Korta kickar har blivit en del av min vardag. Jag väljer vanligtvis bort betungande populärkulturella åtaganden numera. Hellre ett rappt indiespel som är avklarat på ett par timmar framför tunga mastiga rollspel på 100-tals timmar. Detsamma med filmer, serier och böcker. Det kan tyckas underligt. Ja, jag erkänner att ekvationen inte går ihop alla gånger men hur som helst passade I am not okay with this in perfekt i min nuvarande sinnesstämning. Sju avsnitt på cirka tjugo minuter vardera. Att jag sedan plöjde serien på två kvällar är återigen ett bevis på att min uppenbarligen verklighetsfrånvända konsumtionspolicy av popkultur inte riktigt klaffar i praktiken.
I am not okay with this är alltså The end of the f***ing world-regissörens nya serie och det märks. I centrum står Sydney som upptäcker att hon kan styra föremål med tankekraft. Stilen på serien känns verkligen igen från nyss nämnda tv-serie med charmiga karaktärer och skruvade scenarion. Det finns en tyngd och att allvar i det hela men intrycket blir ändå lättsamt med en avslappnad berättarstil som utgår ifrån Sydneys dagboksskrivande.
Jag är precis som i fallet med The end of the f***ing world väldigt förtjust i det här. Det är ingen traditionell superhjältesaga, inte ens i närheten faktiskt. Sydney har förvisso krafter men det är inte den aspekten som är i fokus. Det handlar lika mycket om en avig tonåring som tampas med vardagsproblem som skola, olycklig kärlek och familjeproblematik. En hyggligt klassisk coming of age-berättelse men med en fenomenal Sophia Lillis i huvudrollen, ett sjukt svängigt soundtrack och ett intressant övernaturligt mysterium i bakgrunden. Me like!
Serien streamas på Netflix.