Kategori: Läsning

Ett gäng populärkulturella reflektioner för 2022

AndreasBlogg

Long time no seen. Blogg eller inte blogg. Det har lutat åt det senare en längre tid men jag är inte redo att ge upp min plats på nätet riktigt än. Det är skönt att ha ett forum för mina nörderier när andan faller på, även om mina lösryckta tankar förmodligen inte når ut på samma sätt som innan. Här kommer ett litet uppsamlingsheat av reflektioner och snabba omdömen jag gjort under året hittills.

2022 är än så länge fantasyns år. Jag har bland annat satt tänderna i den sista boken i The Witcher-serien, en serie som jag tycker växte på mig bok för bok. Det är nåt visst med monsterjägaren Geralt och spelmannen Dandelion (eller Riddarsporre som han kallas i den svenska översättningen). Nu ser jag fram emot den tredje säsongen av Netflix-serien, säsong två var klart vassare än den första enligt min mening. Finns fortfarande mycket göttigt att ösa ur från böckerna kommande säsonger.

Och på tal om fantasy på tv, The House of the Dragon inledde starkt, snacka om snygg tv-serie! Vi får se vart det tar vägen men jag gillade det mesta med pilotavsnittet. Tung stämning, bra casting och en intressant intrigfylld premiss. Finns potential att bli hur bra som helst detta. Kan Maktens ringar, Amazons svindyra Sagan om ringen-serie ens hävda sig mot detta? Redan nästa vecka har vi svaret. De första reaktionerna under pressvisningen lovar gott även om medierna oftast är en gnutta överentusiastiska i sina tidiga omdömen.

Sträckglodde dessutom igenom The Sandman förra veckan. Gillade skarpt! Oväntat bra filmatisering av serietidningen. De första fem avsnitten var starkast och jag tror den funkat ännu bättre om man hackat upp säsongen i två delar och släppt som miniserie. Det blev lite spretigt när den andra halvan helt bytte spår.

Jag har läst en del böcker också utöver Felet med Eden som jag redan bloggat om. Årets största läsupplevelse är ändå Grim av Sara Bergmark Elfgren. Riktigt stark bok som rekommenderas varmt! John Ajvide Lindqvists senaste, Verkligheten, har sina stunder men är inte en av hans bättre. Pestkung av Mikael Strömberg är en härligt udda sak där författaren själv spelar huvudpersonen. Riddaren av de sju konungarikena av George R.R. Martin är också den värd att kolla upp. En väldigt charmig fantasyberättelse om en häckriddare som slår följe med en väpnarprins.

Kommande veckor kommer jag ägna framför dumburken på kvällarna när sensommarmörkret tränger sig på med bland annat She-Hulk, Andor, House of The Dragon och Maktens ringar. Jag har dessutom ett par avsnitt kvar av superba Better Call Saul att ta mig igenom. Det kommer bli fint som snus.

Felet med Eden

AndreasLäsning

Felet med Eden är första delen i en gastkramande dystopi om världen efter en dödlig pandemi.

När sjuttonåriga Ava vaknar från den nya influensan tillhör hon de äldsta i världen. Influensan har dödat nästan alla utom de riktigt unga. Hon har hamnat i Eden, det paradis som en klick av de äldre överlevarna har byggt. Men Eden framstår mer och mer som en oförsonlig plats, där empati är ett skällsord och alla tvingas tävla mot varandra.
Frågorna gnager i Ava. Varför har hon, begåvad men sällan bäst, placerats med eliten? Och hur har ett helt nytt samhälle kunnat skapas på bara några månader?
Alla frågor landar i samma svar: Något är skrämmande fel med Eden.

Jag har läst E.P. Uggla förut. De två böckerna som utgör ”Första hösten” är något av det bästa jag läst på senare år. Vansinnigt spännande med innovativa och läbbiga monster som befolkade den postapokalyptiska världen. Jag är svag för fantasifulla domedagsvarelser. Författarens senaste alster har definitivt beröringspunkter med nämnda bokserie men här lyser monstren med sin frånvaro, men det är inte mindre läskigt för det.

I Felet med Eden har samhället som vi känner det helt omkullkastats. Eden är en plats där prestation belönas med bekvämlighet, bättre mat och förmåner. De överlevande ungdomarna som befinner sig instängda i kupolen utanför den pandemidrabbade omvärlden drillas stenhårt i avancerade ämnen. Eleverna delas in i klasser baserat på deras prestationsnivå, ju sämre de presterar desto jävligare blir tillvaron. Här är det var och en för sig och all form av empati betraktas som en svaghet.

