Daredevil tillbaka i gammal god form men kanske för sista gången?

Återigen har jag bingat en hel säsong av Daredevil på två dagar. Tre sittningar blev det och drygt 12 timmar i soffan. Vad jag tycker? Daredevil spelar i en helt egen division i jämförelse med sina övriga Defenders-kollegor.

Läs också gärna mina tankar om säsong ett och två av Daredevil.

Varning för en del mindre spoilers! Läs vidare på egen risk om du ännu inte sett säsong tre.

Som uppladdning inför säsong tre såg jag om säsong två och The Defenders. De första två tredjedelarna av säsong två är fortfarande riktigt vass superhjälte-tv medan den sista tredjedelen och allt som dykt upp därefter inte alls hållit samma kvalité. Jag skyller mycket av detta på ninjerierna och den fåniga skurkorganisationen The Hand. Efter att de introduceras tappade jag en stund hoppet för Netflix Marvelsamarbete. Defenders är nästintill ett haveri med få ljusglimtar, Iron Fist likaså. Den andra säsongen av Luke Cage är bara okej och Jessica Jones comeback kom aldrig i närheten av den första säsongen. Det enda undantaget är The Punishers egna serie som jag tycker är helt lysande.

Men med säsong tre av Daredevil bryts den negativa trenden. Nu när The Hand och allt övernaturligt dravel återigen ersatts av Vincent D’Onofrios skräckinjagande tolkning av Wilson Fisk är allt som det ska vara igen. En mer jordnära och realistisk tolkning av Hell’s Kitchen och en skurk som känns som ett hot på riktigt. Charlie Cox gör sin bästa prestation som en trasig och plågad Matt Murdock hittills och Deborah Ann Wool briljerar som Karen Page, där avsnittet om hennes bakgrund är ett av de bästa under hela säsongen. Nykomlingarna Syster Maggie, Dex och Ray spelar alla stora och bidragande roller till seriens handling.

Det har varit en del snack om Bullseye inför säsongen och den här tolkningen av karaktären skiljer sig en del från serieförlagan men jag tycker verkligen den fungerar. FBI-agenten Poindexter som sakta men säkert förvandlas till den psykopat han innerst inne är med hjälp av Kingpins manipulativa handlingar, är en snygg ursprungshistoria som känns trovärdig. Striderna med Bullseye, är också nervpirrande och coolt utformade. Precis som i serietidningen är Bullseye vansinnigt skicklig på att nyttja föremål som kastvapen oavsett om det rör sig om en häftapparat eller en glasskärva. Allt som Bullseye kan komma över blir till ett dödligt vapen i hans händer.

Och på tal om fightingscenerna. På den punkten har alltid Daredevil trumfat sina övriga Defenders-partners men den här gången känns det som att de är ännu bättre koreograferade och brutalare än tidigare. Det långa fängelseslagsmålet i avsnitt fyra är verkligen helt fenomenalt och jag vågar påstå att det är minst lika bra som korridorscenen från säsong ett. Jag kom på mig själv med att sitta på helspänn under den 11 minuter långa tagningen. Japp, det är tydligen bara filmat i en tagning. Så läckert och gastkramande!

Det här är det bästa Marvel och Netflix spottat ur sig hittills. Säsong tre av Daredevil är mer fokuserad, bättre balanserad och innehåller snyggare actionsekvenser än någonsin tidigare. Frågan jag ställer mig är vart det tar vägen nu? Med Iron Fist och Luke Cage nedlagda så blir jag inte förvånad om Daredevil står näst på tur.

Vi har fått det vi kräver med karaktärer som Kingpin, Bullseye, The Owl, Elektra, Punisher, The Gladiator, The Hand och några till. Ärligt talat så finns det inte så mycket att gräva i ur karaktärsgalleriet som vi inte redan har sett. Jag tackar såklart inte nej till en säsong där Poindexter på riktigt förvandlas till den fullfjädrade mordiska galningen Bullseye men samtidigt vet jag inte hur många gånger man kan spela kortet med en nedbruten Matt Murdock som tar sig an sina egna inre demoner. Det börjar kännas som ett tjatigt berättargrepp men jag blir gärna motbevisad.

På ett sätt känns detta som ett riktigt värdigt avslut om serien skulle läggas ned här och nu. Då gör den det verkligen med flaggan i topp.

Final Space blandar sjuk humor med mörker

Den här har varit efterlängtad från min sida. Såg på förhand fram emot ett substitut för Rick & Morty (som haft en lång paus) och nedlagda Futurama. Nu visade sig inte Final Space vara riktigt så lättsam som nyss nämnda serier men på flera sätt minst lika bra. Det jag framför allt gillar med Final Space är att handlingen känns mer sammanhållen. Det läggs fokus på karaktärer och deras utveckling och avsnitten hakar i varandra som gjorda för sträcktittande.

