Ett gäng populärkulturella reflektioner för 2022

Long time no seen. Blogg eller inte blogg. Det har lutat åt det senare en längre tid men jag är inte redo att ge upp min plats på nätet riktigt än. Det är skönt att ha ett forum för mina nörderier när andan faller på, även om mina lösryckta tankar förmodligen inte når ut på samma sätt som innan. Här kommer ett litet uppsamlingsheat av reflektioner och snabba omdömen jag gjort under året hittills.

2022 är än så länge fantasyns år. Jag har bland annat satt tänderna i den sista boken i The Witcher-serien, en serie som jag tycker växte på mig bok för bok. Det är nåt visst med monsterjägaren Geralt och spelmannen Dandelion (eller Riddarsporre som han kallas i den svenska översättningen). Nu ser jag fram emot den tredje säsongen av Netflix-serien, säsong två var klart vassare än den första enligt min mening. Finns fortfarande mycket göttigt att ösa ur från böckerna kommande säsonger.

Och på tal om fantasy på tv, The House of the Dragon inledde starkt, snacka om snygg tv-serie! Vi får se vart det tar vägen men jag gillade det mesta med pilotavsnittet. Tung stämning, bra casting och en intressant intrigfylld premiss. Finns potential att bli hur bra som helst detta. Kan Maktens ringar, Amazons svindyra Sagan om ringen-serie ens hävda sig mot detta? Redan nästa vecka har vi svaret. De första reaktionerna under pressvisningen lovar gott även om medierna oftast är en gnutta överentusiastiska i sina tidiga omdömen.

Sträckglodde dessutom igenom The Sandman förra veckan. Gillade skarpt! Oväntat bra filmatisering av serietidningen. De första fem avsnitten var starkast och jag tror den funkat ännu bättre om man hackat upp säsongen i två delar och släppt som miniserie. Det blev lite spretigt när den andra halvan helt bytte spår.

Jag har läst en del böcker också utöver Felet med Eden som jag redan bloggat om. Årets största läsupplevelse är ändå Grim av Sara Bergmark Elfgren. Riktigt stark bok som rekommenderas varmt! John Ajvide Lindqvists senaste, Verkligheten, har sina stunder men är inte en av hans bättre. Pestkung av Mikael Strömberg är en härligt udda sak där författaren själv spelar huvudpersonen. Riddaren av de sju konungarikena av George R.R. Martin är också den värd att kolla upp. En väldigt charmig fantasyberättelse om en häckriddare som slår följe med en väpnarprins.

Kommande veckor kommer jag ägna framför dumburken på kvällarna när sensommarmörkret tränger sig på med bland annat She-Hulk, Andor, House of The Dragon och Maktens ringar. Jag har dessutom ett par avsnitt kvar av superba Better Call Saul att ta mig igenom. Det kommer bli fint som snus.

Bokslut 2021

2021 års…


… läsfynd: Vägsjäl av Lars Carlberg
Det här är en minst sagt annorlunda roman med en helt egen stil som lika delar underhåller som väcker tankar och funderingar. Dessutom innehåller den Ålräven, en av de mest intressanta och underliga monster jag fått nöjet att läsa om i en bok. Det är stundtals poetiskt och tankeväckande för att i nästa stund handla om att köra räsersnabbt på moppe och göra ”örn örn”.


… tv-skräll: Invincible
En animerad fullträff med serietidningsförlaga signerad The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Våldsam som attan och rejält spännande. En serie med ett rejält knippe självdistans och stort hjärta.


… slasher: Konferensen av Mats Strandberg
Boken är spännande, håller högt tempo och innehåller en del riktigt slafsiga scener. Styrkan är personporträtten som gör att jag verkligen känner för karaktärerna som drabbas och kan konstatera att Mats Strandberg behärskar även denna genre till nära perfektion.


