Carnival Row

I ärlighetens namn hade jag inga större förhoppningar på Amazon Primes påkostade fantasyserie. Trailern fick mig att tänka på Twilight-doftande tonårstrams med fokus på romantiskt alvsex och en barbröstad Legolas. Men tji fick jag. Carnival Row är nämligen en fröjd för ögat med påkostade kulisser, tjusiga specialeffekter och skådisar av högsta klass. Till och med den vanligtvis så träige Orlando Bloom lyckas överträffa sig själv i huvudrollen som hård snut, minst sagt oväntat! 

Carnival Row är nämligen något så anmärkningsvärt som en viktoriansk urban fantasy som lånar inslag från den gulliga sagovärlden Narnia, till viss del det propra Downtown Abbey, men framförallt den mer skitiga stilen från valfri steampunkig 1800-talskuliss. Den fiktiva staden Carnival Row är en plats där unkna värderingar, främlingsfientlighet och rövig människosyn står i centrum. Här är det dock inte de vanliga flyktingarna och invandrarna som behandlas som skit, utan istället raser som älvor och satyrer (såna där figurer som är en korsning mellan människa och bock du vet) som får sin skopa av rasismsleven. 

Serien är proppad med intryck. Här samsas en mystisk deckargåta, oväntade romanser och samhällskritik i en salig röra och jag gillar det skarpt. Det är dessutom överraskande mörkt och våldsamt. 

De åtta avsnitten räcker däremot inte riktigt till för att ge den maffiga berättelsen den tid den förtjänar att verkligen utvecklas till en storslagen historia. Ett par avsnitt till hade inte skadat för att utveckla karaktärer och story. Men en riktigt bra debutsäsong är det trots allt och serien har potential till att bli ännu bättre framöver. Förhoppningsvis kan en mer välfylld säsong två råda bot på detta.

Serahema Saporium får nyutgåva

Jag läste för ett par år sedan den första boken De rotlösa i fantasyserien Serahema Saporium. Efter att tidigare i år läst finfina Tårpilens år av Lupina Ojala blev jag sugen på att återvända till Marcus Olaussons böcker och började nyligen läsa bok nummer två i serien. Men nu snurrar Marcus till det för mig med informationen om att nyutgåvor av böckerna snart släpps på Catoblepas förlag. Mörkersdottirs planerade utgivning av trilogin som hexalogi kommer på Catoblepas istället ges ut som just trilogi och i hårdband vilket innebär nya individuella titlar men samma namn på serien, Serahema Saporium.

Marcus hälsar också att han har slipat och ändrat en del på böckerna i denna nya utgåva för att förbättra läsupplevelsen. När gudar dör släpps under bokmässan i slutet av september och innehåller alltså både De rotlösa och Bäraren och kommer få en blurb från självaste Erik Granström. Utan att klanka ner på de gamla omslagen allt för mycket, men de nya är helt klart vassare. Enhetliga, stilrena och trevligt med en maffig trilogi istället. Så här ser de nya utgåvorna ut.


Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår.

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad?

Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder.

Välkommen till Serahema.


Releasedatum:
När gudar dör – 28 september 2018
Vingar av rök – 27 september 2019
Till hjärtats sista slag – 25 september 2020

Läs mer om Serahema Saporium och Marcus här.

Tårpilens år

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

– – –

Fantasy-litteraturen har fått stå tillbaka till förmån för skräcken med några få undantag sedan mina tonår. Då slukades böcker från bland annat Terry Brooks, Tolkien, Robin Hobb och Robert Jordan med omättad aptit. Kanske blev det en överdos där och då med följd av ett sug som inte riktigt infunnit sig sedan dess. När jag nu återvänder till genren igen med Lupina Ojalas Tårpilens år känns det som ett kärt återseende.

Tårpilens år är till skillnad från mycket annat i genren en kompakt och fokuserad berättelse. Det finns en början och ett slut och jag är impad av hur mycket som klämts in på de 273 sidorna. Det är arketypisk fantasy med magiska inslag, en utvald hjälte, och en kamp mellan gott och ont i centrum.

Lupina Ojala skriver vackert och målar upp en intressant värld utan att involvera allt för många huvudpersoner eller platser. Det är en koncentrerad men väl uttänkt historia, utan stora fältslag, politiska intriger och annat som andra böcker i genren ofta inriktar sig på. Stundtals känns den mer som en klassisk saga med sina stillsamma partier och en vag ton av C.S. Lewis smyger sig på.

Jag gillar verkligen det här och personligen känns Tårpilens år som en perfekt inkörsport för att återigen berika mitt liv med lite fantasy. Lupina Ojala återuppfinner inte hjulet igen men Tårpilens år har en egen stil som ändå känns bekant och hemtam.

