Sagan om drakens återkomst: Farornas väg

Sådär. Första boken, Farornas väg, i Robert Jordans mastiga följetång The Wheel of Time, eller Sagan om drakens återkomst som den kallas i Sverige, är utläst. I ärlighetens namn innehåller den ungefär allt jag tänkte mig. Alla klassiska fantasytroper finns med här.

Boken handlar om Rand, en ung fåraherde som är tvungen att fly tillsammans med sina jämnåriga vänner Mat, Elayne och Perrin, när deras hemby attackeras av ondskefulla varelser. Med på flykten från hembyn har de magikern Moiraine och hennes Väktare Lan, men också ”lekaren” Tom. Rand och hans vänner sägs vara utvalda och ett hot mot ”Den svarte” som därför sänder sina monstruösa hantlangare efter dem. Visst känns det igen?

Ja, The Wheel of Time är till en början väldigt klassisk Sagan om ringen-fantasy. Ett gäng utvalda unga hjältar som ger sig ut på en farlig resa för att bekämpa ondskan. Det sägs att de senare böckerna i serien frångår mallen av en reseskildring med mer tonvikt på politiska intriger och krig några böcker in. De svenska utgåvorna skiljer sig dessutom en hel del åt eftersom de är uppdelade i fler delar. Farornas väg utgör egentligen bara halva den första boken i serien The Eye of the World. Det här gäller samtliga utgivningar så med sina 22 delar (de sista tre böckerna finns inte översatta till svenska) har jag att göra ett tag framöver.

Jag kommer fortsätta ta mig an The Wheel of Time, det är trots den klichéartade tonen en spännande och välskriven berättelse än så länge. Sedan är jag ruggigt nyfiken på hur tv-serien kommer att anamma förlagan vilket ändå varit den största drivkraften till att ta sig an bokserien för egen del. Redan på fredag är det dags att få reda på om den är något att ha när Amazon Prime Video publicerar de tre första avsnitten. Jag hoppas verkligen att det inte är en ny The Shannara Chronicles, för det var verkligen ingen höjdare, utan något mer kvalitativt än så.

Tredje gången gillt för Castlevania

Det stönas ofta om hur dåligt tv-spel gör sig på vita duken. Jag såg Sonic the Hedgehog tillsammans med yngsta sonen häromdan och han älskade den, för egen del blev jag inte lika imponerad men kan ändå förstå att den går hem i stugorna. Massa fanservice, uppenbart påkostad och en klockren Jim Carrey som skurken Dr. Robotnik. Tillsammans med Pókemon Detective Pikachu och Tomb Raider känns det som att tv-spelsfilmatiseringarna börjar arta sig en aning.

Men det finns en tv-spelsadaption som verkar gått under radarn för många. Tv-serien Castlevania baserat på spelet med samma namn fick nyligen sin tredje säsong på Netflix och även om jag gillade de två tidigare skarpt är denna tredje säsong verkligen ett fall framåt för serien. Mer fokus på karaktärsuppbyggnad och en riktigt mastig story som inte stressas fram. Det finns såklart action att gotta sig åt här också med pisksnärtande vampyrjägare, eldkastande magiker och groteska monster men det är inte där tjusningen ligger. Jag antar att det lugna tempot kan avskräcka många tittare men ge den en chans, den växer verkligen ju längre in man kommer.

Det enda smolket i bägaren är att animeringen inte är lika högklassig som resten av innehållet. Den känns ojämn och upplevs stundtals lite för hackig för min smak men det är absolut inte en deal breaker. Jag har överseende med att allt inte ser silkeslent ut när allt annat är så här pass bra. Våldsam action blandat med komplexa intriger i en naggande god röra helt enkelt.

Streama Castlevania på Netflix.

I Am Not Okay With This

Korta kickar har blivit en del av min vardag. Jag väljer vanligtvis bort betungande populärkulturella åtaganden numera. Hellre ett rappt indiespel som är avklarat på ett par timmar framför tunga mastiga rollspel på 100-tals timmar. Detsamma med filmer, serier och böcker. Det kan tyckas underligt. Ja, jag erkänner att ekvationen inte går ihop alla gånger men hur som helst passade I am not okay with this in perfekt i min nuvarande sinnesstämning. Sju avsnitt på cirka tjugo minuter vardera. Att jag sedan plöjde serien på två kvällar är återigen ett bevis på att min uppenbarligen verklighetsfrånvända konsumtionspolicy av popkultur inte riktigt klaffar i praktiken.