Huvudpersonen Gary är ett riktigt klantarsle och det mesta han tar sig för går åt pipan. När serien startar avtjänar han ett fängelsestraff ensam, utöver ett gäng störiga robotar, ombord på ett rymdskepp för att ha råkat spränga en restaurang i bitar. Men hans öde tar en ny vändning när han träffar den gröna utomjordingen Mooncake som visar sig vara nåt helt annat än en söt liten svävande boll. När han sedan dessutom får sällskap av Avocato, en kattlik prisjägare, uppdagas ett hot som kommer att drabba hela universum.

Final Space är kanske ingen skrattfest men tar igen det med en spännande handling och lömska cliffhangers i slutet på varje avsnitt som gör det svårt att sluta titta. Det är klassisk rymdopera med en intrig och berättarstruktur som känns igen. Serien överraskar dock en bit in i säsongen och blir oväntat allvarlig och mörk framåt slutet. Något som jag verkligen tycker om tillsammans med den stundtals morbida sjuka humorn. Helt klart en ny favorit bland animerade science fiction-serier och jag ser verkligen fram emot nästa säsong.

Serien finns på Netflix.

Farväl Penny Dreadful

eva-green-as-vanessa-ives

Jag hade i ärlighetens namn ingen aning om att Penny Dreadfuls tredje säsong skulle bli den sista, så avslöjandet kom lite som en chock när jag snappade upp nyheten i samband med att det avslutande avsnittet släpptes. Dålig stil att inte förbereda mig och alla serieälskare med svaga nerver på ett bättre sätt!

Det är svårt att sammanfatta en serie som blandat så friskt som Penny Dreadful. En del enstaka avsnitt har varit bländande mästerverk medan serieskaparna hade svårt att få ihop alla lösa trådar i slutändan. Serien som helhet kändes spretig och slutet var inte helt hundra. Flera meningslösa sidospår kunde gott kapats bort. En serie som egentligen aldrig var dålig men ibland allt för ofokuserad.

Men jag är ändå nöjd. Det sista avsnittet var storslaget, gripande och makalöst vackert. Det märks att serien är påkostad. Eller är det bara så att det folket bakom är ovanligt hantverksskickliga? Hur som helst, få serier kan mäta sig med Penny Dreadfuls läckra ton och dundersnygga viktorianska utseende.

Men yta är inte allt. Det finns mer än så att älska serien för. De udda karaktärerna till exempel, med Vanessa Ives i spetsen. Jösses, vilken klockren skapelse. Eva Green är stundtals fenomenalt bra som denna mystiska, men framför allt, lidande karaktär.

Sen har vi det intressanta upplägget med klassiska figurer i ett helt nytt sammanhang – en skruvad variant på The League of Extraordinary Gentlemen. Frankenstein, varulvar, häxor, Dr. Jekyl, Dracula, Dorian Gray med flera. Det blev aldrig pajigt trots det stora antalet karaktärer som skulle samsas i bildrutan. Imponerande när man tänker efter faktiskt.

Så farväl och tack Penny Dreadful för den här tiden. Få tv-skapelser har fått mig så hänförd de senaste åren. Fängslande ögonblick som Vanessa Ives backstory med häxan i säsong två och hennes galenskap samt lobotomeringen från säsong ett glömmer jag inte i första taget. Där och då var det briljant tv-magi.

Demoniska barn och exorcism i tv-serien Outcast

Läskig unge.
Läskig unge.

Är det bara jag eller har inte Outcast befunnit sig lite oförtjänt mycket under radarn? Vi snackar trots allt The Walking Dead-skaparens efterföljare. Det borde tjoas och hajpas överallt på nätet. Nåväl, det kanske är jag som hänger på fel ställen.

Den första scenen är nog det bästa med hela pilotavsnittet. Här sparas det inte på blod och snusk. Creepy kids går alltid hem i min stuga och det är precis så serien inleder. En unge har blivit besatt av demoner och agerar därför heltossigt. Leviterar, misstar sina fingrar för salta pinnar och har sig. Till undsättning kommer stadens präst och seriens, vad det verkar, protagonist, Kyle Barnes. En skabbig enstöring som hemsöks av hemskheter från sitt förflutna. Klassisk antihjältetyp med andra ord.

