Metroid Dread

Det finns så mycket att säga om detta. Metroid Dread är mer än jag någonsin önskade. Det är absurt med tanke på mina skyhöga förväntningar. Den här spelserien har betytt så mycket för mig och jag tycker att Nintendo och Mercury Steam har slagit en homerun med Dread. Det är en perfekt mix av allt det där jag älskar med den 35 år gamla serien. Skräcksegmenten från Fusion, utforskarglädjen från Super och en finslipning av spelmekaniken från Samus Returns. Släng på en riktigt bra handling, snygga mellansekvenser, fantastiska bossfajter och den bästa porträtteringen av Samus hittills. Allt sammantaget gör det till det bästa Metroid-spelet någonsin.

Ja, jag är faktiskt beredd att påstå det. Just nu i denna stund känns det så i alla fall. När eftertexterna rullade sent igår kväll var jag lyrisk, rent av lycklig. De gjorde det! En fortsättning på Metroid Fusion 19 år senare som mot alla odds bockar av allt som är bra med serien. En sjukt välkommen överraskning med tanke på att Mercury Steams första försök med serien, Samus Returns innehöll många tillkortakommanden. Ett helt okej spel men med alldeles för mycket fokus på den nya counterattacken vilket konstant pajade spelets flyt och snabbt gjorde striderna enformiga.

Det finns såklart spår och influenser från Samus Returns i Dread men här har allt vässats och polerats till perfektion. Samus rör sig som en parkourninja och är en fröjd att styra, och det behövs. Bossarna i spelet är ingen dans på rosor. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick bita i gräset under spelets gång men betydligt fler gånger än i något annat Metroid tidigare. De senare årens Metroidvania-utmanare som Hollow Knight, Ori och Axiom Verge i all ära men Metroid Dread är för mig en återkomst som bevisar att originalet fortfarande är bäst.

Jag har läst ett gäng intryck och recensioner från spelet, merparten är väldigt positiva och med snittbetyget 88 på Metacritic är det glädjande nog en succé. Nu håller jag tummarna för att spelet säljer riktigt bra också. Metroid är vanligtvis en av de spelserier från Nintendo som inte gör speciellt bra ifrån sig försäljningsmässigt. Jag vägrar att vänta lika länge på en ny del i serien igen. Men för att Nintendo verkligen ska tro på Metroid igen är det siffrorna som talar. En sak är åtminstone säker, här och nu är Metroid Dread värd all väntan.

Bokslut 2019

2019 års…

… dystopismaskens: Mörk stad av J.S. Axell
Jag gillar det här. Det är en fint utmejslad berättelse med karaktärer som är lätta att känna för men också ett mysterium som gör mig som läsare nyfiken på att läsa vidare. De smittade är nämligen inte det enda hotet i den här berättelsen. Det finns en nerv och ett driv i hur Axell skriver med korta lättlästa kapitel som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Mörk stad gör kanske inte något nydanande med zombiegenren men det är en läsvärd och spännande bok som jag verkligen kan rekommendera för fans av genren.


… tv-flabb: What we do in the Shadows
Årets kanske mest självklara tv-succé. Efter att det blev klart att 2014 års film skulle bli tv-serie har jag varit övertygad om att formatet skulle passa som vampyrtanden i halspulsådern. Det här är för mig det roligaste och bästa som nådde tv-rutan förra året.


… urban fantasy-läsning: Döda platser av Pål Eggert
Döda platser är en värdig avslutning på Sebastian och Isas historia. Jag kommer sakna den här skildringen av Göteborg med dess magi och komplexa karaktärer. De samhällsfilosofiska inslagen, vemodet, mörkret. Gör dig en tjänst och läs dessa romaner, de är verkligen av ett helt eget slag och dessutom sällsynt välskrivna.


