Sådär. Första boken, Farornas väg, i Robert Jordans mastiga följetång The Wheel of Time, eller Sagan om drakens återkomst som den kallas i Sverige, är utläst. I ärlighetens namn innehåller den ungefär allt jag tänkte mig. Alla klassiska fantasytroper finns med här.
Boken handlar om Rand, en ung fåraherde som är tvungen att fly tillsammans med sina jämnåriga vänner Mat, Elayne och Perrin, när deras hemby attackeras av ondskefulla varelser. Med på flykten från hembyn har de magikern Moiraine och hennes Väktare Lan, men också ”lekaren” Tom. Rand och hans vänner sägs vara utvalda och ett hot mot ”Den svarte” som därför sänder sina monstruösa hantlangare efter dem. Visst känns det igen?
Ja, The Wheel of Time är till en början väldigt klassisk Sagan om ringen-fantasy. Ett gäng utvalda unga hjältar som ger sig ut på en farlig resa för att bekämpa ondskan. Det sägs att de senare böckerna i serien frångår mallen av en reseskildring med mer tonvikt på politiska intriger och krig några böcker in. De svenska utgåvorna skiljer sig dessutom en hel del åt eftersom de är uppdelade i fler delar. Farornas väg utgör egentligen bara halva den första boken i serien The Eye of the World. Det här gäller samtliga utgivningar så med sina 22 delar (de sista tre böckerna finns inte översatta till svenska) har jag att göra ett tag framöver.
Jag kommer fortsätta ta mig an The Wheel of Time, det är trots den klichéartade tonen en spännande och välskriven berättelse än så länge. Sedan är jag ruggigt nyfiken på hur tv-serien kommer att anamma förlagan vilket ändå varit den största drivkraften till att ta sig an bokserien för egen del. Redan på fredag är det dags att få reda på om den är något att ha när Amazon Prime Video publicerar de tre första avsnitten. Jag hoppas verkligen att det inte är en ny The Shannara Chronicles, för det var verkligen ingen höjdare, utan något mer kvalitativt än så.