Star Wars

Lovande tv-mys i höst

Tv-hösten ser riktigt vass ut. Två nya streamingtjänster ser snart dagens ljus i form av Disney Plus och Apple Tv Plus och med dessa kommer också superhypade Star Wars-serien The Mandalorian och dystopiska See med Jason Momoa i huvudrollen. Jag är osäker på om jag tänker hoppa de nya plattformarna från start men dessa två är jag väldigt nyfiken på. Det börjar kosta en slant för att hålla sig uppdaterad i tv-världen.

HBO två hetaste premiärer är utan tvekan fantasyäventyret His Dark Materials och Damon Lindelofs nytolkning av Watchmen. Den sistnämnda är jag orimligt pepp på och prenumerationen på HBO är definitivt säkrad i höst.

Netflix satsar allt på The Witcher och som monsterjägaren Geralt ser vi ingen mindre än Stålmannen-föredettingen Henry Cavill. Den första trailern lovar gott och jag hoppas verkligen på en riktigt mörk och ambitiös fantasyserie som kan fylla tomrummet efter Game of Thrones.

Vad ser du mest fram emot?

Poddokalyps #4: ”De där jävla nunnorna”

Något av det mest spännande som finns i filmvärlden är thrillers som helt, eller till störst del, utspelar sig på en och samma plats. Det finns otroligt många exempel på nagelbitare som gör sig så otroligt bra i formatet. Vad beror det på? Vad är det som blir så tilltalande när mystik gömmer sig i ett mer klaustrofobiskt utrymme?

Vi går all in på Star Wars. Allt från prequels, original-trilogin och de nya filmerna. Men störst fokus får givetvis bioaktuella The Last Jedi. Varning för feta spoilers!

Vi som pratar heter Andreas Ljungström och Andreas Berg. Vinjettmusiken i podden är skapad av Joel Ekman.

00:00:00 – Introduktion och uppföljning läxor
00:15:00 – Single location thrillers
00:33:26 – Allmänt babbel om Star Wars
00:56:07 – Spoilerprat om The Last Jedi

Länkar:
Filmatiseringen av Annihilation anses för intellektuell för biopubliken
Berg listar single location thrillers
Ljungström rankar Star Wars
Berg rankar Star Wars

Podcast: Play in new window | Download

Subscribe: Apple Podcasts | Android | RSS

Star Wars i mitt hjärta

Rouge One var toppen. En fristående Star Wars-rulle som jag på förhand avfärdat som fullständigt onödig. Jag var ärligt talat inte ens speciellt taggad inför det obligatoriska biobesöket. Men igår satt jag ändå där i biosalongen med rysningar längs hela ryggraden.

Karaktärerna är nära papperstunna, handlingen aldrig speciellt engagerande och överraskningarna lyser helt med sin frånvaro. Men vad gör väl det med en mullrande James Earl Jones som återigen ger röst åt Darth Vader, vinande tie fighters, stormtroopers med lasergevär och storskaliga rymdkrig. Klart jag faller pladask likt förbannat. Rouge One är utan tvekan den röjigaste Star Wars-filmen hittills och innehåller dessutom den här gången en väldigt lyckad comic relief, i form av roboten K-2SO.

Vad jag trodde skulle bli en totalt överflödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis och fungerar som en riktigt fin brygga till A New Hope. Ärligt talat tycker jag den trots sina små filmtekniska skavanker sållar sig till de allra bästa Star Wars-upplevelserna.

Nu ska jag och tioåringen återgå till att se seriens tidigare filmer. För mig blir det ett familjärt återbesök, och för honom sprillans nya upplevelser. Vi har tillsammans sett episod 1-4, med ett drastiskt hopp till sjuan, för att nu bara ha femman och sexan kvar. Han ska alltså se The Empire Strikes Back för första gången i sitt liv inom kort.

Satans lyckost.