Daredevil tillbaka i gammal god form men kanske för sista gången?

Återigen har jag bingat en hel säsong av Daredevil på två dagar. Tre sittningar blev det och drygt 12 timmar i soffan. Vad jag tycker? Daredevil spelar i en helt egen division i jämförelse med sina övriga Defenders-kollegor.

Läs också gärna mina tankar om säsong ett och två av Daredevil.

Varning för en del mindre spoilers! Läs vidare på egen risk om du ännu inte sett säsong tre.

Som uppladdning inför säsong tre såg jag om säsong två och The Defenders. De första två tredjedelarna av säsong två är fortfarande riktigt vass superhjälte-tv medan den sista tredjedelen och allt som dykt upp därefter inte alls hållit samma kvalité. Jag skyller mycket av detta på ninjerierna och den fåniga skurkorganisationen The Hand. Efter att de introduceras tappade jag en stund hoppet för Netflix Marvelsamarbete. Defenders är nästintill ett haveri med få ljusglimtar, Iron Fist likaså. Den andra säsongen av Luke Cage är bara okej och Jessica Jones comeback kom aldrig i närheten av den första säsongen. Det enda undantaget är The Punishers egna serie som jag tycker är helt lysande.

Men med säsong tre av Daredevil bryts den negativa trenden. Nu när The Hand och allt övernaturligt dravel återigen ersatts av Vincent D’Onofrios skräckinjagande tolkning av Wilson Fisk är allt som det ska vara igen. En mer jordnära och realistisk tolkning av Hell’s Kitchen och en skurk som känns som ett hot på riktigt. Charlie Cox gör sin bästa prestation som en trasig och plågad Matt Murdock hittills och Deborah Ann Wool briljerar som Karen Page, där avsnittet om hennes bakgrund är ett av de bästa under hela säsongen. Nykomlingarna Syster Maggie, Dex och Ray spelar alla stora och bidragande roller till seriens handling.

Det har varit en del snack om Bullseye inför säsongen och den här tolkningen av karaktären skiljer sig en del från serieförlagan men jag tycker verkligen den fungerar. FBI-agenten Poindexter som sakta men säkert förvandlas till den psykopat han innerst inne är med hjälp av Kingpins manipulativa handlingar, är en snygg ursprungshistoria som känns trovärdig. Striderna med Bullseye, är också nervpirrande och coolt utformade. Precis som i serietidningen är Bullseye vansinnigt skicklig på att nyttja föremål som kastvapen oavsett om det rör sig om en häftapparat eller en glasskärva. Allt som Bullseye kan komma över blir till ett dödligt vapen i hans händer.

Och på tal om fightingscenerna. På den punkten har alltid Daredevil trumfat sina övriga Defenders-partners men den här gången känns det som att de är ännu bättre koreograferade och brutalare än tidigare. Det långa fängelseslagsmålet i avsnitt fyra är verkligen helt fenomenalt och jag vågar påstå att det är minst lika bra som korridorscenen från säsong ett. Jag kom på mig själv med att sitta på helspänn under den 11 minuter långa tagningen. Japp, det är tydligen bara filmat i en tagning. Så läckert och gastkramande!

Det här är det bästa Marvel och Netflix spottat ur sig hittills. Säsong tre av Daredevil är mer fokuserad, bättre balanserad och innehåller snyggare actionsekvenser än någonsin tidigare. Frågan jag ställer mig är vart det tar vägen nu? Med Iron Fist och Luke Cage nedlagda så blir jag inte förvånad om Daredevil står näst på tur.

Vi har fått det vi kräver med karaktärer som Kingpin, Bullseye, The Owl, Elektra, Punisher, The Gladiator, The Hand och några till. Ärligt talat så finns det inte så mycket att gräva i ur karaktärsgalleriet som vi inte redan har sett. Jag tackar såklart inte nej till en säsong där Poindexter på riktigt förvandlas till den fullfjädrade mordiska galningen Bullseye men samtidigt vet jag inte hur många gånger man kan spela kortet med en nedbruten Matt Murdock som tar sig an sina egna inre demoner. Det börjar kännas som ett tjatigt berättargrepp men jag blir gärna motbevisad.

