Läget (december 2021)

I december…

… läser jag/lyssnar jag på: Mörkt land av J.S. Axell. Uppföljaren på Mörk stad som jag gillade skarpt. En riktigt bra undergångsberättelse i stil med The Walking Dead. Har nyligen börjat läsa så har inte allt för mycket att säga än.


… tittar jag på: Massvis! Just nu följer jag Hawkeye och The Wheel of Time. Hawkeye har startat lovande, tre avsnitt in har den potential att vara den bästa Marvelserien på Disney+ om det fortsätter så här. The Wheel of Time är lite av en besvikelse hittills. Träiga skådisar, omotiverat överanvändande av magiska effekter och rätt hafsigt berättande. Skaffade nyligen Apple TV+ och tagit mig igenom Foundation och de två säsongerna av Ted Lasso. Älskade Foundation! Kan det här vara den snyggaste science fiction-serien någonsin? Jag läste Stiftelsetrilogin för en herrens massa år sedan som finnig tonåring, så har den inte helt färskt i minnet, men det känns som tv-serien är något helt annat. En storslagen och ambitiös rymdopera minst sagt, längtar redan efter säsong två. Gillade Ted Lasso också, härlig feelgood med bra karaktärer.


… ser jag fram emot:
The Expanse säsong 6 (tv-serie, 10:e december, Prime Video) De senare årens bästa rymdopera får sitt avslut i och med den sjätte och sista säsongen. Ska bli intressant att se hur allt knyts ihop.
The Witcher säsong 2 (tv-serie, 17:e december, Netflix) Den första säsongen var ojämn men i sina bästa stunder riktigt vass. Har läst sex böcker i serien så har rätt bra koll på vad vi kan förvänta oss. Hoppas på en tajtare säsong den här gången.
The Book of Boba Fett (tv-serie, 29:e december, Disney+) Med tanke på att The Mandalorian bara blivit bättre och bättre hoppas jag spinoffen med allas vår favoritprisjägare från Star Wars-universumet visar var skåpet ska stå direkt.

Sagan om drakens återkomst: Farornas väg

Sådär. Första boken, Farornas väg, i Robert Jordans mastiga följetång The Wheel of Time, eller Sagan om drakens återkomst som den kallas i Sverige, är utläst. I ärlighetens namn innehåller den ungefär allt jag tänkte mig. Alla klassiska fantasytroper finns med här.

Boken handlar om Rand, en ung fåraherde som är tvungen att fly tillsammans med sina jämnåriga vänner Mat, Elayne och Perrin, när deras hemby attackeras av ondskefulla varelser. Med på flykten från hembyn har de magikern Moiraine och hennes Väktare Lan, men också ”lekaren” Tom. Rand och hans vänner sägs vara utvalda och ett hot mot ”Den svarte” som därför sänder sina monstruösa hantlangare efter dem. Visst känns det igen?

Ja, The Wheel of Time är till en början väldigt klassisk Sagan om ringen-fantasy. Ett gäng utvalda unga hjältar som ger sig ut på en farlig resa för att bekämpa ondskan. Det sägs att de senare böckerna i serien frångår mallen av en reseskildring med mer tonvikt på politiska intriger och krig några böcker in. De svenska utgåvorna skiljer sig dessutom en hel del åt eftersom de är uppdelade i fler delar. Farornas väg utgör egentligen bara halva den första boken i serien The Eye of the World. Det här gäller samtliga utgivningar så med sina 22 delar (de sista tre böckerna finns inte översatta till svenska) har jag att göra ett tag framöver.

Jag kommer fortsätta ta mig an The Wheel of Time, det är trots den klichéartade tonen en spännande och välskriven berättelse än så länge. Sedan är jag ruggigt nyfiken på hur tv-serien kommer att anamma förlagan vilket ändå varit den största drivkraften till att ta sig an bokserien för egen del. Redan på fredag är det dags att få reda på om den är något att ha när Amazon Prime Video publicerar de tre första avsnitten. Jag hoppas verkligen att det inte är en ny The Shannara Chronicles, för det var verkligen ingen höjdare, utan något mer kvalitativt än så.

