Dubbelt upp med Mio min Mio

lindgren-astrid-mio-min-mioUnder några veckors tid har jag och sjuåringen hemma läst Mio min Mio på kvällarna. En klassiker enligt många och min personliga favorit i Astrid Lindgrens fantasy-trilogi innehållandes Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Mio min Mio. Häromdan blev vi klara och jag tror det är dags att revidera min åsikt.

Mio min Mio är ohyggligt tjatig och förutsägbar. Astrid maler på om allt som händer i en evighet och det vimlar av upprepningar. Vissa partier är rent av tröttsamma att läsa. Samtidigt är det en barnbok och jag kan förstå den överdrivet pedagogiska tonen. Att det ska vara tydligt. Min andra invändning är att det är ett uppenbart Tolkien-plagiat. Med svarta spejare, en osynlighetsmantel, två följeslagare och Riddar Katos vakande öga, är det för mycket som liknar Tolkiens verk för att jag ska tycka att det är helt okej. Jag tror dessutom inte att jag är ensam om den spaningen.

Men det finns bra saker med boken. Stämningen känns sorgligt vemodig, världen är mystisk och Riddar Kato är en bra skurk. Det är ett land i spillror där barnen har förvandlats till fåglar som numera cirklar över Döda sjön runt Riddar Katos borg. Ingen går att lita på och Katos hantlangare finns överallt, redo att fånga in alla de stöter på. Sen återfinns finfina meningar som denna:

– Ett hjärta av sten har han, sa Svärdsmidaren. Och en klo av järn.
– Har han en klo av järn, sa jag.
– Vet du inte det, sa Svärdsmidaren. Hans högra hand är borta och i stället har han en klo av järn.
– Vad gör han med sin klo av järn, frågade jag.
– Han river hjärtat ur bröstet på folk, sa Svärdsmidaren. Bara ett tag med järnklon – ritsch, så är hjärtat borta. Sedan ger han dem ett stenhjärta i stället. Alla som ska vara i hans närhet måste ha ett hjärta av sten, så har han bestämt.
Jag ryste, när jag hörde det. Och mer och mer började jag längta efter att äntligen få strida mot riddar Kato.

Riddar Kato är som sagt en riktigt ondskefull karaktär och jag minns tydligt har skräckinjagande jag tyckte att han var när jag fick boken uppläst för mig som liten. Jag är rätt säker på att min son tyckte det samma. Det finns mysrysiga delar i boken men det blir aldrig för läskigt. Det är väl egentligen det jag ser som den stora behållningen med boken. Allt är inte så vansinnigt tillrättalagt och det gör den ändå till en läsvärd barnbok i slutändan.

Några dagar senare tog vi oss an filmen också. Att få tag på den var lättare sagt än gjort. DVD-utgåvan har tydligen slutat säljas och återfinns inte heller i någon av alla Astrid Lindgrens samlingsboxar. Nåt rättighetstjafs antar jag. Men till slut hittade jag ett låneexemplar på stadens bibliotek.

Jag anade på förhand att denna underliga samproduktion skulle vara fullständigt urusel även om mina nostalgiska minnen i vanlig ordning lovade stordåd. Men jag tycker den landade någonstans mitt emellan. En helt okej barnfilm som stått emot tidens tand hyggligt bra. Det var sjukt kul att återse en pluttig Christian Bale som Jum-Jum och den ständigt castade skurken Christopher Lee som Riddar Kato. Filmen följer bokens handling relativt slaviskt och känns påkostad för sin tid. Jag har full förståelse för att mitt yngre jag uppskattade den när det begav sig. Nu har jag väldigt svårt att förbise den bedrövliga dubbningen och vissa skådespelarprestationer, men det är snarare regel än undantag i barnfilmer från förr.

Näst på tur står Ronja Rövardotter och därefter Bröderna Lejonhjärta. Jag är rätt övertygad om att någon av dessa, eller båda två, placerar sig högre än Mio min Mio på min lista över bästa Astrid Lindgren-böcker efter att vi har avverkat allihop.