Cthulhu vaknar

H.P. Lovecrafts Cthulhu vaknar är en av den amerikanska skräcklitteraturens största klassiker. Historien är skriven i dokumentär stil med tre fristående berättarperspektiv som knyts samman av berättarjagets sökande efter en sanning som utmanar den mänskliga fattningsförmågan. Cthulhu själv, drömmande och väntande på botten av havet, har blivit en symbol för hela mytologi som Lovecraft skapade. En berättelse som utforskar vad som sker när det mänskliga sinnet konfronteras av kunskaper bortom verklighetens ramar.


Jag tror att Cthulhu vaknar är en perfekt inkörsport för personer som är nyfikna på H.P. Lovecrafts författarskap. Det kan mycket väl vara skräckgubbens mest ikoniska verk fylld med de ingredienser som gjort författaren så hyllad långt efter sin bortgång. Här finns allt från dyrkande sekter i träskmarken till ett gudalikt tentakelmonster slumrande djupt nere i havet representerat. Skräckmästaren använder sig av sina två vanligaste byggstenar, den ogreppbara kosmiska skräcken och det bräckliga mänskliga psyket.

Men i lika stor grad är det en nyversion som lär tilltala den redan frälste. Den franska konstnären François Barangers grandiosa illustrationer gör boken till ett perfekt samlarobjekt för oss som går igång på att få smycka bokhyllan med läckert ögongodis. Boken levereras i ett stort format, med tjocka glansiga sidor, proppad med vackra målningar hämtade ur berättelsen. Jag tycker verkligen Baranger lyfter historien med sina stämningshöjande bilder. Cthulhu vaknar är verkligen en bok som bör visas upp och ett absolut måste för den seriöse skräcksamlaren.

Titel: Cthulhu vaknar
Författare: H.P. Lovecraft
Illustratör: François Baranger
Genre: Skräck
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2018

Luna Olympia

Chris är en klon, skapad ur en fulländad genpool. Han sänds till federationens huvudstad, den enorma rymdstationen Tellus, för att arbeta inom politiken. På vägen träffar han Rebecca från Perth. Hon är prisjägaren som hela den undre världen fruktar. Nu har hon ställt in siktet på det farligaste villebrådet av dem alla, piratkungen Dawn. Men han kommer inte att ge sig utan strid, vilket passar Rebecca utmärkt. Hon vill döda honom med sina bara händer.

Snart är Chris indragen i en malström av intriger och tvingas kämpa, inte bara för sitt eget liv, utan för hela federationens framtid.

Luna Olympia är en science fiction med snabbkäftade prisjägare, svampknarkande smugglare, ilskna cyborgs och enorma explosioner.

– – –

“Lika delar Firefly och Metroid och precis så bra som det låter!”
– David Lundgren på OARYA.se

Mina förhoppningar på denna var orimligt stora efter att en av mina favoritbloggare lämnat ovanstående blurb. Jag som många andra är töntigt förtjust i tv-serien Firefly och för att inte tala om spelserien Metroid. Men jag tycker att Luna Olympia lyckas med konststycket att motsvara mina högt ställda förväntningar och visst finns det likheter med nyss nämnda varumärken.

Sidokaraktären Rebecca är Samus Aran personifierad, kanske är det främst illustratören Andreas Raningers förtjänst och tolkningen av Rebecca på omslaget. Men släktskapet stannar inte bara i karaktärens utseende, att hon dessutom är prisjägare och gärna går runt i en röd pansardräkt spär på det hela ytterligare. Hon är helt klart bokens mest intressanta karaktär, inte bara för att hon är en jävligt tuff antihjälte, utan lika mycket för hennes mystiska bakgrundshistoria.

Huvudpersonen och klonen Chris är kanske inte riktigt lika engagerande men det är mer Rebeccas fel än hans eget, hon är bara så mycket mer karismatisk. Jag är däremot nästan lika förtjust i Lothar som också han är en prisjägare, en mindre framgångsrik sådan än Rebecca, men deras relation utvecklar sig till något väldigt fängslande.

Luna Olympia är en ovanligt opretentiös bok. Det är stora explosioner, coola rymdskepp och maktgalna rymdpirater i fokus från första sidan. Aldrig att handlingen står och stampar, här är det fullt ös redan från början. Men jag tycker aldrig det blir fånigt. Världen är fascinerande och karaktärerna välskrivna. Allt har sin plats och är skickligt sammansatt. Ulrika Fjellborg har skapat ett fartfyllt, spännande och underhållande science fiction-äventyr som kan mäta sig med det mesta.