Läget (november 2021)

I november…

… läser jag/lyssnar jag på: Sagan om drakens återkomst: Farornas värld som den heter här i Sverige. Den första delen i Robert Jordans långkörare The Wheel of Time alltså. Både som research inför Amazons kommande tv-serie men också av ren nyfikenhet. Det var cirka tjugo år sedan jag läste denna bok och minns den som riktigt bra. Ska bli intressant att se om mitt 41-åriga jag fortfarande håller med mitt tjugoåriga jag.


… tittar jag på: Avverkade precis den animerade Netflix-serien Inside Job om en skuggorganisation som i hemlighet styr världen och mörkar massa fuffens. Det finns likheter med Rick and Morty och även om denna inte är riktigt så vass, är det en kul och välgjord serie med bra karaktärer och skön humor. I och med intåget av HBO Max har det blivit massa film också. Mortal Kombat är nog det sämsta jag skådat i år. Ett riktigt bottennapp. Godzilla vs. Kong är lika fånig och korkad som de tidigare nygjorda Godzilla-filmerna men man vet vad man får här och ibland är det precis vad man behöver. Stora monster som spöar skiten ur varandra. Underhållande trams! The Suicide Squad gillade jag däremot skarpt. Härligt karaktärsgalleri, skoj humor och oväntat våldsam action. Flera minnesvärda scener oftast med King Shark involverad. Fler filmer med honom tack! Ser verkligen fram emot spinoff-serien Peacemaker som har premiär i januari.


… ser jag fram emot:
Dune (film, 1 november på HBO Max). Missade denna på bio men får en ny chans nu. Förväntningarna är orimligt höga på denna efter alla lovord.
The Wheel of Time (tv-serie, 19 november på Amazon Prime Video). Känns som det här kan bli hur bra som helst eller hur uselt som helst. Håller alltid tummarna för att alla nya fantasy-serier ska vara bra.
Cowboy Bebop (tv-serie, 19 november på Netflix). Är inte speciellt bekant med animén men att döma av trailern ser det lovande ut.
Death’s Door (tv-spel, 23 november på Nintendo Switch). Haft ögonen på det här länge. Zeldalikt actionäventyr med supersnygg art direction.
Hawkeye (tv-serie, 24 november på Disney+). Kan Marvels tråkhjälte nummer ett bli en bra tv-serie? Jag hoppas det! Serieföljetången av Matt Fraction är riktigt bra och denna verkar influeras av just serietidningen.

HBO Max släppt i Sverige

En nygammal streamingtjänst gör entré på den svenska marknaden. HBO Nordic har blivit HBO Max. Gränssnittet och användarupplevelsen har förbättrats och mycket av utbudet går äntligen att se i högre upplösning. Främst är det ett gäng nyare filmer som man kan notera. Mortal Kombat, Godzilla vs. Kong, The Suicide Squad, Malignant och Space Jam: A New Legacy är några exempel på nytt innehåll som tjänsten bjuder på. En rätt så tilltalande lineup för all del. Och med Dune som har premiär på tjänsten redan nästa vecka går det inte att klaga på nya filmer att streama. Jag har redan testkört tjänsten i form av Godzilla vs. Kong och The Suicide Squad och allt verkar fungera fint. Bättre bildkvalité än HBO Nordic men tveksam till att det rör sig om 4K som informationen påstår.

I övrigt vid en första anblick är det inte mycket som har hänt. Det mesta är sig likt från HBO Nordic. Det som gör mig en gnutta besviken är att DC-hubben verkligen ekar tom. Knappt några animerade filmer eller serier och den enda gamla DC-filmen är Superman III. Här finns det definitivt förbättringspotential. Jämför man med den amerikanska motsvarigheten som erbjuder cirka hundra filmer och serier är det en gigantisk skillnad. Detsamma gäller Warner Bros äldre klassiska filmbibliotek, här finns det massvis att fylla på med.

