Sagan om drakens återkomst: Farornas väg

Sådär. Första boken, Farornas väg, i Robert Jordans mastiga följetång The Wheel of Time, eller Sagan om drakens återkomst som den kallas i Sverige, är utläst. I ärlighetens namn innehåller den ungefär allt jag tänkte mig. Alla klassiska fantasytroper finns med här.

Boken handlar om Rand, en ung fåraherde som är tvungen att fly tillsammans med sina jämnåriga vänner Mat, Elayne och Perrin, när deras hemby attackeras av ondskefulla varelser. Med på flykten från hembyn har de magikern Moiraine och hennes Väktare Lan, men också ”lekaren” Tom. Rand och hans vänner sägs vara utvalda och ett hot mot ”Den svarte” som därför sänder sina monstruösa hantlangare efter dem. Visst känns det igen?

Ja, The Wheel of Time är till en början väldigt klassisk Sagan om ringen-fantasy. Ett gäng utvalda unga hjältar som ger sig ut på en farlig resa för att bekämpa ondskan. Det sägs att de senare böckerna i serien frångår mallen av en reseskildring med mer tonvikt på politiska intriger och krig några böcker in. De svenska utgåvorna skiljer sig dessutom en hel del åt eftersom de är uppdelade i fler delar. Farornas väg utgör egentligen bara halva den första boken i serien The Eye of the World. Det här gäller samtliga utgivningar så med sina 22 delar (de sista tre böckerna finns inte översatta till svenska) har jag att göra ett tag framöver.

Jag kommer fortsätta ta mig an The Wheel of Time, det är trots den klichéartade tonen en spännande och välskriven berättelse än så länge. Sedan är jag ruggigt nyfiken på hur tv-serien kommer att anamma förlagan vilket ändå varit den största drivkraften till att ta sig an bokserien för egen del. Redan på fredag är det dags att få reda på om den är något att ha när Amazon Prime Video publicerar de tre första avsnitten. Jag hoppas verkligen att det inte är en ny The Shannara Chronicles, för det var verkligen ingen höjdare, utan något mer kvalitativt än så.

Läget (november 2021)

I november…

… läser jag/lyssnar jag på: Sagan om drakens återkomst: Farornas värld som den heter här i Sverige. Den första delen i Robert Jordans långkörare The Wheel of Time alltså. Både som research inför Amazons kommande tv-serie men också av ren nyfikenhet. Det var cirka tjugo år sedan jag läste denna bok och minns den som riktigt bra. Ska bli intressant att se om mitt 41-åriga jag fortfarande håller med mitt tjugoåriga jag.


… tittar jag på: Avverkade precis den animerade Netflix-serien Inside Job om en skuggorganisation som i hemlighet styr världen och mörkar massa fuffens. Det finns likheter med Rick and Morty och även om denna inte är riktigt så vass, är det en kul och välgjord serie med bra karaktärer och skön humor. I och med intåget av HBO Max har det blivit massa film också. Mortal Kombat är nog det sämsta jag skådat i år. Ett riktigt bottennapp. Godzilla vs. Kong är lika fånig och korkad som de tidigare nygjorda Godzilla-filmerna men man vet vad man får här och ibland är det precis vad man behöver. Stora monster som spöar skiten ur varandra. Underhållande trams! The Suicide Squad gillade jag däremot skarpt. Härligt karaktärsgalleri, skoj humor och oväntat våldsam action. Flera minnesvärda scener oftast med King Shark involverad. Fler filmer med honom tack! Ser verkligen fram emot spinoff-serien Peacemaker som har premiär i januari.


