Ljusare tider i januari

Dags att stryka ett streck över rövåret 2020 och blicka framåt. Redan januari känns mer hoppfullt med saker att glädjas åt. Viktigast av allt är att vaccinet börjar rulla ut på allvar och större doser är på väg. Om bara några månader kanske vi kan närma oss ett mer vanligt liv igen. Men tills dess är det bättre att bänka oss framför tv:n eller i läsfåtöljen.

Efter ett helt år av Marveltorka är det dags för premiären av WandaVision på Disney+ imorgon. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad man kan förvänta sig. En sitcom med twilight zone-vibbar sägs det. Det låter minst sagt snurrigt men jag är försiktigt optimistisk. Jag har verkligen saknat MCU och är uppenbarligen en av få som aldrig tröttnar på superhjältar. The Mandalorian spottade verkligen upp sig under den andra säsongen så förhoppningsvis kan Marvels första egna tv-serie fortsätta hålla fanan högt för streamingtjänsten.

John Ajvide Lindqvists nya roman Vänligheten släpptes bara för några dagar sedan. Han påstår själv att det är hans snällaste bok hittills vilket i ärlighetens namn gör mig aningen skeptisk. Jag vill inte ha snälla böcker, jag vill ha elaka böcker! Det är dessutom en riktig tegelsten med ungefär samma sidantal som Frostskymning, boken jag läser nu, vilket inte gör mig någonting om det är befogat. Jag läser allt med John Ajvide Lindqvist och det är oftast riktigt bra grejer. ”Platserna-trilogin” tog mig kanske inte riktigt med storm men hoppas på uppryckning med Vänligheten.

Också värt att nämna är säsong tre av Simpson-skaparnas trivsamma fantasyserie Disenchantment och Mikael Håfstroms sci-fi-rulle Outside the Wire med Anthony Mackie som android-soldat båda streamar på Netflix imorgon fredag.

Tredje gången gillt för Castlevania

Det stönas ofta om hur dåligt tv-spel gör sig på vita duken. Jag såg Sonic the Hedgehog tillsammans med yngsta sonen häromdan och han älskade den, för egen del blev jag inte lika imponerad men kan ändå förstå att den går hem i stugorna. Massa fanservice, uppenbart påkostad och en klockren Jim Carrey som skurken Dr. Robotnik. Tillsammans med Pókemon Detective Pikachu och Tomb Raider känns det som att tv-spelsfilmatiseringarna börjar arta sig en aning.

Men det finns en tv-spelsadaption som verkar gått under radarn för många. Tv-serien Castlevania baserat på spelet med samma namn fick nyligen sin tredje säsong på Netflix och även om jag gillade de två tidigare skarpt är denna tredje säsong verkligen ett fall framåt för serien. Mer fokus på karaktärsuppbyggnad och en riktigt mastig story som inte stressas fram. Det finns såklart action att gotta sig åt här också med pisksnärtande vampyrjägare, eldkastande magiker och groteska monster men det är inte där tjusningen ligger. Jag antar att det lugna tempot kan avskräcka många tittare men ge den en chans, den växer verkligen ju längre in man kommer.

Det enda smolket i bägaren är att animeringen inte är lika högklassig som resten av innehållet. Den känns ojämn och upplevs stundtals lite för hackig för min smak men det är absolut inte en deal breaker. Jag har överseende med att allt inte ser silkeslent ut när allt annat är så här pass bra. Våldsam action blandat med komplexa intriger i en naggande god röra helt enkelt.

Streama Castlevania på Netflix.

I Am Not Okay With This

Korta kickar har blivit en del av min vardag. Jag väljer vanligtvis bort betungande populärkulturella åtaganden numera. Hellre ett rappt indiespel som är avklarat på ett par timmar framför tunga mastiga rollspel på 100-tals timmar. Detsamma med filmer, serier och böcker. Det kan tyckas underligt. Ja, jag erkänner att ekvationen inte går ihop alla gånger men hur som helst passade I am not okay with this in perfekt i min nuvarande sinnesstämning. Sju avsnitt på cirka tjugo minuter vardera. Att jag sedan plöjde serien på två kvällar är återigen ett bevis på att min uppenbarligen verklighetsfrånvända konsumtionspolicy av popkultur inte riktigt klaffar i praktiken.

I am not okay with this är alltså The end of the f***ing world-regissörens nya serie och det märks. I centrum står Sydney som upptäcker att hon kan styra föremål med tankekraft. Stilen på serien känns verkligen igen från nyss nämnda tv-serie med charmiga karaktärer och skruvade scenarion. Det finns en tyngd och att allvar i det hela men intrycket blir ändå lättsamt med en avslappnad berättarstil som utgår ifrån Sydneys dagboksskrivande.