På ett sätt känns detta som ett riktigt värdigt avslut om serien skulle läggas ned här och nu. Då gör den det verkligen med flaggan i topp.

Final Space blandar sjuk humor med mörker

Den här har varit efterlängtad från min sida. Såg på förhand fram emot ett substitut för Rick & Morty (som haft en lång paus) och nedlagda Futurama. Nu visade sig inte Final Space vara riktigt så lättsam som nyss nämnda serier men på flera sätt minst lika bra. Det jag framför allt gillar med Final Space är att handlingen känns mer sammanhållen. Det läggs fokus på karaktärer och deras utveckling och avsnitten hakar i varandra som gjorda för sträcktittande.

Huvudpersonen Gary är ett riktigt klantarsle och det mesta han tar sig för går åt pipan. När serien startar avtjänar han ett fängelsestraff ensam, utöver ett gäng störiga robotar, ombord på ett rymdskepp för att ha råkat spränga en restaurang i bitar. Men hans öde tar en ny vändning när han träffar den gröna utomjordingen Mooncake som visar sig vara nåt helt annat än en söt liten svävande boll. När han sedan dessutom får sällskap av Avocato, en kattlik prisjägare, uppdagas ett hot som kommer att drabba hela universum.

Final Space är kanske ingen skrattfest men tar igen det med en spännande handling och lömska cliffhangers i slutet på varje avsnitt som gör det svårt att sluta titta. Det är klassisk rymdopera med en intrig och berättarstruktur som känns igen. Serien överraskar dock en bit in i säsongen och blir oväntat allvarlig och mörk framåt slutet. Något som jag verkligen tycker om tillsammans med den stundtals morbida sjuka humorn. Helt klart en ny favorit bland animerade science fiction-serier och jag ser verkligen fram emot nästa säsong.

Serien finns på Netflix.

Sagt på Twitter om Altered Carbon och The Cloverfield Pradox

Tre saker

Sak 1: Som några av er kanske märkt så har bloggen legat nere ett tag. Elaka hackare har varit framme. Turligt nog gick allt och rädda och jag tror att det mesta är sig likt igen. Jag har aktiverat nya backup- och säkerhetsplugins, captha för att slippa spam-kommentarer och lite annat smått och gott. Förhoppningsvis går jag säker från nya attacker framöver.

Sak 2: Thor Ragnarok var en höjdare. Tramsigaste Marvel-rullen hittills, till och med mer flams och skämt än i Guardians of the Galaxy. Hulkens gästspel är lysande och stengubben Korg är en ny stjärna jag hoppas vi får se mer av framöver. Jeff Goldblum som The Grandmaster var också en underbar karaktär. Allt som allt var det en härlig bioupplevelse med mer humor och skoj action än jag förväntat mig. Ni som vill se seriös och cool superhjälteaction bör dock se åt ett annat håll.

Sak 3: Nya säsongen av Stranger Things är också den avverkad. Större, tajtare och bättre än första om du frågar mig. Nyhetens behag lyste såklart med sin frånvaro och jag blev inte golvad av de härliga 80-talsreferenserna på samma sätt denna gång. De unga skådisarna har växt till sig och levererar bättre prestationer överlag och de nya bekantskaperna är alla fina tillskott. Handlingen känns mer cinematisk och sammantaget är säsong två på alla sätt en värdig fortsättning på fjolårets stora tv-överraskning.

Nästa vecka utlovar jag recension av Mats Strandbergs Hemmet och säkerligen något mer smaskigt av läsvärde. Trevlig helg!

Nördarnas tv-guldålder

Vi lever verkligen i en tv-guldålder just nu. Det är lätt att glömma av hur det såg ut för bara fem år sedan. Tv-tablåerna och streamingtjänsterna svämmar över av de genrer som de stora produktionsbolagen inte ens tog i med tång tidigare. Superhjältar, skräck, fantasy och science fiction är vardagsmat numera. Den här våren och tv-sommaren har levererat med råge i dessa genrer.