… superhjälterulle: Avengers: Endgame
Inte lika vass som Infinity War men den mest känslosamma och omvälvande av samtliga MCU-filmer. Jag gillar hur det mesta knyts ihop på ett fiffigt sätt med tillbakablickar på det som har varit men också med ett par avgörande händelser som kommer att förändra Marvels superhjälteuniversum radikalt framöver.


… tv-överraskning: The Boys
Jag läste den första samlingsvolymen av serietidningen The Boys för några år sedan och gillade skarpt. Men det var ändå en lite av en chock när tv-serien visade sig bli en sådan höjdare. En intressant infallsvinkel på superhjältegenren där de goda är minst lika onda som skurkarna de påstås bekämpa. Hjältarna är i den här tolkningen är korrumperade pr-kampanjer iklädda trikå. Dessutom är det välspelat och en riktigt träffsäker mix av drama, action och komedi. Säsong två kan inte komma fort nog.


… finaste spelupplevelse: Gris
I samma anda som Journey och andra mer artistiska spel är Gris en ny stjärna på indiehimlen. Med strålande speldesign, vackra miljöer och ett storslaget soundtrack griper spelet tag i mig från första stund och släpper aldrig taget förrän eftertexterna rullar.


… skönaste novell: Kulta, den skitungen
Det här är Carlbergs längsta novell hittills och jag tycker verkligen om den här världen som målas upp. Den är precis som i författarens alla alster annorlunda och fängslande. Det är en skön mix av humor, fantasy och lite läskigare inslag. En riktigt bra och genomarbetad novell! Jag ser med spänning fram emot att läsa mer av denne egensinnige herre.


… bästa uppföljare: Watchmen
Damon Lindelofs tv-adaption av Watchmen har stora skor att fylla. En direkt fortsättning på Alan Mores hyllade serieförlaga kräver fingertoppskänsla och respekt men jag tycker den gode Lindelof gör originalet rättvisa. Med briljant rollbesättning, ett välarbetat manus och underbart absurda inslag träffar det här rätt på alla punkter. Jag kände mig smått avdribblad i berättelsen till en början men allt knyts elegant ihop i slutet med ett par fantastiska avsnitt längs vägen.


Bubblare (eller bra grejer som också bör nämnas som hastigast):
Alita Battle Angel, Marriage Story, Star Wars: The Rise of Skywalker, Euphoria, Carnival Row, Gösta, The Umbrella Academy, Barry, Ring Fit Adventure

Under 2019 har jag…
…sett 61 filmer och 45 tv-säsonger
…läst 5 böcker, 5 noveller och 2 serieromaner
…spelat 11 spel

Raw Fury under luppen

Jag har en förkärlek för svenska indiespelutvecklare och utgivare. Det är inte så att jag är någon patriot men jag har samma inställning till idrott och när ett utländskt lag innehåller en svensk spelare hejar jag såklart lite extra på just den spelaren och det laget. Det är kul när de lyckas helt enkelt.

Detsamma gäller spelbranschen. När jag fick nys om svenska Raw Fury blev jag nyfiken och har nu fått chansen att bekanta mig med ett gäng titlar. Det är framförallt tre spel som jag verkligen fastnat för än så länge.


Bad North är ett minimalistiskt strategispel där vikingar ska skydda sitt hem från en aldrig sinande ström av attackerande fiender. Enkelt att förstå sig på och väldigt beroendeframkallande. Det är dessutom ett perfekt spel till Nintendo Switch tack vare sin enkla mekanik. Lämpar sig utmärkt för portabelt spelande. Sedan är det väldigt tjusigt också. Stor rekommendation på denna.



Dandara kör sin egen variant på Metroidvania. Huvudpersonen kan varken springa eller hoppa för egen maskin utan rör sig via markörer för att kasta sig till en ny position på banan. Ett annorlunda grepp som ger spelet ett lite nytänkande inslag. Det tar ett tag att bemästra men när det börjar sitta studsar jag mellan plattformar som en akrobatisk superhjälte. Ett välgjort och riktigt underhållande spel helt klart.



