Ett gäng populärkulturella reflektioner för 2022

Long time no seen. Blogg eller inte blogg. Det har lutat åt det senare en längre tid men jag är inte redo att ge upp min plats på nätet riktigt än. Det är skönt att ha ett forum för mina nörderier när andan faller på, även om mina lösryckta tankar förmodligen inte når ut på samma sätt som innan. Här kommer ett litet uppsamlingsheat av reflektioner och snabba omdömen jag gjort under året hittills.

2022 är än så länge fantasyns år. Jag har bland annat satt tänderna i den sista boken i The Witcher-serien, en serie som jag tycker växte på mig bok för bok. Det är nåt visst med monsterjägaren Geralt och spelmannen Dandelion (eller Riddarsporre som han kallas i den svenska översättningen). Nu ser jag fram emot den tredje säsongen av Netflix-serien, säsong två var klart vassare än den första enligt min mening. Finns fortfarande mycket göttigt att ösa ur från böckerna kommande säsonger.

Och på tal om fantasy på tv, The House of the Dragon inledde starkt, snacka om snygg tv-serie! Vi får se vart det tar vägen men jag gillade det mesta med pilotavsnittet. Tung stämning, bra casting och en intressant intrigfylld premiss. Finns potential att bli hur bra som helst detta. Kan Maktens ringar, Amazons svindyra Sagan om ringen-serie ens hävda sig mot detta? Redan nästa vecka har vi svaret. De första reaktionerna under pressvisningen lovar gott även om medierna oftast är en gnutta överentusiastiska i sina tidiga omdömen.

Sträckglodde dessutom igenom The Sandman förra veckan. Gillade skarpt! Oväntat bra filmatisering av serietidningen. De första fem avsnitten var starkast och jag tror den funkat ännu bättre om man hackat upp säsongen i två delar och släppt som miniserie. Det blev lite spretigt när den andra halvan helt bytte spår.

Jag har läst en del böcker också utöver Felet med Eden som jag redan bloggat om. Årets största läsupplevelse är ändå Grim av Sara Bergmark Elfgren. Riktigt stark bok som rekommenderas varmt! John Ajvide Lindqvists senaste, Verkligheten, har sina stunder men är inte en av hans bättre. Pestkung av Mikael Strömberg är en härligt udda sak där författaren själv spelar huvudpersonen. Riddaren av de sju konungarikena av George R.R. Martin är också den värd att kolla upp. En väldigt charmig fantasyberättelse om en häckriddare som slår följe med en väpnarprins.

Kommande veckor kommer jag ägna framför dumburken på kvällarna när sensommarmörkret tränger sig på med bland annat She-Hulk, Andor, House of The Dragon och Maktens ringar. Jag har dessutom ett par avsnitt kvar av superba Better Call Saul att ta mig igenom. Det kommer bli fint som snus.

Sagan om drakens återkomst: Farornas väg

Sådär. Första boken, Farornas väg, i Robert Jordans mastiga följetång The Wheel of Time, eller Sagan om drakens återkomst som den kallas i Sverige, är utläst. I ärlighetens namn innehåller den ungefär allt jag tänkte mig. Alla klassiska fantasytroper finns med här.

Boken handlar om Rand, en ung fåraherde som är tvungen att fly tillsammans med sina jämnåriga vänner Mat, Elayne och Perrin, när deras hemby attackeras av ondskefulla varelser. Med på flykten från hembyn har de magikern Moiraine och hennes Väktare Lan, men också ”lekaren” Tom. Rand och hans vänner sägs vara utvalda och ett hot mot ”Den svarte” som därför sänder sina monstruösa hantlangare efter dem. Visst känns det igen?

Ja, The Wheel of Time är till en början väldigt klassisk Sagan om ringen-fantasy. Ett gäng utvalda unga hjältar som ger sig ut på en farlig resa för att bekämpa ondskan. Det sägs att de senare böckerna i serien frångår mallen av en reseskildring med mer tonvikt på politiska intriger och krig några böcker in. De svenska utgåvorna skiljer sig dessutom en hel del åt eftersom de är uppdelade i fler delar. Farornas väg utgör egentligen bara halva den första boken i serien The Eye of the World. Det här gäller samtliga utgivningar så med sina 22 delar (de sista tre böckerna finns inte översatta till svenska) har jag att göra ett tag framöver.

Jag kommer fortsätta ta mig an The Wheel of Time, det är trots den klichéartade tonen en spännande och välskriven berättelse än så länge. Sedan är jag ruggigt nyfiken på hur tv-serien kommer att anamma förlagan vilket ändå varit den största drivkraften till att ta sig an bokserien för egen del. Redan på fredag är det dags att få reda på om den är något att ha när Amazon Prime Video publicerar de tre första avsnitten. Jag hoppas verkligen att det inte är en ny The Shannara Chronicles, för det var verkligen ingen höjdare, utan något mer kvalitativt än så.