E.P. Uggla har verkligen lyckats bygga upp något eget här. Även om upplägget flörtar med ungdomsdystopier som Hungerspelen och liknande känns det fräscht och påhittigt. Den nya världen är skrämmande och stundtals vidrig, precis som de hjärntvättade ungdomarna som bor där. Det som talar emot är väl som alltid med tilltänkta trilogier och längre bokserier att svaren uteblir.

Som titeln antyder är det någonting som inte står rätt till med det nya samhället Eden och samtidigt som handlingen långsamt pusslar ihop vad som faktiskt pågår sitter jag med många frågetecken kvar när boken är utläst. Men jag gillade verkligen det här. Karaktärerna är välskrivna och handlingen far fram i ett raskt tempo, det är utan tvekan en så kallad bladvändare. Trots avsaknad av bokstavliga monster är jag med på tåget och kommer definitivt sätta tänderna i nästa del också.

Titel: Felet med Eden
Författare: E.P. Uggla
Genre: YA, dystopi
Utgiven av: Bonniers Carlsen
Utgivningsår: 2022

Läget (december 2021)

AndreasBloggföljetång

I december…

… läser jag/lyssnar jag på: Mörkt land av J.S. Axell. Uppföljaren på Mörk stad som jag gillade skarpt. En riktigt bra undergångsberättelse i stil med The Walking Dead. Har nyligen börjat läsa så har inte allt för mycket att säga än.

… tittar jag på: Massvis! Just nu följer jag Hawkeye och The Wheel of Time. Hawkeye har startat lovande, tre avsnitt in har den potential att vara den bästa Marvelserien på Disney+ om det fortsätter så här. The Wheel of Time är lite av en besvikelse hittills. Träiga skådisar, omotiverat överanvändande av magiska effekter och rätt hafsigt berättande. Skaffade nyligen Apple TV+ och tagit mig igenom Foundation och de två säsongerna av Ted Lasso. Älskade Foundation! Kan det här vara den snyggaste science fiction-serien någonsin? Jag läste Stiftelsetrilogin för en herrens massa år sedan som finnig tonåring, så har den inte helt färskt i minnet, men det känns som tv-serien är något helt annat. En storslagen och ambitiös rymdopera minst sagt, längtar redan efter säsong två. Gillade Ted Lasso också, härlig feelgood med bra karaktärer.

… ser jag fram emot:
The Expanse säsong 6 (tv-serie, 10:e december, Prime Video) De senare årens bästa rymdopera får sitt avslut i och med den sjätte och sista säsongen. Ska bli intressant att se hur allt knyts ihop.
The Witcher säsong 2 (tv-serie, 17:e december, Netflix) Den första säsongen var ojämn men i sina bästa stunder riktigt vass. Har läst sex böcker i serien så har rätt bra koll på vad vi kan förvänta oss. Hoppas på en tajtare säsong den här gången.
The Book of Boba Fett (tv-serie, 29:e december, Disney+) Med tanke på att The Mandalorian bara blivit bättre och bättre hoppas jag spinoffen med allas vår favoritprisjägare från Star Wars-universumet visar var skåpet ska stå direkt.

Sagan om drakens återkomst: Farornas väg

AndreasLäsning

Sådär. Första boken, Farornas väg, i Robert Jordans mastiga följetång The Wheel of Time, eller Sagan om drakens återkomst som den kallas i Sverige, är utläst. I ärlighetens namn innehåller den ungefär allt jag tänkte mig. Alla klassiska fantasytroper finns med här.

Boken handlar om Rand, en ung fåraherde som är tvungen att fly tillsammans med sina jämnåriga vänner Mat, Elayne och Perrin, när deras hemby attackeras av ondskefulla varelser. Med på flykten från hembyn har de magikern Moiraine och hennes Väktare Lan, men också ”lekaren” Tom. Rand och hans vänner sägs vara utvalda och ett hot mot ”Den svarte” som därför sänder sina monstruösa hantlangare efter dem. Visst känns det igen?