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Genre: Fantasy
Utgiven av: Catoblepas förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus, Adlibris

Rättvis sönderdelning av besten Skorm

Besten Skorm har fallit för Hjältens svärd. Hans ofantliga lik ruttnar på Världsbergets sida. Alla vill ha sin del av kadavret: Trekvartsgudar, griniga kungar, illbattingar och slingrande världsfrätare. Det är upp till alfen Ulma att hålla ordning. Hon är räkenskapshållare, och hon ska ha en rättvis sönderdelning av Besten Skorm, om det så är det sista hon gör. Och kränga ål. Och Drank. Så man kan tjäna sig en hacka.

Och högt där uppe seglar Stora Världskorpen förbi.

En märklig berättelse som inte liknar något annat.

– – –

För ett tag sedan intervjuade jag Oskar Källner om hans satsning på ljudböcker och nu har jag tagit del av ett gäng av Fafner Förlags publicerade ljudnoveller.

Först ut är Rättvis sönderdelning av besten Skorm av Lars Carlberg. En konceptuellt finurlig idé om vad som händer efter att monstret är besegrat och hjälten lämnat kadavret att ruttna. Det visar sig att den dräpta jätten Skorms olika attribut är hett eftertraktade efter sin död, någonting som de sluga alferna drar stor nytta av.

Simon Väderklint som berättare är vansinnigt underhållande. Han härmar, lever sig in och gör sig till på de mest oefterhärmliga vis. David på oarya.se har redan sagt det på bästa sätt och jag kan bara instämma.

Det är en av de mer inlevelsefulla och skruvade inläsningar jag hört. Jag kan verkligen rekommendera alla som gillar fantasy av det mer humoristiska slaget att lyssna på denna lilla guldklimp. Både på grund av den knäppa skrönan men lika mycket med den stolliga inläsningen i åtanke.

Titel: Rättvis sönderdelning av besten Skorm
Författare: Lars Carlberg
Genre: Fantasy
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Storytel, Bokus och Adlibris med flera

Snösommar

Snösommar är alltså uppföljaren till Kleptomania. Med den första boken etablerades en besynnerlig version av Sverige. Linus Kaiser, mannen som byggt ett luftskeppsimperium på en stulen trollskatt är numera död. Landet har förvandlats till en iskall, snötäckt plats med ekonomin körd i botten. Ingra Varg, som är den enda som känner till hemligheten bakom Kaisers förmögenhet, vaknar upp ur sin koma. Regeringen har flytt Sverige och styr landets sparsmakade finanser från ett mer beboeligt Danmark. När finansministern Erik Skog får nys om var skatten finns startar en desperat jakt på att finna och hämta hem det som återstår av den.

Kleptomania var en stor överraskning för mig. Kristina Hårds alternativa Sverige med troll, ett manipulativt skogsrå och de förunderliga varelserna kallade skräp, var lätt att förälska sig i. Som en vuxensaga omöjlig att lägga ifrån sig. Uppföljaren är mörkare och scenariot känns mer dystopiskt. Sverige har förvandlats till en helvetisk plats och jag ser många likheter med Westeros och hur Game of Thrones har utvecklat sig där vintern och kylan helt har tagit över.

Återigen är det avsnitten med trollen som verkligen griper tag i mig. Historien om Halvar, som växt upp bland dessa brutala väsen, om Claudias hemska öde och relationen dem emellan. Men berättelsen har flera intressanta sidospår. Lägret med soldater som jagar troll, finansministerns jakt på att finna guldskatten och kronprinsessan som får hjälp att ta över tronen från oväntat håll.

Med trovärdiga karaktärer, ett suveränt världsbygge och ett högt tempo i berättelsen lever Snösommar upp till hypen. Efter katastrofen-vibbarna är starkare och hopplösheten är mer påtaglig. Det här är en mer komplex bok än föregångaren och insatserna har trappats upp. Det finns gott om händelser som engagerar och överraskar. Precis som det ska vara.

Den tredje och sista delen Blodkraxa släpps någon gång under 2018.

Titel: Snösommar – Arvet efter Kaiser II
Författare: Kristina Hård
Genre: Science fiction, fantasy
Utgiven av: Mörkersdottir förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Head Lopper

headlopper

Head Lopper är lite som om någon placerat Conan barbaren i världen från Äventyrsdags. Först och främst är det här en klassisk fantasy-berättelse med magiska skogar, mystiska väsen och en skäggig, tystlåten monsterjägare i huvudrollen. Andrew MacLean som både författat och ritat har en tecknarstil som påminner om den i just Äventyrsdags, men det finns också liknelser med Mike Mignola, som tecknar Hellboy.

