Den sista önskningen

Det måste vara aningen otacksamt när ett tv- och datorspel smäller högre än ens eget originalverk. Så känns det troligen för Andrzej Sapkowski. När de flesta hör titeln The Witcher så är det Projekt Reds hyllade rollspel som de associerar till. Det är likadant för mig men jag tänkte jag skulle bredda mina referensramar en aning inför Netflix-adaptionen och har nu läst igenom den första boken i serien Den sista önskningen. Fast begreppet ”serien” är inte helt rätt uttryckt. 

Kronologiskt är det här den första boken om häxkarlen (ja, så lyder faktiskt översättningen) men de första två böckerna är inte regelrätta romaner, snarare ett mischmasch av lösryckta berättelser från Geralts liv och mer av novellsamlingar. Det är först med den tredje boken som den fem böcker långa romansviten ”Saga of the Witcher” tar sin början. Lite krångligt det där och tyvärr finns det än så länge bara svenska översättningar av de två första böckerna. 

Jag är ändå lite förvånad över hur glad och bagatellartad boken känns emellanåt. Nästan lite buskis med personer som drattar på ändan, bröstvårtor som tittar fram under blusen och dråpliga situationer. Min känsla efter att ha spelat spelen var att det här är en mer mörk och ogästvänlig värld och att Geralt av Rivea är en riktig hårding som sällan gör misstag. I böckerna är han långt ifrån felfri och stundtals rent av oförsiktig i sina beslut. 

Inget fel med det egentligen och jag gillar ändå det här. Jag hade bara lite andra föreställningar. Det finns gott om magi, trollkarlar och mystiska varelser likt vilken fantasy-litteratur som helst. Det Sapkowski lyckas med är en mer jordnära ton och att blanda in folktro i mixen på ett intressant vis. Fokuset ligger främst på karaktärerna Geralt stöter på och deras berättelser och det är nästan alltid engagerande. Det är i likhet med spelen inte alltid heller så lätt att greppa vilka som är onda eller goda i dessa historier vilket gör det mer intressant.

Som en introduktion till Geralt och den här världen gör Den sista önskningen ett riktigt bra jobb. Jag är väldigt nyfiken på att ta mig an en mer omfattande ramberättelse om den monsterjagande häxkarlen i framtiden och förhoppningsvis lyckas den stundande Netflix-serien övertyga bokförlagen om att en svensk översättning av de senare böckerna verkligen behövs.

Cthulhu vaknar

H.P. Lovecrafts Cthulhu vaknar är en av den amerikanska skräcklitteraturens största klassiker. Historien är skriven i dokumentär stil med tre fristående berättarperspektiv som knyts samman av berättarjagets sökande efter en sanning som utmanar den mänskliga fattningsförmågan. Cthulhu själv, drömmande och väntande på botten av havet, har blivit en symbol för hela mytologi som Lovecraft skapade. En berättelse som utforskar vad som sker när det mänskliga sinnet konfronteras av kunskaper bortom verklighetens ramar.


Jag tror att Cthulhu vaknar är en perfekt inkörsport för personer som är nyfikna på H.P. Lovecrafts författarskap. Det kan mycket väl vara skräckgubbens mest ikoniska verk fylld med de ingredienser som gjort författaren så hyllad långt efter sin bortgång. Här finns allt från dyrkande sekter i träskmarken till ett gudalikt tentakelmonster slumrande djupt nere i havet representerat. Skräckmästaren använder sig av sina två vanligaste byggstenar, den ogreppbara kosmiska skräcken och det bräckliga mänskliga psyket.

Men i lika stor grad är det en nyversion som lär tilltala den redan frälste. Den franska konstnären François Barangers grandiosa illustrationer gör boken till ett perfekt samlarobjekt för oss som går igång på att få smycka bokhyllan med läckert ögongodis. Boken levereras i ett stort format, med tjocka glansiga sidor, proppad med vackra målningar hämtade ur berättelsen. Jag tycker verkligen Baranger lyfter historien med sina stämningshöjande bilder. Cthulhu vaknar är verkligen en bok som bör visas upp och ett absolut måste för den seriöse skräcksamlaren.

