraskning för både mig och henne, kan man säga. Det var ganska sent jag kom underfund med Näckens verkliga motiv.

dränkt_stimplaJag snappade upp vissa drag av uppfriskande feministisk propaganda, detta tillsammans med vardagsstressen som numera präglar våra liv. Två saker som speglar dagens samhälle och oss som personer. Hur mycket av Frida ser vi i Dränkts huvudperson Unn?
Det gläder mig. Både att du snappade upp det och att du fann det uppfriskande. Jag önskar att jag motionerade (och gick på krogen) så mycket som Unn. Men även om vi råkar bo i Segeltorp båda två så lever vi – tack och lov får man säga med tanke på vad Unn har varit med om och råkar ut för – helt olika liv. Det vi har gemensamt är att vi är lika irriterade på bristen på bussinformation i Fruängen, lika förtjusta i Blair Witch Project och vi kollar båda Facebook innan vi går upp på morgonen.

Jag sympatiserar med många av Unns åsikter, även om hon går ingång mycket hetsigare än jag och är mer uttalad och målinriktad. Och när jag var i Unns ålder jobbade jag också larvigt sent många kvällar, något som även många av mina tjejkompisar gjorde på sina respektive jobb, duktiga som vi var. Både jag och Unn är dessutom rätt bra på att fantisera ihop saker som kan tänkas dölja sig i mörkret …

Finns det en förhoppning om att återbesöka den svenska folktron i framtiden eller är du klar med det nu?
Gärna återbesök! Jag tycker det är roligt att vampyrer och zombies får konkurrens, och skönlitteratur kan vara ett sätt att bevara gamla sägner som annars glöms bort. Men ska jag skriva mer i den kategorin ska det vara för att rätt historia dyker upp. Jag vill inte krysta fram nåt och slänga in några tomtar bara för att det förväntas att det är så Dränkt ska följas upp. Då skriver jag hellre nåt annat.

Du skriver just nu på en bok för barn. Hur går det att byta skrivprojekt från läbbig skräckroman till (vad jag antar) inte fullt så läbbig barnbok?
Ha ha, den blir nog ganska läskig den med. Jag hittade just på en uppstoppad räv som är riktigt obehaglig. Och Drömfångaren som den handlar om är inte att leka med. Men ”total body count” blir definitivt lägre, och det blir mer humoristiskt (även om jag personligen tycker att det är en hel del humor i Dränkt också.) Det svåraste är att lägga sig på en bra nivå, så att det varken blir för avancerat eller för barnsligt. Jag har till exempel en känsla av att en barnbok ska vara något mindre gestaltad, och lite mer uttalad, för att inte bli för svårtillgänglig. Tanken är att den ska passa för barn mellan nio och tolv, men det är inte säkert att det blir så i slutändan.

Vad händer Efter barnboken? Har du fler romaner som ruvar i byrålådan eller skriver du på ett nytt manus i detta nu?
Jag har påbörjat och skrotat två vuxenmanus och halvt om halvt börjat skriva om ett gammalt manus från byrålådan utan att det tagit riktig fart. Men så, bara här om veckan, var jag på museum med barnen och såg någonting spännande. Det är för tidigt att säga, men jag har en bra känsla och det finns en chans att det är idén jag har gått och väntat på. Även den har viss anknytning till vatten. Jag blir faktiskt uppspelt bara av att nämna den här. Det måste väl vara ett bra tecken? Lagom till bokmässan i september kommer antologin I skuldens skugga ut på Litet förlag, till förmån för stiftelsen Min stora dag. Mitt bidrag utgår från en känd saga men vrider på skuldbegreppet. Vi är ett helt gäng som är med, och bland dragarnamnen finns stjärnor som Viveca Sten, Linda Olsson, Arne Dahl och Lars Wilderäng. Det är nästan så man blir mallig.

Fridas blogg Manuskt kan du läsa här.
Dränkt är utgiven av Stimpla Publishing.

”Man ska läsa BÅDE Ring och King”

Jag har bloggat om Johan Ring ett flertal gånger under de senaste månaderna. Det är ingen slump. Johan Ring framstår för mig mer och mer som Sveriges nästa stora skräckförfattare. Än så länge har det blivit ett gäng noveller och en kortroman. Nu tar han nästa steg. Romandebuten ”Fyra minuter” släpps den 29 april på Mix Förlag. Jag tog tillfället i akt och frågade ut Johan om saker som debuten, Stephen King och en potentiell filmatisering.

johan_ringVad handlar ”Fyra minuter” om?