Jag är precis som i fallet med The end of the f***ing world väldigt förtjust i det här. Det är ingen traditionell superhjältesaga, inte ens i närheten faktiskt. Sydney har förvisso krafter men det är inte den aspekten som är i fokus. Det handlar lika mycket om en avig tonåring som tampas med vardagsproblem som skola, olycklig kärlek och familjeproblematik. En hyggligt klassisk coming of age-berättelse men med en fenomenal Sophia Lillis i huvudrollen, ett sjukt svängigt soundtrack och ett intressant övernaturligt mysterium i bakgrunden. Me like!

Serien streamas på Netflix.

Fjortisapokalyps

Netflix-exklusiva Daybreak är en serie om tonåringar som tar sig an en tillvaro där ett kärnvapenkrig har lämnat det mesta i spillror och alla vuxna har blivit infekterade av ett virus som gör dem till zombielika varelser. Mitt i allt detta har vi den kärlekskranka Josh som är på jakt efter sin stora kärlek Sam som har försvunnit efter världen gått under. Det låter som en dunderhit på pappret men jag är kluven till det här. 

Det är ett spretigt ihopkok av zombieaction, romantisk tonårsdrama och flamsig komedi. Greppet med att bryta fjärde väggen med snack in i kameran på Deadpool-manér lämpar sig rätt bra här och det är stundtals en underhållande skildring av postapokalypsen trots den överdrivet tramsiga inramningen. Men efter ett gäng avsnitt börjar premissen gå på tomgång och jag stör mig på hur vansinnigt stereotypiskt allt känns. Joshs letande och trånandet efter Sam känns snabbt ointressant och handlingen framstår mer och mer som papperstunn. 

Men det tar sig. Det är framförallt tillbakablickarna i den senare halvan av serien som får mig att återfå hoppet igen. När Josh och Sams relation faktiskt visar sig vara mer än ytligt gulligull. Så jag vill ändå hävda att det kan vara värt att hålla ut. Sammantaget tycker jag Daybreak är en rätt trevlig bekantskap som har sina stunder men slarvar bort en del potential i sin iver att framstå som ungdomlig och lättsam. 

Lovande tv-mys i höst

Tv-hösten ser riktigt vass ut. Två nya streamingtjänster ser snart dagens ljus i form av Disney Plus och Apple Tv Plus och med dessa kommer också superhypade Star Wars-serien The Mandalorian och dystopiska See med Jason Momoa i huvudrollen. Jag är osäker på om jag tänker hoppa de nya plattformarna från start men dessa två är jag väldigt nyfiken på. Det börjar kosta en slant för att hålla sig uppdaterad i tv-världen.

HBO två hetaste premiärer är utan tvekan fantasyäventyret His Dark Materials och Damon Lindelofs nytolkning av Watchmen. Den sistnämnda är jag vansinnigt pepp på och prenumerationen på HBO är definitivt säkrad i höst.

Netflix satsar allt på The Witcher och som monsterjägaren Geralt ser vi ingen mindre än Stålmannen-föredettingen Henry Cavill. Den första trailern lovar gott och jag hoppas verkligen på en riktigt mörk och ambitiös fantasyserie som kan fylla tomrummet efter Game of Thrones.

Vad ser du mest fram emot?

Daredevil tillbaka i gammal god form men kanske för sista gången?

Återigen har jag bingat en hel säsong av Daredevil på två dagar. Tre sittningar blev det och drygt 12 timmar i soffan. Vad jag tycker? Daredevil spelar i en helt egen division i jämförelse med sina övriga Defenders-kollegor.

Läs också gärna mina tankar om säsong ett och två av Daredevil.

Varning för en del mindre spoilers! Läs vidare på egen risk om du ännu inte sett säsong tre.

Som uppladdning inför säsong tre såg jag om säsong två och The Defenders. De första två tredjedelarna av säsong två är fortfarande riktigt vass superhjälte-tv medan den sista tredjedelen och allt som dykt upp därefter inte alls hållit samma kvalité. Jag skyller mycket av detta på ninjerierna och den fåniga skurkorganisationen The Hand. Efter att de introduceras tappade jag en stund hoppet för Netflix Marvelsamarbete. Defenders är nästintill ett haveri med få ljusglimtar, Iron Fist likaså. Den andra säsongen av Luke Cage är bara okej och Jessica Jones comeback kom aldrig i närheten av den första säsongen. Det enda undantaget är The Punishers egna serie som jag tycker är helt lysande.