Titel: Cthulhu vaknar
Författare: H.P. Lovecraft
Illustratör: François Baranger
Genre: Skräck
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2018

Luna Olympia

Chris är en klon, skapad ur en fulländad genpool. Han sänds till federationens huvudstad, den enorma rymdstationen Tellus, för att arbeta inom politiken. På vägen träffar han Rebecca från Perth. Hon är prisjägaren som hela den undre världen fruktar. Nu har hon ställt in siktet på det farligaste villebrådet av dem alla, piratkungen Dawn. Men han kommer inte att ge sig utan strid, vilket passar Rebecca utmärkt. Hon vill döda honom med sina bara händer.

Snart är Chris indragen i en malström av intriger och tvingas kämpa, inte bara för sitt eget liv, utan för hela federationens framtid.

Luna Olympia är en science fiction med snabbkäftade prisjägare, svampknarkande smugglare, ilskna cyborgs och enorma explosioner.

– – –

“Lika delar Firefly och Metroid och precis så bra som det låter!”
– David Lundgren på OARYA.se

Mina förhoppningar på denna var orimligt stora efter att en av mina favoritbloggare lämnat ovanstående blurb. Jag som många andra är töntigt förtjust i tv-serien Firefly och för att inte tala om spelserien Metroid. Men jag tycker att Luna Olympia lyckas med konststycket att motsvara mina högt ställda förväntningar och visst finns det likheter med nyss nämnda varumärken.

Sidokaraktären Rebecca är Samus Aran personifierad, kanske är det främst illustratören Andreas Raningers förtjänst och tolkningen av Rebecca på omslaget. Men släktskapet stannar inte bara i karaktärens utseende, att hon dessutom är prisjägare och gärna går runt i en röd pansardräkt spär på det hela ytterligare. Hon är helt klart bokens mest intressanta karaktär, inte bara för att hon är en jävligt tuff antihjälte, utan lika mycket för hennes mystiska bakgrundshistoria.

Huvudpersonen och klonen Chris är kanske inte riktigt lika engagerande men det är mer Rebeccas fel än hans eget, hon är bara så mycket mer karismatisk. Jag är däremot nästan lika förtjust i Lothar som också han är en prisjägare, en mindre framgångsrik sådan än Rebecca, men deras relation utvecklar sig till något väldigt fängslande.

Luna Olympia är en ovanligt opretentiös bok. Det är stora explosioner, coola rymdskepp och maktgalna rymdpirater i fokus från första sidan. Aldrig att handlingen står och stampar, här är det fullt ös redan från början. Men jag tycker aldrig det blir fånigt. Världen är fascinerande och karaktärerna välskrivna. Allt har sin plats och är skickligt sammansatt. Ulrika Fjellborg har skapat ett fartfyllt, spännande och underhållande science fiction-äventyr som kan mäta sig med det mesta.

Sa jag att jag diggar Rebecca förresten?

Titel: Luna Olympia
Författare: Ulrika Fjellborg
Genre: Science fiction
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2018

Stockholmspesten

Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.

– – –

Det lilla förlaget Swedish Zombie fortsätter att leverera undergångshistorier till folket! Trojanerna av Lova Lovén från samma utgivare var en av 2016 års höjdpunkter och Sofia Albertssons Stockholmspesten håller fanan högt även detta år.

I Stockholmspesten får vi möta Elin, pojkvännen Martin, kompisen Annelie och brorsan Kenneth. Det hela börjar med att vattnet blir odrickbart, ständiga störningar i elnätet avlöser varandra och kollektivtrafiken slutar fungera. Men värst av allt är den mystiska smittan som angriper invånarna.