    Rick and Morty fortsätter att leverera humorguld. Säsong tre är starkast hittills.
    Den första säsongen av The Handmaid’s Tale var en av de bästa tv-upplevelserna i år. Skrämmande, gripande och fantastiskt välgjord.
    Preachers andra säsong var lite skakigare än säsong ett men fortfarande sevärd och underhållande.
    Rymdoperan The Expanse övertygade än mer i den andra säsongen. Bättre karaktärsutveckling och starkare framåtrörelse i berättandet.
    Den näst sista säsongen av Game of Thrones var den mest storslagna hittills, men aningen mer förutsägbar och inte lika omvälvande som tidigare.
    Rebooten av The Tick kändes som en frisk fläkt bland alla gravallvarliga superhjälteserier. Avkopplande med glimten i ögat.
    Säsong tre av The Leftovers blev en värdig avslutning för HBO:s mystiska dramaserie.
    Legion och American Gods har jag tidigare nämnt men tål att nämnas igen. Tillsammans med The Handmaid’s Tale kvalar dessa in som de bästa nya tv-serierna i år.

I höst kommer jag följa Star Trek: Discovery, Jordskott, The Punisher, Stranger Things, Inhumans och The Shannara Chronicles. Om The Gifted visas på någon svensk tjänst kommer även denna att spanas in. Och så fort jag är klar med överraskningen Ozark ska jag dessutom ta tag i nya säsongen av Twin Peaks. Det finns att göra i höst och vinter också.

Tillbaka till overkligheten

Semestern är över för den här gången. Jag har medvetet tagit en paus från merparten av min digitala närvaro, vilket smittat av sig på bloggandet. Sommarledigheten lades i år istället på en mängd av byggprojekt. Jag har lyckats att smälla ihop mitt andra trädäck, denna gång i princip utan hjälp. Känner mig lite lagom mallig och nöjd. Det ser oväntat proffsigt och välbyggt ut. Har också klätt in sommarstugan i en tjusig trallkjol, målat hussockeln hemma, lagat en trappa, spikat golvlist och anlagt en grillplats. Bokhögen har knappast krympt under ledigheten, snarare tvärtom, men nu känner jag mig motiverad att ta tag i läsandet igen.

Pål Eggerts Dödfödd ligger fortfarande på nattduksbordet men jag har också återupptagit mitt Storytel-abonnemang med två projekt i åtanke, Anders Fagers vampyrskräckis Evas första vecka som död och Mats Strandbergs Hemmet, om läskigheter på ett demensboende. Nu ska det bannemig läsas och lyssnas!

Det är istället tv-tittandet som gått varmast i sommar. American Gods är förmodligen den största höjdpunkten. Neil Gaimans roman gör sig oväntat bra som underlig urban fantasy-serie om maktspelet mellan bortglömda gudar i vår vardag. Fantastiska karaktärer och en skruvad handling. Klart värt att teckna en Amazon Prime-prenumeration bara för denna serie.

Efterlängtade The Defenders var snarare motsatsen. En stor besvikelse. Marvels Netflix-serier har sedan andra halvan av Luke Cage fortsatt den nedåtgående spiralen. Ologiska luckor, trevande handling och trötta fightingscener som helt tappat stinget sedan de högklassiga bataljerna från den första säsongen av Daredevil. The Defenders börjar lovande och fram till avsnitt fyra hade jag stora förhoppningar på resten av serien men efter det går det alltså utför. Fortfarande stundtals sevärt och underhållande men helt utan fingertoppskänsla. Nu sätter jag mitt hopp till kommande The Punisher istället.

Så. Det blev återigen ett uppsamlingsheat. Nästa gång lovar jag att det dyker upp nåt med mer substans. Mors!

Helgbinge: Luke Cage

netflix-luke-cage-trailer-01

Nu märks det att The Defenders närmar sig. MCU har aldrig varit så närvarande tidigare som i Luke Cage. Iron Man, Captain America och ”det stora gröna monstret” med flera namedroppas ständigt i serien och givetvis får också Daredevil och Jessica Jones en hel del vinkningar. Superkul fanservice för oss nördar!