Men med säsong tre av Daredevil bryts den negativa trenden. Nu när The Hand och allt övernaturligt dravel återigen ersatts av Vincent D’Onofrios skräckinjagande tolkning av Wilson Fisk är allt som det ska vara igen. En mer jordnära och realistisk tolkning av Hell’s Kitchen och en skurk som känns som ett hot på riktigt. Charlie Cox gör sin bästa prestation som en trasig och plågad Matt Murdock hittills och Deborah Ann Wool briljerar som Karen Page, där avsnittet om hennes bakgrund är ett av de bästa under hela säsongen. Nykomlingarna Syster Maggie, Dex och Ray spelar alla stora och bidragande roller till seriens handling.

Det har varit en del snack om Bullseye inför säsongen och den här tolkningen av karaktären skiljer sig en del från serieförlagan men jag tycker verkligen den fungerar. FBI-agenten Poindexter som sakta men säkert förvandlas till den psykopat han innerst inne är med hjälp av Kingpins manipulativa handlingar, är en snygg ursprungshistoria som känns trovärdig. Striderna med Bullseye, är också nervpirrande och coolt utformade. Precis som i serietidningen är Bullseye vansinnigt skicklig på att nyttja föremål som kastvapen oavsett om det rör sig om en häftapparat eller en glasskärva. Allt som Bullseye kan komma över blir till ett dödligt vapen i hans händer.

Och på tal om fightingscenerna. På den punkten har alltid Daredevil trumfat sina övriga Defenders-partners men den här gången känns det som att de är ännu bättre koreograferade och brutalare än tidigare. Det långa fängelseslagsmålet i avsnitt fyra är verkligen helt fenomenalt och jag vågar påstå att det är minst lika bra som korridorscenen från säsong ett. Jag kom på mig själv med att sitta på helspänn under den 11 minuter långa tagningen. Japp, det är tydligen bara filmat i en tagning. Så läckert och gastkramande!

Det här är det bästa Marvel och Netflix spottat ur sig hittills. Säsong tre av Daredevil är mer fokuserad, bättre balanserad och innehåller snyggare actionsekvenser än någonsin tidigare. Frågan jag ställer mig är vart det tar vägen nu? Med Iron Fist och Luke Cage nedlagda så blir jag inte förvånad om Daredevil står näst på tur.

Vi har fått det vi kräver med karaktärer som Kingpin, Bullseye, The Owl, Elektra, Punisher, The Gladiator, The Hand och några till. Ärligt talat så finns det inte så mycket att gräva i ur karaktärsgalleriet som vi inte redan har sett. Jag tackar såklart inte nej till en säsong där Poindexter på riktigt förvandlas till den fullfjädrade mordiska galningen Bullseye men samtidigt vet jag inte hur många gånger man kan spela kortet med en nedbruten Matt Murdock som tar sig an sina egna inre demoner. Det börjar kännas som ett tjatigt berättargrepp men jag blir gärna motbevisad.

På ett sätt känns detta som ett riktigt värdigt avslut om serien skulle läggas ned här och nu. Då gör den det verkligen med flaggan i topp.

Final Space blandar sjuk humor med mörker

Den här har varit efterlängtad från min sida. Såg på förhand fram emot ett substitut för Rick & Morty (som haft en lång paus) och nedlagda Futurama. Nu visade sig inte Final Space vara riktigt så lättsam som nyss nämnda serier men på flera sätt minst lika bra. Det jag framför allt gillar med Final Space är att handlingen känns mer sammanhållen. Det läggs fokus på karaktärer och deras utveckling och avsnitten hakar i varandra som gjorda för sträcktittande.

Huvudpersonen Gary är ett riktigt klantarsle och det mesta han tar sig för går åt pipan. När serien startar avtjänar han ett fängelsestraff ensam, utöver ett gäng störiga robotar, ombord på ett rymdskepp för att ha råkat spränga en restaurang i bitar. Men hans öde tar en ny vändning när han träffar den gröna utomjordingen Mooncake som visar sig vara nåt helt annat än en söt liten svävande boll. När han sedan dessutom får sällskap av Avocato, en kattlik prisjägare, uppdagas ett hot som kommer att drabba hela universum.

