Etikett: film

Ljusare tider i januari

Dags att stryka ett streck över rövåret 2020 och blicka framåt. Redan januari känns mer hoppfullt med saker att glädjas åt. Viktigast av allt är att vaccinet börjar rulla ut på allvar och större doser är på väg. Om bara några månader kanske vi kan närma oss ett mer vanligt liv igen. Men tills dess är det bättre att bänka oss framför tv:n eller i läsfåtöljen.

Efter ett helt år av Marveltorka är det dags för premiären av WandaVision på Disney+ imorgon. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad man kan förvänta sig. En sitcom med twilight zone-vibbar sägs det. Det låter minst sagt snurrigt men jag är försiktigt optimistisk. Jag har verkligen saknat MCU och är uppenbarligen en av få som aldrig tröttnar på superhjältar. The Mandalorian spottade verkligen upp sig under den andra säsongen så förhoppningsvis kan Marvels första egna tv-serie fortsätta hålla fanan högt för streamingtjänsten.

John Ajvide Lindqvists nya roman Vänligheten släpptes bara för några dagar sedan. Han påstår själv att det är hans snällaste bok hittills vilket i ärlighetens namn gör mig aningen skeptisk. Jag vill inte ha snälla böcker, jag vill ha elaka böcker! Det är dessutom en riktig tegelsten med ungefär samma sidantal som Frostskymning, boken jag läser nu, vilket inte gör mig någonting om det är befogat. Jag läser allt med John Ajvide Lindqvist och det är oftast riktigt bra grejer. ”Platserna-trilogin” tog mig kanske inte riktigt med storm men hoppas på uppryckning med Vänligheten.

Också värt att nämna är säsong tre av Simpson-skaparnas trivsamma fantasyserie Disenchantment och Mikael Håfstroms sci-fi-rulle Outside the Wire med Anthony Mackie som android-soldat båda streamar på Netflix imorgon fredag.

Filmkollen

Det går lite si och så med läsningen just nu och jag har istället hamnat framför dumburken på kvällarna. Senast såg jag Crazy Pictures kickstartade långfilmsdebut Den blomstertid nu kommer. Jag är djupt imponerad över hur de lyckats få ihop en sån storslagen katastrof-rulle med en så blygsam budget. Det är en film som inte liknar något jag tidigare sett utspela sig i vårt avlånga land. Utöver specialeffekterna, som verkligen håller hög klass, är det en känslosam, hisnande och välspelad actionthriller. Tänk vad det här gänget kan göra i framtiden med större finansiärer i ryggen.

Och på tal om budget så har jag också sett den betydligt mer påkostade Solo: A Star Wars Story. En för mig helt poänglös film. Jag kan inte se syftet med den här berättelsen och ärligt talat så kände mig helt likgiltig efteråt. Absolut, det är ett skapligt underhållande matinéäventyr med några coola scener här och där men utan vara sig substans eller existensberättigande. En stor besvikelse.

En betydligt mer sevärd historia var istället A Quiet Place. Jag är en stor sucker för atmosfärisk monsterskräck och denna har dessutom ett genomtänkt och fräscht upplägg. Det som står ut mest är ljudbilden eller snarare bristen på densamma. Stämningen är under långa partier helt magisk och det är nästan så jag stundtals håller andan, precis som filmens huvudkaraktärer är tvungna att göra för att inte bli upptäckta av de ljudkänsliga varelserna. För mig en av årets bästa filmupplevelser.

Jag har länge varit nyfiken på Bone Tomahawk. Vem går inte igång på genrehybriden kannibal-western liksom? Och jävlar i min lilla låda vad den levererade! Fantastisk dialog, slafsigt ultravåld (älskar det uttrycket för övrigt) och en Kurt Russel i högform. Den avslutande delen är så intensiv och galen att jag var helt utmattad när eftertexterna slutligen rullade. Finns på HBO Nordic. Nu måste jag se regissören Craig Zahlers andra rulle Brawl in Cell Block 99 omedelbums!

Sagt på Twitter om Altered Carbon och The Cloverfield Pradox

Tre saker

Sak 1: Som några av er kanske märkt så har bloggen legat nere ett tag. Elaka hackare har varit framme. Turligt nog gick allt och rädda och jag tror att det mesta är sig likt igen. Jag har aktiverat nya backup- och säkerhetsplugins, captha för att slippa spam-kommentarer och lite annat smått och gott. Förhoppningsvis går jag säker från nya attacker framöver.