… superhjältetrams: Jupiter’s Legacy
Jupiter’s Legacy har sina svackor men de djupa dalarna vägs upp av höga berg i storleksordningen Mount Everest. Mycket är så klassiskt trikåklätt fjanteri att det blir töntigt. Själv är jag rätt töntig så jag har inga som helst problem med det. Det finns verkligen mycket att tycka om med Jupiter’s Legacy även om den verkar vara en vattendelare bland kritiker. Jag gillade den skarpt i vilket fall med flera riktigt minnesvärda scener som verkligen lyckades fängsla mig. Supertrist att det bara blev en säsong.


… tegelsten: Vänligheten av John Ajvide Lindqvist
Jag förundras över hur lättläst och engagerande en sådan här mastig tegelsten på drygt 700 sidor kan vara. Sidorna fladdrade verkligen förbi och karaktärerna är lätta att tycka om och spännande att följa. Det finns mycket att gilla med Vänligheten trots avsaknad av riktigt obehagliga läskigheter. Den spelar på ett brett känsloregister och blandar sorg, glädje och spänning på ett omtumlande sätt. En klart annorlunda och märkvärdig läsupplevelse som skakar om och berör.


… mest skruvade läsning: Det jävla djuret av Mårten Dahlrot
Snacka om skruvad berättelse. Och som jag älskar det. Ofiltrerat, grovhugget och rappt. Motsatsen till finkultur. Jag blir alltid glad när en bok lyckas överraska mig som läsare. Det jävla djuret är en sådan bok. Inget överdrivet finlir med vackra meningsuppbyggnader och intrikata personporträtt utan bara jävligt rolig och trivsam läsning om en missbildad monsterkanin.


… dystopi: Sweet Tooth
Det är en känslosam, bedårande och superfin tv-serie trots alla hemskheter. Sweet Tooth är serien jag inte visste att jag behövde med en annorlunda take på efter katastrofen-berättelser med lika delar mörker som fina stunder.


… återseende: Metroid Dread
Metroid Dread är mer än jag någonsin önskade. Det är absurt med tanke på mina skyhöga förväntningar. Den här spelserien har betytt så mycket för mig och jag tycker att Nintendo och Mercury Steam har slagit en homerun med Dread. Det är en perfekt mix av allt det där jag älskar med den 35 år gamla serien. Skräcksegmenten från Fusion, utforskarglädjen från Super och en finslipning av spelmekaniken från Samus Returns. Släng på en riktigt bra handling, snygga mellansekvenser, fantastiska bossfajter och den bästa porträtteringen av Samus hittills.


… rymdroman: Uppdrag Hail Mary: ensam i rymden av Andy Weir
Extremt nördigt och väldigt spännande om en ensam vetenskapsman på en desperat rymdresa för att rädda mänskligheten. Det finns många likheter med The Martian, där jag visserligen bara sett filmatiseringen med Matt Damon, men framförallt de vetenskapliga nörderierna och den utsatta känslan. En riktig höjdare!


… fantasy-serie: Berättelsen om blodet
Jag är fortfarande helt tagen av Björkelids vackra språk, det är sagolikt, drömskt och levande. Hösthaggan, vitterspår, galgmän, hirdjägare, bitvargar, sommarynglet, vildeld och så vidare. Äventyret vimlar av udda skapelser och fascinerande ord. I slutändan bildar de fyra böckerna en fantastisk helhet. De alla känns unika med varierad uppbyggnad och ton. Karaktärerna som griper tag är många, historien är svindlande och omvälvande. Jag kommer bära med mig den här bokserien länge.


Bubblare (eller bra grejer som också bör nämnas som hastigast): Shadow and Bone, Senare av Stephen King, Possessor, Tenet, A Quiet Place Part 2, Dune, Spider-Man: No Way Home, The Witcher S2


Under 2021 har jag…
…sett 42 filmer och 60 tv-säsonger
…läst 22 böcker och 1 novell