I am not okay with this är alltså The end of the f***ing world-regissörens nya serie och det märks. I centrum står Sydney som upptäcker att hon kan styra föremål med tankekraft. Stilen på serien känns verkligen igen från nyss nämnda tv-serie med charmiga karaktärer och skruvade scenarion. Det finns en tyngd och att allvar i det hela men intrycket blir ändå lättsamt med en avslappnad berättarstil som utgår ifrån Sydneys dagboksskrivande.

Jag är precis som i fallet med The end of the f***ing world väldigt förtjust i det här. Det är ingen traditionell superhjältesaga, inte ens i närheten faktiskt. Sydney har förvisso krafter men det är inte den aspekten som är i fokus. Det handlar lika mycket om en avig tonåring som tampas med vardagsproblem som skola, olycklig kärlek och familjeproblematik. En hyggligt klassisk coming of age-berättelse men med en fenomenal Sophia Lillis i huvudrollen, ett sjukt svängigt soundtrack och ett intressant övernaturligt mysterium i bakgrunden. Me like!

Serien streamas på Netflix.

Fjortisapokalyps

Netflix-exklusiva Daybreak är en serie om tonåringar som tar sig an en tillvaro där ett kärnvapenkrig har lämnat det mesta i spillror och alla vuxna har blivit infekterade av ett virus som gör dem till zombielika varelser. Mitt i allt detta har vi den kärlekskranka Josh som är på jakt efter sin stora kärlek Sam som har försvunnit efter världen gått under. Det låter som en dunderhit på pappret men jag är kluven till det här. 

Det är ett spretigt ihopkok av zombieaction, romantisk tonårsdrama och flamsig komedi. Greppet med att bryta fjärde väggen med snack in i kameran på Deadpool-manér lämpar sig rätt bra här och det är stundtals en underhållande skildring av postapokalypsen trots den överdrivet tramsiga inramningen. Men efter ett gäng avsnitt börjar premissen gå på tomgång och jag stör mig på hur vansinnigt stereotypiskt allt känns. Joshs letande och trånandet efter Sam känns snabbt ointressant och handlingen framstår mer och mer som papperstunn. 

Men det tar sig. Det är framförallt tillbakablickarna i den senare halvan av serien som får mig att återfå hoppet igen. När Josh och Sams relation faktiskt visar sig vara mer än ytligt gulligull. Så jag vill ändå hävda att det kan vara värt att hålla ut. Sammantaget tycker jag Daybreak är en rätt trevlig bekantskap som har sina stunder men slarvar bort en del potential i sin iver att framstå som ungdomlig och lättsam. 

Carnival Row

I ärlighetens namn hade jag inga större förhoppningar på Amazon Primes påkostade fantasyserie. Trailern fick mig att tänka på Twilight-doftande tonårstrams med fokus på romantiskt alvsex och en barbröstad Legolas. Men tji fick jag. Carnival Row är nämligen en fröjd för ögat med påkostade kulisser, tjusiga specialeffekter och skådisar av högsta klass. Till och med den vanligtvis så träige Orlando Bloom lyckas överträffa sig själv i huvudrollen som hård snut, minst sagt oväntat! 

Carnival Row är nämligen något så anmärkningsvärt som en viktoriansk urban fantasy som lånar inslag från den gulliga sagovärlden Narnia, till viss del det propra Downtown Abbey, men framförallt den mer skitiga stilen från valfri steampunkig 1800-talskuliss. Den fiktiva staden Carnival Row är en plats där unkna värderingar, främlingsfientlighet och rövig människosyn står i centrum. Här är det dock inte de vanliga flyktingarna och invandrarna som behandlas som skit, utan istället raser som älvor och satyrer (såna där figurer som är en korsning mellan människa och bock du vet) som får sin skopa av rasismsleven. 

Serien är proppad med intryck. Här samsas en mystisk deckargåta, oväntade romanser och samhällskritik i en salig röra och jag gillar det skarpt. Det är dessutom överraskande mörkt och våldsamt. 