Sak 2: Thor Ragnarok var en höjdare. Tramsigaste Marvel-rullen hittills, till och med mer flams och skämt än i Guardians of the Galaxy. Hulkens gästspel är lysande och stengubben Korg är en ny stjärna jag hoppas vi får se mer av framöver. Jeff Goldblum som The Grandmaster var också en underbar karaktär. Allt som allt var det en härlig bioupplevelse med mer humor och skoj action än jag förväntat mig. Ni som vill se seriös och cool superhjälteaction bör dock se åt ett annat håll.

Sak 3: Nya säsongen av Stranger Things är också den avverkad. Större, tajtare och bättre än första om du frågar mig. Nyhetens behag lyste såklart med sin frånvaro och jag blev inte golvad av de härliga 80-talsreferenserna på samma sätt denna gång. De unga skådisarna har växt till sig och levererar bättre prestationer överlag och de nya bekantskaperna är alla fina tillskott. Handlingen känns mer cinematisk och sammantaget är säsong två på alla sätt en värdig fortsättning på fjolårets stora tv-överraskning.

Nästa vecka utlovar jag recension av Mats Strandbergs Hemmet och säkerligen något mer smaskigt av läsvärde. Trevlig helg!

Har du sett dessa fem tentakelrullar? #2

Dags för en ny omgång med tips på filmer innehållandes tentakler. Uppställningen är av skiftande kvalité men alla innehåller en rejäl dos av av slemmiga tentakelmonster och det är det viktiga eller hur? Missa inte del ett av denna artikelserie för fler ringlande monsterrullar.

The Void (2016)
Splattrig indieskräck från Kanada med influenser från The Thing och H.P. Lovecraft. Coola praktiska make up-effekter av den gamla skolan men handlingen är förutsägbar och skådisarna övertygar inte. Men ett fint hantverk är det trots en förmodad minimal budget och filmen är klart sevärd. Tentakler och slafs finns det gott om.

Trailer och IMDB-länk

Hotet från Underjorden (1990)
En av de bättre monsterskräckisarna av det komiska slaget under 90-talet. Håller bra än idag. Har fått massvis med uppföljare och en egen tv-serie. Ingen av dessa kan mäta sig med originalet dock. Monstren ser ut som stora köttfärslimpor som rör sig under marken och sträcker ut långa tentakler för att dra in sina byten i den näbbliknande käften.

Trailer och IMDB-länk

The Host (2006)
En sydkoreansk monsterrulle som inte sparar på krutet. Så långt från den krypande och suggestiva skräcken man kan komma. Den apfula cgi-varelsen med en tentakellik svans som grabbar tag i sina offer, visas upp i all sin prakt under filmens första minuter. En uppfriskande och actionfylld ”creature feature”.

Trailer och IMDB-länk

From Beyond (1986)
Baserad på H.P. Lovecrafts novell. En riktig b-film som underhåller på många nivåer, främst på grund av alla fåniga monstereffekter och absurda scener. Mycket gore och slapstick samt en hälsosam dos av tentallika utväxter förekommer.

Trailer och IMDB-länk

The Thing (2011)
Den underskattade prequel-filmen till Johan Carpenters fantastiska rulle. Inte lika vass som 1982 års mästerverk men jag blev förvånad över hur mycket jag diggade denna slemmiga body horror-skräckis. Proppad med snygga effekter och groteska varelser, som givetvis är försedda med en bunt virvlande tentakler.

Trailer och IMDB-länk

Star Wars i mitt hjärta

Rouge One var toppen. En fristående Star Wars-rulle som jag på förhand avfärdat som fullständigt onödig. Jag var ärligt talat inte ens speciellt taggad inför det obligatoriska biobesöket. Men igår satt jag ändå där i biosalongen med rysningar längs hela ryggraden.

Karaktärerna är nära papperstunna, handlingen aldrig speciellt engagerande och överraskningarna lyser helt med sin frånvaro. Men vad gör väl det med en mullrande James Earl Jones som återigen ger röst åt Darth Vader, vinande tie fighters, stormtroopers med lasergevär och storskaliga rymdkrig. Klart jag faller pladask likt förbannat. Rouge One är utan tvekan den röjigaste Star Wars-filmen hittills och innehåller dessutom den här gången en väldigt lyckad comic relief, i form av roboten K-2SO.

