Dubbelt upp med Mio min Mio

lindgren-astrid-mio-min-mioUnder några veckors tid har jag och sjuåringen hemma läst Mio min Mio på kvällarna. En klassiker enligt många och min personliga favorit i Astrid Lindgrens fantasy-trilogi innehållandes Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Mio min Mio. Häromdan blev vi klara och jag tror det är dags att revidera min åsikt.

Mio min Mio är ohyggligt tjatig och förutsägbar. Astrid maler på om allt som händer i en evighet och det vimlar av upprepningar. Vissa partier är rent av tröttsamma att läsa. Samtidigt är det en barnbok och jag kan förstå den överdrivet pedagogiska tonen. Att det ska vara tydligt. Min andra invändning är att det är ett uppenbart Tolkien-plagiat. Med svarta spejare, en osynlighetsmantel, två följeslagare och Riddar Katos vakande öga, är det för mycket som liknar Tolkiens verk för att jag ska tycka att det är helt okej. Jag tror dessutom inte att jag är ensam om den spaningen.

Men det finns bra saker med boken. Stämningen känns sorgligt vemodig, världen är mystisk och Riddar Kato är en bra skurk. Det är ett land i spillror där barnen har förvandlats till fåglar som numera cirklar över Döda sjön runt Riddar Katos borg. Ingen går att lita på och Katos hantlangare finns överallt, redo att fånga in alla de stöter på. Sen återfinns finfina meningar som denna:

– Ett hjärta av sten har han, sa Svärdsmidaren. Och en klo av järn.
– Har han en klo av järn, sa jag.
– Vet du inte det, sa Svärdsmidaren. Hans högra hand är borta och i stället har han en klo av järn.
– Vad gör han med sin klo av järn, frågade jag.
– Han river hjärtat ur bröstet på folk, sa Svärdsmidaren. Bara ett tag med järnklon – ritsch, så är hjärtat borta. Sedan ger han dem ett stenhjärta i stället. Alla som ska vara i hans närhet måste ha ett hjärta av sten, så har han bestämt.
Jag ryste, när jag hörde det. Och mer och mer började jag längta efter att äntligen få strida mot riddar Kato.

Riddar Kato är som sagt en riktigt ondskefull karaktär och jag minns tydligt har skräckinjagande jag tyckte att han var när jag fick boken uppläst för mig som liten. Jag är rätt säker på att min son tyckte det samma. Det finns mysrysiga delar i boken men det blir aldrig för läskigt. Det är väl egentligen det jag ser som den stora behållningen med boken. Allt är inte så vansinnigt tillrättalagt och det gör den ändå till en läsvärd barnbok i slutändan.

Några dagar senare tog vi oss an filmen också. Att få tag på den var lättare sagt än gjort. DVD-utgåvan har tydligen slutat säljas och återfinns inte heller i någon av alla Astrid Lindgrens samlingsboxar. Nåt rättighetstjafs antar jag. Men till slut hittade jag ett låneexemplar på stadens bibliotek.

Jag anade på förhand att denna underliga samproduktion skulle vara fullständigt urusel även om mina nostalgiska minnen i vanlig ordning lovade stordåd. Men jag tycker den landade någonstans mitt emellan. En helt okej barnfilm som stått emot tidens tand hyggligt bra. Det var sjukt kul att återse en pluttig Christian Bale som Jum-Jum och den ständigt castade skurken Christopher Lee som Riddar Kato. Filmen följer bokens handling relativt slaviskt och känns påkostad för sin tid. Jag har full förståelse för att mitt yngre jag uppskattade den när det begav sig. Nu har jag väldigt svårt att förbise den bedrövliga dubbningen och vissa skådespelarprestationer, men det är snarare regel än undantag i barnfilmer från förr.

Näst på tur står Ronja Rövardotter och därefter Bröderna Lejonhjärta. Jag är rätt övertygad om att någon av dessa, eller båda två, placerar sig högre än Mio min Mio på min lista över bästa Astrid Lindgren-böcker efter att vi har avverkat allihop.

7 reaktioner på ”Dubbelt upp med Mio min Mio

  1. Träffade regissören till Ett öga rött, hans drömfilm att få göra vore en ny version av Mio min Mio. Vad tror du om det? Eller kanske en fullskalig hollywoodproduktion a la Sagan om Ringen? i vilken berättelsen tycks likna varandra. Skeptiker menar att Lindgren snodde från Tolkien.

    1. Nu har jag inte sett någon av den regissörens filmer så vågar inte uttala mig om det men ska man göra en ny Mio min Mio bör man ta i från tårna med en fet budget anser jag. Den påminner som du är inne på väldigt mycket om Sagan om ringen. För att göra en så storslagen bok rättvisa på vita duken krävs det kapital.

      Nyversionen av Bröderna Lejonhjärta verkar få en sån behandling. Den ser jag för övrigt väldigt mycket fram emot. Manus av John Ajvide Lindqvist och regisserar gör Tomas Alfredsson (Låt den rätte komma in, Tinker Tailor Soldier Spy). Man kan alltid hålla tummarna för att den till att börja med blir en riktigt bra adaption av Lindgrens bok och att vi får en värdig version av draken Katla. Däremot tycker jag inte man behöver gå in och peta i allt. Tage Danielssons version av Ronja Rövardotter är fortfarande magiskt bra till exempel.

      1. Min favorit var alltid Mio min Mio, gillar speciellt ord som Brunnen som viskar om natten, brödet som mättar hunger, sorgfågel liksom klon av järn och hjärtat av sten. Vackert.

  2. Jag och 7-åringen här har läst Ronja och Mio min Mio, men har Lejonhjärta kvar. Han tyckte Ronja var läskig, med grådvärgar som river och sliter och klättrar på stenar i mörkret. Den är inte lika tjatig. När vi läste Mio min Mio fick jag för mig att AL ville göra den klassiska sagogrejen, där allt ska ske tre gånger, men jag har inte kollat om det stämmer.

    När du säger det så liknar ju Mio min Mio Tolkien en del i stort, men jag tycker just det där med familjer som förlorat sina nära och kära till Riddar Kato är en viktig del. Det är mer själar och mindre krig. Och hela historien om en övergiven pojke som äntligen får allt han drömt om finns inte med i Ringen. Däremot har ju även Harry Potter fosterföräldrar, hamnar i en annan värld, med en osynlighetsmantel och två följeslagare. Och svarta dementors. En egen genre kanske 😉

  3. Likheterna med Tolkien har mycket riktigt många andra påtalat – men att det skulle vara ett plagiat kan vi nog avskriva ganska snabbt: Mio min Mio kom ut 1954, alltså samma år som The Fellowship of the Ring publicerades. Det hela är nog snarare en märklig slump – jag har dessutom för mig att Göran Hägg har någon form av teori i sin litteraturhistoria att likheterna beror på gemensamma inspirationskällor och beröringspunkter.

  4. Funderade på om Astrid Lindgren kopierat Tolkien i Mio min Mio, men ser att båda böckerna kom ut samma år – 1954. Så hade varit svårt att hinna kopiera Tolkien på så kort tid. På svenska kom Sagan om Ringen ut först 1959.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.