Gonner är ett toksvårt actionspel i den numera så populära rougelikegenren. Jag ska erkänna att jag är fullkomligt värdelös på den här typen av spel men den fina estetiken lockade mig till att ge det ett försök. Banorna byggs upp på slumpmässigt manér så varje omgång bjuder på nya upplevelser. Det är ett väldigt välkommet inslag eftersom jag ständigt får börja om då jag dör ungefär varannan minut. Dessvärre är jag lika usel som jag befarade på detta men jag gillar det ändå. Det är perfekt att ta till mellan lite matigare spelupplevelser för en kort men svettig kick.

Spana in fler av spelen Raw Fury har gett ut här.

Speltips: Rusty Lake

Jag spelade ohälsosamt mycket mobilspel för ett par år sedan men intresset har sedan dess svalnat och jag plockar sällan upp telefonen för att stilla spelbegäret numera. Förmodligen har jag Nintendos senaste hybridkonsol Switch, att skylla på detta. Men häromdan gjorde jag ett undantag.

Rusty Lake heter utvecklaren som producerat en spelserie som går under namnet Cube Escape. Cube Escape-spelen är helt gratis. Utöver dessa har de också släppt tre titlar i den självbetitlade serien Rusty Lake. Dessa kostar däremot en slant att ladda ner. Det alla spelen har gemensamt är att de är pusselinriktade äventyrsspel och att de dessutom utspelar sig i samma universum.

Det här gjorde mig nyfiken. Tanken på ett komplext världsbygge som flätas samman av små korta spelupplevelser lät väldigt tilltalande. Mitt val föll på det första spelet i premium-serien, Rusty Lake Hotel, som visade sig vara en surrealistisk och makaber upplevelse som verkligen bjuder på hjärngympa av det finurligare slaget.

Spelets mål är att klura ut olika uppfinningsrika sätt att ha ihjäl hotellets besökare för att sedan kunna tillaga dem och servera till hotellets gäster. Dessa pussellika utmaningar varvas med mystiska inslag och ledtrådar om hur allt hänger samman.

Jag bjuds inte på några direkta svar och kanske började jag i fel ände med Rusty Lake Hotel, men det gör mig bara mer sugen på att ta mig an fler spel i serien för att grotta ner mig i mysteriet på riktigt. Men en stämningsfull spelupplevelse är det, och tankenötterna är smarta och innovativa. Definitivt värt besväret.

Låter det lockande? Spana in Rusty Lakes alla spel här.

En vecka med Switch

Det är idiotiskt att köpa en spelkonsol vid release. En nysläppt spelmaskin lider alltid av barnsjukdomar som buggar i gränssnittet, hårdvaruproblem, brist på funktioner och ett skralt spelutbud. Nintendo Switch är inget undantag. Min egen maskin har till exempel en urusel wifi-signal och jag kan inte ens nå den digitala spelbutiken när jag den befinner sig i dockat läge på undervåningen. Det bådar inte gott för stundande onlinespel. Men det har också rapporterats om synkproblem för kontrollerna och att skärmen repas när den placeras i dockstationen.

Jag rekommenderar alltid alla att vänta minst ett år med att köpa en ny spelkonsol. Barnsjukdomarna är fixade, spelbiblioteket har växt till sig och alla utlovade funktioner har säkerligen implementerats. Med lite tur har dessutom konsolen sjunkit i pris.

Men vem fan orkar vara rationell? Klart jag skulle ha en Nintendo Switch på lanseringsdagen, någonting annat var otänkbart. Jag har köpt Nintendos konsoler vid release sedan Nintendo 64 och det är alltid ett speciellt ögonblick att få vara bland de första att tafsa på ny spelhårdvara. Att vara en i gänget, dela med sig av sina intryck och slungas ut i ovissheten som en upptäcktstörstande försökskanin. Det överträffar allt som egentligen är dåraktigt med att köpa en ny spelkonsol dag ett.