De åtta avsnitten räcker däremot inte riktigt till för att ge den maffiga berättelsen den tid den förtjänar att verkligen utvecklas till en storslagen historia. Ett par avsnitt till hade inte skadat för att utveckla karaktärer och story. Men en riktigt bra debutsäsong är det trots allt och serien har potential till att bli ännu bättre framöver. Förhoppningsvis kan en mer välfylld säsong två råda bot på detta.

https://www.youtube.com/watch?v=369LHB9N-Ro

Se serien på Prime Video omedelbums!

Daredevil tillbaka i gammal god form men kanske för sista gången?

Återigen har jag bingat en hel säsong av Daredevil på två dagar. Tre sittningar blev det och drygt 12 timmar i soffan. Vad jag tycker? Daredevil spelar i en helt egen division i jämförelse med sina övriga Defenders-kollegor.

Läs också gärna mina tankar om säsong ett och två av Daredevil.

Varning för en del mindre spoilers! Läs vidare på egen risk om du ännu inte sett säsong tre.

Som uppladdning inför säsong tre såg jag om säsong två och The Defenders. De första två tredjedelarna av säsong två är fortfarande riktigt vass superhjälte-tv medan den sista tredjedelen och allt som dykt upp därefter inte alls hållit samma kvalité. Jag skyller mycket av detta på ninjerierna och den fåniga skurkorganisationen The Hand. Efter att de introduceras tappade jag en stund hoppet för Netflix Marvelsamarbete. Defenders är nästintill ett haveri med få ljusglimtar, Iron Fist likaså. Den andra säsongen av Luke Cage är bara okej och Jessica Jones comeback kom aldrig i närheten av den första säsongen. Det enda undantaget är The Punishers egna serie som jag tycker är helt lysande.

Men med säsong tre av Daredevil bryts den negativa trenden. Nu när The Hand och allt övernaturligt dravel återigen ersatts av Vincent D’Onofrios skräckinjagande tolkning av Wilson Fisk är allt som det ska vara igen. En mer jordnära och realistisk tolkning av Hell’s Kitchen och en skurk som känns som ett hot på riktigt. Charlie Cox gör sin bästa prestation som en trasig och plågad Matt Murdock hittills och Deborah Ann Wool briljerar som Karen Page, där avsnittet om hennes bakgrund är ett av de bästa under hela säsongen. Nykomlingarna Syster Maggie, Dex och Ray spelar alla stora och bidragande roller till seriens handling.

Det har varit en del snack om Bullseye inför säsongen och den här tolkningen av karaktären skiljer sig en del från serieförlagan men jag tycker verkligen den fungerar. FBI-agenten Poindexter som sakta men säkert förvandlas till den psykopat han innerst inne är med hjälp av Kingpins manipulativa handlingar, är en snygg ursprungshistoria som känns trovärdig. Striderna med Bullseye, är också nervpirrande och coolt utformade. Precis som i serietidningen är Bullseye vansinnigt skicklig på att nyttja föremål som kastvapen oavsett om det rör sig om en häftapparat eller en glasskärva. Allt som Bullseye kan komma över blir till ett dödligt vapen i hans händer.

Och på tal om fightingscenerna. På den punkten har alltid Daredevil trumfat sina övriga Defenders-partners men den här gången känns det som att de är ännu bättre koreograferade och brutalare än tidigare. Det långa fängelseslagsmålet i avsnitt fyra är verkligen helt fenomenalt och jag vågar påstå att det är minst lika bra som korridorscenen från säsong ett. Jag kom på mig själv med att sitta på helspänn under den 11 minuter långa tagningen. Japp, det är tydligen bara filmat i en tagning. Så läckert och gastkramande!

Det här är det bästa Marvel och Netflix spottat ur sig hittills. Säsong tre av Daredevil är mer fokuserad, bättre balanserad och innehåller snyggare actionsekvenser än någonsin tidigare. Frågan jag ställer mig är vart det tar vägen nu? Med Iron Fist och Luke Cage nedlagda så blir jag inte förvånad om Daredevil står näst på tur.

Vi har fått det vi kräver med karaktärer som Kingpin, Bullseye, The Owl, Elektra, Punisher, The Gladiator, The Hand och några till. Ärligt talat så finns det inte så mycket att gräva i ur karaktärsgalleriet som vi inte redan har sett. Jag tackar såklart inte nej till en säsong där Poindexter på riktigt förvandlas till den fullfjädrade mordiska galningen Bullseye men samtidigt vet jag inte hur många gånger man kan spela kortet med en nedbruten Matt Murdock som tar sig an sina egna inre demoner. Det börjar kännas som ett tjatigt berättargrepp men jag blir gärna motbevisad.