Sa jag att jag diggar Rebecca förresten?

Titel: Luna Olympia
Författare: Ulrika Fjellborg
Genre: Science fiction
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2018

Stockholmspesten

Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.

– – –

Det lilla förlaget Swedish Zombie fortsätter att leverera undergångshistorier till folket! Trojanerna av Lova Lovén från samma utgivare var en av 2016 års höjdpunkter och Sofia Albertssons Stockholmspesten håller fanan högt även detta år.

I Stockholmspesten får vi möta Elin, pojkvännen Martin, kompisen Annelie och brorsan Kenneth. Det hela börjar med att vattnet blir odrickbart, ständiga störningar i elnätet avlöser varandra och kollektivtrafiken slutar fungera. Men värst av allt är den mystiska smittan som angriper invånarna.

Albertsson hanterar sina karaktärer väl och bygger långsamt upp relationen dem emellan och hur de hanterar den rådande krisen när Stockholm sakta faller samman på olika håll. Som jag nämnde i intervjun med Sofia tidigare i veckan så förvånades jag över den något återhållsamma upptakten i berättelsen. Stockholms förfall sker i en beskedlig takt och jag blir förbryllad över att stadens befolkning tar det med sådan ro. Det här får till viss del sin förklaring senare i boken och jag ska tillägga att jag uppskattar hur författaren noggrant beskriver Elins och de övrigas förändrade vardag. Jag får en bra känsla för hur de anpassat sig till den rådande situationen vilket får det att bli mer skrämmande när skiten träffar fläkten på riktigt under bokens avslutande del.

Jag gillar också den surrealism som får ta plats emellanåt. Det finns delar i boken som verkligen spär på mystiken kring den underliga infektionen som drabbar människorna. Däremot får jag ingen riktig klarhet i hur allt ligger till. Jag både gillar och ogillar att några trådar i berättelsen inte riktigt binds samman. Å ena sidan är det skönt att få fantisera om hur allt hänger ihop på egen hand, å andra känns det som jag missat viktiga pusselbitar under resans gång.

Hur som helst. Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.

Titel: Stockholmspesten
Författare: Sofia Albertsson
Genre: Skräck, thriller
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Swedish Zombie

Serahema Saporium får nyutgåva

Jag läste för ett par år sedan den första boken De rotlösa i fantasyserien Serahema Saporium. Efter att tidigare i år läst finfina Tårpilens år av Lupina Ojala blev jag sugen på att återvända till Marcus Olaussons böcker och började nyligen läsa bok nummer två i serien. Men nu snurrar Marcus till det för mig med informationen om att nyutgåvor av böckerna snart släpps på Catoblepas förlag. Mörkersdottirs planerade utgivning av trilogin som hexalogi kommer på Catoblepas istället ges ut som just trilogi och i hårdband vilket innebär nya individuella titlar men samma namn på serien, Serahema Saporium.

Marcus hälsar också att han har slipat och ändrat en del på böckerna i denna nya utgåva för att förbättra läsupplevelsen. När gudar dör släpps under bokmässan i slutet av september och innehåller alltså både De rotlösa och Bäraren och kommer få en blurb från självaste Erik Granström. Utan att klanka ner på de gamla omslagen allt för mycket, men de nya är helt klart vassare. Enhetliga, stilrena och trevligt med en maffig trilogi istället. Så här ser de nya utgåvorna ut.


Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår.

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad?

Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder.

Välkommen till Serahema.


Releasedatum:
När gudar dör – 28 september 2018
Vingar av rök – 27 september 2019
Till hjärtats sista slag – 25 september 2020

Läs mer om Serahema Saporium och Marcus här.

13 svarta sagor om superskurkar

Superskurkarna har det inte lätt. Bespottade och missförstådda kämpar de för rätten att existera. I tretton noveller möter du onda genier, tonårsrebeller, kärlekskranka bråkmakare och utomjordiska värstingar. Med gott humör och helig ilska ställer de till kalabalik och förödelse. Men berättelserna väcker också frågor. Vem är egentligen god och vem är ond? Hjälte eller skurk?

_ _ _

Jag är sedan länge en superhjältefantast. Skrynkliga nummer av Stålmannen, Läderlappen och Spindel-mannen från sena 80-talet gör sig ofta påminda när garderober och annat rensas hemma. Tonårsfavoriten Daredevil ligger mig fortfarande varmt om hjärtat och så sent som i våras kompletterade jag samlingen med en bunt specialnummer av Marvels universum med den blinda försvarsadvokaten som agerar brottsbekämpare i Hells Kitchen på natten. Daredevil var tillsammans med Wolverine och Batman hjältar som ofta brottades med sina egna inre demoner, om vad som egentligen var rätt och fel. Ibland löstes problemen med oetiska, tvivelaktiga metoder. Just den här typen av moraliska dilemman fascinerar mig i dessa berättelser och precis samma fascination verkar många av författarna i 13 svarta sagor om superskurkar också ha.