HBO Max släppt i Sverige

En nygammal streamingtjänst gör entré på den svenska marknaden. HBO Nordic har blivit HBO Max. Gränssnittet och användarupplevelsen har förbättrats och mycket av utbudet går äntligen att se i högre upplösning. Främst är det ett gäng nyare filmer som man kan notera. Mortal Kombat, Godzilla vs. Kong, The Suicide Squad, Malignant och Space Jam: A New Legacy är några exempel på nytt innehåll som tjänsten bjuder på. En rätt så tilltalande lineup för all del. Och med Dune som har premiär på tjänsten redan nästa vecka går det inte att klaga på nya filmer att streama. Jag har redan testkört tjänsten i form av Godzilla vs. Kong och The Suicide Squad och allt verkar fungera fint. Bättre bildkvalité än HBO Nordic men tveksam till att det rör sig om 4K som informationen påstår.

I övrigt vid en första anblick är det inte mycket som har hänt. Det mesta är sig likt från HBO Nordic. Det som gör mig en gnutta besviken är att DC-hubben verkligen ekar tom. Knappt några animerade filmer eller serier och den enda gamla DC-filmen är Superman III. Här finns det definitivt förbättringspotential. Jämför man med den amerikanska motsvarigheten som erbjuder cirka hundra filmer och serier är det en gigantisk skillnad. Detsamma gäller Warner Bros äldre klassiska filmbibliotek, här finns det massvis att fylla på med.

Potentialen finns där för HBO Max men i likhet med Disney Plus-lanseringen känns det lite fattigt på sina håll. Men Disney har verkligen har spottat upp sig under sitt första levnadsår, och på samma sätt tror jag HBO Max kommer bli en streamingplattform att räkna med i framtiden. Alla förutsättningar finns där med stora aktörer som HBO, Warner Bros och DC om de kontinuerligt fyller på med nytt material. Abonnemanget är riktigt prisvärt och dealen med 45 dagar från bio till streaming lockar såklart.

Tjänsten är bara i sin linda och det är svårt att bedöma hur väl den kommer stå sig mot de två stora, Netflix och Disney+. I nuläget finns det lite att jobba på men för 44,50 i månaden för nya abonnenter och 699 per år för gamla (borde det inte vara tvärtom?) är det trots en del hål innehållsmässigt en riktigt bra deal hur man än vänder och vrider på det.

Bedårande postapokalyps i Sweet Tooth

Sweet Tooth är en av årets största överraskningar för mig och är i ärlighetens namn perfekt karantän-tv. Det (o)lustiga är att scenariot påminner mycket om hur vårt egna samhälle ser ut just nu med rådande pandemi. I Sweet Tooth har man givetvis tagit det ett steg längre än så. En dödlig smitta har ödelagt stora delar av världen och all infrastruktur. I samband med att smittan uppkom började dessutom hybridbarn, hälften djur och människa, födas runt om på planeten.

Huvudpersonen och hybridbarnet Gus är förtjusande gullig och perfekt gestaltad av Christian Convery. Den här ungen kommer göra stordåd i framtiden. Sidoberättelserna och dess karaktärer som inte innefattar Gus är precis lika spännande att följa. Serieskaparna gör ett bra jobb att under säsongen utveckla karaktärerna med korta tillbakablickar och jag får större förståelse för deras personligheter.

Även om det kan framstå som en barnslig serie är den stundtals rätt mörk och obehaglig. Människor som eldar upp sina vänner när de upptäcker smittade i grannskapet, jägare som utrotar hybridbarn och andra otrevliga scener dyker upp titt som tätt. Men det hela vägs också upp av hopp, oskuldsfullhet och vänskap.

Det är en känslosam, bedårande och superfin tv-serie trots alla hemskheter. Sweet Tooth är serien jag inte visste att jag behövde med en annorlunda take på efter katastrofen-berättelser med lika delar mörker som fina stunder.

Marvel får smisk på sin egen hemmaplan

Mina förhoppningar på både Wandavision och The Falcon and the Winter Soldier var kanske inte skyhöga men jag räknade kallt med att det skulle bli solida tv-serier. Ingen av dem är någon smärre katastrof men inte heller så vassa att jag trillade av stolen. Falken och Vintertjommen är ändå helt okej men det kändes aldrig som att den riktigt lyfte. Bäst var John Walker som den nya och tragiskt misslyckade versionen av Captain America. Huvudkaraktärerna fördjupades aldrig riktigt som jag önskade och handlingen kändes inte heller den speciellt engagerande.

