Senare av Stephen King

Ibland betyder ”växa upp” att du måste möta dina demoner. Jamie Conklin, son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men Jamie är inte ett vanligt barn – han ser vad ingen annan kan se och vet saker som ingen annan kan veta. Och priset han får betala för att hjälpa polisen jaga en mördare från andra sidan graven är högre än han någonsin kunnat föreställa sig.

Med ekon från Kings klassiska roman ”Det” är ”Senare” en skrämmande och rörande roman om förlorad oskuld, och ett gastkramande utforskande om att stå upp mot ondska – i vilken skepnad den än antar.


Det var länge sedan jag läste något med Stephen King. Men det var hans böcker som var inkörsporten till mitt läsande under det tidiga nittiotalet. Framför allt var det hans noveller som verkligen tilltalade mig även om jag också kämpade mig igenom tegelstenar som Det och Knackarna. Ett tjugotal böcker och novellsamlingar har det nog ändå blivit genom åren. Jag tröttnade någonstans halvvägs in i bokserien Det mörka tornet. Sedan dess har jag inte rört en King-bok men kände att det var dags att ge honom en chans igen.

I Senare verkar den gamle skräckmästaren ha sneglat både en och två gånger åt det Sjätte sinnet. Huvudpersonen Jamie Conklin har begåvats med samma gåva (eller förbannelse?) som Cole Sear i nyss nämnda film, han kan se döda människor. Men det fungerar. Kings berättelse skiljer sig tillräckligt mycket åt för att det ska kännas som en helt egen historia.

Det här är en riktigt bra bok. Den är spännande från början till slut utan att det blir speciellt läskigt, snarare sådär gemytligt mysrysigt. Framför allt är det Kings förmåga att skapa karaktärer som imponerar på mig. Jag hade nästan glömt av hur bra han faktiskt är på just detta. De känns trovärdiga och intressanta hela bunten.

Senare är otvivelaktigt trevlig läsning, trots att det ska vara en rysare. Det är hemtamt men älskvärt och rätt typiskt Stephen King faktiskt.

Titel: Senare
Författare: Stephen King
Genre: Skräck
Utgiven av: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2021

Läget (juni 2021)

Återupplivar min lilla följetång ”Läget” som sporadiskt har dykt upp här tidigare. Tänkte framöver köra den månadsvis, om inte minnet fallerar det vill säga. Bloggigt och bra för egen självkännedom om vad jag pysslar med för tillfället.


I juni…

… läser jag: För ovanlighetens skull är det annat än svenska författare som spisas. Läste precis klart Senare av Stephen King. Myspysig rysare med tydliga vibbar av Det sjätte sinnet. Gillade skarpt. Påbörjade efter det George R.R. Martins sci-fi-skräckis Nightflyers. Skapligt lovande än så länge.


… lyssnar jag på: Föraktets tid, fjärde boken om The Witcher av Andrzej Sapkowski som ljudbok. Lika mycket som research inför andra säsongen av Netflix-serien som för nöjes skull. Uppskattar de tidigare böckerna även om jag inte är helt frälst än. Kanske efter denna del?


… tittar jag på: MODOK på Disney+. Småskoj och rätt avkopplande förströelse. Precis som Brooklyn Nine Nine och Parks and Recreation som jag växlar lite mellan. Har inte riktigt lust att ta mig an något mastigare just nu. När jag får feeling ska jag ge Sweet Tooth på Netflix en chans.


… ser jag fram emot: Det finns mycket att njuta av i juni utöver det just nu magiska vädret. Fotbolls-EM framförallt. Hoppas på en sån där fantastisk fotbollsfest som 2018. Kommer skrika mig hes och bita sönder mina naglar i vanlig ordning när Sverige spelar. Är dessutom väldigt nyfiken på årets upplaga av E3 och i synnerhet Nintendos presentation. Håller som vanligt tummarna för nyheter om Metroid och Zelda. Ska såklart också slänga ett öga på nya Marvel-serien Loki när jag har tid över också.

Europa Refugium av Peter Westberg

Välkommen tillbaka till helvetet!

Rinnande vatten och elektricitet tillhör de mest frekventa önskedrömmarna. Ett samhälle i totalt kaos. Utan lagar och regler återstår endast överlevnad. Ingen går säker. Faran lurar överallt och utgörs av såväl friska som smittade.

Vart tar du vägen när allt du tagit för givet gått förlorat? Vem kan du lita på?


Det här är alltså andra delen i Peter Westbergs serie Europa Compendium om en zombiesmitta som lamslår världen. Vi får återigen följa Georg och Inés med flera andra i kampen om överlevnad. Det är så nära en svensk The Walking Dead man kan komma. Karaktärer som stryker med stup i kvarten och många kast fram och tillbaka i handlingen.

