Filmkollen

Det går lite si och så med läsningen just nu och jag har istället hamnat framför dumburken på kvällarna. Senast såg jag Crazy Pictures kickstartade långfilmsdebut Den blomstertid nu kommer. Jag är djupt imponerad över hur de lyckats få ihop en sån storslagen katastrof-rulle med en så blygsam budget. Det är en film som inte liknar något jag tidigare sett utspela sig i vårt avlånga land. Utöver specialeffekterna, som verkligen håller hög klass, är det en känslosam, hisnande och välspelad actionthriller. Tänk vad det här gänget kan göra i framtiden med större finansiärer i ryggen.

Och på tal om budget så har jag också sett den betydligt mer påkostade Solo: A Star Wars Story. En för mig helt poänglös film. Jag kan inte se syftet med den här berättelsen och ärligt talat så kände mig helt likgiltig efteråt. Absolut, det är ett skapligt underhållande matinéäventyr med några coola scener här och där men utan vara sig substans eller existensberättigande. En stor besvikelse.

En betydligt mer sevärd historia var istället A Quiet Place. Jag är en stor sucker för atmosfärisk monsterskräck och denna har dessutom ett genomtänkt och fräscht upplägg. Det som står ut mest är ljudbilden eller snarare bristen på densamma. Stämningen är under långa partier helt magisk och det är nästan så jag stundtals håller andan, precis som filmens huvudkaraktärer är tvungna att göra för att inte bli upptäckta av de ljudkänsliga varelserna. För mig en av årets bästa filmupplevelser.

Jag har länge varit nyfiken på Bone Tomahawk. Vem går inte igång på genrehybriden kannibal-western liksom? Och jävlar i min lilla låda vad den levererade! Fantastisk dialog, slafsigt ultravåld (älskar det uttrycket för övrigt) och en Kurt Russel i högform. Den avslutande delen är så intensiv och galen att jag var helt utmattad när eftertexterna slutligen rullade. Finns på HBO Nordic. Nu måste jag se regissören Craig Zahlers andra rulle Brawl in Cell Block 99 omedelbums!

Cthulhu vaknar

H.P. Lovecrafts Cthulhu vaknar är en av den amerikanska skräcklitteraturens största klassiker. Historien är skriven i dokumentär stil med tre fristående berättarperspektiv som knyts samman av berättarjagets sökande efter en sanning som utmanar den mänskliga fattningsförmågan. Cthulhu själv, drömmande och väntande på botten av havet, har blivit en symbol för hela mytologi som Lovecraft skapade. En berättelse som utforskar vad som sker när det mänskliga sinnet konfronteras av kunskaper bortom verklighetens ramar.


Jag tror att Cthulhu vaknar är en perfekt inkörsport för personer som är nyfikna på H.P. Lovecrafts författarskap. Det kan mycket väl vara skräckgubbens mest ikoniska verk fylld med de ingredienser som gjort författaren så hyllad långt efter sin bortgång. Här finns allt från dyrkande sekter i träskmarken till ett gudalikt tentakelmonster slumrande djupt nere i havet representerat. Skräckmästaren använder sig av sina två vanligaste byggstenar, den ogreppbara kosmiska skräcken och det bräckliga mänskliga psyket.

Men i lika stor grad är det en nyversion som lär tilltala den redan frälste. Den franska konstnären François Barangers grandiosa illustrationer gör boken till ett perfekt samlarobjekt för oss som går igång på att få smycka bokhyllan med läckert ögongodis. Boken levereras i ett stort format, med tjocka glansiga sidor, proppad med vackra målningar hämtade ur berättelsen. Jag tycker verkligen Baranger lyfter historien med sina stämningshöjande bilder. Cthulhu vaknar är verkligen en bok som bör visas upp och ett absolut måste för den seriöse skräcksamlaren.

Titel: Cthulhu vaknar
Författare: H.P. Lovecraft
Illustratör: François Baranger
Genre: Skräck
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2018

Luna Olympia

Chris är en klon, skapad ur en fulländad genpool. Han sänds till federationens huvudstad, den enorma rymdstationen Tellus, för att arbeta inom politiken. På vägen träffar han Rebecca från Perth. Hon är prisjägaren som hela den undre världen fruktar. Nu har hon ställt in siktet på det farligaste villebrådet av dem alla, piratkungen Dawn. Men han kommer inte att ge sig utan strid, vilket passar Rebecca utmärkt. Hon vill döda honom med sina bara händer.