Final Space är kanske ingen skrattfest men tar igen det med en spännande handling och lömska cliffhangers i slutet på varje avsnitt som gör det svårt att sluta titta. Det är klassisk rymdopera med en intrig och berättarstruktur som känns igen. Serien överraskar dock en bit in i säsongen och blir oväntat allvarlig och mörk framåt slutet. Något som jag verkligen tycker om tillsammans med den stundtals morbida sjuka humorn. Helt klart en ny favorit bland animerade science fiction-serier och jag ser verkligen fram emot nästa säsong.

Serien finns på Netflix.

Sagt på Twitter om Altered Carbon och The Cloverfield Pradox

Tre saker

Sak 1: Som några av er kanske märkt så har bloggen legat nere ett tag. Elaka hackare har varit framme. Turligt nog gick allt och rädda och jag tror att det mesta är sig likt igen. Jag har aktiverat nya backup- och säkerhetsplugins, captha för att slippa spam-kommentarer och lite annat smått och gott. Förhoppningsvis går jag säker från nya attacker framöver.

Sak 2: Thor Ragnarok var en höjdare. Tramsigaste Marvel-rullen hittills, till och med mer flams och skämt än i Guardians of the Galaxy. Hulkens gästspel är lysande och stengubben Korg är en ny stjärna jag hoppas vi får se mer av framöver. Jeff Goldblum som The Grandmaster var också en underbar karaktär. Allt som allt var det en härlig bioupplevelse med mer humor och skoj action än jag förväntat mig. Ni som vill se seriös och cool superhjälteaction bör dock se åt ett annat håll.

Sak 3: Nya säsongen av Stranger Things är också den avverkad. Större, tajtare och bättre än första om du frågar mig. Nyhetens behag lyste såklart med sin frånvaro och jag blev inte golvad av de härliga 80-talsreferenserna på samma sätt denna gång. De unga skådisarna har växt till sig och levererar bättre prestationer överlag och de nya bekantskaperna är alla fina tillskott. Handlingen känns mer cinematisk och sammantaget är säsong två på alla sätt en värdig fortsättning på fjolårets stora tv-överraskning.

Nästa vecka utlovar jag recension av Mats Strandbergs Hemmet och säkerligen något mer smaskigt av läsvärde. Trevlig helg!

Iron Fist är den svagaste Netflix/Marvel-serien hittills

Säsong ett av Daredevil är ett briljant stycke superhjältedrama, säsong två är, trots en spretig avslutning, i sina bästa stunder minst lika bra, och Jessica Jones är ett välregisserat kammarspel med en fantastisk skurk och intressant huvudkaraktär.

Nu är Iron Fist här och tyvärr fortsätter serien en nedåtgående trend för Marvels Netflix-samarbete. Där Daredevil satte ribban högt för nästkommande tv-satsningar tar Iron Fist istället rygg på Luke Cages skakiga andra halva och spär på det faktum att det saknas de resurser som krävs för att producera en spektakulär superhjälteserie av den här kalibern.

Iron Fist är egentligen den första av de fyra karaktärerna som involverar mer traditionell superhjälteflärd med magi, superkrafter och allt vad det innebär. Men det är rätt uppenbart att Netflix inte lagt så mycket krut på produktionen denna gång och försöker dölja detta genom att berätta en origin story mestadels bestående av dialog men också via luddiga flashbacks som bortser från allt som kan andas produktionsvärde. Det babblas ständigt om det mystiska munkklostret K’un-Lun men det visas inte ett jota, istället ligger fokus på flyplanskraschen som gjorde Andy Rand föräldralös och mysteriet bakom.

Faktum är att Iron Fist andas mer CW-serie och kretsar kring familjeintriger och lättsam tv-såpa. Serien liknar snarare tramsiga Arrow än superba Daredevil både sett till stämningen och ytliga karaktärer men också på grund av miljardäraspekten och de återblickar som gräver i huvudpersonens förflutna. Det finns visserligen intressanta delar i berättelsen och syskonen Ward och Joy är komplexa och välspelade men Andy Rand är en fruktansvärt stereotypisk och tråkig huvudkaraktär. Det som höjer serien ett par snäpp är några fint koreograferade fightingscener och ett par riktigt brutala händelser. Det finns en del glädjas åt som fan av källmaterialet men som helhet övertygar inte Iron Fist.

Det är smått oroväckande att Marvels och Netflix superhjälteprojekt inte längre övertygar på samma sätt som inledningsvis. Iron Fist är inte en dålig tv-serie men den känns tämligen medioker i jämförelse med tidigare produktioner. Förhoppningsvis kommer The Defenders råda bot på den nedåtgående spiralen och återigen leverera någonting som känns spännande och engagerande.