Det är färgglatt och ”cartoony”, i brist på ett bättre svenskt ord, men samtidigt detaljrikt. Jag är väldigt förtjust i hur det ser ut och jag tycker det är just i det yttre de stora kvalitéerna finns. Monstren som Head Lopper, eller Norgal som han egentligen heter, stöter på är fantasifulla skapelser som ser unika och annorlunda ut. Men den kanske största höjdaren visuellt är striderna som vänder och vrider på sidorna och seriepanelerna. McLean är verkligen uppfinningsrik när det kommer till att teckna just dessa.

Ett exempel på hur en strid kan illustreras i Head Lopper.
Ett exempel på hur en strid kan illustreras i Head Lopper.

I övrigt är det som sagt en traditionell fantasy-berättelse med onda skurkar, en högmodig kung och en jävla massa monster som måste slaktas. I centrum finner vi den oövervinneliga krigaren och enstöringen kallad Head Lopper men också den tjattrande häxan Agatha, eller åtminstone vad som är kvar av henne, huvudet.

Handlingen är ganska förutsägbar men det är inte skälet till att man läser vidare. För mig är det de storslagna monsterbataljerna och det trivsamma upplägget. Head Lopper är godis för ögat utan något större djup men likväl förbaskat underhållande och avkopplande.

Titel: Head Lopper
Författare: Andrew McLean
Genre: Monsterslaktarfantasy
Utgiven av: Image
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Comixology, Bokus och Adlibris

Stadens väsen

stadensvasenStadens väsen är en tematisk antologi som ännu en gång visar upp fantastik-Sverige från sin bästa sida. Samlingen består av 11 noveller som alla knyter an till genren urban fantasy på ett eller annat sätt. Det sprudlar verkligen av kul idéer och uppfinningsrika scenarion inom bokens pärmar och mina egna farhågor över att temat skulle bli tjatigt visade sig vara helt obefogade. Det här är en riktigt stark novellsamling som har få, om ens några, svaga kort.

Här återfinns troll, valkyrior, skogsrån, alver och alla möjliga sagoväsen. De dyker dessutom upp lite varstans i Sveriges städer. Drakarna håller tydligen till i Stockholm medan en sjöjungfru spelar förförisk musik i Örebro.

Det är knivigt att välja ut några favoriter då kvalitén på samlingen är hög men det finns ett gäng berättelser som stannat kvar i minnet efter att jag lagt ifrån mig boken. Den inledande novellen, Opaltornet kallar av Hans Olsson, är en sådan. Det är en fartfylld och spännande historia som bland annat innehåller ingredienser som hemliga sekter och magiska statyetter.

Stockholms drottning av Oskar Källner är en annan. Jag förundras över den fantasi och lekfullhet som ständigt gör sig påmind i Källners noveller. Det vimlar alltid av högteknologiska grunkor, underliga varelser och omvälvande händelser. Det stämmer också bra in på Stockholms drottning. Här samsas bland annat ett mc-gäng bestående av punkiga minotaurier, gigantiska skugglika tentakelmonster, svartalfer och drakar. Det är händelserikt och medryckande.

Några som också bör nämnas är Annelie Wahlströms Kiruna om ett underjordiskt alvkrig, Unnhild av Andrea Grave-Müller om en valkyria vars bästa kompis blir utsatt för en förödande trolldom och Visor vid vattnet av Lupina Ojala om en sjöjungfru som gör oväntad karriär som soloartist. Alla tre är riktigt bra och minnesvärda. Men återigen, det mesta i den här antologin är riktigt läsvärt.

Titel: Stadens väsen
Författare: Hans Olsson, Oskar Källner, Lupina Ojala, Mattias Lönnebo, Lova Lovén, Andrea Grave-Müller, Saga Torstensson, Annelie Wahlström, Katarina Emgård, Stefan Högberg, Alexandra Nero
Genre: Antologi
Utgiven av: Catoblepas Förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus, Adlibris, förlagets webshop

Vattnet drar

Vattnet_drarDen svenska fantastiklitteraturen har aldrig mått bättre, och det är inte längre bara de små nischade förlagen som publicerar verken, glädjande nog. Den blågula fantastiken tar plats oavsett vart man vänder blicken. Vattnet drar av Madeleine Bäck håller den pågående trenden vid liv.

Berättelsen inleder med en stöld i en kyrka där ett värdefullt föremål ska stjälas. En av inbrottstjuvarna, Viktor, hittar i samband med detta en underlig sten, som oförklarligt sprider värme omkring sig. Men stenen väcker någonting i skogen, ur naturen, som slumrat i hundratals år. Snart har bygden i Gästrikland ett mord på halsen och det är bara början på vad som komma skall.

Historien berättas ur flera karaktärers perspektiv. Det är Viktor och den magiska stenen, journalisten Jäder som utreder det mystiska mordet, Krister som känner en koppling till djur och drabbas av underliga anfall, Beata som vill skydda sin väninna som hamnat i fel sällskap och som senare också stöter på den kloka men hemlighetsfulla gumman Gunhild i skogen.