På ett sätt känns detta som ett riktigt värdigt avslut om serien skulle läggas ned här och nu. Då gör den det verkligen med flaggan i topp.

Final Space blandar sjuk humor med mörker

Den här har varit efterlängtad från min sida. Såg på förhand fram emot ett substitut för Rick & Morty (som haft en lång paus) och nedlagda Futurama. Nu visade sig inte Final Space vara riktigt så lättsam som nyss nämnda serier men på flera sätt minst lika bra. Det jag framför allt gillar med Final Space är att handlingen känns mer sammanhållen. Det läggs fokus på karaktärer och deras utveckling och avsnitten hakar i varandra som gjorda för sträcktittande.

Huvudpersonen Gary är ett riktigt klantarsle och det mesta han tar sig för går åt pipan. När serien startar avtjänar han ett fängelsestraff ensam, utöver ett gäng störiga robotar, ombord på ett rymdskepp för att ha råkat spränga en restaurang i bitar. Men hans öde tar en ny vändning när han träffar den gröna utomjordingen Mooncake som visar sig vara nåt helt annat än en söt liten svävande boll. När han sedan dessutom får sällskap av Avocato, en kattlik prisjägare, uppdagas ett hot som kommer att drabba hela universum.

Final Space är kanske ingen skrattfest men tar igen det med en spännande handling och lömska cliffhangers i slutet på varje avsnitt som gör det svårt att sluta titta. Det är klassisk rymdopera med en intrig och berättarstruktur som känns igen. Serien överraskar dock en bit in i säsongen och blir oväntat allvarlig och mörk framåt slutet. Något som jag verkligen tycker om tillsammans med den stundtals morbida sjuka humorn. Helt klart en ny favorit bland animerade science fiction-serier och jag ser verkligen fram emot nästa säsong.

Serien finns på Netflix.

Farväl Penny Dreadful

eva-green-as-vanessa-ives

Jag hade i ärlighetens namn ingen aning om att Penny Dreadfuls tredje säsong skulle bli den sista, så avslöjandet kom lite som en chock när jag snappade upp nyheten i samband med att det avslutande avsnittet släpptes. Dålig stil att inte förbereda mig och alla serieälskare med svaga nerver på ett bättre sätt!

Det är svårt att sammanfatta en serie som blandat så friskt som Penny Dreadful. En del enstaka avsnitt har varit bländande mästerverk medan serieskaparna hade svårt att få ihop alla lösa trådar i slutändan. Serien som helhet kändes spretig och slutet var inte helt hundra. Flera meningslösa sidospår kunde gott kapats bort. En serie som egentligen aldrig var dålig men ibland allt för ofokuserad.

Men jag är ändå nöjd. Det sista avsnittet var storslaget, gripande och makalöst vackert. Det märks att serien är påkostad. Eller är det bara så att det folket bakom är ovanligt hantverksskickliga? Hur som helst, få serier kan mäta sig med Penny Dreadfuls läckra ton och dundersnygga viktorianska utseende.

Men yta är inte allt. Det finns mer än så att älska serien för. De udda karaktärerna till exempel, med Vanessa Ives i spetsen. Jösses, vilken klockren skapelse. Eva Green är stundtals fenomenalt bra som denna mystiska, men framför allt, lidande karaktär.

Sen har vi det intressanta upplägget med klassiska figurer i ett helt nytt sammanhang – en skruvad variant på The League of Extraordinary Gentlemen. Frankenstein, varulvar, häxor, Dr. Jekyl, Dracula, Dorian Gray med flera. Det blev aldrig pajigt trots det stora antalet karaktärer som skulle samsas i bildrutan. Imponerande när man tänker efter faktiskt.

Så farväl och tack Penny Dreadful för den här tiden. Få tv-skapelser har fått mig så hänförd de senaste åren. Fängslande ögonblick som Vanessa Ives backstory med häxan i säsong två och hennes galenskap samt lobotomeringen från säsong ett glömmer jag inte i första taget. Där och då var det briljant tv-magi.

