Rinnande vatten och elektricitet tillhör de mest frekventa önskedrömmarna. Ett samhälle i totalt kaos. Utan lagar och regler återstår endast överlevnad. Ingen går säker. Faran lurar överallt och utgörs av såväl friska som smittade.
Vart tar du vägen när allt du tagit för givet gått förlorat? Vem kan du lita på?
Det här är alltså andra delen i Peter Westbergs serie Europa Compendium om en zombiesmitta som lamslår världen. Vi får återigen följa Georg och Inés med flera andra i kampen om överlevnad. Det är så nära en svensk The Walking Dead man kan komma. Karaktärer som stryker med stup i kvarten och många kast fram och tillbaka i handlingen.
Jag får ungefär samma känsla efter att ha läst den här som efter den första boken. Det är välskrivet och spännande rakt igenom. Jag tycker också Westberg gör ett fint jobb med att ge sina karaktärer liv. Den smått galna finnen Kari med sina väldresserade hundar är utan tvekan min favorit men huvudpersonerna Georg och Inés har också växt och utvecklats sedan jag först träffade dem. Jag tycker också att det finns ett större framåtdriv den här gången. Det märks att berättelsen är på väg någonstans vilket jag gillar.
I mitt tycke toppar uppföljaren föregångaren med bättre fokus och starkare karaktärsutveckling. Mitt i all ond bråd död finns det också utrymme för en dos humor som lättar upp. De icke så skräckinjagande moppeknuttarna i Hellmoppers och ordleken med Kaj Lorén (ni som fattar fattar) är exempel på detta. Det enda jag kan gnälla lite på är just det faktum att man vet vad man får här. Det finns inga unika inslag som bryter genrenormen men är man tillfreds med det är Europa Refugium utan tvekan ett riktigt bra val för att avnjuta ett knippe fartfylld zombieaction.
Titel: Europa Refugium (Europa Compendium #2) Författare: Peter Westberg Genre: Skräck Utgiven av: Whip Media Utgivningsår: 2021
Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.
– – –
Det lilla förlaget Swedish Zombie fortsätter att leverera undergångshistorier till folket! Trojanerna av Lova Lovén från samma utgivare var en av 2016 års höjdpunkter och Sofia Albertssons Stockholmspesten håller fanan högt även detta år.
I Stockholmspesten får vi möta Elin, pojkvännen Martin, kompisen Annelie och brorsan Kenneth. Det hela börjar med att vattnet blir odrickbart, ständiga störningar i elnätet avlöser varandra och kollektivtrafiken slutar fungera. Men värst av allt är den mystiska smittan som angriper invånarna.
Albertsson hanterar sina karaktärer väl och bygger långsamt upp relationen dem emellan och hur de hanterar den rådande krisen när Stockholm sakta faller samman på olika håll. Som jag nämnde i intervjun med Sofia tidigare i veckan så förvånades jag över den något återhållsamma upptakten i berättelsen. Stockholms förfall sker i en beskedlig takt och jag blir förbryllad över att stadens befolkning tar det med sådan ro. Det här får till viss del sin förklaring senare i boken och jag ska tillägga att jag uppskattar hur författaren noggrant beskriver Elins och de övrigas förändrade vardag. Jag får en bra känsla för hur de anpassat sig till den rådande situationen vilket får det att bli mer skrämmande när skiten träffar fläkten på riktigt under bokens avslutande del.
Jag gillar också den surrealism som får ta plats emellanåt. Det finns delar i boken som verkligen spär på mystiken kring den underliga infektionen som drabbar människorna. Däremot får jag ingen riktig klarhet i hur allt ligger till. Jag både gillar och ogillar att några trådar i berättelsen inte riktigt binds samman. Å ena sidan är det skönt att få fantisera om hur allt hänger ihop på egen hand, å andra känns det som jag missat viktiga pusselbitar under resans gång.
Hur som helst. Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.
Stockholmspesten är din första roman. Hur föddes idén och blev den som du tänkt dig?