Bra och dåligt med Nintendo Switch


😀 Hybridkonceptet
Att byta mellan att spela bärbart och stationärt fungerar helt strålande. Jag älskar att kunna spela mina spel överallt och att kunna välja mellan en fet spelupplevelse på min tv eller en portabel session i sängen. Smidigt, bekvämt och oväntat användningsbart.


🙂 Gränssnittet
Rappt, snabbt och lättnavigerat. Det är förvisso väldigt avskalat och saknar den personlighet och charm vi är vana vid från Nintendos sida men jag gillar det skarpt. Fotofunktionen är läskigt beroendeframkallande och väldigt enkel att använda.


🙂 Kontrollen
Jag har inte skaffat en Pro Controller än och faktum är att jag just nu inte saknar ett sådant alternativ. Joycon-kontrollerna är förvisso små men fungerar överraskande bra både i det medföljande ”grip”-tillbehöret men också separerade från varann, i tiltat co-op-läge och i varsin hand i enspelarläge. Jag kanske ändrar uppfattning den dagen jag håller i en Pro-kontroll men just nu är jag nöjd med de medföljande alternativen.


🙁 Onlinefunktioner
Det onödigt krångliga sättet att lägga till vänner kallat friend codes är tillbaka, det går inte att skicka meddelanden, ingen voice chat och inget svenskt tangentbord. På många sätt känns det som att Nintendo Switch inte riktigt var redo för lansering, bristen på onlinefunktioner är ett bevis på detta. Den utlovade onlineappen släpps i sommar och den upphottade betaltjänsten lanseras först i höst.


🙂 Spelutbud, Virtual Console och eShop
Inga klassiska Nintendo-spel vid release? Dumheter! Och inte ett knyst om en kommande release window har vi fått nys om heller men eShop är åtminstone på plats. Butiken är enkel att navigera och det finns en del bra titlar att välja på. Snipperclips, Fast RMX och Blaster Master Zero är Nintendo-exklusiva, och Shovel Knight-expansionen tidsexklusiv. Vissa påstår att Zelda är det enda som är nåt att ha vid release men det är ett överdrivet påstående om du kan tänka dig att handla digitalt.


😀 Zelda
Jag närmar mig 50 spelade timmar nu och bara det säger en del. Så mycket tid lade jag förmodligen inte på spelande förra kvartalet. Believe the hype! The Legend of Zelda: Breath of the Wild är precis så magiskt och fantastiskt som recensenterna vill påtala. Det här är det bästa Zelda-spelet jag spelat och kanske också mitt absoluta favoritspel någonsin. Så jävla bra är det.



Sammanfattningsvis


Efter en vecka tillsammans med Nintendos nya hybridmaskin har jag bildat mig en uppfattning om vad jag känner inför Nintendos nya konsol. Precis som med andra purfärska konsoler har jag upptäckt en mängd brister vad beträffar Switch. De är förbluffande många faktiskt. Mycket av det här kommer säkert fixas till men i dagsläget finns det en del att gnälla på men också att hylla.

Sanningen är den att jag ändå är smått förälskad i min nya maskin samtidigt som jag är irriterad över bristen på funktioner, appar och de hårdvaruproblem den dras med. Men det positiva överglänser det negativa i nuläget. Det är en gedigen pryl och ett märkbart snäpp upp i jämförelse med Nintendos tidigare plastiga elektronikprodukter. Switch känns lyxig, snygg och rejäl.

Konceptet är lysande och konsolen besitter en potential som kan bära precis hur långt som helst om Nintendo förser den med spel som drar nytta av konsolens innovativa egenskaper. Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde som många gånger förut och slängde mig över en konsol som jag på förhand inte visste skulle prestera. Men den levererar verkligen på de punkter som till en början betyder nåt. En perfekt fusion mellan bärbart och stationärt med ett lanseringsspel i form av Zelda som knäcker allt som finns att köpa i spelväg just nu.