Jag får ungefär samma känsla efter att ha läst den här som efter den första boken. Det är välskrivet och spännande rakt igenom. Jag tycker också Westberg gör ett fint jobb med att ge sina karaktärer liv. Den smått galna finnen Kari med sina väldresserade hundar är utan tvekan min favorit men huvudpersonerna Georg och Inés har också växt och utvecklats sedan jag först träffade dem. Jag tycker också att det finns ett större framåtdriv den här gången. Det märks att berättelsen är på väg någonstans vilket jag gillar.

I mitt tycke toppar uppföljaren föregångaren med bättre fokus och starkare karaktärsutveckling. Mitt i all ond bråd död finns det också utrymme för en dos humor som lättar upp. De icke så skräckinjagande moppeknuttarna i Hellmoppers och ordleken med Kaj Lorén (ni som fattar fattar) är exempel på detta. Det enda jag kan gnälla lite på är just det faktum att man vet vad man får här. Det finns inga unika inslag som bryter genrenormen men är man tillfreds med det är Europa Refugium utan tvekan ett riktigt bra val för att avnjuta ett knippe fartfylld zombieaction.

Titel: Europa Refugium (Europa Compendium #2)
Författare: Peter Westberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Whip Media
Utgivningsår: 2021

Det jävla djuret av Mårten Dahlrot

Det här är berättelsen om Sander och Mia. En berättelse fylld av kärlek och svek, ömhet och våld. Och det är berättelsen om kaninen som Sander hittar. Om en kanin som inte är som andra kaniner. Som tycker om sådant som andra kaniner inte tycker om och kräver sådant som inga andra kaniner kräver. Sander ger den namnet Påsen och i gengäld vänder den hans tillvaro upp och ner. Går det att älska världens fulaste djur? Måste man inte älska världens fulaste djur?


Snacka om skruvad berättelse. Och som jag älskar det.

Sander är en huvudperson lätt att tycka om och relatera till. En i vissa ögon smått misslyckad person som packar upp varor på Ica under dagen och glor på tv-serier med flickvännen Mia på kvällarna utan större ambitioner i livet än så. Men det enkla livet blir mer komplicerat när Sander tar med sig den övergivna kaninen Påsen hem. Det ska snart visa sig att det underliga djuret inte beter sig som andra kaniner. Dessutom är den hiskeligt ful.

Det här är så långt från subtil och krypande skräck som det går att komma. Dahlrot överöser läsaren med detaljerat äckel i sin beskrivning av hur ohyggligt ful kaninen Påsen i själva verket är. Denna styggelse som ändå framstår som älskvärd på något svårdefinierat sätt.

Det jävla djuret är skitkul. Den är humoristisk och surrealistisk med ett underbart avväpnande språk. Ofiltrerat, grovhugget och rappt. Motsatsen till finkultur. Det blir aldrig läskigt men åtminstone en aning äckligt när Påsens uppenbarelse beskrivs.

Jag blir alltid glad när en bok lyckas överraska mig som läsare. Det jävla djuret är en sådan bok. Inget överdrivet finlir med vackra meningsuppbyggnader och intrikata personporträtt utan bara jävligt rolig och trivsam läsning om en missbildad monsterkanin.

Titel: Det jävla djuret
Författare: Mårten Dahlrot
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2021

Jag dödar en av David Renklint

Johan har precis kommit hem från sjukhuset med sin prematurfödda dotter Wilma. Wilmas mamma Viktoria dog i havandeskapsförgiftning, men Johan känner sig ändå inte ensam i det stora huset. Meddelanden på väggarna och gestalter i ögonvrån. Nattsvarta korpar runt huset, i mardrömmarna i mörkret bakom ögonlocken. Och Wilma mår dåligt. På grund av snöstormen och kylan är Johan instängd med vad det än är som han har fått med sig hem, och Wilma blir bara svagare och svagare. Den enda som trotsar ovädret och kommer hem till Johan är Viktorias väninna Nadja, som också hon bär på en sorg. Johan inser att han behöver hennes hjälp och tillsammans försöker de ta hand om Wilma. Och det andra som är i huset med dem.


Jag dödar en är en dyster historia om sorg, saknad och desperation. Men också en psykologisk klaustrofobisk spökhistoria. David Renklint är en författare jag inte stött på tidigare. Alltid kul med nya författarbekantskaper. Språket i boken är behagligt att läsa med bra flyt och enkla meningsuppbyggnader. Karln kan det där med att skriva helt klart.