På många plan är skurkar så mycket mer intressanta än deras motpol. För att en superskurk ska fungera behövs en stark övertygelse eller en agenda som går emot de moraliska koder vi andra har blivit itutade sedan barnsben. En skurks agerande måste kunna förklaras. De måste besitta en stark övertygelse och oavsett hur idiotiska deras handlingar än må vara ska de grunda sig i någonting alla kan relatera till. Ett utanförskap, en fruktansvärd förlust eller en hemsk barndom och så vidare. En superskurk måste byggas upp och formas innan vi på riktigt kan känna ett engagemang för karaktären.

I Swedish Zombies senaste antologi är det just skurkarna som får stå i centrum. Även om det inte är en regelrätt uppföljare till 13 svarta sagor om superhjältar är det flera av författarna som spunnit vidare på de noveller som återfanns i föregångaren. I Oskar Källners bidrag får vi återbekanta oss med Järnsyrsan och Guldkalven och Anna Jakobsson Lund fortsätter att fördjupa sig i sin mörka X-Men-lika superhjälteskola. Dessa två berättelser är för övrigt några av mina personliga höjdpunkter i samlingen. Men som vanligt när det gäller dessa novellsamlingar är det kvalitativa historier rakt igenom. Det finns egentligen inga dippar och samtliga författares skurk-bidrag är läsvärda.

13 svarta sagor om superskurkar är för mig Swedish Zombies tajtaste, starkaste och tematiskt mest intressanta antologi hittills trots hård konkurrens från tidigare utgivningar. Har du det minsta intresse för superhjältar eller superskurkar är det här ett absolut måste.

Titel: 13 svarta sagor om superskurkar
Författare: Anna Jakobsson Lund, Jens Daniel Burman Lupina Ojala, Oskar Källner, Boel Bermann, Daniel A Lagergren, Markus Sköld, Camilla Linde, Love Kölle, Finn Cederberg, Patrik Centerwall, Lova Lovén, Marcus Olausson
Genre: Science fiction, skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Adlibris, Bokus, Swedish Zombie

Mannen från enhet 5541

Universum är vid liv, och Organisationen är dess immunförsvar. Organisationens uppdrag är att hålla verkligheten intakt, att bevara mångfalden av livsformer och skydda Universumorganismen från intrång och angrepp, och i e-boksföljetongen Mannen från enhet 5541 får läsaren följa med agent Cessna – anställd vid Organisationens 5541:a enhet – på uppdrag. Nio surrealistiska äventyr väntar, berättelser i en rad olika genrer som bjuder läsaren på allt från rumtidsslukare, diamantögon, insektsgangsters och galna vetenskapsmän med psykotopografiska projektorhjälmar till dimhökar, tidstermiter, maskingudar, fingeravtrycksfejs, lovecraftianska styggelser och verklighetsvirus.

– – –

Det snackas alldeles för lite om Love Kölles novellföljetång Mannen från enhet 5541. Skärpning övriga bokbloggar!

Nu har det gått så långt att jag fått väcka min slumrande blogg till liv för att uppmärksamma er på att det här är nåt av de roligaste och mest skruvade som går att läsa just nu. Pulpig kiosklitteratur som hämtad från det ljuva sextiotalet i modern tappning. Berättelserna kan läsas fristående men jag rekommenderar att det hela avverkas i korrekt ordning. Dessutom är första delen ”Köttgranen kommer” helt gratis att ladda hem.

Novellerna pendlar mellan skräck, surrealism och pajig science fiction med glimten i ögat. Historien kretsar kring Isak Rahim, alias agent Cessna, som blir en del av en hemlig organisation, enkelt förklarat, en svensk version av Men in black. Och det är helt fantastiskt underhållande.

Love Kölle har på riktigt verkligen hittat formen med Mannen från enhet 5541. Det känns som en perfekt mix av det författaren skrivit innan. Jag har några delar kvar att läsa men kan redan nu verkligen slå ett slag för den här serien som inte bör gå någon som gillar vrickade äventyr förbi. Jag har aldrig läst något liknande av en svensk författare tidigare. Ge det här en ordentlig chans, lova mig det!