Bokslut 2016

bokslut2016collage2

2016 års…


…bästa skräpigaste fantasy-tv: The Shannara Chronicles
The Shannara Chronicles är såpopera med ovanligt mycket glittrande effekter och bjuder på demoner, magi och trollkarlar i överflöd. Om det är bra? Nja, snarare ett perfekt exempel på finfin guilty pleasure-tv.


…deppigaste skräckroman: Svarthunden av KG Johansson
Svarthunden är motsatsen till feelgood-läsning. Det är dyster sagoskräck och det är riktigt, riktigt bra.


…tyngsta stonerpop: Döda Havet
Stonerpop? Är det ens en musikgenre? Om inte så är det så numera. Döda Havets debutplatta är komplex, välproducerad , obestämbar och innehåller inte ett enda svagt spår.


…slagkraftigaste comeback: Säsong två av Daredevil
Den andra säsongen av Daredevil är en våt tonårsdröm som går i uppfyllelse. Att få se superhjältefavoriten från sin barndom i ytterligare tretton välproducerade avsnitt ackompanjerad av två ikoniska, och nästintill lika kära karaktärer, har fått mitt nördhjärta att explodera av ren och skär lycka.


…mest intensiva sci-fi-roman: Stjärndamm av Lars Wilderäng
Jag tycker att Lars Wilderäng har skapat något unikt med sin Stjärntrilogi. En svensk militär-sf, som inte liknar något annat jag läst tidigare från vårt avlånga land. Den sista delen osar Falling Skies och Starship Troopers, men att allt utspelar sig med blågul kuliss gör det så mycket mer intressant.


…bästa återkommande tv-serie: Game of Thrones
Jag får aldrig nog av Westeros alla maktkamper, de oförutsägbara avlivningarna av seriens huvudkaraktärer och vändningarna i berättandet. Fortfarande extremt beroendeframkallande.


…göttigaste tv-rymdopera: The Expanse
Den deckarlika storyn innehåller lika delar mysterienystande, rymdaction samt politiska intriger som gör att man sitter som bänkad i säsongens tio avsnitt. Det här är det bästa Syfy producerat på många år och ett absolut måste för sci-fi-nörden.


…svettigaste Marvelrulle: Captain America: Civil War
Civil War är allt Läderlappen vs Stålis försökte vara men misslyckades kapitalt med. Konflikten i den här filmen känns medryckande och väl genomtänkt. Det finns en nerv och ett hjärta som faktiskt får mig emotionellt engagerad.


…läckraste 2D-spel: Owlboy
Dundersnygga men ständigt försenade Owlboy fick äntligen se dagens ljus under 2016. Under den vackra ytan ryms dessutom ett fantastiskt hantverk.


…sorgligaste tv-avsked: Penny Dreadful
Få tv-skapelser har fått mig så hänförd de senaste åren. Fängslande ögonblick som Vanessa Ives backstory med häxan i säsong två och hennes galenskap samt lobotomeringen från säsong ett glömmer jag inte i första taget. Där och då var det briljant tv-magi.


…svängigaste popskiva: Terrarism av Terra
90-talet lever! Terra låter som en ohelig allians mellan Popsicle och Dinosaur Jr. Röjig och poppig rock med svenska texter. Skramlig feelgood-musik!


…mastigaste antologi: 13 svarta sagor om superhjältar
Som superhjältefrälst var jag redan rätt begeistrad över temat innan antologin ens var i min hand och som tur är levde boken upp till mina högt ställda förväntningar. Våra svenska superhjältar är av yppersta klass och merparten av berättelserna de medverkar i är utmärkta små historier.


…mest ambitiösa remake: Westworld
En fascinerande vidareutveckling av Michael Chrichtons gamla kultrulle om en futuristisk vilda västern-park. I HBO:s trygga händer blir det en njutning för såväl ögat som intellektet.