Demoniska barn och exorcism i tv-serien Outcast

Läskig unge.
Läskig unge.

Är det bara jag eller har inte Outcast befunnit sig lite oförtjänt mycket under radarn? Vi snackar trots allt The Walking Dead-skaparens efterföljare. Det borde tjoas och hajpas överallt på nätet. Nåväl, det kanske är jag som hänger på fel ställen.

Den första scenen är nog det bästa med hela pilotavsnittet. Här sparas det inte på blod och snusk. Creepy kids går alltid hem i min stuga och det är precis så serien inleder. En unge har blivit besatt av demoner och agerar därför heltossigt. Leviterar, misstar sina fingrar för salta pinnar och har sig. Till undsättning kommer stadens präst och seriens, vad det verkar, protagonist, Kyle Barnes. En skabbig enstöring som hemsöks av hemskheter från sitt förflutna. Klassisk antihjältetyp med andra ord.

Om jag kan dra några slutsatser av det här avsnittet handlar tv-serien om exorcism, ondska och en utvald huvudperson. På pappret låter det onekligen förutsägbart, men jag tycker det funkar skapligt. Till och med rätt bra. Hur tv-serien står sig mot Robert Kirkmans serietidningsförlaga har jag ingen aning om men det känns som den klarar av att stå på egna ben.

Jag tycker inte riktigt avsnittet når upp till TWD:s nivå, men den tv-piloten var å andra sidan enastående bra. Jag är nyfiken på att se vart det tar vägen och tänker ge serien ett par avsnitt till innan jag avgör om det är måste-tv eller inte. Piloten kändes stabil och jag är förtjust i temat med besatthet och övernaturligheter.

För övrigt! En eloge till den svenska tv-kanalen Fox som visar hela det första avsnittet gratis på sin Facebook-sida. Faktum är att serien inte har premiär förrän den sjätte juni. Exklusivt och lockande såklart! Det är inte bara ett smart pr-trick utan ett i mitt tycke välkommet tilltag som jag hoppas fler tv-kanaler apar efter. En win-win-situation för både tv-kanal och tittare.

Mer mörker i nya Daredevil

daredevil-season-2-punisher-elektra

Efter två dagars intensivt sträcktittande och ytterligare en dag för att smälta det hela är det dags att avlägga rapport. Den första säsongen var en origin story, både för Matt Murdock och Wilson Fisk, så med det avverkat fokuserar den här säsongen på att väcka liv i två av de mest älskade karaktärerna från Daredevils värld, The Punisher och Elektra, men introducerar också ett nytt hot i Hell’s Kitchen – den mystiska ninjaklanen The Hand.

Detta kommer knappast som en överraskning om man sett de trailers och förhandsinformation som fullkomligen svämmat över på nördsajter de senaste veckorna. Netflix och Marvel har marknadsfört skiten ur detta faktum. Lite synd tycker jag. Som stor Daredevil-nörd hade jag svårt att hålla mig borta från denna explosion av fakta om den nya säsongen. Jag hade gärna varit mer ovetande och med mindre kött på benen hade jag förmodligen uppskattat det hela ännu mer.

Men faktum kvarstår. Den andra säsongen av Daredevil är en våt tonårsdröm som går i uppfyllelse. Att få se superhjältefavoriten från sin barndom i ytterligare tretton välproducerade avsnitt ackompanjerad av två ikoniska, och nästintill lika kära karaktärer, har fått mitt nördhjärta att explodera av ren och skär lycka. Nostalgi overload!

Men med det sagt är inte den nya säsongen lika tajt och fokuserad som den första. Jag såg om säsong ett veckan innan och den här gången gillade jag den ännu mer än senast. Samtidigt är den här andra säsongen klart mer underhållande. Låt mig vidareutveckla.

Fightingen är mer spektakulär, handlingen tar fler vändningar än senast och som sagt, de nya antihjältarnas introduktion är guld. Jon Bernthal är helt magisk som Frank Castle och Elodie Yung sätter sin roll som Elektra klockrent. Och paradoxalt nog är det kanske just det som skaver en aning.

Resterande delen av texten innehåller spoilers. Fortsätt läs på egen risk eller se klart innan du fortsätter.
Fortsätt läsa ”Mer mörker i nya Daredevil”