Stockholmspesten är din första roman. Hur föddes idén och blev den som du tänkt dig?

Det stämmer, jag hade faktiskt inte planerat att skriva någon roman, jag tyckte det verkade svårt och som oerhört mycket jobb (vilket det också var). Men när jag hörde av mig till Jonny Berg på Swedish Zombie angående annat, så frågade han om jag inte kunde skriva en roman och jag tyckte det lät spännande att prova. Så då gjorde jag det! Efter att ha läst på lite om vad man bör tänka på när man skriver en roman, så satte jag igång. Det är väldigt annorlunda mot hur jag brukar skriva när jag skriver noveller. Idén till handlingen i Stockholmspesten kommer från en gammal novell som jag skrev runt 2010, ”Igelkottens mycel”, jag blev aldrig nöjd med den så den har legat orörd på datorn sedan dess. Men jag har ändå aldrig kunnat släppa handlingen, det visade sig nu i efterhand att temat behövde mer utrymme än vad en novell kan ge. Ja, boken blev mycket bättre än jag hoppades! Första råmanuset jag skickade till Jonny var bra, men efter konstruktiv kritik, testläsare och mer Albertssonska tillägg blev den verkligen precis så som jag tänkt mig.

Din historik som författare har gett oss verk som Sexpuckona anfaller!, Den plötsliga dörren och De överflödiga. Hur ser du själv på din resa som författare fram till Stockholmspesten?

Som att jag lär mig väldigt mycket ju mer jag skriver. Med Stockholmspesten blev det till och med så att när jag väl skrivit klart slutet och börjat läsa igenom från början, så fick jag genast sätta mig och skriva om en massa på grund av att jag lärt mig så mycket av de där nästan 300 sidorna jag just skrivit. Det är det rent tekniska. Om vi kollar på teman och genre så tycker jag ändå att jag håller mig till det som intresserar mig, på ett sätt är Stockholmspesten mer lik stämningen i Den plötsliga dörren (speciellt i novellen med samma namn) än De överflödiga. Det vill säga lite surrealistisk, lite skrämmande och märklig. Stockholmspesten skulle kunna passa bra in bland de andra novellerna i Den plötsliga dörren om den vore kortare.

Vad är det som lockar med att skriva om undergång och samhällets kollaps?

Svaret finns i frågan: undergång och kollaps. Det är ju oerhört spännande! Jag älskar att läsa dystopier och skildringar av apokalyps och postapokalyps, det är väl vetskapen om att alla civilisationer har en utmätt livslängd. De föds och de dukar under. Så har det varit genom hela mänsklighetens historia, inget är konstant, det är så verkligheten funkar. Låter kanske deppigt, men vi vet ju inte om vår civilisation har peakat än eller inte, kanske kommer det bara bli bättre i tusen år? Eller inte, kanske peakade vi på 80-talet ihop med jättestora frisyrer, Jenkatuggummi och neontights? Det beror väl på teknik, naturkatastrofer, smittor eller ekonomiska system. Men det är alltid spännande att fantisera, hur skulle allt kunna gå under? Går det långsamt? Händer det med en smäll? Hur blir det sen? Överlever vissa delar av samhället, hur kommer vi i så fall att börja om? Hur skulle det vara att leva i en stad som långsamt går under, lite mer dag för dag? Vad händer om elen slutar fungera, hur löser vi ett sånt problem? Det finns hur mycket som helst att spekulera i! Och på något sätt så är det väl alla våran gemensamma skräck – att allt vi tar för givet och känner oss trygga i: vardagsrutiner, familj, jobb och sociala tillställningar, en dag kan komma att rasa samman. Det finns ingen som undkommer det, det skrämmer i alla fall mig.

Hur förberedd är du själv om domedagen kommer?

Helt okej ändå! Har en fäbod i Dalarna som jag planerar att fly till med familj och djur, det finns mark att odla på och vatten från egen brunn. När jag var barn hade vi inte dragit in el än, så skulle den försvinna är det inte omöjligt att återgå till öppna spisen som värmekälla och matlagningsplats. Låter dock rätt slitsamt att överleva där, helt avskuren från allt, iskallt utedass om vintern, men vad gör man inte när pesten kommer? Alternativet att stanna kvar i stan är ju långt värre.

Nu har jag visserligen bara läst halva boken vid intervjuns tidpunkt men hittills har du valt en mer lågmäld framtoning den här gången. Mer av krypande skräck och mystik, och mindre av det groteska och riktigt snuskiga som jag lärt känna från några av dina tidigare noveller…

Haha, vilken förolämpning att inte längre vara grotesk och snuskig! Nu stundar en identitetskris här… Men jag hoppas och tror att det handlar mer om formatet. Noveller är en helt annan sak, där har man inte tid att bygga upp någon stämning, det händer mycket på få sidor för att få plats med en hel berättelse. Det är som att äta körsbäret på tårtan och jag gillar det verkligen. Att skriva en roman ger en utrymme till att bygga upp en stämning, utveckla karaktärerna som är med i berättelsen, hoppa i tiden, plantera ut ledtrådar, ha mer än en handling och så vidare. Jag gillar det också! Jag tycker själv att romaner som kör pang på rödbetan blir lite tråkiga, för antingen måste de ju fortsätta hålla samma tempo och det blir repetitivt, eller så planar de ut mot slutet och det vill man ju inte heller. En krypande, mystisk skräck gräver sig in under huden på läsaren på ett annat sätt, väcker frågor och osäkerhet. Men med det sagt så kommer du nog ändå få din beskärda del av snusk och groteska inslag när boken närmar sig slutet…

Vad händer härnäst? Finns det nya skrivprojekt på g?

Ja, det finns det alltid, hjärnan låter mig aldrig vara ifred och pilla mig i naveln. Jag jobbar på två projekt just nu, inget jag kan diskutera dock, men planer finns i alla fall!