Om jag kan dra några slutsatser av det här avsnittet handlar tv-serien om exorcism, ondska och en utvald huvudperson. På pappret låter det onekligen förutsägbart, men jag tycker det funkar skapligt. Till och med rätt bra. Hur tv-serien står sig mot Robert Kirkmans serietidningsförlaga har jag ingen aning om men det känns som den klarar av att stå på egna ben.

Jag tycker inte riktigt avsnittet når upp till TWD:s nivå, men den tv-piloten var å andra sidan enastående bra. Jag är nyfiken på att se vart det tar vägen och tänker ge serien ett par avsnitt till innan jag avgör om det är måste-tv eller inte. Piloten kändes stabil och jag är förtjust i temat med besatthet och övernaturligheter.

För övrigt! En eloge till den svenska tv-kanalen Fox som visar hela det första avsnittet gratis på sin Facebook-sida. Faktum är att serien inte har premiär förrän den sjätte juni. Exklusivt och lockande såklart! Det är inte bara ett smart pr-trick utan ett i mitt tycke välkommet tilltag som jag hoppas fler tv-kanaler apar efter. En win-win-situation för både tv-kanal och tittare.

Mer mörker i nya Daredevil

daredevil-season-2-punisher-elektra

Efter två dagars intensivt sträcktittande och ytterligare en dag för att smälta det hela är det dags att avlägga rapport. Den första säsongen var en origin story, både för Matt Murdock och Wilson Fisk, så med det avverkat fokuserar den här säsongen på att väcka liv i två av de mest älskade karaktärerna från Daredevils värld, The Punisher och Elektra, men introducerar också ett nytt hot i Hell’s Kitchen – den mystiska ninjaklanen The Hand.

Detta kommer knappast som en överraskning om man sett de trailers och förhandsinformation som fullkomligen svämmat över på nördsajter de senaste veckorna. Netflix och Marvel har marknadsfört skiten ur detta faktum. Lite synd tycker jag. Som stor Daredevil-nörd hade jag svårt att hålla mig borta från denna explosion av fakta om den nya säsongen. Jag hade gärna varit mer ovetande och med mindre kött på benen hade jag förmodligen uppskattat det hela ännu mer.

Men faktum kvarstår. Den andra säsongen av Daredevil är en våt tonårsdröm som går i uppfyllelse. Att få se superhjältefavoriten från sin barndom i ytterligare tretton välproducerade avsnitt ackompanjerad av två ikoniska, och nästintill lika kära karaktärer, har fått mitt nördhjärta att explodera av ren och skär lycka. Nostalgi overload!

Men med det sagt är inte den nya säsongen lika tajt och fokuserad som den första. Jag såg om säsong ett veckan innan och den här gången gillade jag den ännu mer än senast. Samtidigt är den här andra säsongen klart mer underhållande. Låt mig vidareutveckla.

Fightingen är mer spektakulär, handlingen tar fler vändningar än senast och som sagt, de nya antihjältarnas introduktion är guld. Jon Bernthal är helt magisk som Frank Castle och Elodie Yung sätter sin roll som Elektra klockrent. Och paradoxalt nog är det kanske just det som skaver en aning.

Resterande delen av texten innehåller spoilers. Fortsätt läs på egen risk eller se klart innan du fortsätter.
Fortsätt läsa ”Mer mörker i nya Daredevil”

Våghalsen snart tillbaka

Igår damp trailern för säsong två av Daredevil ner och det ser väldigt lovande ut. Det verkar vara en säsong som behandlar moral och gråzoner. Matt tampades en del med sina inre demoner i den förra säsongen och samma dilemman verkar återkomma i större grad när Frank Castle, mer känd som ”The Punisher” dyker upp i Hells Kitchen.

I den här första trailern får den nya karaktären fullt fokus och det ska bli oerhört intressant att se på vilket sätt han kommer framställas. I serierna är han en antihjälte men här verkar han snarare anta rollen som säsongens skurk. Vi får se. Det här var det jag snappade upp från den nya trailern.


daredevilpunisher

Jon Bernthals version av Frank Castle ser superintressant ut. I ett försök att hämnas sin familj är han ute efter att ha ihjäl allt i sin väg. Den råa tonen från säsong ett verkar intakt.

daredevilromans

Om man läst serierna vet man också om att det här skulle hända förr eller senare. Matt och Karen blir ett par. Jag är nyfiken på om de låter Karen bli lika rubbad som i serietidningen. Vågar de gå så långt?

daredevilsprucken

Daredevils nylle verkar rätt tillskrynklat här. Är det Punisher som gått hårt åt masken?

daredevilnymask

Nyllets omilda behandling verkar ha gett Daredevil en bra anledning till att uppgradera masken med en mer klassisk röd variant. Vill se mer av den innan jag säger bu eller bä men visst ser den lite bättre ut än den rätt kantiga hjälmlika svart-röda?

daredevilpunisherfajt

Punisher får in en rejäl tjottablängare på Daredevil. Föga oväntat blir det en fajt mellan de två, men vem vinner?

daredevilelektra

Avslutningsvis dyker Elektra upp som gumman i lådan. Undrar vilken roll hon kommer spela i serien?

daredevilfortsattning

Ny trailer 25:e februari. Fokus på Elektra denna gång?