Marvel får smisk på sin egen hemmaplan

Mina förhoppningar på både Wandavision och The Falcon and the Winter Soldier var kanske inte skyhöga men jag räknade kallt med att det skulle bli solida tv-serier. Ingen av dem är någon smärre katastrof men inte heller så vassa att jag trillade av stolen. Falken och Vintertjommen är ändå helt okej men det kändes aldrig som att den riktigt lyfte. Bäst var John Walker som den nya och tragiskt misslyckade versionen av Captain America. Huvudkaraktärerna fördjupades aldrig riktigt som jag önskade och handlingen kändes inte heller den speciellt engagerande.

Wandavision förvandlades snabbt till ett stort antiklimax när den klev ut ur den innovativa men smått tradiga sitcommallen. Den mystik som målades upp i de första avsnitten byttes ut mot framstressad korkad superhjälteaction. Som sagt inget haveri men det kunde blivit så mycket bättre med alla miljoner som plöjdes ner i dessa produktioner.

Då är det roligare att zappa över från Disney+ till Prime Video och Netflix egna superhjältesatsningar. Amazons streamingtjänst kan redan stoltsera med suveräna The Boys och släppte nyligen Invincible, en animerad fullträff med serietidningsförlaga signerad The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Våldsam som attan och rejält spännande. Jag njöt av varenda sekund och jag hoppas verkligen nya säsonger redan fått grönt ljus. En serie med ett rejält knippe självdistans och stort hjärta.

Jupiter’s Legacy har sina svackor men de djupa dalarna vägs upp av höga berg i storleksordningen Mount Everest. Mycket är så klassiskt trikåklätt fjanteri att det blir töntigt. Själv är jag rätt töntig så jag har inga som helst problem med det. Berättelsen är uppbruten i två olika tidslinjer. I den ena får vi följa hur de första superhjältarna kom till och i den andra hur de åldrade hjältarna snart ska bytas ut mot sina barn. Ett berättargrepp som gör sig riktigt bra i det här fallet. Det finns verkligen mycket att tycka om med Jupiter’s Legacy även om den verkar vara en vattendelare bland kritiker. Jag gillade den skarpt i vilket fall med flera riktigt minnesvärda scener som verkligen lyckades fängsla mig.

Nu sätter jag min tilltro till att Disney+ hostar upp sig lite när serien med allas vår favoritskurk Loki får premiär i juni. I ärlighetens namn finns det större potential då karaktären är klart mer intressant den här gången. Men vi får väl se.

Carnival Row

I ärlighetens namn hade jag inga större förhoppningar på Amazon Primes påkostade fantasyserie. Trailern fick mig att tänka på Twilight-doftande tonårstrams med fokus på romantiskt alvsex och en barbröstad Legolas. Men tji fick jag. Carnival Row är nämligen en fröjd för ögat med påkostade kulisser, tjusiga specialeffekter och skådisar av högsta klass. Till och med den vanligtvis så träige Orlando Bloom lyckas överträffa sig själv i huvudrollen som hård snut, minst sagt oväntat! 

Carnival Row är nämligen något så anmärkningsvärt som en viktoriansk urban fantasy som lånar inslag från den gulliga sagovärlden Narnia, till viss del det propra Downtown Abbey, men framförallt den mer skitiga stilen från valfri steampunkig 1800-talskuliss. Den fiktiva staden Carnival Row är en plats där unkna värderingar, främlingsfientlighet och rövig människosyn står i centrum. Här är det dock inte de vanliga flyktingarna och invandrarna som behandlas som skit, utan istället raser som älvor och satyrer (såna där figurer som är en korsning mellan människa och bock du vet) som får sin skopa av rasismsleven. 

Serien är proppad med intryck. Här samsas en mystisk deckargåta, oväntade romanser och samhällskritik i en salig röra och jag gillar det skarpt. Det är dessutom överraskande mörkt och våldsamt. 

De åtta avsnitten räcker däremot inte riktigt till för att ge den maffiga berättelsen den tid den förtjänar att verkligen utvecklas till en storslagen historia. Ett par avsnitt till hade inte skadat för att utveckla karaktärer och story. Men en riktigt bra debutsäsong är det trots allt och serien har potential till att bli ännu bättre framöver. Förhoppningsvis kan en mer välfylld säsong två råda bot på detta.

https://www.youtube.com/watch?v=369LHB9N-Ro

Se serien på Prime Video omedelbums!