Jag bävade lite inför att läsa den här boken då jag känner igen mig i oroligheten som förälder till ett för tidigt fött barn. Jag tycker Renklint träffsäkert lyckas beskriva just känslan av maktlöshet och ängslan. Det är det läskigaste som finns att läsa om, försvarslösa och utsatta barn i böcker. Jag ryser när jag tänker på det. Här är det dessutom uppskruvat ytterligare med mamman som gått bort vid födseln. Vilket gör det än mer tragiskt, mörkt och sorgligt.

Min enda invändning är att det blir en aning upprepande med flertalet återkommande händelser som gång på gång återberättas på ungefär samma sätt. Sedan tycker jag att handlingen är aningen förutsägbar. Jag listade ut hur det egentligen låg till ganska tidigt i berättelsen. Det betyder inte att det är riktigt snyggt sammansatt, för det är det verkligen.

Med det sagt gillar jag boken. Det är en väl uttänkt spökhistoria med ett gäng riktigt ruggiga partier där själva spöket gestaltas på ett obehagligt vis. Men återigen, det som verkligen är otäckt på riktigt är bebisen Wilmas sköra tillstånd och pappa Johans totala hjälplöshet. Det är ren och skär skräck för mig.

Titel: Jag dödar en
Författare: David Renklint
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2021

Marvel får smisk på sin egen hemmaplan

Mina förhoppningar på både Wandavision och The Falcon and the Winter Soldier var kanske inte skyhöga men jag räknade kallt med att det skulle bli solida tv-serier. Ingen av dem är någon smärre katastrof men inte heller så vassa att jag trillade av stolen. Falken och Vintertjommen är ändå helt okej men det kändes aldrig som att den riktigt lyfte. Bäst var John Walker som den nya och tragiskt misslyckade versionen av Captain America. Huvudkaraktärerna fördjupades aldrig riktigt som jag önskade och handlingen kändes inte heller den speciellt engagerande.

Wandavision förvandlades snabbt till ett stort antiklimax när den klev ut ur den innovativa men smått tradiga sitcommallen. Den mystik som målades upp i de första avsnitten byttes ut mot framstressad korkad superhjälteaction. Som sagt inget haveri men det kunde blivit så mycket bättre med alla miljoner som plöjdes ner i dessa produktioner.

Då är det roligare att zappa över från Disney+ till Prime Video och Netflix egna superhjältesatsningar. Amazons streamingtjänst kan redan stoltsera med suveräna The Boys och släppte nyligen Invincible, en animerad fullträff med serietidningsförlaga signerad The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Våldsam som attan och rejält spännande. Jag njöt av varenda sekund och jag hoppas verkligen nya säsonger redan fått grönt ljus. En serie med ett rejält knippe självdistans och stort hjärta.

Jupiter’s Legacy har sina svackor men de djupa dalarna vägs upp av höga berg i storleksordningen Mount Everest. Mycket är så klassiskt trikåklätt fjanteri att det blir töntigt. Själv är jag rätt töntig så jag har inga som helst problem med det. Berättelsen är uppbruten i två olika tidslinjer. I den ena får vi följa hur de första superhjältarna kom till och i den andra hur de åldrade hjältarna snart ska bytas ut mot sina barn. Ett berättargrepp som gör sig riktigt bra i det här fallet. Det finns verkligen mycket att tycka om med Jupiter’s Legacy även om den verkar vara en vattendelare bland kritiker. Jag gillade den skarpt i vilket fall med flera riktigt minnesvärda scener som verkligen lyckades fängsla mig.

Nu sätter jag min tilltro till att Disney+ hostar upp sig lite när serien med allas vår favoritskurk Loki får premiär i juni. I ärlighetens namn finns det större potential då karaktären är klart mer intressant den här gången. Men vi får väl se.

Vägsjäl av Lars Carlberg

Mopedistgäng, trollkarlar och häxor håller såväl fläskstjärtar som strypkrypare på avstånd, men mot Skårran och Ålräven står de handfallna. Röv-Klasse, Kenta Topplock och Syltpungen är bara tre karaktärer som Benny Fimp möter i alla dessa korsvägar. Kampen om Bennys liv och själ är lika grym som vacker.

Vägsjäl är en hyllning till H.P Lovecraft och en tynande glesbygd. Benny Fimp, som bor hos Häxan Mor Fimp, är den osannolike hjälten i en gränsöverskridande saga om att växa upp.