Titel: Mannen från enhet 5541
Författare: Love Kölle
Genre: Science fiction, skräck
Utgiven av: Sigill förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Sigill förlag

Tårpilens år

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

– – –

Fantasy-litteraturen har fått stå tillbaka till förmån för skräcken med några få undantag sedan mina tonår. Då slukades böcker från bland annat Terry Brooks, Tolkien, Robin Hobb och Robert Jordan med omättad aptit. Kanske blev det en överdos där och då med följd av ett sug som inte riktigt infunnit sig sedan dess. När jag nu återvänder till genren igen med Lupina Ojalas Tårpilens år känns det som ett kärt återseende.

Tårpilens år är till skillnad från mycket annat i genren en kompakt och fokuserad berättelse. Det finns en början och ett slut och jag är impad av hur mycket som klämts in på de 273 sidorna. Det är arketypisk fantasy med magiska inslag, en utvald hjälte, och en kamp mellan gott och ont i centrum.

Lupina Ojala skriver vackert och målar upp en intressant värld utan att involvera allt för många huvudpersoner eller platser. Det är en koncentrerad men väl uttänkt historia, utan stora fältslag, politiska intriger och annat som andra böcker i genren ofta inriktar sig på. Stundtals känns den mer som en klassisk saga med sina stillsamma partier och en vag ton av C.S. Lewis smyger sig på.

Jag gillar verkligen det här och personligen känns Tårpilens år som en perfekt inkörsport för att återigen berika mitt liv med lite fantasy. Lupina Ojala återuppfinner inte hjulet igen men Tårpilens år har en egen stil som ändå känns bekant och hemtam.

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Genre: Fantasy
Utgiven av: Catoblepas förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus, Adlibris

Infinity War och framtidsutsikter

Som synes står inte inläggen som spön i backen just nu. Förklaringen stavas: jobb, jobb, jobb. I boksluts- och deklarationstider finns varken ork eller tid till att skriva. Men det är på gång. Har trots allt läst en del som jag mer än gärna ventilerar. Räkna med texter om Tårpilens år av Lupina Ojala, kickstartade antologin 13 svarta sagor om superskurkar från Swedish Zombie och Love Kölles följetång Mannen från enhet 5541 med flera inom kort.

Har likt många andra såklart också hunnit med att se lila jättesmurfen Thanos drabba samman med Marvels hjältegäng i Avengers: Infinity War. Vad jag tyckte? Bästa MCU-rullen hittills! Josh Brolin som Thanos var strålande, en riktigt skräckinjagande skurk med en lika idiotisk som ovanligt genomtänkt agenda. Åtminstone för att vara en Marvel-film. Jag tror inte att jag suttit på en biograf med gåshud i samma omfattning tidigare. Håren på armen stod i givakt likt Spider-Mans under större delen av filmen.

Med en ständigt närvarande mullrande domedagskänsla, bra skådespeleri, helt makalös action och ett flertal humoristiska guldkorn kändes det som en fullträff och serietidningsnörden inom mig jublade konstant. Imponerande hur Russo-bröderna lyckats med konststycket att ge merparten av Avengers-teamet tid till att interagera med varandra i olika konstellationer utan att det känns krystat. Dessutom med känsla och vemod emellanåt, och för första gången känns det faktiskt som det står grejer på spel. Kan knappt vänta på uppföljaren för att se vart det här barkar. Jag har en känsla av att det kan bli riktigt emotionellt när det här slutligen är över.

De kallar oss zombier

”Mina slavar, tänkte hon, och sedan: nej. Mina husdjur. Min köttboskap, lydigt på väg till sin fålla, medvetna om att de fruktar något eller någon, men inte om att jag är dödsängeln som tvingar delar av dem att färdas genom mina egna tarmar … Hon tänkte: jag ska äta era hjärnor. Hon tänkte: döden är mer levande än livet.”

– – –

KG Johansson är onekligen en av landets produktivaste fantastikförfattare. Karln spottar ur sig böcker och ger ut dem på nästan lika många olika förlag. Det är svårt att hålla koll på vart de landar och inom vilken genre. Som skräckentusiast försöker jag åtminstone plocka upp de mer läbbiga släppen. Senaste bokreleasen står det lilla Skövdeförlaget Pulpfic för och i vanlig ordning levererar KG Johansson en riktigt läsvärd historia.