Ja, The Wheel of Time är till en början väldigt klassisk Sagan om ringen-fantasy. Ett gäng utvalda unga hjältar som ger sig ut på en farlig resa för att bekämpa ondskan. Det sägs att de senare böckerna i serien frångår mallen av en reseskildring med mer tonvikt på politiska intriger och krig några böcker in. De svenska utgåvorna skiljer sig dessutom en hel del åt eftersom de är uppdelade i fler delar. Farornas väg utgör egentligen bara halva den första boken i serien The Eye of the World. Det här gäller samtliga utgivningar så med sina 22 delar (de sista tre böckerna finns inte översatta till svenska) har jag att göra ett tag framöver.

Jag kommer fortsätta ta mig an The Wheel of Time, det är trots den klichéartade tonen en spännande och välskriven berättelse än så länge. Sedan är jag ruggigt nyfiken på hur tv-serien kommer att anamma förlagan vilket ändå varit den största drivkraften till att ta sig an bokserien för egen del. Redan på fredag är det dags att få reda på om den är något att ha när Amazon Prime Video publicerar de tre första avsnitten. Jag hoppas verkligen att det inte är en ny The Shannara Chronicles, för det var verkligen ingen höjdare, utan något mer kvalitativt än så.

Läget (november 2021)

AndreasBloggföljetång

I november…

… läser jag/lyssnar jag på: Sagan om drakens återkomst: Farornas värld som den heter här i Sverige. Den första delen i Robert Jordans långkörare The Wheel of Time alltså. Både som research inför Amazons kommande tv-serie men också av ren nyfikenhet. Det var cirka tjugo år sedan jag läste denna bok och minns den som riktigt bra. Ska bli intressant att se om mitt 41-åriga jag fortfarande håller med mitt tjugoåriga jag.

… tittar jag på: Avverkade precis den animerade Netflix-serien Inside Job om en skuggorganisation som i hemlighet styr världen och mörkar massa fuffens. Det finns likheter med Rick and Morty och även om denna inte är riktigt så vass, är det en kul och välgjord serie med bra karaktärer och skön humor. I och med intåget av HBO Max har det blivit massa film också. Mortal Kombat är nog det sämsta jag skådat i år. Ett riktigt bottennapp. Godzilla vs. Kong är lika fånig och korkad som de tidigare nygjorda Godzilla-filmerna men man vet vad man får här och ibland är det precis vad man behöver. Stora monster som spöar skiten ur varandra. Underhållande trams! The Suicide Squad gillade jag däremot skarpt. Härligt karaktärsgalleri, skoj humor och oväntat våldsam action. Flera minnesvärda scener oftast med King Shark involverad. Fler filmer med honom tack! Ser verkligen fram emot spinoff-serien Peacemaker som har premiär i januari.

… ser jag fram emot:
Dune (film, 1 november på HBO Max). Missade denna på bio men får en ny chans nu. Förväntningarna är orimligt höga på denna efter alla lovord.
The Wheel of Time (tv-serie, 19 november på Amazon Prime Video). Känns som det här kan bli hur bra som helst eller hur uselt som helst. Håller alltid tummarna för att alla nya fantasy-serier ska vara bra.
Cowboy Bebop (tv-serie, 19 november på Netflix). Är inte speciellt bekant med animén men att döma av trailern ser det lovande ut.
Death’s Door (tv-spel, 23 november på Nintendo Switch). Haft ögonen på det här länge. Zeldalikt actionäventyr med supersnygg art direction.
Hawkeye (tv-serie, 24 november på Disney+). Kan Marvels tråkhjälte nummer ett bli en bra tv-serie? Jag hoppas det! Serieföljetången av Matt Fraction är riktigt bra och denna verkar influeras av just serietidningen.

Läget (oktober 2021)

AndreasBloggföljetång

I oktober…

… läser jag: Inte alls just nu. Tagit en paus från Dune med avsikt att återvända när andan faller på.

… lyssnar jag på: Är tillbaka i Witcher-land med Svalans torn. Jag börjar få bra koll på häxkarlen Geralt och hans medresenärer nu sex böcker in i serien. Har funderar på att ge The Wheel of Time en chans när denna är färdiglyssnad. Läste den första boken i serien för cirka tjugo år sen men minns ärligt talat inte mycket. Blev påmind nu när Amazon Primes tv-serie snart har premiär.