Potentialen finns där för HBO Max men i likhet med Disney Plus-lanseringen känns det lite fattigt på sina håll. Men Disney har verkligen har spottat upp sig under sitt första levnadsår, och på samma sätt tror jag HBO Max kommer bli en streamingplattform att räkna med i framtiden. Alla förutsättningar finns där med stora aktörer som HBO, Warner Bros och DC om de kontinuerligt fyller på med nytt material. Abonnemanget är riktigt prisvärt och dealen med 45 dagar från bio till streaming lockar såklart.

Tjänsten är bara i sin linda och det är svårt att bedöma hur väl den kommer stå sig mot de två stora, Netflix och Disney+. I nuläget finns det lite att jobba på men för 44,50 i månaden för nya abonnenter och 699 per år för gamla (borde det inte vara tvärtom?) är det trots en del hål innehållsmässigt en riktigt bra deal hur man än vänder och vrider på det.

Metroid Dread

Det finns så mycket att säga om detta. Metroid Dread är mer än jag någonsin önskade. Det är absurt med tanke på mina skyhöga förväntningar. Den här spelserien har betytt så mycket för mig och jag tycker att Nintendo och Mercury Steam har slagit en homerun med Dread. Det är en perfekt mix av allt det där jag älskar med den 35 år gamla serien. Skräcksegmenten från Fusion, utforskarglädjen från Super och en finslipning av spelmekaniken från Samus Returns. Släng på en riktigt bra handling, snygga mellansekvenser, fantastiska bossfajter och den bästa porträtteringen av Samus hittills. Allt sammantaget gör det till det bästa Metroid-spelet någonsin.

Ja, jag är faktiskt beredd att påstå det. Just nu i denna stund känns det så i alla fall. När eftertexterna rullade sent igår kväll var jag lyrisk, rent av lycklig. De gjorde det! En fortsättning på Metroid Fusion 19 år senare som mot alla odds bockar av allt som är bra med serien. En sjukt välkommen överraskning med tanke på att Mercury Steams första försök med serien, Samus Returns innehöll många tillkortakommanden. Ett helt okej spel men med alldeles för mycket fokus på den nya counterattacken vilket konstant pajade spelets flyt och snabbt gjorde striderna enformiga.

Det finns såklart spår och influenser från Samus Returns i Dread men här har allt vässats och polerats till perfektion. Samus rör sig som en parkourninja och är en fröjd att styra, och det behövs. Bossarna i spelet är ingen dans på rosor. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick bita i gräset under spelets gång men betydligt fler gånger än i något annat Metroid tidigare. De senare årens Metroidvania-utmanare som Hollow Knight, Ori och Axiom Verge i all ära men Metroid Dread är för mig en återkomst som bevisar att originalet fortfarande är bäst.

Jag har läst ett gäng intryck och recensioner från spelet, merparten är väldigt positiva och med snittbetyget 88 på Metacritic är det glädjande nog en succé. Nu håller jag tummarna för att spelet säljer riktigt bra också. Metroid är vanligtvis en av de spelserier från Nintendo som inte gör speciellt bra ifrån sig försäljningsmässigt. Jag vägrar att vänta lika länge på en ny del i serien igen. Men för att Nintendo verkligen ska tro på Metroid igen är det siffrorna som talar. En sak är åtminstone säker, här och nu är Metroid Dread värd all väntan.

Läget (oktober 2021)

I oktober…

… läser jag: Inte alls just nu. Tagit en paus från Dune med avsikt att återvända när andan faller på.


… lyssnar jag på: Är tillbaka i Witcher-land med Svalans torn. Jag börjar få bra koll på häxkarlen Geralt och hans medresenärer nu sex böcker in i serien. Har funderar på att ge The Wheel of Time en chans när denna är färdiglyssnad. Läste den första boken i serien för cirka tjugo år sen men minns ärligt talat inte mycket. Blev påmind nu när Amazon Primes tv-serie snart har premiär.