Snart är Chris indragen i en malström av intriger och tvingas kämpa, inte bara för sitt eget liv, utan för hela federationens framtid.

Luna Olympia är en science fiction med snabbkäftade prisjägare, svampknarkande smugglare, ilskna cyborgs och enorma explosioner.

– – –

“Lika delar Firefly och Metroid och precis så bra som det låter!”
– David Lundgren på OARYA.se

Mina förhoppningar på denna var orimligt stora efter att en av mina favoritbloggare lämnat ovanstående blurb. Jag som många andra är töntigt förtjust i tv-serien Firefly och för att inte tala om spelserien Metroid. Men jag tycker att Luna Olympia lyckas med konststycket att motsvara mina högt ställda förväntningar och visst finns det likheter med nyss nämnda varumärken.

Sidokaraktären Rebecca är Samus Aran personifierad, kanske är det främst illustratören Andreas Raningers förtjänst och tolkningen av Rebecca på omslaget. Men släktskapet stannar inte bara i karaktärens utseende, att hon dessutom är prisjägare och gärna går runt i en röd pansardräkt spär på det hela ytterligare. Hon är helt klart bokens mest intressanta karaktär, inte bara för att hon är en jävligt tuff antihjälte, utan lika mycket för hennes mystiska bakgrundshistoria.

Huvudpersonen och klonen Chris är kanske inte riktigt lika engagerande men det är mer Rebeccas fel än hans eget, hon är bara så mycket mer karismatisk. Jag är däremot nästan lika förtjust i Lothar som också han är en prisjägare, en mindre framgångsrik sådan än Rebecca, men deras relation utvecklar sig till något väldigt fängslande.

Luna Olympia är en ovanligt opretentiös bok. Det är stora explosioner, coola rymdskepp och maktgalna rymdpirater i fokus från första sidan. Aldrig att handlingen står och stampar, här är det fullt ös redan från början. Men jag tycker aldrig det blir fånigt. Världen är fascinerande och karaktärerna välskrivna. Allt har sin plats och är skickligt sammansatt. Ulrika Fjellborg har skapat ett fartfyllt, spännande och underhållande science fiction-äventyr som kan mäta sig med det mesta.

Sa jag att jag diggar Rebecca förresten?

Titel: Luna Olympia
Författare: Ulrika Fjellborg
Genre: Science fiction
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2018

Stockholmspesten

Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.

– – –

Det lilla förlaget Swedish Zombie fortsätter att leverera undergångshistorier till folket! Trojanerna av Lova Lovén från samma utgivare var en av 2016 års höjdpunkter och Sofia Albertssons Stockholmspesten håller fanan högt även detta år.

I Stockholmspesten får vi möta Elin, pojkvännen Martin, kompisen Annelie och brorsan Kenneth. Det hela börjar med att vattnet blir odrickbart, ständiga störningar i elnätet avlöser varandra och kollektivtrafiken slutar fungera. Men värst av allt är den mystiska smittan som angriper invånarna.

Albertsson hanterar sina karaktärer väl och bygger långsamt upp relationen dem emellan och hur de hanterar den rådande krisen när Stockholm sakta faller samman på olika håll. Som jag nämnde i intervjun med Sofia tidigare i veckan så förvånades jag över den något återhållsamma upptakten i berättelsen. Stockholms förfall sker i en beskedlig takt och jag blir förbryllad över att stadens befolkning tar det med sådan ro. Det här får till viss del sin förklaring senare i boken och jag ska tillägga att jag uppskattar hur författaren noggrant beskriver Elins och de övrigas förändrade vardag. Jag får en bra känsla för hur de anpassat sig till den rådande situationen vilket får det att bli mer skrämmande när skiten träffar fläkten på riktigt under bokens avslutande del.

Jag gillar också den surrealism som får ta plats emellanåt. Det finns delar i boken som verkligen spär på mystiken kring den underliga infektionen som drabbar människorna. Däremot får jag ingen riktig klarhet i hur allt ligger till. Jag både gillar och ogillar att några trådar i berättelsen inte riktigt binds samman. Å ena sidan är det skönt att få fantisera om hur allt hänger ihop på egen hand, å andra känns det som jag missat viktiga pusselbitar under resans gång.

Hur som helst. Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.