Albertsson hanterar sina karaktärer väl och bygger långsamt upp relationen dem emellan och hur de hanterar den rådande krisen när Stockholm sakta faller samman på olika håll. Som jag nämnde i intervjun med Sofia tidigare i veckan så förvånades jag över den något återhållsamma upptakten i berättelsen. Stockholms förfall sker i en beskedlig takt och jag blir förbryllad över att stadens befolkning tar det med sådan ro. Det här får till viss del sin förklaring senare i boken och jag ska tillägga att jag uppskattar hur författaren noggrant beskriver Elins och de övrigas förändrade vardag. Jag får en bra känsla för hur de anpassat sig till den rådande situationen vilket får det att bli mer skrämmande när skiten träffar fläkten på riktigt under bokens avslutande del.

Jag gillar också den surrealism som får ta plats emellanåt. Det finns delar i boken som verkligen spär på mystiken kring den underliga infektionen som drabbar människorna. Däremot får jag ingen riktig klarhet i hur allt ligger till. Jag både gillar och ogillar att några trådar i berättelsen inte riktigt binds samman. Å ena sidan är det skönt att få fantisera om hur allt hänger ihop på egen hand, å andra känns det som jag missat viktiga pusselbitar under resans gång.

Hur som helst. Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.

Titel: Stockholmspesten
Författare: Sofia Albertsson
Genre: Skräck, thriller
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Swedish Zombie

Mannen från enhet 5541

Universum är vid liv, och Organisationen är dess immunförsvar. Organisationens uppdrag är att hålla verkligheten intakt, att bevara mångfalden av livsformer och skydda Universumorganismen från intrång och angrepp, och i e-boksföljetongen Mannen från enhet 5541 får läsaren följa med agent Cessna – anställd vid Organisationens 5541:a enhet – på uppdrag. Nio surrealistiska äventyr väntar, berättelser i en rad olika genrer som bjuder läsaren på allt från rumtidsslukare, diamantögon, insektsgangsters och galna vetenskapsmän med psykotopografiska projektorhjälmar till dimhökar, tidstermiter, maskingudar, fingeravtrycksfejs, lovecraftianska styggelser och verklighetsvirus.

– – –

Det snackas alldeles för lite om Love Kölles novellföljetång Mannen från enhet 5541. Skärpning övriga bokbloggar!

Nu har det gått så långt att jag fått väcka min slumrande blogg till liv för att uppmärksamma er på att det här är nåt av de roligaste och mest skruvade som går att läsa just nu. Pulpig kiosklitteratur som hämtad från det ljuva sextiotalet i modern tappning. Berättelserna kan läsas fristående men jag rekommenderar att det hela avverkas i korrekt ordning. Dessutom är första delen ”Köttgranen kommer” helt gratis att ladda hem.

Novellerna pendlar mellan skräck, surrealism och pajig science fiction med glimten i ögat. Historien kretsar kring Isak Rahim, alias agent Cessna, som blir en del av en hemlig organisation, enkelt förklarat, en svensk version av Men in black. Och det är helt fantastiskt underhållande.

Love Kölle har på riktigt verkligen hittat formen med Mannen från enhet 5541. Det känns som en perfekt mix av det författaren skrivit innan. Jag har några delar kvar att läsa men kan redan nu verkligen slå ett slag för den här serien som inte bör gå någon som gillar vrickade äventyr förbi. Jag har aldrig läst något liknande av en svensk författare tidigare. Ge det här en ordentlig chans, lova mig det!

Titel: Mannen från enhet 5541
Författare: Love Kölle
Genre: Science fiction, skräck
Utgiven av: Sigill förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Sigill förlag

Tårpilens år

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

– – –

Fantasy-litteraturen har fått stå tillbaka till förmån för skräcken med några få undantag sedan mina tonår. Då slukades böcker från bland annat Terry Brooks, Tolkien, Robin Hobb och Robert Jordan med omättad aptit. Kanske blev det en överdos där och då med följd av ett sug som inte riktigt infunnit sig sedan dess. När jag nu återvänder till genren igen med Lupina Ojalas Tårpilens år känns det som ett kärt återseende.

Tårpilens år är till skillnad från mycket annat i genren en kompakt och fokuserad berättelse. Det finns en början och ett slut och jag är impad av hur mycket som klämts in på de 273 sidorna. Det är arketypisk fantasy med magiska inslag, en utvald hjälte, och en kamp mellan gott och ont i centrum.