Wandavision förvandlades snabbt till ett stort antiklimax när den klev ut ur den innovativa men smått tradiga sitcommallen. Den mystik som målades upp i de första avsnitten byttes ut mot framstressad korkad superhjälteaction. Som sagt inget haveri men det kunde blivit så mycket bättre med alla miljoner som plöjdes ner i dessa produktioner.

Då är det roligare att zappa över från Disney+ till Prime Video och Netflix egna superhjältesatsningar. Amazons streamingtjänst kan redan stoltsera med suveräna The Boys och släppte nyligen Invincible, en animerad fullträff med serietidningsförlaga signerad The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Våldsam som attan och rejält spännande. Jag njöt av varenda sekund och jag hoppas verkligen nya säsonger redan fått grönt ljus. En serie med ett rejält knippe självdistans och stort hjärta.

Jupiter’s Legacy har sina svackor men de djupa dalarna vägs upp av höga berg i storleksordningen Mount Everest. Mycket är så klassiskt trikåklätt fjanteri att det blir töntigt. Själv är jag rätt töntig så jag har inga som helst problem med det. Berättelsen är uppbruten i två olika tidslinjer. I den ena får vi följa hur de första superhjältarna kom till och i den andra hur de åldrade hjältarna snart ska bytas ut mot sina barn. Ett berättargrepp som gör sig riktigt bra i det här fallet. Det finns verkligen mycket att tycka om med Jupiter’s Legacy även om den verkar vara en vattendelare bland kritiker. Jag gillade den skarpt i vilket fall med flera riktigt minnesvärda scener som verkligen lyckades fängsla mig.

Nu sätter jag min tilltro till att Disney+ hostar upp sig lite när serien med allas vår favoritskurk Loki får premiär i juni. I ärlighetens namn finns det större potential då karaktären är klart mer intressant den här gången. Men vi får väl se.

Ljusare tider i januari

Dags att stryka ett streck över rövåret 2020 och blicka framåt. Redan januari känns mer hoppfullt med saker att glädjas åt. Viktigast av allt är att vaccinet börjar rulla ut på allvar och större doser är på väg. Om bara några månader kanske vi kan närma oss ett mer vanligt liv igen. Men tills dess är det bättre att bänka oss framför tv:n eller i läsfåtöljen.

Efter ett helt år av Marveltorka är det dags för premiären av WandaVision på Disney+ imorgon. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad man kan förvänta sig. En sitcom med twilight zone-vibbar sägs det. Det låter minst sagt snurrigt men jag är försiktigt optimistisk. Jag har verkligen saknat MCU och är uppenbarligen en av få som aldrig tröttnar på superhjältar. The Mandalorian spottade verkligen upp sig under den andra säsongen så förhoppningsvis kan Marvels första egna tv-serie fortsätta hålla fanan högt för streamingtjänsten.

John Ajvide Lindqvists nya roman Vänligheten släpptes bara för några dagar sedan. Han påstår själv att det är hans snällaste bok hittills vilket i ärlighetens namn gör mig aningen skeptisk. Jag vill inte ha snälla böcker, jag vill ha elaka böcker! Det är dessutom en riktig tegelsten med ungefär samma sidantal som Frostskymning, boken jag läser nu, vilket inte gör mig någonting om det är befogat. Jag läser allt med John Ajvide Lindqvist och det är oftast riktigt bra grejer. ”Platserna-trilogin” tog mig kanske inte riktigt med storm men hoppas på uppryckning med Vänligheten.

Också värt att nämna är säsong tre av Simpson-skaparnas trivsamma fantasyserie Disenchantment och Mikael Håfstroms sci-fi-rulle Outside the Wire med Anthony Mackie som android-soldat båda streamar på Netflix imorgon fredag.