Det stämmer, jag hade faktiskt inte planerat att skriva någon roman, jag tyckte det verkade svårt och som oerhört mycket jobb (vilket det också var). Men när jag hörde av mig till Jonny Berg på Swedish Zombie angående annat, så frågade han om jag inte kunde skriva en roman och jag tyckte det lät spännande att prova. Så då gjorde jag det! Efter att ha läst på lite om vad man bör tänka på när man skriver en roman, så satte jag igång. Det är väldigt annorlunda mot hur jag brukar skriva när jag skriver noveller. Idén till handlingen i Stockholmspesten kommer från en gammal novell som jag skrev runt 2010, ”Igelkottens mycel”, jag blev aldrig nöjd med den så den har legat orörd på datorn sedan dess. Men jag har ändå aldrig kunnat släppa handlingen, det visade sig nu i efterhand att temat behövde mer utrymme än vad en novell kan ge. Ja, boken blev mycket bättre än jag hoppades! Första råmanuset jag skickade till Jonny var bra, men efter konstruktiv kritik, testläsare och mer Albertssonska tillägg blev den verkligen precis så som jag tänkt mig.
Din historik som författare har gett oss verk som Sexpuckona anfaller!, Den plötsliga dörren och De överflödiga. Hur ser du själv på din resa som författare fram till Stockholmspesten?
Som att jag lär mig väldigt mycket ju mer jag skriver. Med Stockholmspesten blev det till och med så att när jag väl skrivit klart slutet och börjat läsa igenom från början, så fick jag genast sätta mig och skriva om en massa på grund av att jag lärt mig så mycket av de där nästan 300 sidorna jag just skrivit. Det är det rent tekniska. Om vi kollar på teman och genre så tycker jag ändå att jag håller mig till det som intresserar mig, på ett sätt är Stockholmspesten mer lik stämningen i Den plötsliga dörren (speciellt i novellen med samma namn) än De överflödiga. Det vill säga lite surrealistisk, lite skrämmande och märklig. Stockholmspesten skulle kunna passa bra in bland de andra novellerna i Den plötsliga dörren om den vore kortare.
Vad är det som lockar med att skriva om undergång och samhällets kollaps?
Svaret finns i frågan: undergång och kollaps. Det är ju oerhört spännande! Jag älskar att läsa dystopier och skildringar av apokalyps och postapokalyps, det är väl vetskapen om att alla civilisationer har en utmätt livslängd. De föds och de dukar under. Så har det varit genom hela mänsklighetens historia, inget är konstant, det är så verkligheten funkar. Låter kanske deppigt, men vi vet ju inte om vår civilisation har peakat än eller inte, kanske kommer det bara bli bättre i tusen år? Eller inte, kanske peakade vi på 80-talet ihop med jättestora frisyrer, Jenkatuggummi och neontights? Det beror väl på teknik, naturkatastrofer, smittor eller ekonomiska system. Men det är alltid spännande att fantisera, hur skulle allt kunna gå under? Går det långsamt? Händer det med en smäll? Hur blir det sen? Överlever vissa delar av samhället, hur kommer vi i så fall att börja om? Hur skulle det vara att leva i en stad som långsamt går under, lite mer dag för dag? Vad händer om elen slutar fungera, hur löser vi ett sånt problem? Det finns hur mycket som helst att spekulera i! Och på något sätt så är det väl alla våran gemensamma skräck – att allt vi tar för givet och känner oss trygga i: vardagsrutiner, familj, jobb och sociala tillställningar, en dag kan komma att rasa samman. Det finns ingen som undkommer det, det skrämmer i alla fall mig.
Hur förberedd är du själv om domedagen kommer?
Helt okej ändå! Har en fäbod i Dalarna som jag planerar att fly till med familj och djur, det finns mark att odla på och vatten från egen brunn. När jag var barn hade vi inte dragit in el än, så skulle den försvinna är det inte omöjligt att återgå till öppna spisen som värmekälla och matlagningsplats. Låter dock rätt slitsamt att överleva där, helt avskuren från allt, iskallt utedass om vintern, men vad gör man inte när pesten kommer? Alternativet att stanna kvar i stan är ju långt värre.