… tittar jag på: Börjat plöja Mike Flanagans Netflix-serier. Först ut hans senaste, Midnight Mass. Otroligt stark inledning med mycket mystik och spänning. Storyn skyndar långsamt och karaktärerna får verkligen tid att andas. Den andra halvan när mystiken skingras kring vad det rör sig om är aningen svagare men fortfarande oerhört stämningsfullt och välgjort. Mycket känns igen i den andra serien jag plöjde igenom, The Haunting of Hill House. Klassisk spökhus-skräck med en superb första akt som inte riktigt bär hela vägen. Trots det bland de bästa sckräckserier jag sett, båda två. Näst på tur är The Haunting of Bly Manor som jag tar mig an inom en snar framtid.


… ser jag fram emot: Metroid Dread! Bara några dagar till släpp nu och Nintendo pushar verkligen hårt för det här spelet med trailers och reklam. Kan inte minnas att ett Metroid-spel fått så här mycket uppmärksamhet tidigare. Förhandstester lovar gott och jag är som Metroid-fan vansinnigt pepp på detta! Ser ut att kunna mäta sig med de bästa 2D-spelen i serien och verkar vara en värdig uppföljare till Fusion men vi får väl se. På fredag är jag närmare facit.

Läget (september 2021)

I september…

… läser jag: Jag är i startgroparna med Dune av Frank Herbert. Det är en riktig tegelsten till bok och den verkar rätt mastig men det känns lite som måsteläsning för en science fiction-fantast som undertecknad.


… lyssnar jag på: Uppdrag Hail Mary: ensam i rymden av Andy Weir. Min första bok med Weir och det lär bli fler. Extremt nördigt och väldigt spännande om en ensam vetenskapsman på en desperat rymdresa för att rädda mänskligheten. Det finns många likheter med The Martian, där jag visserligen bara sett filmatiseringen med Matt Damon, men framförallt de vetenskapliga nörderierna och den utsatta känslan. En riktig höjdare hittills tre fjärdedelar in i boken.


… tittar jag på: En himla massa ärligt talat. Sett klart alla tre säsongerna av Mr Inbetween. En kul överraskning som jag fick nys om via en kompis. Som en australiensisk Barry ungefär om en ordningsvakt som extraknäcker som lönnmördare och försöker få vardagen att gå ihop med barn och relationer. Stundtals lättsam, stundtals riktigt mörk. Varvar nu mellan The Walking Dead där jag är en bit in i säsong åtta och betydligt lättsammare Star Trek: Lower Decks, What If…? och amerikanska The Office. En rätt bra variation tycker jag.


… ser jag fram emot: Jag har inte varit på bio sedan innan pandemin men först ut blir Denis Villeneuves filmatisering av Dune som jag passande nog läser just nu. Efter Arrival och Blade Runner 2049 är förväntningarna skyhöga.

Läget (augusti 2021)

I augusti…

… läser jag: I ärlighetens namn inte någonting just nu. Semester brukar innebära motsatsen men jag lyckas inte få tummen ur den här sommaren. Utlovar bättring inom kort så jag får mer att skriva om här på bloggen.


… lyssnar jag på: Elddopet av Andrzej Sapkowski. Det är nåt visst men Witcher-serien ändå. Jag återkommer ständigt till bokserien i Storytel-appen så det är klart att det finns saker jag gillar med böckerna trots att jag påstått annat tidigare.


… tittar jag på: OS! Friidrott, handboll, fotboll, bordtennis, badminton, golf. Jag tittar på allt jag hinner med! Synd på de usla sändningstiderna bara. Lyckades klämma in Brandon Cronenbergs Possessor mellan OS-tittandet också. Riktigt bra och obekväm rulle!


… ser jag fram emot: Få saker är inplanerat framöver och har egentligen inget behov av det just nu. Jag tar dagen som den kommer vilket är skönt på sitt sätt.

Läget (juli 2021)

I juli…

… läser jag: Järnvärld av Frida Windelhed. Den sjätte boken i Swedish Zombies Den nya skräcken-serie med kortromaner. Är bara några sidor in men är väldigt förtjust i Windelheds sätt att skriva med ett levande och vackert språk. Premissen med ett dystert Göteborg och kvardröjande döda verkar lovande.