Lupina Ojala skriver vackert och målar upp en intressant värld utan att involvera allt för många huvudpersoner eller platser. Det är en koncentrerad men väl uttänkt historia, utan stora fältslag, politiska intriger och annat som andra böcker i genren ofta inriktar sig på. Stundtals känns den mer som en klassisk saga med sina stillsamma partier och en vag ton av C.S. Lewis smyger sig på.

Jag gillar verkligen det här och personligen känns Tårpilens år som en perfekt inkörsport för att återigen berika mitt liv med lite fantasy. Lupina Ojala återuppfinner inte hjulet igen men Tårpilens år har en egen stil som ändå känns bekant och hemtam.

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Genre: Fantasy
Utgiven av: Catoblepas förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus, Adlibris

De kallar oss zombier

”Mina slavar, tänkte hon, och sedan: nej. Mina husdjur. Min köttboskap, lydigt på väg till sin fålla, medvetna om att de fruktar något eller någon, men inte om att jag är dödsängeln som tvingar delar av dem att färdas genom mina egna tarmar … Hon tänkte: jag ska äta era hjärnor. Hon tänkte: döden är mer levande än livet.”

– – –

KG Johansson är onekligen en av landets produktivaste fantastikförfattare. Karln spottar ur sig böcker och ger ut dem på nästan lika många olika förlag. Det är svårt att hålla koll på vart de landar och inom vilken genre. Som skräckentusiast försöker jag åtminstone plocka upp de mer läbbiga släppen. Senaste bokreleasen står det lilla Skövdeförlaget Pulpfic för och i vanlig ordning levererar KG Johansson en riktigt läsvärd historia.

De kallar oss zombier är en fräsch tolkning på zombieapokalypsen med Umeå som skådeplats och Kattis, med ett jobb inom Miljöpartiet, i huvudrollen. Det är just på Kattis som fokuset ligger och det är en närgången skildring av hur smittan påverkar hennes vardag. Till en början lever hon ett dubbelliv, ett som odöd mördarmaskin och det andra som ordinär kontorsråtta på Miljöpartiet. Sakta men säkert eskalerar zombiesmittan när Kattis nattaktiviteter genererar fler blodtörstiga bundsförvanter. Med hennes förvandling följer också en nytänd aptit på sex, en minst sagt ovanligt våldsam sådan.

KG Johanssons zombier är kanske inte helt regelrätta och utan att avslöja allt för mycket är de inte av den typen som vanligtvis kan ses på film, tv eller i böcker. Kattis och hennes likasinnade är kåta sexgalningar med ett beteende som snarare liknar ett rovdjurs och inte de traditionella hasande, trögtänkta varianterna som vanligtvis är mest förekommande inom populärkulturen.

De kallar oss zombier är en absurd, komisk och makaber historia. En erotisk splatterfest helt i min smak. En fin balansgång mellan äckel, snusk och substans. Tematiskt känns mycket igen men boken rymmer tillräckligt många udda inslag för att den ska kännas intressant och annorlunda. KG Johansson är för mig inte bara en av landets mest produktiva författare utan också en av de bästa med osedvanligt hög lägstanivå. Han skriver vackert och välformulerat men med ett enkelt lättläst språk. En författare som alltid är en fröjd att läsa.

Titel: De kallar oss zombier
Författare: KG Johansson
Genre: Skräck, erotik
Utgiven av: Pulpfic förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Pulpfic förlag

Zonen vi ärvde

Zonen vi ärvde är en novellsamling som tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Författarkollektivet Fruktan demolerade Sveriges huvudstad i novellsamlingen Stockholms undergång. Inspirerade av det prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll har de skapat Zonen vi ärvde där de utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.