… tittar jag på: Börjat plöja Mike Flanagans Netflix-serier. Först ut hans senaste, Midnight Mass. Otroligt stark inledning med mycket mystik och spänning. Storyn skyndar långsamt och karaktärerna får verkligen tid att andas. Den andra halvan när mystiken skingras kring vad det rör sig om är aningen svagare men fortfarande oerhört stämningsfullt och välgjort. Mycket känns igen i den andra serien jag plöjde igenom, The Haunting of Hill House. Klassisk spökhus-skräck med en superb första akt som inte riktigt bär hela vägen. Trots det bland de bästa sckräckserier jag sett, båda två. Näst på tur är The Haunting of Bly Manor som jag tar mig an inom en snar framtid.

… ser jag fram emot: Metroid Dread! Bara några dagar till släpp nu och Nintendo pushar verkligen hårt för det här spelet med trailers och reklam. Kan inte minnas att ett Metroid-spel fått så här mycket uppmärksamhet tidigare. Förhandstester lovar gott och jag är som Metroid-fan vansinnigt pepp på detta! Ser ut att kunna mäta sig med de bästa 2D-spelen i serien och verkar vara en värdig uppföljare till Fusion men vi får väl se. På fredag är jag närmare facit.

Läget (september 2021)

AndreasBloggföljetång

I september…

… läser jag: Jag är i startgroparna med Dune av Frank Herbert. Det är en riktig tegelsten till bok och den verkar rätt mastig men det känns lite som måsteläsning för en science fiction-fantast som undertecknad.

… lyssnar jag på: Uppdrag Hail Mary: ensam i rymden av Andy Weir. Min första bok med Weir och det lär bli fler. Extremt nördigt och väldigt spännande om en ensam vetenskapsman på en desperat rymdresa för att rädda mänskligheten. Det finns många likheter med The Martian, där jag visserligen bara sett filmatiseringen med Matt Damon, men framförallt de vetenskapliga nörderierna och den utsatta känslan. En riktig höjdare hittills tre fjärdedelar in i boken.

… tittar jag på: En himla massa ärligt talat. Sett klart alla tre säsongerna av Mr Inbetween. En kul överraskning som jag fick nys om via en kompis. Som en australiensisk Barry ungefär om en ordningsvakt som extraknäcker som lönnmördare och försöker få vardagen att gå ihop med barn och relationer. Stundtals lättsam, stundtals riktigt mörk. Varvar nu mellan The Walking Dead där jag är en bit in i säsong åtta och betydligt lättsammare Star Trek: Lower Decks, What If…? och amerikanska The Office. En rätt bra variation tycker jag.

… ser jag fram emot: Jag har inte varit på bio sedan innan pandemin men först ut blir Denis Villeneuves filmatisering av Dune som jag passande nog läser just nu. Efter Arrival och Blade Runner 2049 är förväntningarna skyhöga.

Läget (augusti 2021)

AndreasBloggföljetång

I augusti…

… läser jag: I ärlighetens namn inte någonting just nu. Semester brukar innebära motsatsen men jag lyckas inte få tummen ur den här sommaren. Utlovar bättring inom kort så jag får mer att skriva om här på bloggen.

… lyssnar jag på: Elddopet av Andrzej Sapkowski. Det är nåt visst men Witcher-serien ändå. Jag återkommer ständigt till bokserien i Storytel-appen så det är klart att det finns saker jag gillar med böckerna trots att jag påstått annat tidigare.

… tittar jag på: OS! Friidrott, handboll, fotboll, bordtennis, badminton, golf. Jag tittar på allt jag hinner med! Synd på de usla sändningstiderna bara. Lyckades klämma in Brandon Cronenbergs Possessor mellan OS-tittandet också. Riktigt bra och obekväm rulle!

… ser jag fram emot: Få saker är inplanerat framöver och har egentligen inget behov av det just nu. Jag tar dagen som den kommer vilket är skönt på sitt sätt.

Läget (juli 2021)

AndreasBloggföljetång

I juli…

… läser jag: Järnvärld av Frida Windelhed. Den sjätte boken i Swedish Zombies Den nya skräcken-serie med kortromaner. Är bara några sidor in men är väldigt förtjust i Windelheds sätt att skriva med ett levande och vackert språk. Premissen med ett dystert Göteborg och kvardröjande döda verkar lovande.