10 dagar med Disney+

Tja, ibland händer det bara, ett blogginlägg! Jag har som många andra ett riktigt skitår och det där med att blogga har helt enkelt inte tilltalat mig det minsta. Men här kommer åtminstone någon form av åsikt om nåt som kan vara av intresse. Disney+.

Jag har trånat efter Disneys streamingtjänst sedan jänkarna fick lägga sina labbar på spektaklet för närmare ett år sedan. Samtidigt var jag redan då skeptisk till om det skulle bli en Netflix-dödare. Med ett så endimensionellt innehåll anpassat för, om man ska vara krass, barn, tonåringar och nördar, skulle det räcka? TJänsten har nu varit tillgänglig i tio dagar i Sverige och visst finns det godbitar men också en del besannade farhågor.

The Mandalorian är efter tre avsnitt allt jag ville den skulle vara. Estetiskt är serien det absolut bästa som gjorts i Star Wars-världen. Gritty, charmigt lågteknologisk och med fantastisk stämning. Enligt rapporter från staterna håller den inte hela vägen in i kaklet men det återstår att se. Jag gillar det jag sett hittills i alla fall.

Utöver nyss nämnda serie är det exklusiva innehållet långt ifrån lika imponerande. Här finns faktiskt ingenting som tilltalar mig. Jag kommer se om flertalet av Star Wars och Marvel-filmerna som finns tillgängliga men utöver det har jag svårt att hitta saker att se. TJänsten är underlägsen allt annat vi har att ta del av i streamingväg vad gäller exklusivt spännande innehåll. Så enkelt är det. För nostalgifantaster finns det såklart massvis med gamla godingar att ta del av men jag tillhör inte just den målgruppen. Det mesta jag hittills tagit mig an från förr har snarare sabbat barndomens upplevelser.

Jag tycker i ärlighetens namn att lanseringen av Disney+ är framstressad och ogenomtänkt. Luckorna mellan ”original”-produktioner som The Mandalorian, Falcon and the Winter Soldier och WandaVision är för stora samtidigt som den nischade målgruppen gör att Disney+ känns amputerad. Med fler av dessa egna produktioner tillgängliga från start och med ett tydligt lanseringsschema för kommande serier hade jag känt annorlunda. Sen har vi uppköpet av Fox också. X-Men och Simpsons i all ära men det måste finnas massvis med serier och film att komplettera med. Nu gapar det tomt, kanske blir det ändring på detta senare.

Om ett till två år tror jag verkligen det här kan bli något riktigt bra när fler av Disneys egna serier kontinuerligt rullar på tjänsten men som den ser ut nu är jag inte överförtjust. Säsong två av The Mandalorian dyker upp i slutet på oktober men vad händer sen? Dessutom var jag lite för exalterad i hatten och hoppade på förbokningserbjudandet för ett helt år och med facit i hand är det tydligt att jag inte kommer att använda Disney+ alls lika mycket som till exempel Netflix, Amazon Prime Video eller ens HBO framöver.

Tredje gången gillt för Castlevania

Det stönas ofta om hur dåligt tv-spel gör sig på vita duken. Jag såg Sonic the Hedgehog tillsammans med yngsta sonen häromdan och han älskade den, för egen del blev jag inte lika imponerad men kan ändå förstå att den går hem i stugorna. Massa fanservice, uppenbart påkostad och en klockren Jim Carrey som skurken Dr. Robotnik. Tillsammans med Pókemon Detective Pikachu och Tomb Raider känns det som att tv-spelsfilmatiseringarna börjar arta sig en aning.

Men det finns en tv-spelsadaption som verkar gått under radarn för många. Tv-serien Castlevania baserat på spelet med samma namn fick nyligen sin tredje säsong på Netflix och även om jag gillade de två tidigare skarpt är denna tredje säsong verkligen ett fall framåt för serien. Mer fokus på karaktärsuppbyggnad och en riktigt mastig story som inte stressas fram. Det finns såklart action att gotta sig åt här också med pisksnärtande vampyrjägare, eldkastande magiker och groteska monster men det är inte där tjusningen ligger. Jag antar att det lugna tempot kan avskräcka många tittare men ge den en chans, den växer verkligen ju längre in man kommer.