Luke Cage är bra. Det är inte samma våta tonårsdröm som går i uppfyllelse som vissa delar av Daredevils andra säsong, men det här är ytterligare en stabil Marvel-produktion på Netflix. Mike Colter är riktigt bra som muskelberget Luke Cage, Simone Missicks som Misty Knight är också riktigt vass, likaså Mahershala Ali som maffiabossen Cottonmouth. Det är också kul att stadsdelen Harlem får så stort fokus. Serieskaparna lyckas verkligen väcka liv i området och förmedla en speciell atmosfär med det ovanligt jazziga soundtracket. En liten touch som får serien att kännas annorlunda och egen.

Sen är det såklart oundvikligt att jämföra med de andra två Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones. Även om jag gillar Luke Cage tycker jag att det här är den svagaste Marvel-adaptionen hittills. Men med mycket liten marginal ska tilläggas. Och återigen är det trist att ingen av de tre serierna får till finalavsnitten. De borde vara påkostade och storslagna, men de känns istället krystade och utdragna. I likhet med säsong två av Daredevil och säsong ett av Jessica Jones är den andra halvan sämre även i fallet med Luke Cage. Det blir en del upprepningar och jag tror att de hade tjänat på att förkorta säsongerna till runt 10 avsnitt i stället för dåvarande 13. Eller också är det helt enkelt det intensiva binge-tittandet som är boven.

Men det är också den lilla kritik jag egentligen har. Det är utöver några svaga avsnitt på slutet en fröjd att se en afroamerikansk gatuhjälte med superkrafter och luvtröja göra rent hus i Harlem. Här finns det inga trikåklädda stereotypiska vita stålmän så långt ögat når. Och det är just den grejen jag gillar med Marvels Netflix-serier. De skiljer sig rejält från det vi får se på bio. Här finns det plats för en annan typ av hjältar, det är mörkare och skitigare än vad MCU-rullarna vågar vara, och det spelar ingen roll om huvudrollen spelas av en färgad man eller av en kvinna. Precis som det alltid borde vara, oavsett format.

Farväl Penny Dreadful

eva-green-as-vanessa-ives

Jag hade i ärlighetens namn ingen aning om att Penny Dreadfuls tredje säsong skulle bli den sista, så avslöjandet kom lite som en chock när jag snappade upp nyheten i samband med att det avslutande avsnittet släpptes. Dålig stil att inte förbereda mig och alla serieälskare med svaga nerver på ett bättre sätt!

Det är svårt att sammanfatta en serie som blandat så friskt som Penny Dreadful. En del enstaka avsnitt har varit bländande mästerverk medan serieskaparna hade svårt att få ihop alla lösa trådar i slutändan. Serien som helhet kändes spretig och slutet var inte helt hundra. Flera meningslösa sidospår kunde gott kapats bort. En serie som egentligen aldrig var dålig men ibland allt för ofokuserad.

Men jag är ändå nöjd. Det sista avsnittet var storslaget, gripande och makalöst vackert. Det märks att serien är påkostad. Eller är det bara så att det folket bakom är ovanligt hantverksskickliga? Hur som helst, få serier kan mäta sig med Penny Dreadfuls läckra ton och dundersnygga viktorianska utseende.

Men yta är inte allt. Det finns mer än så att älska serien för. De udda karaktärerna till exempel, med Vanessa Ives i spetsen. Jösses, vilken klockren skapelse. Eva Green är stundtals fenomenalt bra som denna mystiska, men framför allt, lidande karaktär.

Sen har vi det intressanta upplägget med klassiska figurer i ett helt nytt sammanhang – en skruvad variant på The League of Extraordinary Gentlemen. Frankenstein, varulvar, häxor, Dr. Jekyl, Dracula, Dorian Gray med flera. Det blev aldrig pajigt trots det stora antalet karaktärer som skulle samsas i bildrutan. Imponerande när man tänker efter faktiskt.

Så farväl och tack Penny Dreadful för den här tiden. Få tv-skapelser har fått mig så hänförd de senaste åren. Fängslande ögonblick som Vanessa Ives backstory med häxan i säsong två och hennes galenskap samt lobotomeringen från säsong ett glömmer jag inte i första taget. Där och då var det briljant tv-magi.

Demoniska barn och exorcism i tv-serien Outcast

Läskig unge.
Läskig unge.