Jag har verkligen sett fram emot att Lars Carlberg ska skriva någonting längre. Hans noveller har stuckit ut med en alldeles egen berättarröst, humoristiska, finurliga och välskrivna. Om jag inte är helt ute och cyklar så formades redan just den här världen i hans senaste novell Kulta, den skitungen. Ett fascinerande världsbygge med häxor, trollkarlar och mopedistgäng bosatta i en liten by och den sista utposten för människorna som lever kvar. Utanför samhället sträcker sig ett dystopiskt öde landskap befolkad av gudalika väsen som sakta äter upp världen utanför. I Vägsjäl är allt naturligtvis matigare och mer omfångsrikt.

Vid första anblick kan det tyckas tramsigt och pubertalt att döpa karaktärer till Benny Fimp, Kenta Topplock och Syltpungen. Som att Eddie Meduza väckts från graven för att klottra ner några väl valda namn för bokens karaktärer och varelser. Men det är just det här jag gillar med Carlbergs berättelser. Han blandar skojfrisk humor med blodigt allvar. Det är stundtals poetiskt och tankeväckande för att i nästa stund handla om att köra räsersnabbt på moppe och göra ”örn örn”.

Jag tänker inte spoila sönder någonting men för mig känns det som att berättelsen om Benny Fimp är en metafor för någonting annat. Men jag väljer att inte gå in på exakt vad utan kan istället uppmana alla som gillar unika och säregna genremixar att verkligen ge Vägsjäl en chans. Det här är en minst sagt annorlunda roman med en helt egen stil som lika delar underhåller som väcker tankar och funderingar. Dessutom innehåller den Ålräven, en av de mest intressanta och underliga monster jag fått nöjet att läsa om i en bok.

Vägsjäl är en lysande debutroman som jag sent kommer att glömma och Lars Carlberg en författare jag fortsatt kommer följa med vaksam blick.

Titel: Vägsjäl
Författare: Lars Carlberg
Genre: Fantasy, dystopi
Utgiven av: Lionvalley Publishing
Utgivningsår: 2021

Konferensen av Mats Strandberg

En dysfunktionell arbetsgrupp på konferens blir jagade av en hämndlysten mördare. Nu måste de lära sig att samarbeta på allvar – om de ska ha en chans att överleva.

En grupp anställda på kommunens exploateringsenhet anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand. De är där för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen.

Vad konferensdeltagarna inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en.


Mats Strandberg tillhör numera en av mina favoritförfattare. Jag uppskattade visserligen Cirkeln (borde verkligen läsa klart hela Engelsforstrilogin någon gång) men det var först med Färjan och efterföljande Hemmet som han etablerade sig som en av de där författarna som jag verkligen inte vill missa en enda bok med. Den här gången har han tolkat slasher-genren med vad jag kan tänka Fredagen den 13:e och Halloween som stora inspirationskällor. En galen mördare och ett gäng färgstarka karaktärer som kämpar för sin överlevnad på en isolerad plats mitt ute i obygden. Kan det bli mer klassisk slasher?

Det som Strandberg gör så bra är hur han lyckas ingjuta liv i sina karaktärer. Jag både hatar och älskar dem. Igenkänningsfaktorn är hög och här finns arketyper som den gamla stofilen som tycker allt var bättre förr, till den karriärdrivna ”sköna” snubben och den blåögda ängsliga chefen. Det finns nästan något karikatyrlikt kring hur persongalleriet ser ut men Strandberg är mästerlig på att få mig att bry mig om dem alla även när de beter sig som praktarslen. Det finns en förståelse för varför de handlar som de gör.

Konferensen är egentligen en rätt så okomplicerad bok. Mördaren lemlästar och har ihjäl personer ur gruppen en efter en utan pardon. Det finns ingen unik twist eller säregna drag i handlingen. Men jag är väldigt tillfreds med det. Jag hejar på några av personerna lite extra och klurar på vem mördaren egentligen är under resan. Boken är spännande, håller högt tempo och innehåller en del riktigt slafsiga scener. Styrkan är personporträtten som gör att jag verkligen känner för karaktärerna som drabbas och kan konstatera att Mats Strandberg behärskar även denna genre till nära perfektion.

Titel: Konferensen
Författare: Mats Strandberg
Genre: Thriller, slasher
Utgiven av: Norstedts
Utgivningsår: 2021

Slaktmarker av Jenny Lundin

Patrik Manfred är en finanskille som drömmer om pengar och framgång. När företaget han jobbar på tas över av en ny ledning får han chansen att visa vad han går för. I sin iver att visa sig duglig begår han ett ödesdigert misstag. Eller är det en komplott han utsätts för? En komplott orkestrerad av HR-chefen Lovisa Adler? När Patrik försöker ta sig ur knipan kastas han in i en malström av händelser som snabbt rör sig mot själva existensens utmarker.