Nu har jag visserligen bara läst halva boken vid intervjuns tidpunkt men hittills har du valt en mer lågmäld framtoning den här gången. Mer av krypande skräck och mystik, och mindre av det groteska och riktigt snuskiga som jag lärt känna från några av dina tidigare noveller…
Haha, vilken förolämpning att inte längre vara grotesk och snuskig! Nu stundar en identitetskris här… Men jag hoppas och tror att det handlar mer om formatet. Noveller är en helt annan sak, där har man inte tid att bygga upp någon stämning, det händer mycket på få sidor för att få plats med en hel berättelse. Det är som att äta körsbäret på tårtan och jag gillar det verkligen. Att skriva en roman ger en utrymme till att bygga upp en stämning, utveckla karaktärerna som är med i berättelsen, hoppa i tiden, plantera ut ledtrådar, ha mer än en handling och så vidare. Jag gillar det också! Jag tycker själv att romaner som kör pang på rödbetan blir lite tråkiga, för antingen måste de ju fortsätta hålla samma tempo och det blir repetitivt, eller så planar de ut mot slutet och det vill man ju inte heller. En krypande, mystisk skräck gräver sig in under huden på läsaren på ett annat sätt, väcker frågor och osäkerhet. Men med det sagt så kommer du nog ändå få din beskärda del av snusk och groteska inslag när boken närmar sig slutet…
Vad händer härnäst? Finns det nya skrivprojekt på g?
Ja, det finns det alltid, hjärnan låter mig aldrig vara ifred och pilla mig i naveln. Jag jobbar på två projekt just nu, inget jag kan diskutera dock, men planer finns i alla fall!
Sofia Albertsson är aktuell med undergångsromanen Stockholmspesten som ges ut av Swedish Zombie. Mer info om Sofia hittar du här.
Ett livsfarligt virus sprider sig som en löpeld genom Stockholm och lämnar inget annat än förödelse efter sig. Telefonlinjerna är överbelastade och polisen Erik får inte tag i sin fru som befinner sig på annan ort med deras dotter. Han måste se till att de hamnar i säkerhet. Att de klarar sig från den ondska som viruset bär med sig.
Den framgångsrika MMA-fightern Pontus räds inte några kamper. Runt hörnet väntar en ljus framtid men när Stockholm drunknar i kaos, tar livet en helt ny vändning.
Finns det några vinnare i raseriets spår?
– – –
De svenska författarna fortsätter förse oss med välsmakande undergångshistorier. Jag tackar och bugar. Andreas Ek är en ny bekantskap och Raseri är hans debutroman som behandlar samma attraktiva scenario. Människor börjar bete sig som mordiska galningar när en epidemi breder ut sig över Stockholm och Sverige. Mitt i det rådande kaoset hamnar polisen Erik, kollegan Karin och MMA-fightern Pontus. Tillsammans försöker de ta reda på vad som drabbat människorna som blivit smittade. Samtidigt i utkanten av staden kämpar Eriks fru och dotter för att överleva på egen hand.
Med en bekant berättelse om hur världen förändras efter ett virusutbrott lämnar mig Raseri en aning otillfredsställd. Jag har läst otaliga zombieromaner vid det här laget och Andreas Eks berättelse känns allt för förutsägbar utan några oväntade överraskningar som skakar om. Med det sagt, tycker jag ändå han gör det bra. Det finns en nerv i berättandet och en intressant vetenskaplig teori om hur viruset blivit till. Flera av bokens scenarion som målas upp är dessutom riktigt spännande.
Det råder ingen direkt brist på svenska böcker av det här slaget just nu och med tanke på konkurrensen tycker jag inte riktigt Raseri når upp till de allra bästa i samma genre. Det är förvisso en välskriven historia med enkelt och rakt språk som uppmuntrar till fortsatt läsning med ett tilltalande apokalyps-tema, men utan egna infallsvinklar eller nytänkande inslag. Läsvärd om man som jag älskar den här typen av berättelser men inget som dröjer sig kvar.
Titel: Raseri Författare: Andreas Ek Genre: Diskbänksapokalyps Utgiven av:Eken förlag Utgivningsår: 2016 Inköpsställen:Bokus och Adlibris
När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.
Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?
Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.