…coolaste tv-spelsupplevelse: Hyper Light Drifter
Hyper Light Drifter är ett mer actionbetonat Zelda blandat med estetiken från Fez. Fånigt mycket min typ av spel om jag ska vara ärlig. Stundtals väldigt utmanande och med en pixelvärld som bara måste utforskas.


…tv-överraskning: Stranger Things
Underbar 80-talsflört med allt jag går igång på från den här perioden. Mystik, mysiga Goonies-ungar och en medveten pastisch i allt från vinjett till musik och foto. Den bästa nya Netflix-serien i år.


…mest intressanta apokalypsskildring: Trojanerna av Lova Lovén
Lova Lovéns romandebut är en mörk och obarmhärtig undergångsroman som griper tag utan att någonsin släppa taget förrän den sista sidan är färdigläst. Ingen av bokens karaktärer går säker och berättelsen känns oförutsägbar och annorlunda.


…poddlyssning: De dödas röster
Välproducerad, välspelad och smart poddserie om ett fiktivt mord, med en gnutta övernaturligheter och en överraskande stor skopa rollspel. Alla måste lyssna!


…mest omvälvande bioupplevelse: Doctor Strange
Tid och rum böjs på alla möjliga olika sätt, byggnader vänds och vrids ut och in, upp blir ner och här sparas det verkligen inte på krutet. Det är haktappande snyggt. Och snurrigt. Enkelt sammanfattat. Inception möter Batman Begins möter Marvels putslustiga superhjälterullar.


…dystopiska roman: King’s Hope av Hans Olsson
I sann bemärkelse en riktigt bladvändare och är oerhört spännande från början till slut. Den makabra knorren gör såklart sitt för att sätta extra krydda på det redan rafflande pokerupplägget. Det är solklar måste-läsning för alla som gillar poker, men likaså för alla som tror sig gå igång på udda thrillers och historier om dystopiska framtidssporter.


…svenska rymdäventyr: Astrid: Vulkanmånens kult
Det första seriealbumet med Astrid är en fröjd att läsa. Kim W. Anderssons serierutor är färgstarka, skickligt sammansatta och berättelsen med dess karaktärer griper tag omedelbart. Det är å ena sidan ett klassiskt rymdäventyr utan några direkta överraskningar men å andra så välskrivet och snyggt återgivet att det inte heller spelar någon roll.


…största läsfynd: Bestmannen
Bestmannen lyckas precis med det boken avser att göra – att underhålla och att äckla. På de här punkterna är det här ett litet obskyrt mästerverk för en tentakelfantast som undertecknad.


…fläskigaste rymdaction: Rouge One
Göttig science fiction-pang-pang med mängder av Star Wars-lore. En för mig på förhand totalt onödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis.


…tv-överraskning: The OA
Under årets sista skälvande dagar lanserades plötsligt ännu en Netflix-serie som överraskade med sin annorlunda och gastkramande spännande premiss. Jag satt som klistrad under seriens åtta avsnitt.


Under 2016 har jag…
…sett 31 filmer och 32 tv-säsonger
…läst 28 böcker, 8 noveller och 10 serieromaner
…spelat 12 spel

2016 var också året…
…då jag lärde mig dricka vitt vin. Dagligen.
…då jag gifte mig med mitt livs kärlek. Vi har hållit ihop sedan 1999. Det var fan i mig på tiden.
…då jag återigen ställde upp i lag-SM i biljard och återigen åkte på pisk i varenda match. Aldrig igen.
…då jag gick upp i vikt och gjorde nåt åt det. 13 kilo är numera puts väck. Nästa år ska de bli fler.
…då jag hade en underbar vistelse i Moraira, Spanien med familj och vänner. Oförglömligt.

Tentakelmonster i siffror…
…antal sammanlagda besök 816 982
…unika besökare 37 802

2016 års spellista…

Julgöra: Year Walk

När Year Walk dök upp på App Store 2013 smulades en mobilspelsfördom sönder för mig. Visst, jag hade haft mysiga stunder med spel som Angry Birds och Jetpack Joyride. Men de kändes aldrig som något annat än just simpla mobilspel, utvecklade för att underhålla en kort stund på bussen eller under toabesöket.