… ser jag fram emot:
Dune (film, 1 november på HBO Max). Missade denna på bio men får en ny chans nu. Förväntningarna är orimligt höga på denna efter alla lovord.
The Wheel of Time (tv-serie, 19 november på Amazon Prime Video). Känns som det här kan bli hur bra som helst eller hur uselt som helst. Håller alltid tummarna för att alla nya fantasy-serier ska vara bra.
Cowboy Bebop (tv-serie, 19 november på Netflix). Är inte speciellt bekant med animén men att döma av trailern ser det lovande ut.
Death’s Door (tv-spel, 23 november på Nintendo Switch). Haft ögonen på det här länge. Zeldalikt actionäventyr med supersnygg art direction.
Hawkeye (tv-serie, 24 november på Disney+). Kan Marvels tråkhjälte nummer ett bli en bra tv-serie? Jag hoppas det! Serieföljetången av Matt Fraction är riktigt bra och denna verkar influeras av just serietidningen.

Läget (oktober 2021)

I oktober…

… läser jag: Inte alls just nu. Tagit en paus från Dune med avsikt att återvända när andan faller på.


… lyssnar jag på: Är tillbaka i Witcher-land med Svalans torn. Jag börjar få bra koll på häxkarlen Geralt och hans medresenärer nu sex böcker in i serien. Har funderar på att ge The Wheel of Time en chans när denna är färdiglyssnad. Läste den första boken i serien för cirka tjugo år sen men minns ärligt talat inte mycket. Blev påmind nu när Amazon Primes tv-serie snart har premiär.


… tittar jag på: Börjat plöja Mike Flanagans Netflix-serier. Först ut hans senaste, Midnight Mass. Otroligt stark inledning med mycket mystik och spänning. Storyn skyndar långsamt och karaktärerna får verkligen tid att andas. Den andra halvan när mystiken skingras kring vad det rör sig om är aningen svagare men fortfarande oerhört stämningsfullt och välgjort. Mycket känns igen i den andra serien jag plöjde igenom, The Haunting of Hill House. Klassisk spökhus-skräck med en superb första akt som inte riktigt bär hela vägen. Trots det bland de bästa sckräckserier jag sett, båda två. Näst på tur är The Haunting of Bly Manor som jag tar mig an inom en snar framtid.


… ser jag fram emot: Metroid Dread! Bara några dagar till släpp nu och Nintendo pushar verkligen hårt för det här spelet med trailers och reklam. Kan inte minnas att ett Metroid-spel fått så här mycket uppmärksamhet tidigare. Förhandstester lovar gott och jag är som Metroid-fan vansinnigt pepp på detta! Ser ut att kunna mäta sig med de bästa 2D-spelen i serien och verkar vara en värdig uppföljare till Fusion men vi får väl se. På fredag är jag närmare facit.

Läget (september 2021)

I september…

… läser jag: Jag är i startgroparna med Dune av Frank Herbert. Det är en riktig tegelsten till bok och den verkar rätt mastig men det känns lite som måsteläsning för en science fiction-fantast som undertecknad.


… lyssnar jag på: Uppdrag Hail Mary: ensam i rymden av Andy Weir. Min första bok med Weir och det lär bli fler. Extremt nördigt och väldigt spännande om en ensam vetenskapsman på en desperat rymdresa för att rädda mänskligheten. Det finns många likheter med The Martian, där jag visserligen bara sett filmatiseringen med Matt Damon, men framförallt de vetenskapliga nörderierna och den utsatta känslan. En riktig höjdare hittills tre fjärdedelar in i boken.


… tittar jag på: En himla massa ärligt talat. Sett klart alla tre säsongerna av Mr Inbetween. En kul överraskning som jag fick nys om via en kompis. Som en australiensisk Barry ungefär om en ordningsvakt som extraknäcker som lönnmördare och försöker få vardagen att gå ihop med barn och relationer. Stundtals lättsam, stundtals riktigt mörk. Varvar nu mellan The Walking Dead där jag är en bit in i säsong åtta och betydligt lättsammare Star Trek: Lower Decks, What If…? och amerikanska The Office. En rätt bra variation tycker jag.


… ser jag fram emot: Jag har inte varit på bio sedan innan pandemin men först ut blir Denis Villeneuves filmatisering av Dune som jag passande nog läser just nu. Efter Arrival och Blade Runner 2049 är förväntningarna skyhöga.