Första hösten är en dystopisk skräckroman som skickligt väver in vår tids vetenskap i en verklighet bortom de mest groteska mardrömmar.
– – –
För inte allt för längesedan fick jag leta med ljus och lykta efter svensk apokalypslitteratur, men nu är det andra tider! Lars Widerängs Sjärnklart-trilogi, Lova Lovéns Trojanerna och K.G. Johanssons Biotika är bara några av senare års domedagshistorier från vårt avlånga land. Berättelserna om hur jorden går under poppar upp som svampar i skogen, och som jag älskar den här trenden.
I Första hösten är det inga svampar i skogen som vänder upp och ner på tillvaron, men inte långt därifrån. Det är en ny typ av blomma som sprider sig över Sverige och Europa. Forskarna står handfallna och när människorna smittas, men också börjar förvandlas, är epidemin och samhällets kollaps ett faktum.
Boken är snyggt konstruerad och växlar mellan tre huvudpersoner som upplever undergången från olika perspektiv. Ett författargrepp jag verkligen gillar. Emmelie Pettersén Uggla behärskar verkligen upplägget bra. Jag lär känna karaktärerna och de är tydligt porträtterade. Vem älskar inte 15-åriga Charlys överanvändande av tillägget ”ap”- i alla dess former? Uttryck som ”apsvett” ramlar ut så fort hon öppnar munnen. Sjukt charmigt. Adam är till en början ett stort arsle men min förståelse och inställning till honom som karaktär hinner ändra sig under äventyrets gång. Detsamma gäller Fredrik och Lisen. Det finns gott om intressant karaktärsutveckling.
Texten är för övrigt rak, enkel och medryckande. Kapitlen är korta och avslutas sällan utan en subtil cliffhanger som får mig att prompt vilja läsa vidare. Tempot är högt och berättelsen tappar inte fart en enda gång. Jag får som läsare aldrig tid till att hämta andan. Inte mig emot, speciellt när det är så här spännande och actionfyllt. Det är en orgie i blodiga slagsmål, hisnande flyktscener och monstermetamorfoser.
Författaren har skapat ett scenario som känns kittlande och trovärdigt. Inte minst de vetenskapliga bitarna, som förmodligen har krävt en del research. Jag köper allt med hull och hår, även om det såklart inte är förankrat i en realistiskt framtidsbild. Men vad vet jag. Ett muterat växtvirus och domedagen kanske är närmare än de flesta av oss tror?
Det är precis så här jag vill ha min apokalypshistoria serverad. En smart idé om hur det skulle kunna gå till när världen går under, bra karaktärer och makabra body horror-inslag som får det att vändas i magen. Rubbet sitter som en smäck.
Jag har dessutom förstått att en fortsättning är på gång, vilket gör mig väldigt glad. Det här är så förbaskat rakt upp min gränd att jag bubblar lite inombords när jag nu i efterhand tänker på boken. Klart jag vill ha mer av detta! Förvridna mardrömsmonster, en till synes hopplös framtid och människor som beter sig som svin när civilisationen rämnar.
Låter det inte helt underbart?
Titel: Första hösten – Blå gryning Författare: E.P. Uggla Genre: Undergångsskräck Utgiven av:Visto Förlag Utgivningsår: 2017 Inköpsställen:Adlibris och Bokus
Författarintervju: Lova LovénMed Trojanerna gör du romandebut efter ett knippe läbbiga noveller i bagaget. Hur har processen sett ut och varför blev Trojanerna ditt första romanverk tror du?
Jag har skrivit flera bokmanus, och ärligt talat var originalidén till Trojanerna inte menad för en längre berättelse. Men efter lite råd och feedback bestämde jag mig för att arbeta ut den till en bok. Idén fick mogna och när jag visste vad som faktiskt hände i berättelsen började en längre period av efterforskning där jag var tvungen att exakt ta reda på vilka krisförberedelser som finns i Sverige och vad som skulle hända.
Vi är inte direkt bortskämda med svenska apokalypshistorier, varför tror du det är så?