Det enda smolket i bägaren är att animeringen inte är lika högklassig som resten av innehållet. Den känns ojämn och upplevs stundtals lite för hackig för min smak men det är absolut inte en deal breaker. Jag har överseende med att allt inte ser silkeslent ut när allt annat är så här pass bra. Våldsam action blandat med komplexa intriger i en naggande god röra helt enkelt.

Streama Castlevania på Netflix.

I Am Not Okay With This

Korta kickar har blivit en del av min vardag. Jag väljer vanligtvis bort betungande populärkulturella åtaganden numera. Hellre ett rappt indiespel som är avklarat på ett par timmar framför tunga mastiga rollspel på 100-tals timmar. Detsamma med filmer, serier och böcker. Det kan tyckas underligt. Ja, jag erkänner att ekvationen inte går ihop alla gånger men hur som helst passade I am not okay with this in perfekt i min nuvarande sinnesstämning. Sju avsnitt på cirka tjugo minuter vardera. Att jag sedan plöjde serien på två kvällar är återigen ett bevis på att min uppenbarligen verklighetsfrånvända konsumtionspolicy av popkultur inte riktigt klaffar i praktiken.

I am not okay with this är alltså The end of the f***ing world-regissörens nya serie och det märks. I centrum står Sydney som upptäcker att hon kan styra föremål med tankekraft. Stilen på serien känns verkligen igen från nyss nämnda tv-serie med charmiga karaktärer och skruvade scenarion. Det finns en tyngd och att allvar i det hela men intrycket blir ändå lättsamt med en avslappnad berättarstil som utgår ifrån Sydneys dagboksskrivande.

Jag är precis som i fallet med The end of the f***ing world väldigt förtjust i det här. Det är ingen traditionell superhjältesaga, inte ens i närheten faktiskt. Sydney har förvisso krafter men det är inte den aspekten som är i fokus. Det handlar lika mycket om en avig tonåring som tampas med vardagsproblem som skola, olycklig kärlek och familjeproblematik. En hyggligt klassisk coming of age-berättelse men med en fenomenal Sophia Lillis i huvudrollen, ett sjukt svängigt soundtrack och ett intressant övernaturligt mysterium i bakgrunden. Me like!

Serien streamas på Netflix.

Fjortisapokalyps

Netflix-exklusiva Daybreak är en serie om tonåringar som tar sig an en tillvaro där ett kärnvapenkrig har lämnat det mesta i spillror och alla vuxna har blivit infekterade av ett virus som gör dem till zombielika varelser. Mitt i allt detta har vi den kärlekskranka Josh som är på jakt efter sin stora kärlek Sam som har försvunnit efter världen gått under. Det låter som en dunderhit på pappret men jag är kluven till det här. 

Det är ett spretigt ihopkok av zombieaction, romantisk tonårsdrama och flamsig komedi. Greppet med att bryta fjärde väggen med snack in i kameran på Deadpool-manér lämpar sig rätt bra här och det är stundtals en underhållande skildring av postapokalypsen trots den överdrivet tramsiga inramningen. Men efter ett gäng avsnitt börjar premissen gå på tomgång och jag stör mig på hur vansinnigt stereotypiskt allt känns. Joshs letande och trånandet efter Sam känns snabbt ointressant och handlingen framstår mer och mer som papperstunn. 

Men det tar sig. Det är framförallt tillbakablickarna i den senare halvan av serien som får mig att återfå hoppet igen. När Josh och Sams relation faktiskt visar sig vara mer än ytligt gulligull. Så jag vill ändå hävda att det kan vara värt att hålla ut. Sammantaget tycker jag Daybreak är en rätt trevlig bekantskap som har sina stunder men slarvar bort en del potential i sin iver att framstå som ungdomlig och lättsam.