Year Walk är en större upplevelse än så. Simogo bevisade med sin skapelse att smartphonespel kunde vara något helt annat än simpel förströelse. Faktum är att upplevelsen var så stark att den inspirerade mig att ta reda på mer om vår nordiska folktro. Något som senare resulterade i ett podcastavsnitt om ämnet i Farfarsparadoxen.

Det gjorde intryck på mig. Inte bara på grund av det fascinerande ämnet, alla beståndsdelar samverkar i en fin harmoni. Den enkla, men stilistiska grafiken, den obehagliga atmosfären som genomsyrar spelet och det fyndiga berättandet. De intelligenta pusselmomenten ska inte heller förbises. Det är en spelupplevelse som engagerar på alla fronter.

Nu så här i juletider tror jag det vore passande att återvända till Simogos snötäckta värld innehållande allehanda skogsväsen. Och har du ännu inte upplevt Year Walk är det hög tid nu.

Spelet finns till Wii U, PC och IOS-manicker.

Owlboy flaxar äntligen in på Steam

owlboygraveyard

Det här har jag väntat på länge. I hårresande åtta långa år har norska spelstudion D-pad Studio kämpat och gnetat med att få Owlboy klart. Jag publicerade faktiskt min första text om spelet just för åtta år sedan och har dessutom tidigare också skrivit en liten förhandstitt åt Skillpoint i samband med att en demoversion släpptes redan 2011. Men nu har det äntligen sett dagens ljus på riktigt.

Och det märks att det lagts ner mycket hjärta och omsorg i det här dundersnygga 2D-äventyret. Under den vackra pixliga ytan ryms dessutom ett fantastiskt hantverk. Det är sådär Nintendo-finurligt med smarta bossbataljer, lagom kluriga pussel och en spelmekanik som verkligen känns genomtänkt. Spelets soundtrack är dessutom pampigt som attan!

Owlboy är en fröjd att spela för en gammal retrofil som undertecknad. Det är en läcker homage till 90-talets allra bästa spel men andas också nytänkande och innehåller ett knippe riktigt fräscha idéer.

Nu har jag inte tagit mig igenom hela spelet än men om känslan håller i sig är det här för mig, tillsammans med Hyper Light Drifter, årets mest underhållande spelupplevelse.

Enkla knep för given Nintendo Switch-succé

Okej, jag är exalterad över Nintendo Switch. Det framgår ganska tydligt i min förra bloggtext.

Men efter konsolens korta treminuters-framträdande finns det fortfarande mycket att spekulera om. Självklara saker som batteritid, specifikationer och spelutbud, men också maskinens övriga funktioner. Tills vi får reda på mer om enheten tänker jag fortsätta att ha överdrivna förhoppningar på att det här är den perfekta drömmaskinen från Nintendo.

Nu är maskinen avtäckt i alla fall och de flesta verkar vara positivt inställda. Men för att Switch ska sälja som smör i solsken krävs mer än ett bra koncept. Här är några punkter som kan ta Nintendo Switch från potentiell höjdare till en given succé.


newmiiverse

Online. Nintendo spottade visserligen upp sig vad gäller onlinebiten med Wii U men är fortfarande hopplöst efter konkurrensen. Den här gången håller jag tummarna för ett ordentligt användarkonto som inte endast är kopplat till enheten. Voice chat ska såklart finnas implementerat i gränssnittet och butiken för digitala nedladdningar behöver fräschas upp.

Den sociala hubben för Wii U, kallad Miiverse, var en kul idé, likaså streetpass-funktionen på 3DS. Kan Nintendo få ihop alla dessa komponenter så att det känns intuitivt och lättöverskådligt finns det hopp om en riktigt bra onlineplattform den här gången.


wii-u-virtual-console

Virtual Console on demand. Det är dags att Nintendo kikar lite på konkurrensen och gör sin egen version av Playstation Plus och Games with Gold. Jag tänker mig en prenumerationstjänst där jag får tillgång till tre eller fler klassiska Nintendo-spel varje månad för en billig peng.