Läget (augusti 2021)

I augusti…

… läser jag: I ärlighetens namn inte någonting just nu. Semester brukar innebära motsatsen men jag lyckas inte få tummen ur den här sommaren. Utlovar bättring inom kort så jag får mer att skriva om här på bloggen.


… lyssnar jag på: Elddopet av Andrzej Sapkowski. Det är nåt visst men Witcher-serien ändå. Jag återkommer ständigt till bokserien i Storytel-appen så det är klart att det finns saker jag gillar med böckerna trots att jag påstått annat tidigare.


… tittar jag på: OS! Friidrott, handboll, fotboll, bordtennis, badminton, golf. Jag tittar på allt jag hinner med! Synd på de usla sändningstiderna bara. Lyckades klämma in Brandon Cronenbergs Possessor mellan OS-tittandet också. Riktigt bra och obekväm rulle!


… ser jag fram emot: Få saker är inplanerat framöver och har egentligen inget behov av det just nu. Jag tar dagen som den kommer vilket är skönt på sitt sätt.

Läget (juli 2021)

I juli…

… läser jag: Järnvärld av Frida Windelhed. Den sjätte boken i Swedish Zombies Den nya skräcken-serie med kortromaner. Är bara några sidor in men är väldigt förtjust i Windelheds sätt att skriva med ett levande och vackert språk. Premissen med ett dystert Göteborg och kvardröjande döda verkar lovande.


… lyssnar jag på: Kanske Elddopet av Andrzej Sapkowski som ljudbok, har inte bestämt mig än. Den fjärde boken Föraktets tid i The Witcher-serien är precis färdiglyssnad. Är i valet och kvalet om jag ska fortsätta på nästa del eller ge serien lite andrum. Är fortfarande inte helt såld men gillar karaktärerna och världen tillräckligt mycket för att lyssna vidare.


… tittar jag på: Marvel-serien Loki på Disney+. Tre avsnitt in och den har inte lyft än. Känner på samma sätt som med övriga Marvel-serier hittills. Skapligt underhållande och gediget men inte lysande på något sätt. Fotbolls-EM fick ett snöpligt slut för det svenska laget men jag kommer kika vidare på matcherna som är kvar. Känns som Sverige hade mer i sig och Emil Forsberg var en fröjd att se. Nya tag inför VM-kvalet i september. Markus Berg, Sebastian Larsson och kanske också Micke Lustig tackar för sig. Ett potentiellt nytt mittfält med Cajuste och Svanberg och eventuellt en läkt Zlatan på topp kan bli riktigt spännande att följa.


… spelar jag: Som uppladdning inför kommande Metroid Dread spelar jag om 3DS-spelet Metroid: Samus Returns. Kan konstatera att 3DS är en oergonomisk maskin med uselt placerade knappar. Mina fingrar värker efter en kvarts spelande och counterattacken bryter dessutom ständigt spelets flyt. Det känns därför väldigt lovande att det som visats från Metroid Dread verkar åtgärda problemet med counterattacken, Samus ser mycket smidigare och snabbare ut, kan dessutom ”slajda” och utföra counter i farten. Samus Returns är trots dessa svagare delar ett riktigt bra spel i serien. Väl uttänkt bandesign med massa att utforska, snygga miljöer och riktiga fina remixer på originalmusiken. Helt rätt att Mercury Steam får en chans till med Dread.


… ser jag fram emot: Semester! Bara några dagar kvar att jobba nu. Ledigheten är ett oskrivet kort helt utan inbokade aktiviteter förutom familjehäng i sommarstugan, läsning, öldrickande och slappande. Kanske får för mig att snickra lite också. Skönt att inte ha så mycket inplanerat för en gångs skull.