… lyssnar jag på: Kanske Elddopet av Andrzej Sapkowski som ljudbok, har inte bestämt mig än. Den fjärde boken Föraktets tid i The Witcher-serien är precis färdiglyssnad. Är i valet och kvalet om jag ska fortsätta på nästa del eller ge serien lite andrum. Är fortfarande inte helt såld men gillar karaktärerna och världen tillräckligt mycket för att lyssna vidare.


… tittar jag på: Marvel-serien Loki på Disney+. Tre avsnitt in och den har inte lyft än. Känner på samma sätt som med övriga Marvel-serier hittills. Skapligt underhållande och gediget men inte lysande på något sätt. Fotbolls-EM fick ett snöpligt slut för det svenska laget men jag kommer kika vidare på matcherna som är kvar. Känns som Sverige hade mer i sig och Emil Forsberg var en fröjd att se. Nya tag inför VM-kvalet i september. Markus Berg, Sebastian Larsson och kanske också Micke Lustig tackar för sig. Ett potentiellt nytt mittfält med Cajuste och Svanberg och eventuellt en läkt Zlatan på topp kan bli riktigt spännande att följa.


… spelar jag: Som uppladdning inför kommande Metroid Dread spelar jag om 3DS-spelet Metroid: Samus Returns. Kan konstatera att 3DS är en oergonomisk maskin med uselt placerade knappar. Mina fingrar värker efter en kvarts spelande och counterattacken bryter dessutom ständigt spelets flyt. Det känns därför väldigt lovande att det som visats från Metroid Dread verkar åtgärda problemet med counterattacken, Samus ser mycket smidigare och snabbare ut, kan dessutom ”slajda” och utföra counter i farten. Samus Returns är trots dessa svagare delar ett riktigt bra spel i serien. Väl uttänkt bandesign med massa att utforska, snygga miljöer och riktiga fina remixer på originalmusiken. Helt rätt att Mercury Steam får en chans till med Dread.


… ser jag fram emot: Semester! Bara några dagar kvar att jobba nu. Ledigheten är ett oskrivet kort helt utan inbokade aktiviteter förutom familjehäng i sommarstugan, läsning, öldrickande och slappande. Kanske får för mig att snickra lite också. Skönt att inte ha så mycket inplanerat för en gångs skull.

Bedårande postapokalyps i Sweet Tooth

Sweet Tooth är en av årets största överraskningar för mig och är i ärlighetens namn perfekt karantän-tv. Det (o)lustiga är att scenariot påminner mycket om hur vårt egna samhälle ser ut just nu med rådande pandemi. I Sweet Tooth har man givetvis tagit det ett steg längre än så. En dödlig smitta har ödelagt stora delar av världen och all infrastruktur. I samband med att smittan uppkom började dessutom hybridbarn, hälften djur och människa, födas runt om på planeten.

Huvudpersonen och hybridbarnet Gus är förtjusande gullig och perfekt gestaltad av Christian Convery. Den här ungen kommer göra stordåd i framtiden. Sidoberättelserna och dess karaktärer som inte innefattar Gus är precis lika spännande att följa. Serieskaparna gör ett bra jobb att under säsongen utveckla karaktärerna med korta tillbakablickar och jag får större förståelse för deras personligheter.

Även om det kan framstå som en barnslig serie är den stundtals rätt mörk och obehaglig. Människor som eldar upp sina vänner när de upptäcker smittade i grannskapet, jägare som utrotar hybridbarn och andra otrevliga scener dyker upp titt som tätt. Men det hela vägs också upp av hopp, oskuldsfullhet och vänskap.

Det är en känslosam, bedårande och superfin tv-serie trots alla hemskheter. Sweet Tooth är serien jag inte visste att jag behövde med en annorlunda take på efter katastrofen-berättelser med lika delar mörker som fina stunder.