Titel: Stockholmspesten
Författare: Sofia Albertsson
Genre: Skräck, thriller
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Swedish Zombie

Tårpilens år

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

– – –

Fantasy-litteraturen har fått stå tillbaka till förmån för skräcken med några få undantag sedan mina tonår. Då slukades böcker från bland annat Terry Brooks, Tolkien, Robin Hobb och Robert Jordan med omättad aptit. Kanske blev det en överdos där och då med följd av ett sug som inte riktigt infunnit sig sedan dess. När jag nu återvänder till genren igen med Lupina Ojalas Tårpilens år känns det som ett kärt återseende.

Tårpilens år är till skillnad från mycket annat i genren en kompakt och fokuserad berättelse. Det finns en början och ett slut och jag är impad av hur mycket som klämts in på de 273 sidorna. Det är arketypisk fantasy med magiska inslag, en utvald hjälte, och en kamp mellan gott och ont i centrum.

Lupina Ojala skriver vackert och målar upp en intressant värld utan att involvera allt för många huvudpersoner eller platser. Det är en koncentrerad men väl uttänkt historia, utan stora fältslag, politiska intriger och annat som andra böcker i genren ofta inriktar sig på. Stundtals känns den mer som en klassisk saga med sina stillsamma partier och en vag ton av C.S. Lewis smyger sig på.

Jag gillar verkligen det här och personligen känns Tårpilens år som en perfekt inkörsport för att återigen berika mitt liv med lite fantasy. Lupina Ojala återuppfinner inte hjulet igen men Tårpilens år har en egen stil som ändå känns bekant och hemtam.

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Genre: Fantasy
Utgiven av: Catoblepas förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus, Adlibris

De kallar oss zombier

”Mina slavar, tänkte hon, och sedan: nej. Mina husdjur. Min köttboskap, lydigt på väg till sin fålla, medvetna om att de fruktar något eller någon, men inte om att jag är dödsängeln som tvingar delar av dem att färdas genom mina egna tarmar … Hon tänkte: jag ska äta era hjärnor. Hon tänkte: döden är mer levande än livet.”

– – –

KG Johansson är onekligen en av landets produktivaste fantastikförfattare. Karln spottar ur sig böcker och ger ut dem på nästan lika många olika förlag. Det är svårt att hålla koll på vart de landar och inom vilken genre. Som skräckentusiast försöker jag åtminstone plocka upp de mer läbbiga släppen. Senaste bokreleasen står det lilla Skövdeförlaget Pulpfic för och i vanlig ordning levererar KG Johansson en riktigt läsvärd historia.

De kallar oss zombier är en fräsch tolkning på zombieapokalypsen med Umeå som skådeplats och Kattis, med ett jobb inom Miljöpartiet, i huvudrollen. Det är just på Kattis som fokuset ligger och det är en närgången skildring av hur smittan påverkar hennes vardag. Till en början lever hon ett dubbelliv, ett som odöd mördarmaskin och det andra som ordinär kontorsråtta på Miljöpartiet. Sakta men säkert eskalerar zombiesmittan när Kattis nattaktiviteter genererar fler blodtörstiga bundsförvanter. Med hennes förvandling följer också en nytänd aptit på sex, en minst sagt ovanligt våldsam sådan.

KG Johanssons zombier är kanske inte helt regelrätta och utan att avslöja allt för mycket är de inte av den typen som vanligtvis kan ses på film, tv eller i böcker. Kattis och hennes likasinnade är kåta sexgalningar med ett beteende som snarare liknar ett rovdjurs och inte de traditionella hasande, trögtänkta varianterna som vanligtvis är mest förekommande inom populärkulturen.

De kallar oss zombier är en absurd, komisk och makaber historia. En erotisk splatterfest helt i min smak. En fin balansgång mellan äckel, snusk och substans. Tematiskt känns mycket igen men boken rymmer tillräckligt många udda inslag för att den ska kännas intressant och annorlunda. KG Johansson är för mig inte bara en av landets mest produktiva författare utan också en av de bästa med osedvanligt hög lägstanivå. Han skriver vackert och välformulerat men med ett enkelt lättläst språk. En författare som alltid är en fröjd att läsa.

Titel: De kallar oss zombier
Författare: KG Johansson
Genre: Skräck, erotik
Utgiven av: Pulpfic förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Pulpfic förlag

Star Wars i mitt hjärta

Rouge One var toppen. En fristående Star Wars-rulle som jag på förhand avfärdat som fullständigt onödig. Jag var ärligt talat inte ens speciellt taggad inför det obligatoriska biobesöket. Men igår satt jag ändå där i biosalongen med rysningar längs hela ryggraden.