Är det bara jag eller har inte Outcast befunnit sig lite oförtjänt mycket under radarn? Vi snackar trots allt The Walking Dead-skaparens efterföljare. Det borde tjoas och hajpas överallt på nätet. Nåväl, det kanske är jag som hänger på fel ställen.

Den första scenen är nog det bästa med hela pilotavsnittet. Här sparas det inte på blod och snusk. Creepy kids går alltid hem i min stuga och det är precis så serien inleder. En unge har blivit besatt av demoner och agerar därför heltossigt. Leviterar, misstar sina fingrar för salta pinnar och har sig. Till undsättning kommer stadens präst och seriens, vad det verkar, protagonist, Kyle Barnes. En skabbig enstöring som hemsöks av hemskheter från sitt förflutna. Klassisk antihjältetyp med andra ord.

Om jag kan dra några slutsatser av det här avsnittet handlar tv-serien om exorcism, ondska och en utvald huvudperson. På pappret låter det onekligen förutsägbart, men jag tycker det funkar skapligt. Till och med rätt bra. Hur tv-serien står sig mot Robert Kirkmans serietidningsförlaga har jag ingen aning om men det känns som den klarar av att stå på egna ben.

Jag tycker inte riktigt avsnittet når upp till TWD:s nivå, men den tv-piloten var å andra sidan enastående bra. Jag är nyfiken på att se vart det tar vägen och tänker ge serien ett par avsnitt till innan jag avgör om det är måste-tv eller inte. Piloten kändes stabil och jag är förtjust i temat med besatthet och övernaturligheter.

För övrigt! En eloge till den svenska tv-kanalen Fox som visar hela det första avsnittet gratis på sin Facebook-sida. Faktum är att serien inte har premiär förrän den sjätte juni. Exklusivt och lockande såklart! Det är inte bara ett smart pr-trick utan ett i mitt tycke välkommet tilltag som jag hoppas fler tv-kanaler apar efter. En win-win-situation för både tv-kanal och tittare.

Mer mörker i nya Daredevil

daredevil-season-2-punisher-elektra

Efter två dagars intensivt sträcktittande och ytterligare en dag för att smälta det hela är det dags att avlägga rapport. Den första säsongen var en origin story, både för Matt Murdock och Wilson Fisk, så med det avverkat fokuserar den här säsongen på att väcka liv i två av de mest älskade karaktärerna från Daredevils värld, The Punisher och Elektra, men introducerar också ett nytt hot i Hell’s Kitchen – den mystiska ninjaklanen The Hand.

Detta kommer knappast som en överraskning om man sett de trailers och förhandsinformation som fullkomligen svämmat över på nördsajter de senaste veckorna. Netflix och Marvel har marknadsfört skiten ur detta faktum. Lite synd tycker jag. Som stor Daredevil-nörd hade jag svårt att hålla mig borta från denna explosion av fakta om den nya säsongen. Jag hade gärna varit mer ovetande och med mindre kött på benen hade jag förmodligen uppskattat det hela ännu mer.

Men faktum kvarstår. Den andra säsongen av Daredevil är en våt tonårsdröm som går i uppfyllelse. Att få se superhjältefavoriten från sin barndom i ytterligare tretton välproducerade avsnitt ackompanjerad av två ikoniska, och nästintill lika kära karaktärer, har fått mitt nördhjärta att explodera av ren och skär lycka. Nostalgi overload!

Men med det sagt är inte den nya säsongen lika tajt och fokuserad som den första. Jag såg om säsong ett veckan innan och den här gången gillade jag den ännu mer än senast. Samtidigt är den här andra säsongen klart mer underhållande. Låt mig vidareutveckla.

Fightingen är mer spektakulär, handlingen tar fler vändningar än senast och som sagt, de nya antihjältarnas introduktion är guld. Jon Bernthal är helt magisk som Frank Castle och Elodie Yung sätter sin roll som Elektra klockrent. Och paradoxalt nog är det kanske just det som skaver en aning.

Resterande delen av texten innehåller spoilers. Fortsätt läs på egen risk eller se klart innan du fortsätter.
Fortsätt läsa ”Mer mörker i nya Daredevil”