Rouge One var toppen. En fristående Star Wars-rulle som jag på förhand avfärdat som fullständigt onödig. Jag var ärligt talat inte ens speciellt taggad inför det obligatoriska biobesöket. Men igår satt jag ändå där i biosalongen med rysningar längs hela ryggraden.
Karaktärerna är nära papperstunna, handlingen aldrig speciellt engagerande och överraskningarna lyser helt med sin frånvaro. Men vad gör väl det med en mullrande James Earl Jones som återigen ger röst åt Darth Vader, vinande tie fighters, stormtroopers med lasergevär och storskaliga rymdkrig. Klart jag faller pladask likt förbannat. Rouge One är utan tvekan den röjigaste Star Wars-filmen hittills och innehåller dessutom den här gången en väldigt lyckad comic relief, i form av roboten K-2SO.
Vad jag trodde skulle bli en totalt överflödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis och fungerar som en riktigt fin brygga till A New Hope. Ärligt talat tycker jag den trots sina små filmtekniska skavanker sållar sig till de allra bästa Star Wars-upplevelserna.
Nu ska jag och tioåringen återgå till att se seriens tidigare filmer. För mig blir det ett familjärt återbesök, och för honom sprillans nya upplevelser. Vi har tillsammans sett episod 1-4, med ett drastiskt hopp till sjuan, för att nu bara ha femman och sexan kvar. Han ska alltså se The Empire Strikes Back för första gången i sitt liv inom kort.
Satans lyckost.
Så sant. Och lyckliga unge. Det kan behövas efter att ha utsatts för episod 1-3.
Tycker det är väldigt fascinerande att så många bloggare/recensenter tycker så olika om den här filmen. Jag gav den 2 av 5. 🙂 Ändå har vi, på sätt och vis, skrivit samma sak i recensionerna.
Personligen har jag lätt för att förlåta brister om styrkorna väger över tillräckligt mycket och har full förståelse för att den här filmen får ojämna omdömen. Det är inte ett dugg konstigt faktiskt. Den är både bra och kass ur ett mer filmkritiskt perspektiv. Men sen har jag aldrig kallat mig filmkritiker heller.
Äh, vad tusan! Jag uppskattade till och med Prometheus trots att det i grund och botten är ett fullständigt manushaveri. Stämningen och estetiken är helt fenomenal ju! Kan verkligen inte bortse från detta faktum. Som sagt. Smaken är som baken. 🙂
Såg den igår kväll och kommer att se om den på bio. För mig kändes den inte som en Star Wars-film förrän mot slutet även om det var betydligt mörkare än sedvanligt. Egentligen var det på många sätt en bättre film än Star Wars normalt brukar vara (om man bortser från logiska fel), men Star Wars handlar för mig mer om magi och stämning än logik och manus. Något jag tyckte The Force Awakens hade mer utav. Jag saknade den inledande scrollande textremsan och musiken som sätter stämningen och jag saknade övergångarna mellan olika scener. Vill väl helt enkelt frikoppla den analyserande författaren och uppleva filmen som den pojke som föll pladask för hela konceptet en gång i tiden. Sugas in i magin och bara uppleva ett härligt matinéäventyr. En rymdsaga.
Den här filmen var mer tillfredsställande för den vuxnare Marcus, om än kanske inte hundraprocentig manusmässigt. Men det var en mycket underhållande film där rebellernas segrar är rejält dyrköpta. Fast jag önskar att de tonat ner CGI-karaktären. Ni vet vem jag menar.