Senare av Stephen King

Ibland betyder ”växa upp” att du måste möta dina demoner. Jamie Conklin, son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men Jamie är inte ett vanligt barn – han ser vad ingen annan kan se och vet saker som ingen annan kan veta. Och priset han får betala för att hjälpa polisen jaga en mördare från andra sidan graven är högre än han någonsin kunnat föreställa sig.

Med ekon från Kings klassiska roman ”Det” är ”Senare” en skrämmande och rörande roman om förlorad oskuld, och ett gastkramande utforskande om att stå upp mot ondska – i vilken skepnad den än antar.


Det var länge sedan jag läste något med Stephen King. Men det var hans böcker som var inkörsporten till mitt läsande under det tidiga nittiotalet. Framför allt var det hans noveller som verkligen tilltalade mig även om jag också kämpade mig igenom tegelstenar som Det och Knackarna. Ett tjugotal böcker och novellsamlingar har det nog ändå blivit genom åren. Jag tröttnade någonstans halvvägs in i bokserien Det mörka tornet. Sedan dess har jag inte rört en King-bok men kände att det var dags att ge honom en chans igen.

I Senare verkar den gamle skräckmästaren ha sneglat både en och två gånger åt det Sjätte sinnet. Huvudpersonen Jamie Conklin har begåvats med samma gåva (eller förbannelse?) som Cole Sear i nyss nämnda film, han kan se döda människor. Men det fungerar. Kings berättelse skiljer sig tillräckligt mycket åt för att det ska kännas som en helt egen historia.

Det här är en riktigt bra bok. Den är spännande från början till slut utan att det blir speciellt läskigt, snarare sådär gemytligt mysrysigt. Framför allt är det Kings förmåga att skapa karaktärer som imponerar på mig. Jag hade nästan glömt av hur bra han faktiskt är på just detta. De känns trovärdiga och intressanta hela bunten.

Senare är otvivelaktigt trevlig läsning, trots att det ska vara en rysare. Det är hemtamt men älskvärt och rätt typiskt Stephen King faktiskt.

Titel: Senare
Författare: Stephen King
Genre: Skräck
Utgiven av: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2021

Läget (juni 2021)

Återupplivar min lilla följetång ”Läget” som sporadiskt har dykt upp här tidigare. Tänkte framöver köra den månadsvis, om inte minnet fallerar det vill säga. Bloggigt och bra för egen självkännedom om vad jag pysslar med för tillfället.


I juni…

… läser jag: För ovanlighetens skull är det annat än svenska författare som spisas. Läste precis klart Senare av Stephen King. Myspysig rysare med tydliga vibbar av Det sjätte sinnet. Gillade skarpt. Påbörjade efter det George R.R. Martins sci-fi-skräckis Nightflyers. Skapligt lovande än så länge.


… lyssnar jag på: Föraktets tid, fjärde boken om The Witcher av Andrzej Sapkowski som ljudbok. Lika mycket som research inför andra säsongen av Netflix-serien som för nöjes skull. Uppskattar de tidigare böckerna även om jag inte är helt frälst än. Kanske efter denna del?


… tittar jag på: MODOK på Disney+. Småskoj och rätt avkopplande förströelse. Precis som Brooklyn Nine Nine och Parks and Recreation som jag växlar lite mellan. Har inte riktigt lust att ta mig an något mastigare just nu. När jag får feeling ska jag ge Sweet Tooth på Netflix en chans.


… ser jag fram emot: Det finns mycket att njuta av i juni utöver det just nu magiska vädret. Fotbolls-EM framförallt. Hoppas på en sån där fantastisk fotbollsfest som 2018. Kommer skrika mig hes och bita sönder mina naglar i vanlig ordning när Sverige spelar. Är dessutom väldigt nyfiken på årets upplaga av E3 och i synnerhet Nintendos presentation. Håller som vanligt tummarna för nyheter om Metroid och Zelda. Ska såklart också slänga ett öga på nya Marvel-serien Loki när jag har tid över också.

Europa Refugium av Peter Westberg

Välkommen tillbaka till helvetet!