Huvudpersonen i ”Fyra Minuter”, Veronica, har tillsammans med sin pojkvän flyttat från Stockholm tillbaka till hennes uppväxtort, det lilla småländska kustsamhället Dunvik. Anledningen är att sedan hennes mamma gått bort ett år tidigare, en händelse som Veronica hanterat ganska illa och en sorg som hon aldrig riktigt tagit itu med, har hon och hennes pappa haft en väldigt spänd relation. Veronica hoppas att de ska kunna hitta tillbaka till varandra nu när hon flyttat tillbaka hem.

En natt försvinner ett stort passagerarflygplan från såväl radar- som radiokontakt i himlen över Småland. Det är borta i fyra minuter. Sedan dyker det upp igen, för att omedelbart störta och krascha på en åker utanför Dunvik. Kraschen är våldsam, och ingen ombord överlever. Någon förklaring till olyckan tycks inte finnas. Men folk i den lilla byn börjar förändras. För Veronica ter sig förändringarna först bara som en del i en nedåtgående spiral, för byn och för henne själv. Först när våldet och skräcken exploderar mitt i den lantliga idyllen står det klart att något fruktansvärt hände under de fyra förlorade minuterna, och att någonting har följt med flygplanet ner…

Mix Förlag kallar dig Sveriges svar på Stephen King. Du har dessutom själv nämnt att du influeras av honom. Men varför ska vi läsa Ring och inte King? Finns det märkbara skillnader i hur du skriver?

King är helt klart en av mina favoriter, men samtidigt finns det saker hos honom som jag retar mig på. En av dem är att han ibland tycks jobba efter principen ”more is more” och låter texten svälla ut i en omfattning som helt enkelt inte känns befogad, och det är något jag försöker undvika. Ibland tjänar berättelsen på att inte varje liten detalj beskrivs utförligt.

Jag tror att vad som får många att dra paralleller mellan mig och King är att vi båda har en tendens att placera våra berättelser i en lantlig miljö, lite av ”det gamla landet”, och befolka dem med karaktärer som återfinns i den sortens miljö. Det är inget sökt eller konstruerat – jag växte upp i Småland, därför känns det naturligt för mig att placera mina berättelser där. Jag antar att det är samma sak för King, med hans Maine. Sen så tycker jag ju egentligen att man ska läsa BÅDE Ring och King. Annars går man miste om en massa bra.

denmorkaflackenKortromanen ”Den mörka fläcken” är till skillnad från dina noveller en mer jordnära historia, trots det är den vansinnigt obehaglig. Vad trivs du bäst med att gestalta i dina berättelser, övernaturligheter eller realism?

Det där var en knepig grej med ”Den Mörka Fläcken”, att den var tvungen att vara realistisk (den är en av tre fristående berättelser i samlingen ”Efter Stormen”, som alla är centrerade kring en fiktiv svensk kärnkraftskatastrof). Jag är ju van vid att ta till monster eller demoner när jag ska förklara vad vi slarvigt uttryckt kan kalla ”ondska”, men i ”Den Mörka Fläcken” var jag tvungen att gå ner på djupet i en vanlig mänsklig själ och försöka förklara ondskan från det perspektivet. Och jag upptäckte att det funkade riktigt bra! Så den boken var från början en lite läskig utmaning, men den gav mig insikten om att jag kan skriva ”monsterfritt” också. Med det sagt så var det dock en jobbig upplevelse, att gå så djupt in i en så obehaglig karaktär som min huvudperson i ”Den Mörka Fläcken”. Men jag tror att skrivandet måste vara så ibland.

Du säger dig älska skräckfilm. Låt oss anta att ”Fyra minuter” blir en braksuccé och att boken blir film, vilken eller vilka filmer bör den inspireras av, och vem skulle du helst se som regissör?

fyraminuteromslagHmmmm… Knepigt. När det gäller vilka filmer den bör inspireras av vill jag vara lite försiktig så att inte själva referenserna blir till spoilers för boken. Men låt oss bara säga att jag skulle önska att själva atmosfären i filmen skulle likna filmer som Night Of The Living Dead och The Thing (en slags kompromisslös ”skitighet”, samtidigt som de har ena benet fast förankrat i en B-filmstradition). När det gäller regissör måste jag svara David Cronenberg. Han är grym på att skildra komplexa mänskliga relationer, samtidigt som han är mästaren när det gäller groteska skräckinslag. Den mixen vore perfekt för ”Fyra Minuter – The Movie”.

Vad händer nu? Nya projekt på g?

Jag ska just till att börja skissa på nästa romanmanus, har en idé som jag tror kan bli riktigt, riktigt bra. Innan dess har jag också ett par novellprojekt på gång.

Johan Ring når du på hans hemsida, via Mix Förlag och just nu också på Debutantbloggen.

”Fyra minuter” går att boka på Bokus och Adlibris.