– – –

Även om Zonen vi ärvde på pappret känns som en fortsättning på Stockholms undergång är riktlinjerna den här gången hämtade från rollspelet Mutant: År noll. En inramning som gamla rollspelsrävar givetvis är bekanta med. Inför läsningen klurade jag på om det skulle hålla tillbaka författarnas kreativitet. Skulle novellerna gjorts sig bättre om de fått fritt spelrum? En annan farhåga var om upplägget redan skapat en viss mättnadskänsla hos mig. Efter Anders Fagers hyggligt färska samling berättelser i Kaknäs sista band tog det emot lite att kasta mig in i den här världen igen.

Alla grubblerier skulle såklart visa sig vara obefogade. Ärligt talat, vem kan tacka nej till fler välskrivna postapokalyptiska historier? Den här subgenren blir givetvis aldrig tråkig. Jag är och kommer förmodligen förbli en sucker för efter katastrofen-scenarion.

Det är härligt att återbekanta mig med Fruktan-gänget igen. Med tanke på att deras senaste novellsamling Stockholms undergång handlade om hur den svenska huvudstaden drabbades av ett flertal apokalyptiska händelser är det inte mer än rätt att de faktiskt berättar hur det gick sen. Det tar bara ett par sidor innan jag är helt uppslukad av Mutant-världen och Fruktan-kollektivet gör sitt yttersta för att känslan ska bli varaktig.

Det finns berättelser som sticker ut men överlag är nivån hög samlingen igenom. Tidigare favoriter som Boel Bermann, Eira A Ekre och Markus Sköld levererar i vanlig ordning men med Zonen vi ärvde blir jag extra fängslad av Fredrik Stenneks bidrag där Det perfekta ögat och Gräsbitare är två av bokens starkaste noveller. Gräsbitare är absurd och vansinnigt underhållande med sitt otippade golftema medan Det perfekta ögat är en känslosam och mörk historia. Bland all misär och tragedi finns det en svart humor i dessa bidrag som jag verkligen uppskattar. Stennek är en författare jag hoppas få läsa mer av framöver.

Trots att författarnas bidrag är många känns inte Zonen vi ärvde taggig eller spretig. Återkommande inslag och begrepp som arken, rubbitar och röta återkommer med jämna mellanrum. Även om det rör sig om separata historier så finns det en samhörighet dem emellan. Zonen vi ärvde är en mycket jämn och läsvärd novellsamling med en premiss som jag aldrig kan få nog av.

Titel: Zonen vi ärvde
Författare: Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld, Fredrik Stennek, Joel Arvidsson, Olle Söderström, Niclas Karlsson
Genre: Postapokalyps, novellsamling
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris, Bokus

Avgrund

Den hyllade och prisbelönade eko-thrillern Avgrund är ett fenomen. Nu på svenska för första gången och snart som storfilmen Annihilation med Natalie Portman och Oscar Isaacs i rollerna, regisserad av Alex Garland (Ex Machina).

Område X har varit avskuret från resten av kontinenten i årtionden. Naturen har återerövrat de sista resterna av mänsklig civilisation. Den första expeditionen återvände med rapporter om ett vackert Edenlikt landskap. Den andra expeditionen slutade med massjälvmord. Den tredje expeditionen gick under i ett regn av kulor när dess deltagare vände sig mot varandra. Deltagarna i den elfte expeditionen återvände som skuggor av sina forna jag. Inom veckor var alla döda i cancer. I Avgrund följer vi den tolfte expeditionen.

– – –

Faktum är att jag läste denna redan i fjol, då med den ursprungliga titeln Annihilation på originalspråket engelska. I samband med att filmatiseringen går upp på bio i staterna, medan vi här i Sverige får nöja oss med att se den på Netflix, publicerar Fria Ligan boken på svenska under namnet Avgrund. Bra tajming minst sagt.

Avgrund är i grund och botten en rätt traditionell berättelse där forskare kastas in på en okänd plats för att studera och kartlägga ett mystiskt område. Spoiler: Självklart går allt åt skogen. Igen. I det här tolfte försöket följer vi en ej namngiven biolog och ytterligare ett gäng anonyma specialister inom olika områden som ska utforska ”Område X”.