Vad jag trodde skulle bli en totalt överflödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis och fungerar som en riktigt fin brygga till A New Hope. Ärligt talat tycker jag den trots sina små filmtekniska skavanker sållar sig till de allra bästa Star Wars-upplevelserna.

Nu ska jag och tioåringen återgå till att se seriens tidigare filmer. För mig blir det ett familjärt återbesök, och för honom sprillans nya upplevelser. Vi har tillsammans sett episod 1-4, med ett drastiskt hopp till sjuan, för att nu bara ha femman och sexan kvar. Han ska alltså se The Empire Strikes Back för första gången i sitt liv inom kort.

Satans lyckost.

Captain America: Civil War

captain_america__civil_war___international_banner_by_ratohnhaketon645-d9yyuug

Efter att nioåringen nyligen förvandlats till en äkta Marvel-fantast var han ivrig att hänga på när det vankades en ny superhjälterulle på bio. Jag introducerade MCU för ett par månader sedan och sedan dess har han hunnit se alla filmer sedan Iron Man och framåt. Ingen mer ensambio för pappsen på ett tag med andra ord!

Indikationer fanns redan i vedhuggarscenen från Age of Ultron att allt inte stod riktigt rätt till mellan Stark och Cap och kampen om vem som är gruppens alfahanne fortsätter i Civil War. Återigen visar båda prov på en överdriven stolthet och tjurskallighet. Ingen viker sig en tum från sina olika ideologier och idéer om hur Avengers ska styras i framtiden. Detta delar in teamet i två olika läger. I slutändan finns det ingen annan utväg än en batalj där nävarna får tala.

Det är just de interna stridigheterna karaktärerna emellan som är det som gör Civil War till en så bra film. Äntligen får karaktärernas agerande konsekvenser. Dessutom är inte bröderna Russo rädda för att väva in lugnare partier fyllda med dialog. Jag upplever dessa scener nästan lika spännande som de spektakulära striderna. Hur fånigt det än verkar – med ett Avengers som bryts isär till två grupper och pucklar på varann – så lyckas faktiskt scenariot mot alla odds kännas trovärdigt.

De nya figurerna då? Faktum är att både Black Panther och Spider-Man känns som klockrena casting-fullträffar. Tom Holland är en tjattrande plåga som nätsvingande Spindel-filur, precis som det ska vara, och Chadwick Boseman passar ypperligt som en hämndlysten prins i svart admantiumdräkt. En perfekt introduktion av dessa nya karaktärer till MCU och en smart marknadsföringskampanj inför deras egna kommande filmer. Jag blev definitivt sugen på att se mer av båda dessa herrar. Listigt Marvel! Sen är de knappast ensamma. Förutom Hulken och Thor medverkar varenda gubbe och gumma ifrån Avengers-gänget, till och med Ant-Man får rycka in och hjälpa till denna gång.

Civil War är allt Läderlappen vs Stålis försökte vara men misslyckades kapitalt med. Konflikten i den här filmen känns medryckande och väl genomtänkt. Det finns en nerv och ett hjärta som faktiskt får mig emotionellt engagerad. Jag får känslor för både Captain America och Iron Man, vilket är någonting jag inte upplevt tidigare på det här påtagliga sättet. Men denna gång slår det verkligen gnistor om dem i varje scen de har tillsammans.

Det var hur som helst en väldigt nöjd pappa och son som klev ut ur biosalongen i helgen. Den tredje filmen med Captain America kan mycket väl vara den bästa Marvel-filmen hittills. Det var vi båda överens om där och då. Och jag har några dagar senare fortfarande samma uppfattning.

Första titten på nya Spider-Man

Spider-Man i Captain America: Civil War.
Spider-Man i Captain America: Civil War.

Igår dök den andra trailern för Captain America: Civil War upp. Är du en lika stor nörd som jag har du redan sett den 13 gånger. Största snackisen har såklart varit Spider-Mans nya utseende. Här är mina oerhört viktiga och korrekta intryck av det jag sett hittills.

Den nya dräkten känns klassisk med de traditionsenliga blåa och röda färgerna, men med ett gäng mer moderna inslag som passar flytten till MCU. Som en gnutta svart på armarna och överdelen av bootsen till exempel, jag tycker det bryter av på ett tjusigt sätt. Likaså nätskjutebehållarna i midjebältet. Hela outfiten är genomtänkt och lagom edgy. Det har inte gjorts några större utsvävningar.