Rinnande vatten och elektricitet tillhör de mest frekventa önskedrömmarna. Ett samhälle i totalt kaos. Utan lagar och regler återstår endast överlevnad. Ingen går säker. Faran lurar överallt och utgörs av såväl friska som smittade.

Vart tar du vägen när allt du tagit för givet gått förlorat? Vem kan du lita på?


Det här är alltså andra delen i Peter Westbergs serie Europa Compendium om en zombiesmitta som lamslår världen. Vi får återigen följa Georg och Inés med flera andra i kampen om överlevnad. Det är så nära en svensk The Walking Dead man kan komma. Karaktärer som stryker med stup i kvarten och många kast fram och tillbaka i handlingen.

Jag får ungefär samma känsla efter att ha läst den här som efter den första boken. Det är välskrivet och spännande rakt igenom. Jag tycker också Westberg gör ett fint jobb med att ge sina karaktärer liv. Den smått galna finnen Kari med sina väldresserade hundar är utan tvekan min favorit men huvudpersonerna Georg och Inés har också växt och utvecklats sedan jag först träffade dem. Jag tycker också att det finns ett större framåtdriv den här gången. Det märks att berättelsen är på väg någonstans vilket jag gillar.

I mitt tycke toppar uppföljaren föregångaren med bättre fokus och starkare karaktärsutveckling. Mitt i all ond bråd död finns det också utrymme för en dos humor som lättar upp. De icke så skräckinjagande moppeknuttarna i Hellmoppers och ordleken med Kaj Lorén (ni som fattar fattar) är exempel på detta. Det enda jag kan gnälla lite på är just det faktum att man vet vad man får här. Det finns inga unika inslag som bryter genrenormen men är man tillfreds med det är Europa Refugium utan tvekan ett riktigt bra val för att avnjuta ett knippe fartfylld zombieaction.

Titel: Europa Refugium (Europa Compendium #2)
Författare: Peter Westberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Whip Media
Utgivningsår: 2021

Det jävla djuret av Mårten Dahlrot

Det här är berättelsen om Sander och Mia. En berättelse fylld av kärlek och svek, ömhet och våld. Och det är berättelsen om kaninen som Sander hittar. Om en kanin som inte är som andra kaniner. Som tycker om sådant som andra kaniner inte tycker om och kräver sådant som inga andra kaniner kräver. Sander ger den namnet Påsen och i gengäld vänder den hans tillvaro upp och ner. Går det att älska världens fulaste djur? Måste man inte älska världens fulaste djur?


Snacka om skruvad berättelse. Och som jag älskar det.

Sander är en huvudperson lätt att tycka om och relatera till. En i vissa ögon smått misslyckad person som packar upp varor på Ica under dagen och glor på tv-serier med flickvännen Mia på kvällarna utan större ambitioner i livet än så. Men det enkla livet blir mer komplicerat när Sander tar med sig den övergivna kaninen Påsen hem. Det ska snart visa sig att det underliga djuret inte beter sig som andra kaniner. Dessutom är den hiskeligt ful.

Det här är så långt från subtil och krypande skräck som det går att komma. Dahlrot överöser läsaren med detaljerat äckel i sin beskrivning av hur ohyggligt ful kaninen Påsen i själva verket är. Denna styggelse som ändå framstår som älskvärd på något svårdefinierat sätt.

Det jävla djuret är skitkul. Den är humoristisk och surrealistisk med ett underbart avväpnande språk. Ofiltrerat, grovhugget och rappt. Motsatsen till finkultur. Det blir aldrig läskigt men åtminstone en aning äckligt när Påsens uppenbarelse beskrivs.

Jag blir alltid glad när en bok lyckas överraska mig som läsare. Det jävla djuret är en sådan bok. Inget överdrivet finlir med vackra meningsuppbyggnader och intrikata personporträtt utan bara jävligt rolig och trivsam läsning om en missbildad monsterkanin.

Titel: Det jävla djuret
Författare: Mårten Dahlrot
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2021