Den som väntar sig spektakulär sc-fi-action har inget att hämta här. Avgrund är en stillsam, långsam och stundtals filosofisk roman. Biologen är en till synes kall, okänslig karaktär. Rent av osympatisk. Men ju längre in i boken jag kommer så återfinns en förståelse för henne när återblickar varvas med nutid och ger klarhet i vem hon är och varför hon handlar som hon gör. Hennes fascination för platsen och ointresse för den övriga gruppen känns greppbar när trådar från hennes förflutna långsamt knyts samman.

Det här är en surrealistisk, intelligent och ovanligt lågmäld bok. Obehaglig emellanåt och fantastiskt spännande när den märkliga platsen beskrivs. Tornet, de besynnerliga varelserna och det abstrakta ekosystemet. Det finns mycket att bli förundrad över.

Det här är ingenting för den som letar enkla svar och förklaringar. Jag tycker det är en del av Avgrunds storhet. VanderMeer väcker en del intressanta frågeställningar och tankegångar. Jag är lika förbryllad som hänförd efter att läst ut boken för andra gången. Det tyder på en riktigt bra läsupplevelse enligt min mening.

Titel: Avgrund
Författare: Jeff VanderMeer
Genre: Skräck, science fiction
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Bokus, Adlibris, Fria Ligan

Passagen

Året är 1997. En tonåring är på rymmen genom ett dystopiskt USA tillsammans med en liten gul robot. Längs vägarna reser sig vraken efter enorma krigsdrönare tillsammans med skräpet från ett högteknologiskt konsumtionssamhälle i förfall. Medan de närmar sig kusten faller världen samman i allt snabbare takt, som om civilisationens ihåliga kärna till slut kollapsat bortom horisonten.

I Passagen riktar Simon Stålenhag sin unika blick mot Amerika.

– – –

Simon Stålenhags fantastiska illustrationer har sedan några år tillbaka flitigt cirkulerat på olika popkulturella sajter på nätet. Något jag själv lyriskt uppmärksammade i samband med att Stålenhags första släpp Ur varselklotet var på tapeten 2013. Men i sin tredje bok har fokuset förflyttats från den hemtama svenska miljön till ett alternativt Amerika på 90-talet.

Och jösses. Bilderna är verkligen makalöst vackra. Haktappande läckra. Stålenhag skapar bildkompositioner som andas mörker och vemod. Människor har förpassat sina liv till fjärrskärmar och är anslutna till gigantiska robotar som drar omkring på dem i ett koppel av kablar på gatorna. Teckningarna är suggestiva och genomsyras av en obehaglig stämning. Vardaglig realism blandas med högteknologiska science fiction-skapelser.

Konstverken ackompanjeras av korta texter som berättar om tonåringen Michelle som är en av få som fortfarande lever i verkligheten utanför skärmarna. Tillsammans med en gul robot tar de sig fram på vägarna i ett dystopiskt USA.

Målet med resan verkar på förhand diffus men förklaringen klarnar i slutet av boken. Passagen är i mångt och mycket uppbyggd som en traditionell roadmovie men med små återblickar till Michelles barndom och uppväxt. Det är en gripande och sorglig berättelse när mänskligheten sakta tappar all kontakt med omvärlden. Simon Stålenhag är riktigt vass på att långsamt låta världen och intrigen växa fram gestaltat med korta fragment och ledtrådar till vad som har hänt.

Det här är en briljant bok på många plan. Inte bara för att den är förbannat snygg att använda som inredning i bokhyllan eller vart som helst i hemmet. Utan för att den faktiskt tillgodoser så många behov. Illustrationerna är såklart vansinnigt tjusiga och historien om Michelle och mänsklighetens kollaps är lika delar fängslande som rörande. Men här finns dessutom underliggande teman som berör människors passivitet och samhällets konsumtionshets. En unik, vacker och skickligt sammansatt bok vars helhet är ett lika stort konstverk som konstverken den innehåller.

Titel: Passagen
Författare och illustratör: Simon Stålenhag
Genre: Konstbok, dystopi
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Fria Ligan, Adlibris, Bokus