Spider-Man gör entré.

Det verkar gnällas en hel del på ögonen som kan utvidgas och kisa. Förstorar man på bilden högst upp i inlägget kan man se att det finns en, åtminstone vad det ser ut som, mekanisk stålram runt ögonen. Kanske en Tony Stark-konstruktion för bättre syn med linsfokus? Stark och Parker verkar åtminstone stå på samma sida. Att han haft ett finger med i konstruktionen av Spiddes dräkt känns inte helt uteslutet. Spekulationerna är såklart många, men det kan tänkas att det inte bara är en Deadpool-lik cgi-effekt, Spider-Mans uttrycksfulla ögon verkar till synes faktiskt ha en funktion.

Materialet som dräkten är gjord av ser mer nylonstrumpelik ut än de tidigare basketbollsknottriga trikåerna som Tobey Maguire och Andrew Garfield bar. Den nya uppenbarelsen känns renare men också klarare i sin röda ton.

En jämförelse av de olika filmdräkterna.
En jämförelse av de olika filmdräkterna.

För egen del gillar jag Spiddes nya utseende skarpt! Samtidigt måste jag se mer för att bilda mig en ordentlig uppfattning. De få sekunder som hittills visats upp är inte mycket att gå på men magkänslan och det första intrycket är bra.

Ser ruskigt mycket fram emot Captain America: Civil War nu. Black Panther i all ära, kommer bli ett väldigt intressant tillskott till MCU, men introduktionen av Spider-Man är verkligen grädden på moset.

Spiderwick

vattar-i-vaggenJag har svårt att uttrycka mig om litteratur som är avsedd för en annan målgrupp. Det är klurigt att leva sig in i hur någon annan uppfattar det som konsumeras. Så har det varit med Spiderwick-serien. Jag har nämligen högläst alla fem delar för min äldste son. Åttaåringen (som faktiskt blir nio om bara några dagar) har älskat varenda del och vad jag tycker är egentligen helt irrelevant. Såklart.

Det är inte så att jag inte gillat böckerna, för det gör jag, men det är lite för enkelt för min smak. Förutsägbart och simpelt. Samtidigt tror jag att jag också hade älskat serien vid samma ålder. Det är en fantasysaga med troll, jättar och älvor, men det handlar också om syskonen Jared, Simon och Mallory som hamnat i kläm vid föräldrarnas separation.

Vardagsproblem och familjerelationer varvas med actionfyllda upptåg. Det är en bra balans mellan dessa olika beståndsdelar och det är lätt att känna för syskonen Grace, de är alla älskvärda karaktärer och Spiderwick-serien är utan tvekan det bästa i barnkategorin jag läst i vuxen ålder. Så jag är lite kluven, men som sagt, jag är inte rätt målgrupp. Det är jättebra barnböcker och vi kan lämna det så.

Häromdagen såg vi filmen som är baserad på böckerna. En mycket bra tolkning. Den har skalat bort en del från böckerna, vilket givetvis var nödvändigt för att klämma ihop fem böcker på en och en halv timme, men den var bra. Oväntat bra till och med.

Både böcker och film rekommenderas därför varmt om du har en yngre familjemedlem där hemma (men fungerar givetvis precis lika bra för en vuxen med barnasinnet kvar).

Hårdrockssplatter

deathgasm-poster-featured

Jag har verkligen sett fram emot en ny köttig splatterkomedi och Deathgasm såg på förhand ut som en vinnare. Tyvärr visade det sig inte vara den fullträff jag hoppats på. Visst, den sparar inte på krutet vad gäller gore och slafs men den känns alldeles för korkad. Om det ens går att säga om en skräckkomedi. Den är helt enkelt lite väl enfaldig och förutsägbar i sitt upplägg.

Dessutom hade manuset behövt en vända till och efter en bra inledning tappar den i intensitet i klippningen. Det är som att redigeringsteamet byttes ut efter den första halvtimmen. Vissa scener dröjer kvar för länge och det hela kunde vara mycket tajtare.

Men det finns ljusglimtar som den skruvade dildofajten, den supertöntiga musikvideon och flera av de nördiga hårdrocksreferenserna. Det finns hjärta bakom produktionen och det är på det stora hela en rätt skön b-film med mycket blod och humor. Den är sevärd men det där lilla extra saknas.