Metroid Dread

Det finns så mycket att säga om detta. Metroid Dread är mer än jag någonsin önskade. Det är absurt med tanke på mina skyhöga förväntningar. Den här spelserien har betytt så mycket för mig och jag tycker att Nintendo och Mercury Steam har slagit en homerun med Dread. Det är en perfekt mix av allt det där jag älskar med den 35 år gamla serien. Skräcksegmenten från Fusion, utforskarglädjen från Super och en finslipning av spelmekaniken från Samus Returns. Släng på en riktigt bra handling, snygga mellansekvenser, fantastiska bossfajter och den bästa porträtteringen av Samus hittills. Allt sammantaget gör det till det bästa Metroid-spelet någonsin.

Ja, jag är faktiskt beredd att påstå det. Just nu i denna stund känns det så i alla fall. När eftertexterna rullade sent igår kväll var jag lyrisk, rent av lycklig. De gjorde det! En fortsättning på Metroid Fusion 19 år senare som mot alla odds bockar av allt som är bra med serien. En sjukt välkommen överraskning med tanke på att Mercury Steams första försök med serien, Samus Returns innehöll många tillkortakommanden. Ett helt okej spel men med alldeles för mycket fokus på den nya counterattacken vilket konstant pajade spelets flyt och snabbt gjorde striderna enformiga.

Det finns såklart spår och influenser från Samus Returns i Dread men här har allt vässats och polerats till perfektion. Samus rör sig som en parkourninja och är en fröjd att styra, och det behövs. Bossarna i spelet är ingen dans på rosor. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick bita i gräset under spelets gång men betydligt fler gånger än i något annat Metroid tidigare. De senare årens Metroidvania-utmanare som Hollow Knight, Ori och Axiom Verge i all ära men Metroid Dread är för mig en återkomst som bevisar att originalet fortfarande är bäst.

Jag har läst ett gäng intryck och recensioner från spelet, merparten är väldigt positiva och med snittbetyget 88 på Metacritic är det glädjande nog en succé. Nu håller jag tummarna för att spelet säljer riktigt bra också. Metroid är vanligtvis en av de spelserier från Nintendo som inte gör speciellt bra ifrån sig försäljningsmässigt. Jag vägrar att vänta lika länge på en ny del i serien igen. Men för att Nintendo verkligen ska tro på Metroid igen är det siffrorna som talar. En sak är åtminstone säker, här och nu är Metroid Dread värd all väntan.

Metroid Dread, en nostalgisk käftsmäll

Så här skrev jag i ett blogginlägg den 11:e oktober 2006:

Så finns Metroid Dread eller har det aldrig funnits? Är allt som har skrivits om spelet en bluff? Har någon egentligen sett spelet i rörelse? Det kanske bara är framflyttat till nästa år? Frågorna om spelet är många och åtminstone jag blir jävligt besviken om spelet aldrig funnits eller kommer att släppas. Att aldrig någonsin få spela ett Metroid i 2D mer känns väldigt snopet liksom.


Så gissa om jag exploderade i nördigt nostalgieufori igår under Nintendos E3-presentation när Metroid Dread avtäcktes? Jag tror du vet svaret. Det var länge sedan jag fick såna rysningar av en populärkulturell avtäckning. Det är några jag minns tydligt. Den första lågupplösta trailern för Sagan om ringen, nedladdad via ett knackigt blippande modem, E3-presentationen av Zelda Twilight Princess 2004 och mest nyligen den första trailern för Netflix-serien Daredevil. Metroid Dread skapade samma gåshudsreaktion för mig.

Metroid är spelserien som ligger mig varmast om hjärtat och Metroid Fusion, Gameboy Advance-spelet från 2002, är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Att äntligen få en uppföljare 19 år senare känns surrealistiskt. Jag trodde ärligt talat aldrig den dagen skulle komma.

Metroid Dread ser ut att ta vara en förlängning av Fusion men lånar några av de nymodigheter som dök upp i 2017 års remake Samus Returns. Jag fattar att mina förväntningar kommer vara orimligt höga och att Dread kommer att ha svårt att leva upp till en bråkdel av dessa men det är okej. Jag är rätt övertygad om att det kommer vara ett bra spel men kanske inte det mästerverk som min nostalgiska barndomshjärna målat upp på förhand. Jag är bara glad över att 2D-Metroid är tillbaka och att Dread åtminstone ser ljusår bättre ut än det senaste spelet i serien Other M.