Hanteringen av Odöda av John Ajvide Lindqvist är nog den enda som jag minns på rak arm. Jag tror att bristen kan bero på att vi inte fixar storslagna apokalypser i Sverige på samma sätt. Det blir liksom inte nån Rambo som svingar sig ner i eldstrider från en brinnande helikopter medan ett svampmoln med grinande dödskallar reser sig mot himlen i bakgrunden… vi fixar inte det. Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.
I gengäld tycker jag att svenska berättelser om undergången blir mer realistiska och personliga. Det är lättare att relatera till den stackars jäveln som försöker twittra efter hjälp från sitt gömställe, än hjälten som pressar sig igenom ett hav av odöda med en gräsklippare. Med det sagt är jag den första att köa om det görs en ”Sillnado” lagom till jul…
Finns det fler typer av skräckberättelser vi borde skriva mer av i Sverige?
Humoristisk skräck. Att blanda in lite humor överhuvudtaget. Många gånger blir svensk skräck väldigt monokrom och ångestfylld, vilket ofta funkar utmärkt… men jag efterlyser ändå mer lekfullhet. Sånt som frodas i länder där marknaden är stor nog att ge plats åt det. På den svenska marknaden kommer jag nog bara på Caroline Grimwalkers Demonologi för nybörjare, som är otroligt rolig.
När jag tänker på begreppet apokalyps så tänker jag instinktiv på död, undergång, kaos och fullständig förintelse av jorden som vi känner den. I Trojanerna är scenariot mer lågmält. Hur resonerade du kring detta?
Dels tror jag att det blir mer lågmält ju närmare huvudkaraktärerna läsaren kommer. Ju mindre perspektiven är och ju viktigare deras egna personliga kriser är för handlingen, ju mer hamnar det globala perspektivet i skymundan. Stephen Kings The Stand är till exempel väldigt ödesmättad, med huvudkaraktärer som är viktiga, ja de viktigaste personerna i hela världen visar det sig. Mer lågmälda scenarion bjuder mer på upplevelsen ”det kunde lika gärna vara du”. En känsla av sårbarhet som kommer av att huvudkaraktärerna inte har större existensberättigande i storyn än sina grannar.
Sedan handlar det mycket om fiendens planer också. En del apokalypser bränner iväg i storslagen Mad Max-stil, andra sker mestadels i tysthet. I Bodysnatchers sker undergången bakom kulisserna, och utmaningen blir att genomskåda fienden.
Jag min stackare har läst klart Trojanerna, vad borde jag ta mig an härnäst om du får bestämma?
Oj, det var en bra fråga! Hm… Det är mörkt och kallt ute och du gillar tentakler. Då får jag lov att rekommendera Nick Cutters The Deep. Jag är visserligen ganska lättskrämd, men det är få böcker jag i vuxen ålder inte kan läsa vid läggdags, och det här är en av dem. Föreställ dig IT fast 13 kilometer under havsytan. Fasansfull och klaustrofobisk. Mycket nöje!
Hur ser framtiden ut för författare Lova Lovén? Finns det fler romaner i startgropen och viktigast av allt: innehåller den i så fall rikliga mängder med tentakelmonster?
Förhoppningsvis, ta i trä och kasta lite salt över axeln tvi tvi, så ser framtiden någorlunda ljus ut. Jag redigerar ett bokmanus som lovar att bli kusligare än Trojanerna. Inga tentakler, de sparar jag till en framtida historia där de kan få det utrymme de förtjänar. Release the Kraken!
Författare: Lova Lovén Född: 1981 Ort: Hilversum, Nederländerna Aktuell med: Trojanerna Utgiven på: Swedish Zombie Hemsida Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus
Ett livsfarligt virus sprider sig som en löpeld genom Stockholm och lämnar inget annat än förödelse efter sig. Telefonlinjerna är överbelastade och polisen Erik får inte tag i sin fru som befinner sig på annan ort med deras dotter. Han måste se till att de hamnar i säkerhet. Att de klarar sig från den ondska som viruset bär med sig.
När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.
När jag tänker på begreppet apokalyps så tänker jag instinktiv på död, undergång, kaos och fullständig förintelse av jorden som vi känner den. I Trojanerna är scenariot mer lågmält. Hur resonerade du kring detta?