… lyssnar jag på: Kanske Elddopet av Andrzej Sapkowski som ljudbok, har inte bestämt mig än. Den fjärde boken Föraktets tid i The Witcher-serien är precis färdiglyssnad. Är i valet och kvalet om jag ska fortsätta på nästa del eller ge serien lite andrum. Är fortfarande inte helt såld men gillar karaktärerna och världen tillräckligt mycket för att lyssna vidare.

… tittar jag på: Marvel-serien Loki på Disney+. Tre avsnitt in och den har inte lyft än. Känner på samma sätt som med övriga Marvel-serier hittills. Skapligt underhållande och gediget men inte lysande på något sätt. Fotbolls-EM fick ett snöpligt slut för det svenska laget men jag kommer kika vidare på matcherna som är kvar. Känns som Sverige hade mer i sig och Emil Forsberg var en fröjd att se. Nya tag inför VM-kvalet i september. Markus Berg, Sebastian Larsson och kanske också Micke Lustig tackar för sig. Ett potentiellt nytt mittfält med Cajuste och Svanberg och eventuellt en läkt Zlatan på topp kan bli riktigt spännande att följa.

… spelar jag: Som uppladdning inför kommande Metroid Dread spelar jag om 3DS-spelet Metroid: Samus Returns. Kan konstatera att 3DS är en oergonomisk maskin med uselt placerade knappar. Mina fingrar värker efter en kvarts spelande och counterattacken bryter dessutom ständigt spelets flyt. Det känns därför väldigt lovande att det som visats från Metroid Dread verkar åtgärda problemet med counterattacken, Samus ser mycket smidigare och snabbare ut, kan dessutom ”slajda” och utföra counter i farten. Samus Returns är trots dessa svagare delar ett riktigt bra spel i serien. Väl uttänkt bandesign med massa att utforska, snygga miljöer och riktiga fina remixer på originalmusiken. Helt rätt att Mercury Steam får en chans till med Dread.

… ser jag fram emot: Semester! Bara några dagar kvar att jobba nu. Ledigheten är ett oskrivet kort helt utan inbokade aktiviteter förutom familjehäng i sommarstugan, läsning, öldrickande och slappande. Kanske får för mig att snickra lite också. Skönt att inte ha så mycket inplanerat för en gångs skull.

Senare av Stephen King

AndreasLäsning

Ibland betyder ”växa upp” att du måste möta dina demoner. Jamie Conklin, son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men Jamie är inte ett vanligt barn – han ser vad ingen annan kan se och vet saker som ingen annan kan veta. Och priset han får betala för att hjälpa polisen jaga en mördare från andra sidan graven är högre än han någonsin kunnat föreställa sig.

Med ekon från Kings klassiska roman ”Det” är ”Senare” en skrämmande och rörande roman om förlorad oskuld, och ett gastkramande utforskande om att stå upp mot ondska – i vilken skepnad den än antar.

Det var länge sedan jag läste något med Stephen King. Men det var hans böcker som var inkörsporten till mitt läsande under det tidiga nittiotalet. Framför allt var det hans noveller som verkligen tilltalade mig även om jag också kämpade mig igenom tegelstenar som Det och Knackarna. Ett tjugotal böcker och novellsamlingar har det nog ändå blivit genom åren. Jag tröttnade någonstans halvvägs in i bokserien Det mörka tornet. Sedan dess har jag inte rört en King-bok men kände att det var dags att ge honom en chans igen.

I Senare verkar den gamle skräckmästaren ha sneglat både en och två gånger åt det Sjätte sinnet. Huvudpersonen Jamie Conklin har begåvats med samma gåva (eller förbannelse?) som Cole Sear i nyss nämnda film, han kan se döda människor. Men det fungerar. Kings berättelse skiljer sig tillräckligt mycket åt för att det ska kännas som en helt egen historia.

Det här är en riktigt bra bok. Den är spännande från början till slut utan att det blir speciellt läskigt, snarare sådär gemytligt mysrysigt. Framför allt är det Kings förmåga att skapa karaktärer som imponerar på mig. Jag hade nästan glömt av hur bra han faktiskt är på just detta. De känns trovärdiga och intressanta hela bunten.

Senare är otvivelaktigt trevlig läsning, trots att det ska vara en rysare. Det är hemtamt men älskvärt och rätt typiskt Stephen King faktiskt.

Titel: Senare
Författare: Stephen King
Genre: Skräck
Utgiven av: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2021