Kompatibla retrokonsoler som går att simulera på Switch bör vara NES, SNES, GB, GBA, N64 och GC. Eventuellt Wii också om Joy-con-kontrollerna visar sig vara rörelsekänsliga. Jag har svårt att tro att de kommer undan med att sälja sina VC-spel styckvis ännu en gång. Tidigare osläppta VC-spel som Super Mario Sunshine, F-Zero GX, Mario Kart: Double Dash, Super Smash Bros. Melee och Luigi’s Mansion uppblandat med klassiska VC-titlar. Åtminstone på pappret ett klockrent drag som varken kostar Nintendo dyra licenspengar eller stora ansträngningar.


nintendo-switch-shot-06

Nya tredjepartsspel. Min största farhåga kring tredjepartsstödet är att vi, precis som i fallet med Wii U, bara får gamla portningar till konsolen. Exklusiva Wii U-spel i stil med Bayonetta 2 och ZombiU lär behövas. Med uppvisandet av Skyrim och NBA 2K17 får jag samma vibbar som jag fick när Wii U lanserades med spel som Batman: Arkham City, Deus Ex: Human Revolution och Mass Effect 3. Jättebra titlar allihop, men likväl gamla spel.

Här krävs det att Nintendo hostar upp kosing för ett gäng exklusiva spel. Ryktena om att de har gjort just det med nya Beyond Good & Evil lovar gott men det behövs fler liknande exklusiviteter. Någonting nära konsollanseringen och allra helst i samband med konsolsläpp. Potentiella kandidater baserat på tidigare samarbeten är något från Platinum, Ubisoft, Team Ninja, Tecmo Koei, Namco Bandai eller Sega.


metroid2dfanart

Metroid. En hel konsolgeneration har passerat utan ett ordentligt Metroid-spel (och nej, jag räknar inte in Federation Force). Nu är det hög tid för Samus Aran att göra bejublad comeback. Retro Studios har med Donkey Kong-spelen visat att de bemästrar sidoscrollande HD-spel, och även om jag inte tackar nej till en ny del i Prime-sagan, vore det intressant med ett nyutvecklat högupplöst 2D-spel i serien till Nintendo Switch. På Wii U vimlar det av dem (New Super Mario Bros. U, Yoshi’s Wolly World, Donkey Kong: Tropical Freeze med flera).

Dessutom har redan Nintendo visat upp flera storslagna AAA-titlar i form av Skyrim och Zelda i revealtrailern. Det borde därför vara smart att komplettera utbudet med åtminstone ett enklare tvådimensionellt plattformsspel till konsolen. Metroid borde i så fall stå högst upp på listan med tanke på att det aldrig varit en kassako för Nintendo. Det lär inte kräva samma resurser och utvecklingskostnad som en ny del i Prime-serien. Ett nytt 2D-Metroid är därför en no-brainer för Nintendo Switch om du frågar mig.


Bonus: Tre smarta spelkoncept för Nintendo Switch

Nintendo Kart. Mario Kart fast med alla kända Nintendo-karaktärer. Kirby, Link, Samus, Pikachu och så vidare. En racing-version av Super Smash Bros helt enkelt.

Skylanders: Amiboo Edition. Activision och Nintendo samarbetar för en ny version av Skylanders med Nintendo-figurer som utspelar sig i kända Nintendo-världar. En garanterad storsäljare både vad gäller antal sålda spel och plastfigurer.

Pokémon MMO. Alternativt ett fullskaligt spel i huvudserien. Hur länge har inte det varit efterfrågat? Fast i ärlighetens namn så vore vad som helst med Pokémon en självklarhet nu när Pokémon Go-begäret börjar svalna.