I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som till en början inte verkar ha något samband. En sömnlös taxichaufför. En alkoholiserad före detta psykolog. En psykiskt sjuk kvinna på ett behandlingshem. Tre människospillror förenade i sina olycksöden.
När polisinspektör Iris Riverdal får fallen på sitt bord ställs hon inför en gåtfull mördare, en undflyende skepnad med dunkla metoder och okända motiv. Och bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp.
Gradvis går det upp för henne att morden har rottrådar långt tillbaka i tiden, trådar som också löper in i hennes eget liv.
Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det de redan anat. Det förflutnas skugga har kommit tillbaka för att förgöra dem, de mörkermärkta.
– – –
Det är sällan jag läser deckare eller kriminalare numera. Jag har plöjt min beskärda del och jag fattade aldrig tycke för genren. De mörkermärkta verkade på förhand vara just en bok om snutar och mystiska mord men lockade också med ett stänk av paranormala element. Dessutom är den ena halvan av författarparet känd för mig sedan tidigare. Johannes Pinter har gått från klarhet till klarhet och golvade mig på riktigt med vampyrskräckisen 1007 medan Mattias Leivinger är en ny bekantskap. Skulle detta ändå räcka för att tillfredsställa mina vanligtvis så snäva läskriterier? När jag blev kontaktad och erbjuden ett recensionsexemplar var jag aningen skeptisk men valde efter lite betänketid att tacka ja.
Boken börjar på traditionellt vis med en mordgåta, en plågad polis och allt det där jag förknippar med svenska deckare. Men det tar snabbt fart och när den misstänkta mördaren och de ockulta inslagen introduceras är jag fast. De oförklarliga morden, polisen Iris mystiska förflutna och de övrigas agendor flätas proffsigt samman. Karaktärerna är intressanta och jag vill veta mer om samtliga. Språket är enkelt, avskalat och rappt. Jag imponeras över hur välskrivet och snyggt berättat det är. Min känsla är att författarna kompletterar varandra väldigt bra. Det var verkligen svårt att slita sig från boken.
De mörkermärkta passar förvisso till stor del in i deckarmallen men innehåller tillräckligt med mystiska inslag och övernaturligheter för att hålla mig intresserad. Det är en väldigt spännande roman och trots mina fördomar om genren var det en ren fröjd att ta sig an Leivinger och Pinters samarbete. De fantastiska komponenterna ger den där lilla extra kryddan till berättelsen och det känns aldrig krystat eller konstigt. Det här är en perfekt start på en riktigt läsvärd trilogi och jag ser fram emot att ta del av kommande böcker i serien.
Författare: Mattias Leivinger och Johannes Pinter
Genre: Thriller
Utgiven av: Piratförlaget
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris
Anton är en helt vanlig kille, förutom vad gäller en liten detalj, han håller på att förvandlas till ett monster. Han bor i Gällivare, ovanför polcirkeln, och smittades under sommarsolståndet. Nu är han instängd i sin lägenhet, med frätande ljusstrålar som angriper och läcker in från alla håll. Det är inte ett klockrent scenario för en aspirerande vampyr. 
Eskapix är tillbaka med en ny typ av antologiserie. Nu ryms inga utsvävningar som essäer, artiklar eller konst, utan nu är det fullt fokus på noveller. Kadavernatten och andra historier är den första delen i Mitt svarta hjärtebibliotek och har av förlaget liknats vid: ”… att kliva in i en nattsvart och alternativ ”Starlet” från sjuttiotalet men istället för kärleksnoveller är den fylld med ocensurerade sagor för vuxna.” 
Efter en smärre försening är det äntligen dags för Johannes Pinters debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött)” att släppas på förlaget 
Har du några litterära förebilder eller favoritförfattare som du inspireras av?
Då var mitt Maskinblod-maraton till ända. Jag väljer att dela upp mina tankar i två delar denna gång. Det blir allt för matigt att skriva nåt litet om alla de 18 korta berättelser som samlingen innehåller i ett ynka inlägg. 