Säsong två av Daredevil har premiär 18:e mars på Netflix. Här nedan kan du se trailern i sin helhet.

Efterlängtad fantasy i tv-rutan

ShannaraChronicles1

Jag är övertygad om att många, rent av de flesta, kommer rynka på näsan åt det här. The Shannara Chronicles är såpopera med ovanligt mycket glittrande effekter. Det inledande dubbelavsnittet bjuder på demoner, magi och trollkarlar i överflöd. Det är mer Sagan om ringen möter Legend of the Seeker än Game of Thrones. Så den som väntar sig ett nytt Game of Thrones lär bli rejält besviken. Men lugn, den är bättre än Legend of the Seeker, jag lovar.

Det syns att produktionsvärdet är högt, serien ser förbaskat bra ut med läckra miljöer och oväntat välgjord cgi. Skådisarna är av varierad kvalité men överlag presterar merparten stabilt. Några kända ansikten som John Rhys-Davies som alv-kung och Manu Bennet som magiutövande druid dyker till exempel upp.

The Shannara Chronicles är som om Ungdomskanalen The CW (som ligger bakom Supernatural, Arrow och The Flash med flera) skulle få för sig att göra en fantasyserie men med en större säck pengar till sitt förfogande än de är vana vid. Lite paradoxalt nog är det MTV som står bakom satsningen, den forna musikkanalen som numera är synonym med skräpig reality-tv. Med sin fantasyproduktion vill man erbjuda något nytt, en tv-serie som ska tilltala en bred målgrupp, båda gamla och unga, det märks. Den växlar ständigt i ton från skitig och rå, till tramsig och ungdomligt naiv.

För egen del är jag redan jävligt hooked! Gött med lite klassisk fantasy på tv som känns påkostad och välgjord. Ärkeskurken i form av en creepy demondruid är skräckinjagande som få och är bara han anledning nog till att kolla vidare. Jag hoppas bara inte hela budgeten spenderades på det imponerande pilotavsnittet.

Mörkret omger Jessica Jones

Två dagar tog det för mig att mosa mig igenom säsongens 13 avsnitt. Rätt galet när jag tänker efter. Ibland kan sjuka barn komma väldigt lägligt.

Daredevil var ingen engångsföreteelse. Med Jessica Jones visar Netflix och Marvel att de kommer att fortsätta leverera välgjorda tv-serier i detta superhjälteuniversum. David Tennant som Kilgrave är minst lika bra som Vincent D’Onofrios tolkning av Kingpin och Krysten Ritter är klockren i rollen som en alkoholiserad privatdeckare med ett mörkt förflutet. Härligt med en stenhård kvinnlig protagonist i huvudrollen för en gångs skull.

Det är mycket som känns igen från Netflix första Marvelserie. Marvelfilmernas lustiga och skämtsamma känsla är som bortblåst. Det är rått, tungt och kolsvart. Precis som i fallet med Daredevil. Här finns det gott om svärta. Men medan Daredevil var en brutal och våldsam upplevelse är Jessica Jones mörk på det psykologiska planet. Det finns många lager i Jessica Jones och karaktärerna är sällan endimensionella, onda eller goda.

Men den som väntar sig spektakulära och superhjältelika strider kommer bli besviken. Det återfinns inte mycket av den varan här. Jessica Jones har visserligen superkrafter, men hennes primära vapen är förmågan att använda sina färdigheter som privatdeckare för att bekämpa sina antagonister. Tempot är därför långsamt men stämningen är alltid på topp med sin noir deckarkänsla.

Daredevil som serie är för mig ändå strået vassare men Jessica Jones tillför något helt nytt till MCU. Det finns en svärta här som ingen av tidigare filmer eller serier varit i närheten av. Nu ser jag fram emot Luke Cages egna tv-serie, en karaktär som förekommer flitigt även i denna serie. Det ska bli intressant att se vad han kan tillföra innan Iron Fist och slutligen gatuhjältekollektivet Defenders tar vid.