Vattnet drar är en erotiskt laddad ungdomsfantasy med skräckinslag. Det förekommer en hel del sex, men också rysligare delar. Bäck spär på med extra allt och på många sätt känns det som att ingenting riktigt går in på djupet. Det är lite ytligt. Jag lär aldrig känna karaktärerna på riktigt.

Samtidigt är det onekligen underhållande och beroendeframkallande. Rappt och spännande. En bok svår att lägga ifrån sig, som det heter. Man vill bara ha mer. En svinsnygg bok är det att äga också och de kommande omslagen ser lika fina ut. En eloge till Håkan Liljemärker som designat. Läckert!

Det här är dessutom den första delen i en trilogi så det finns gott om utrymme framöver att bekanta sig med den värld Bäck byggt upp. Jag gör mer än gärna ett återbesök i den lilla bruksorten i Gästrikland igen när nästa del anländer. Vattnet drar är ett bra och stabilt avstamp i något som kan bli riktigt stort.

Titel: Vattnet drar
Författare: Madeleine Bäck
Genre: Ungdomsskräckis
Utgiven av: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Spiderwick

vattar-i-vaggenJag har svårt att uttrycka mig om litteratur som är avsedd för en annan målgrupp. Det är klurigt att leva sig in i hur någon annan uppfattar det som konsumeras. Så har det varit med Spiderwick-serien. Jag har nämligen högläst alla fem delar för min äldste son. Åttaåringen (som faktiskt blir nio om bara några dagar) har älskat varenda del och vad jag tycker är egentligen helt irrelevant. Såklart.

Det är inte så att jag inte gillat böckerna, för det gör jag, men det är lite för enkelt för min smak. Förutsägbart och simpelt. Samtidigt tror jag att jag också hade älskat serien vid samma ålder. Det är en fantasysaga med troll, jättar och älvor, men det handlar också om syskonen Jared, Simon och Mallory som hamnat i kläm vid föräldrarnas separation.

Vardagsproblem och familjerelationer varvas med actionfyllda upptåg. Det är en bra balans mellan dessa olika beståndsdelar och det är lätt att känna för syskonen Grace, de är alla älskvärda karaktärer och Spiderwick-serien är utan tvekan det bästa i barnkategorin jag läst i vuxen ålder. Så jag är lite kluven, men som sagt, jag är inte rätt målgrupp. Det är jättebra barnböcker och vi kan lämna det så.

Häromdagen såg vi filmen som är baserad på böckerna. En mycket bra tolkning. Den har skalat bort en del från böckerna, vilket givetvis var nödvändigt för att klämma ihop fem böcker på en och en halv timme, men den var bra. Oväntat bra till och med.

Både böcker och film rekommenderas därför varmt om du har en yngre familjemedlem där hemma (men fungerar givetvis precis lika bra för en vuxen med barnasinnet kvar).

Efterlängtad fantasy i tv-rutan

ShannaraChronicles1

Jag är övertygad om att många, rent av de flesta, kommer rynka på näsan åt det här. The Shannara Chronicles är såpopera med ovanligt mycket glittrande effekter. Det inledande dubbelavsnittet bjuder på demoner, magi och trollkarlar i överflöd. Det är mer Sagan om ringen möter Legend of the Seeker än Game of Thrones. Så den som väntar sig ett nytt Game of Thrones lär bli rejält besviken. Men lugn, den är bättre än Legend of the Seeker, jag lovar.

Det syns att produktionsvärdet är högt, serien ser förbaskat bra ut med läckra miljöer och oväntat välgjord cgi. Skådisarna är av varierad kvalité men överlag presterar merparten stabilt. Några kända ansikten som John Rhys-Davies som alv-kung och Manu Bennet som magiutövande druid dyker till exempel upp.

The Shannara Chronicles är som om Ungdomskanalen The CW (som ligger bakom Supernatural, Arrow och The Flash med flera) skulle få för sig att göra en fantasyserie men med en större säck pengar till sitt förfogande än de är vana vid. Lite paradoxalt nog är det MTV som står bakom satsningen, den forna musikkanalen som numera är synonym med skräpig reality-tv. Med sin fantasyproduktion vill man erbjuda något nytt, en tv-serie som ska tilltala en bred målgrupp, båda gamla och unga, det märks. Den växlar ständigt i ton från skitig och rå, till tramsig och ungdomligt naiv.

För egen del är jag redan jävligt hooked! Gött med lite klassisk fantasy på tv som känns påkostad och välgjord. Ärkeskurken i form av en creepy demondruid är skräckinjagande som få och är bara han anledning nog till att kolla vidare. Jag hoppas bara inte hela budgeten spenderades på det imponerande pilotavsnittet.