Slaktmarker är en psykologisk skräckroman där gränsen mellan verklighet och hallucinationer är hårfin. En mardröm i vaket tillstånd där karriärstegen leder käpprätt ner till helvetiska domäner.


Swedish Zombie fortsätter rulla ut nya titlar i kortromanserien Den nya skräcken och jag gillar konceptet skarpt. Det finns ett stort habegär när de röda bokpärmarna enhetligt fylls på i bokhyllan. Omslagsdesignen på samtliga tre delar är läckra och innehållsmässigt håller de alla riktigt bra klass. Jenny Lundins debutroman är inget undantag.

Berättelsen är skriven i förstapersonsperspektiv och det passar finfint med tanke på hur mycket som rör sig i huvudpersonen Patrik Manfreds skalle. Jenny Lundin är duktig på att leka med mig som läsare. Vad är verkligt och vad är inte? Det är inte alltid helt enkelt att avgöra om det är i huvudpersonens psyke saker och ting sker eller i verkligheten. Det gottas inte heller i de blodiga scenerna. Detaljerna utelämnas och även om det finns obehagliga partier så skildras de på ett subtilt sätt.

Slaktmarker är en riktigt bra och stundtals läskig bok som lämnar en del öppet för egen tolkning. Bonusnovellen som avrundar boken tillför en extra dimension till huvudberättelsen och är riktigt smart implementerad. Språket är inte tillkrånglat utan jordnära och lätt att ta till sig. Det är stort fokus på Patrik Manfred och övriga karaktärer i berättelsen smyger mest kring i periferin utan att jag som läsare lär känna dem på djupet. Med tanke på hur handlingen fokuserar stort på huvudpersonen och att berättandet är i jagform så tycker jag det fungerar fint. Jag skulle snarare säga att det är en styrka att jag inte riktigt vet var sidokaraktärerna står utan istället bara bidrar till mystiken.

Jag fortsätter gärna bygga på traven med tjusiga böcker i bokhyllan. Den nya skräcken är verkligen här för att stanna. Slaktmarker är ytterligare ett bevis för detta.

Titel: Slaktmarker
Författare: Jenny Lundin
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2021

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

En klargul, låst container.

En höstmorgon 2018 står den bara där, i Norrtäljes hamn. Ingen vet hur den har kommit dit. När den så småningom öppnas kommer dess innehåll att förvandla Norrtälje. Den vardagliga vänligheten börjar att vittra bort.

Under denna förändringens tid får vi följa sex personer runt 30 år som även de är stadda i omvandling. Max och Johan spelar minigolf och Pokémon Go och undrar när det verkliga livet ska börja. Siw och Anna går på gym för att bli av med sin övervikt. Marko och Maria flydde från Bosnien som små och har tillsynes lyckats väl i livet, men något gnager.

De arbetar som parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. De är en omaka grupp vars inbördes relationer utvecklas och invecklas under berättelsens gång. Vänligheten är John Ajvide Lindqvists hittills mest ambitiösa genom­skärning av samtiden, i det mikrokosmos som heter Norrtälje. I slutändan handlar det om Vänligheten kontra Fasan.


”Min snällaste bok hittills”, så löd författarens egna ord om Vänligheten inför boksläppet. Jag var inte förvånad men aningen besviken redan innan jag läst en ynka bokstav. Jag vill inte läsa snälla böcker utan elaka böcker!

Platserna-trilogin inledde ett helt nytt författarskap och Vänligheten cementerar det hela ytterligare. Den renodlade skräcken har fått stryka på foten sedan JAL bestämde sig för att bredda sin stil och även om jag verkligen saknar mycket av det som fick mig att tokälska många av författarens tidigare verk är Vänligheten en bladvändare av rang.

Jag förundras över hur lättläst och engagerande en sådan här mastig tegelsten på drygt 700 sidor kan vara. Sidorna fladdrade verkligen förbi och karaktärerna är lätta att tycka om och spännande att följa. Aningen förvånande att JAL lyckas göra Pokémon Go och minigolf intressant att läsa om. De övernaturliga inslagen gör också sitt för att sätta lite extra piff på handlingen.

Det finns mycket att gilla med Vänligheten trots avsaknad av riktigt obehagliga läskigheter. Den spelar på ett brett känsloregister och blandar sorg, glädje och spänning på ett omtumlande sätt. En klart annorlunda och märkvärdig läsupplevelse som skakar om och berör.

Titel: Vänligheten
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Thriller, fantasy
Utgiven av: Ordfront
Utgivningsår: 2021