Marvel får smisk på sin egen hemmaplan

Mina förhoppningar på både Wandavision och The Falcon and the Winter Soldier var kanske inte skyhöga men jag räknade kallt med att det skulle bli solida tv-serier. Ingen av dem är någon smärre katastrof men inte heller så vassa att jag trillade av stolen. Falken och Vintertjommen är ändå helt okej men det kändes aldrig som att den riktigt lyfte. Bäst var John Walker som den nya och tragiskt misslyckade versionen av Captain America. Huvudkaraktärerna fördjupades aldrig riktigt som jag önskade och handlingen kändes inte heller den speciellt engagerande.

Wandavision förvandlades snabbt till ett stort antiklimax när den klev ut ur den innovativa men smått tradiga sitcommallen. Den mystik som målades upp i de första avsnitten byttes ut mot framstressad korkad superhjälteaction. Som sagt inget haveri men det kunde blivit så mycket bättre med alla miljoner som plöjdes ner i dessa produktioner.

Då är det roligare att zappa över från Disney+ till Prime Video och Netflix egna superhjältesatsningar. Amazons streamingtjänst kan redan stoltsera med suveräna The Boys och släppte nyligen Invincible, en animerad fullträff med serietidningsförlaga signerad The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Våldsam som attan och rejält spännande. Jag njöt av varenda sekund och jag hoppas verkligen nya säsonger redan fått grönt ljus. En serie med ett rejält knippe självdistans och stort hjärta.

Jupiter’s Legacy har sina svackor men de djupa dalarna vägs upp av höga berg i storleksordningen Mount Everest. Mycket är så klassiskt trikåklätt fjanteri att det blir töntigt. Själv är jag rätt töntig så jag har inga som helst problem med det. Berättelsen är uppbruten i två olika tidslinjer. I den ena får vi följa hur de första superhjältarna kom till och i den andra hur de åldrade hjältarna snart ska bytas ut mot sina barn. Ett berättargrepp som gör sig riktigt bra i det här fallet. Det finns verkligen mycket att tycka om med Jupiter’s Legacy även om den verkar vara en vattendelare bland kritiker. Jag gillade den skarpt i vilket fall med flera riktigt minnesvärda scener som verkligen lyckades fängsla mig.

Nu sätter jag min tilltro till att Disney+ hostar upp sig lite när serien med allas vår favoritskurk Loki får premiär i juni. I ärlighetens namn finns det större potential då karaktären är klart mer intressant den här gången. Men vi får väl se.

Ljusare tider i januari

Dags att stryka ett streck över rövåret 2020 och blicka framåt. Redan januari känns mer hoppfullt med saker att glädjas åt. Viktigast av allt är att vaccinet börjar rulla ut på allvar och större doser är på väg. Om bara några månader kanske vi kan närma oss ett mer vanligt liv igen. Men tills dess är det bättre att bänka oss framför tv:n eller i läsfåtöljen.

Efter ett helt år av Marveltorka är det dags för premiären av WandaVision på Disney+ imorgon. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad man kan förvänta sig. En sitcom med twilight zone-vibbar sägs det. Det låter minst sagt snurrigt men jag är försiktigt optimistisk. Jag har verkligen saknat MCU och är uppenbarligen en av få som aldrig tröttnar på superhjältar. The Mandalorian spottade verkligen upp sig under den andra säsongen så förhoppningsvis kan Marvels första egna tv-serie fortsätta hålla fanan högt för streamingtjänsten.

John Ajvide Lindqvists nya roman Vänligheten släpptes bara för några dagar sedan. Han påstår själv att det är hans snällaste bok hittills vilket i ärlighetens namn gör mig aningen skeptisk. Jag vill inte ha snälla böcker, jag vill ha elaka böcker! Det är dessutom en riktig tegelsten med ungefär samma sidantal som Frostskymning, boken jag läser nu, vilket inte gör mig någonting om det är befogat. Jag läser allt med John Ajvide Lindqvist och det är oftast riktigt bra grejer. ”Platserna-trilogin” tog mig kanske inte riktigt med storm men hoppas på uppryckning med Vänligheten.

Också värt att nämna är säsong tre av Simpson-skaparnas trivsamma fantasyserie Disenchantment och Mikael Håfstroms sci-fi-rulle Outside the Wire med Anthony Mackie som android-soldat båda streamar på Netflix imorgon fredag.

10 dagar med Disney+

Tja, ibland händer det bara, ett blogginlägg! Jag har som många andra ett riktigt skitår och det där med att blogga har helt enkelt inte tilltalat mig det minsta. Men här kommer åtminstone någon form av åsikt om nåt som kan vara av intresse. Disney+.

Jag har trånat efter Disneys streamingtjänst sedan jänkarna fick lägga sina labbar på spektaklet för närmare ett år sedan. Samtidigt var jag redan då skeptisk till om det skulle bli en Netflix-dödare. Med ett så endimensionellt innehåll anpassat för, om man ska vara krass, barn, tonåringar och nördar, skulle det räcka? TJänsten har nu varit tillgänglig i tio dagar i Sverige och visst finns det godbitar men också en del besannade farhågor.

The Mandalorian är efter tre avsnitt allt jag ville den skulle vara. Estetiskt är serien det absolut bästa som gjorts i Star Wars-världen. Gritty, charmigt lågteknologisk och med fantastisk stämning. Enligt rapporter från staterna håller den inte hela vägen in i kaklet men det återstår att se. Jag gillar det jag sett hittills i alla fall.

Utöver nyss nämnda serie är det exklusiva innehållet långt ifrån lika imponerande. Här finns faktiskt ingenting som tilltalar mig. Jag kommer se om flertalet av Star Wars och Marvel-filmerna som finns tillgängliga men utöver det har jag svårt att hitta saker att se. TJänsten är underlägsen allt annat vi har att ta del av i streamingväg vad gäller exklusivt spännande innehåll. Så enkelt är det. För nostalgifantaster finns det såklart massvis med gamla godingar att ta del av men jag tillhör inte just den målgruppen. Det mesta jag hittills tagit mig an från förr har snarare sabbat barndomens upplevelser.

Jag tycker i ärlighetens namn att lanseringen av Disney+ är framstressad och ogenomtänkt. Luckorna mellan ”original”-produktioner som The Mandalorian, Falcon and the Winter Soldier och WandaVision är för stora samtidigt som den nischade målgruppen gör att Disney+ känns amputerad. Med fler av dessa egna produktioner tillgängliga från start och med ett tydligt lanseringsschema för kommande serier hade jag känt annorlunda. Sen har vi uppköpet av Fox också. X-Men och Simpsons i all ära men det måste finnas massvis med serier och film att komplettera med. Nu gapar det tomt, kanske blir det ändring på detta senare.

Om ett till två år tror jag verkligen det här kan bli något riktigt bra när fler av Disneys egna serier kontinuerligt rullar på tjänsten men som den ser ut nu är jag inte överförtjust. Säsong två av The Mandalorian dyker upp i slutet på oktober men vad händer sen? Dessutom var jag lite för exalterad i hatten och hoppade på förbokningserbjudandet för ett helt år och med facit i hand är det tydligt att jag inte kommer att använda Disney+ alls lika mycket som till exempel Netflix, Amazon Prime Video eller ens HBO framöver.