Karaktärerna är nära papperstunna, handlingen aldrig speciellt engagerande och överraskningarna lyser helt med sin frånvaro. Men vad gör väl det med en mullrande James Earl Jones som återigen ger röst åt Darth Vader, vinande tie fighters, stormtroopers med lasergevär och storskaliga rymdkrig. Klart jag faller pladask likt förbannat. Rouge One är utan tvekan den röjigaste Star Wars-filmen hittills och innehåller dessutom den här gången en väldigt lyckad comic relief, i form av roboten K-2SO.

Vad jag trodde skulle bli en totalt överflödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis och fungerar som en riktigt fin brygga till A New Hope. Ärligt talat tycker jag den trots sina små filmtekniska skavanker sållar sig till de allra bästa Star Wars-upplevelserna.

Nu ska jag och tioåringen återgå till att se seriens tidigare filmer. För mig blir det ett familjärt återbesök, och för honom sprillans nya upplevelser. Vi har tillsammans sett episod 1-4, med ett drastiskt hopp till sjuan, för att nu bara ha femman och sexan kvar. Han ska alltså se The Empire Strikes Back för första gången i sitt liv inom kort.

Satans lyckost.

Svarthunden

KG-Johansson-Svarthunden-stor-722x1024Superproduktiva författaren KG Johansson har skrivit en ny skräckroman. Med vetskapen om att fjolårets splatterfullträff Biotika är skriven av samma författare, så reagerade jag självklart med att skutta runt i små lyriska glädjehopp och tokflabba som en galning inför detta boksläpp. Eller också kan det varit så att jag nöjde mig med att vifta lite förväntansfullt på ögonbrynen i samband med nyheten, jag minns inte riktigt ärligt talat.

Svarthunden är hur som helst något helt annat än Biotika. Det är två historier i en. Den ena handlar om Astrid och utspelar sig under mitten på 1800-talet, den andra tar vid under andra världskriget och handlar om Erik. Det är två olika människoöden som berättas parallellt med varandra, båda skildrar deras uppväxt och utspelar sig under flera års tid.

Astrid är lite egen men vill bilda familj som alla andra. Hon är en vacker men kräsen kvinna och när hon till slut hittar en duglig make blir inte allt som hon har tänkt sig. De tragiska händelserna avlöser varandra i hennes liv, och det visar sig vara hennes eget fel.

Erik är skraj för sin till synes sinnessjuka farfar som sitter inspärrad på mentalsjukhus. Eller är han kanske mest rädd för att bli som honom rent utav? I skolan upplever han rädsla och utsatthet, men trots det en längtan efter att få tillhöra. Överfallen och mobbningen blir till en vana. Eriks tillvaro blir bara hemskare för var dag som går.

KG Johansson har skapat ett mörkt och sorgligt verk. Det förekommer övernaturliga inslag men det är inte det som är det mest läskiga eller drabbande i boken. Det är hur de båda huvudpersonernas hjärtslitande livsöden berättas som är det riktigt obehagliga. De utsätts ständigt för nya plågor och lidande. Bitvis är det rätt vidrig läsning, jag mår psykiskt illa när jag gång på gång stöter på fruktansvärda händelser som drabbar huvudpersonerna i boken. Men det är såklart meningen. Svarthunden är motsatsen till feelgood-läsning. Det är dyster sagoskräck och det är riktigt, riktigt bra.

Titel: Svarthunden
Författare: KG Johansson
Genre: Skräckroman
Utgiven av: Affront
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Affronts webshop

Kaknäs sista band

kaknas_omslag_framsidaFör cirka 23 år sedan spelade jag rollspelet Mutant senast. En av få gånger. Att läsa Anders Fagers novellsamling är precis som jag fantiserar om att världen upplevdes där och då. Trots att Kaknäs sista bands texter är baserade på den nyare upplagan, Mutant: år noll från 2014, är det ändå med ett visst mått av nostalgi jag läser boken.

Domedagen har tärt på på Sverige. De få överlevande lever i olika fraktioner. Sjöfolk, rubbitar, zonstrykare, mutanter av olika slag och annat avskräde. Många av dessa grupper ligger ständigt i krig med varann medan andra skapar band och avtal sinsemellan. Anders Fager målar upp en till synes död men samtidigt levande värld. Trots att världen har gått åt helvete kryllar det av nytt liv. Mutantliv. Människor och djur kommer i alla möjliga varianter. Ibland med fyra armar, tre stycken ögon eller med svans och nos.