De kallar oss zombier är en fräsch tolkning på zombieapokalypsen med Umeå som skådeplats och Kattis, med ett jobb inom Miljöpartiet, i huvudrollen. Det är just på Kattis som fokuset ligger och det är en närgången skildring av hur smittan påverkar hennes vardag. Till en början lever hon ett dubbelliv, ett som odöd mördarmaskin och det andra som ordinär kontorsråtta på Miljöpartiet. Sakta men säkert eskalerar zombiesmittan när Kattis nattaktiviteter genererar fler blodtörstiga bundsförvanter. Med hennes förvandling följer också en nytänd aptit på sex, en minst sagt ovanligt våldsam sådan.

KG Johanssons zombier är kanske inte helt regelrätta och utan att avslöja allt för mycket är de inte av den typen som vanligtvis kan ses på film, tv eller i böcker. Kattis och hennes likasinnade är kåta sexgalningar med ett beteende som snarare liknar ett rovdjurs och inte de traditionella hasande, trögtänkta varianterna som vanligtvis är mest förekommande inom populärkulturen.

De kallar oss zombier är en absurd, komisk och makaber historia. En erotisk splatterfest helt i min smak. En fin balansgång mellan äckel, snusk och substans. Tematiskt känns mycket igen men boken rymmer tillräckligt många udda inslag för att den ska kännas intressant och annorlunda. KG Johansson är för mig inte bara en av landets mest produktiva författare utan också en av de bästa med osedvanligt hög lägstanivå. Han skriver vackert och välformulerat men med ett enkelt lättläst språk. En författare som alltid är en fröjd att läsa.

Titel: De kallar oss zombier
Författare: KG Johansson
Genre: Skräck, erotik
Utgiven av: Pulpfic förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Pulpfic förlag

Zonen vi ärvde

Zonen vi ärvde är en novellsamling som tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Författarkollektivet Fruktan demolerade Sveriges huvudstad i novellsamlingen Stockholms undergång. Inspirerade av det prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll har de skapat Zonen vi ärvde där de utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.

– – –

Även om Zonen vi ärvde på pappret känns som en fortsättning på Stockholms undergång är riktlinjerna den här gången hämtade från rollspelet Mutant: År noll. En inramning som gamla rollspelsrävar givetvis är bekanta med. Inför läsningen klurade jag på om det skulle hålla tillbaka författarnas kreativitet. Skulle novellerna gjorts sig bättre om de fått fritt spelrum? En annan farhåga var om upplägget redan skapat en viss mättnadskänsla hos mig. Efter Anders Fagers hyggligt färska samling berättelser i Kaknäs sista band tog det emot lite att kasta mig in i den här världen igen.

Alla grubblerier skulle såklart visa sig vara obefogade. Ärligt talat, vem kan tacka nej till fler välskrivna postapokalyptiska historier? Den här subgenren blir givetvis aldrig tråkig. Jag är och kommer förmodligen förbli en sucker för efter katastrofen-scenarion.

Det är härligt att återbekanta mig med Fruktan-gänget igen. Med tanke på att deras senaste novellsamling Stockholms undergång handlade om hur den svenska huvudstaden drabbades av ett flertal apokalyptiska händelser är det inte mer än rätt att de faktiskt berättar hur det gick sen. Det tar bara ett par sidor innan jag är helt uppslukad av Mutant-världen och Fruktan-kollektivet gör sitt yttersta för att känslan ska bli varaktig.

Det finns berättelser som sticker ut men överlag är nivån hög samlingen igenom. Tidigare favoriter som Boel Bermann, Eira A Ekre och Markus Sköld levererar i vanlig ordning men med Zonen vi ärvde blir jag extra fängslad av Fredrik Stenneks bidrag där Det perfekta ögat och Gräsbitare är två av bokens starkaste noveller. Gräsbitare är absurd och vansinnigt underhållande med sitt otippade golftema medan Det perfekta ögat är en känslosam och mörk historia. Bland all misär och tragedi finns det en svart humor i dessa bidrag som jag verkligen uppskattar. Stennek är en författare jag hoppas få läsa mer av framöver.

Trots att författarnas bidrag är många känns inte Zonen vi ärvde taggig eller spretig. Återkommande inslag och begrepp som arken, rubbitar och röta återkommer med jämna mellanrum. Även om det rör sig om separata historier så finns det en samhörighet dem emellan. Zonen vi ärvde är en mycket jämn och läsvärd novellsamling med en premiss som jag aldrig kan få nog av.

Titel: Zonen vi ärvde
Författare: Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld, Fredrik Stennek, Joel Arvidsson, Olle Söderström, Niclas Karlsson
Genre: Postapokalyps, novellsamling
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris, Bokus