De få som finns kvar har slungats tillbaka till en primitivare tillvaro. Mycket handlar om att slå varandra på käften, stjäla och sno. Men också om att få ligga. Den starkaste överlever. Det är hårt och kallt i det postapokalyptiska Sverige. Samtidigt stundtals humoristiskt. Fager är en vass satiriker. Jag har väldigt kul åt alla dråpliga situationer och korkade samtal som förs mitt bland misären och det makabra. Blodiga hemskheter blandas med lättsamheter på ett väl avvägt vis.

Kaknäs sista band: och andra zonsagor är en klockren samling proppad med postapokalyptiskt godis. Jag njöt av att få kliva in i den här trasiga världen med dess gripande människoöden och mutantskildringar. Jag är svag för undergångshistorier och det här är verkligen en suverän bok i genren. Underhållande, fascinerande och spännande. De små berättelserna snuddar vid varandra och bildar en organisk helhet. Världen ses ur många olika perspektiv. Fager skriver med en glöd och passion för förlagan. Det märks att han har god förkunskap och starka band till Mutant-rollspelet.

I ärlighetens namn får jag verkligen blodad tand efter att ha läst boken. Är det dags att faktiskt ge rollspelandet en ny chans? Jag kanske borde plocka upp Mutant igen efter alla dessa år? Hur det än blir med den saken är det om nåt ett gott betyg till Kaknäs sista band.

Titel: Kaknäs sista band: och andra zonsagor
Författare: Anders Fager
Genre: Postapokalyptisk novellsamling
Utgiven av: Fria ligan
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

13 svarta sagor om superhjältar

13ss_superhjaltarSuperhjälteboomen har överlevt länge nu och verkar inte bedarra inom det närmaste. Personligen kan jag inte få nog av fenomenet vare det rör sig om filmer, tv-serier eller det ursprungliga serietidningsformatet. Men Swedish Zombies antologi rymmer inga trikåklädda hurtbullar, som samlingens namn antyder är det mörka och dystra skildringar vi får ta del av här. Superhjältarna i boken är oftast komplexa karaktärer som bär på en plågad själ eller dunkelt förflutet.

Flera av antologins noveller hämtar inspiration från existerande hjälteberättelser. Oskar Källners Memento mori är till exempel en eftertänksam svensk homage till Batman, en riktigt vass sådan. I Mantlarna av Anna Jakobsson Lund tränas huvudpersonen på en superhjälteanläggning, i stil med Xaviers skola i X-Men. En välskriven historia om otillräcklighet och svartsjuka.

En annan favorit är Den flygande mannen av Johan Ring som är en vacker novell om en man som offrar allt för att rädda andra. Christian Johanssons Strega sticker också den ut som en klurig och smart berättelse om den hårt tränade flickan som till varje pris vill hämnas sina föräldrars död. Sist vill jag också lyfta fram Pandemonium av Markus Sköld, där världen attackeras av ohyggliga monster och bara den minst erfarne hjälten kan stoppa dem. En actionpackad och spännande liten historia jag uppskattade väldigt mycket.

Som vanligt när det gäller Swedish Zombies antologier är kvalitén hög och nivån jämn. Att göra en samling helt tillägnad superhjältar är en kul idé. Jag kan dock tänka mig att det blir lite av en överdos för vissa, men jag tycker inte det var några problem att hålla intresset uppe rakt igenom. Oundvikligen påminner några noveller om varandra men merparten skiljer sig åt, med egna infallsvinklar och intressanta upplägg.

Som superhjältefrälst var jag redan rätt begeistrad över temat innan antologin ens var i min hand och som tur är levde boken upp till mina högt ställda förväntningar. Våra svenska superhjältar är av yppersta klass och merparten av berättelserna de medverkar i är utmärkta små historier.

Titel: 13 svarta sagor om superhjältar
Författare: Anna Jakobsson Lund, Johannes Pinter, Lupina Ojala, Oskar Källner, Johan Ring, Claes-Magnus Bernsson, Markus Sköld, Anna E. Wahlgren, Love Kölle, Finn Cederberg, Patrik Centerwall, Lova Lovén, Christian Johansson
Genre: Superhjälteantologi
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris