Ett gäng populärkulturella reflektioner för 2022

Long time no seen. Blogg eller inte blogg. Det har lutat åt det senare en längre tid men jag är inte redo att ge upp min plats på nätet riktigt än. Det är skönt att ha ett forum för mina nörderier när andan faller på, även om mina lösryckta tankar förmodligen inte når ut på samma sätt som innan. Här kommer ett litet uppsamlingsheat av reflektioner och snabba omdömen jag gjort under året hittills.

2022 är än så länge fantasyns år. Jag har bland annat satt tänderna i den sista boken i The Witcher-serien, en serie som jag tycker växte på mig bok för bok. Det är nåt visst med monsterjägaren Geralt och spelmannen Dandelion (eller Riddarsporre som han kallas i den svenska översättningen). Nu ser jag fram emot den tredje säsongen av Netflix-serien, säsong två var klart vassare än den första enligt min mening. Finns fortfarande mycket göttigt att ösa ur från böckerna kommande säsonger.

Och på tal om fantasy på tv, The House of the Dragon inledde starkt, snacka om snygg tv-serie! Vi får se vart det tar vägen men jag gillade det mesta med pilotavsnittet. Tung stämning, bra casting och en intressant intrigfylld premiss. Finns potential att bli hur bra som helst detta. Kan Maktens ringar, Amazons svindyra Sagan om ringen-serie ens hävda sig mot detta? Redan nästa vecka har vi svaret. De första reaktionerna under pressvisningen lovar gott även om medierna oftast är en gnutta överentusiastiska i sina tidiga omdömen.

Sträckglodde dessutom igenom The Sandman förra veckan. Gillade skarpt! Oväntat bra filmatisering av serietidningen. De första fem avsnitten var starkast och jag tror den funkat ännu bättre om man hackat upp säsongen i två delar och släppt som miniserie. Det blev lite spretigt när den andra halvan helt bytte spår.

Jag har läst en del böcker också utöver Felet med Eden som jag redan bloggat om. Årets största läsupplevelse är ändå Grim av Sara Bergmark Elfgren. Riktigt stark bok som rekommenderas varmt! John Ajvide Lindqvists senaste, Verkligheten, har sina stunder men är inte en av hans bättre. Pestkung av Mikael Strömberg är en härligt udda sak där författaren själv spelar huvudpersonen. Riddaren av de sju konungarikena av George R.R. Martin är också den värd att kolla upp. En väldigt charmig fantasyberättelse om en häckriddare som slår följe med en väpnarprins.

Kommande veckor kommer jag ägna framför dumburken på kvällarna när sensommarmörkret tränger sig på med bland annat She-Hulk, Andor, House of The Dragon och Maktens ringar. Jag har dessutom ett par avsnitt kvar av superba Better Call Saul att ta mig igenom. Det kommer bli fint som snus.

Den sista önskningen

Det måste vara aningen otacksamt när ett tv- och datorspel smäller högre än ens eget originalverk. Så känns det troligen för Andrzej Sapkowski. När de flesta hör titeln The Witcher så är det Projekt Reds hyllade rollspel som de associerar till. Det är likadant för mig men jag tänkte jag skulle bredda mina referensramar en aning inför Netflix-adaptionen och har nu läst igenom den första boken i serien Den sista önskningen. Fast begreppet ”serien” är inte helt rätt uttryckt.

Kronologiskt är det här den första boken om häxkarlen (ja, så lyder faktiskt översättningen) men de första två böckerna är inte regelrätta romaner, snarare ett mischmasch av lösryckta berättelser från Geralts liv och mer av novellsamlingar. Det är först med den tredje boken som den fem böcker långa romansviten ”Saga of the Witcher” tar sin början. Lite krångligt det där och tyvärr finns det än så länge bara svenska översättningar av de två första böckerna.

Jag är ändå lite förvånad över hur glad och bagatellartad boken känns emellanåt. Nästan lite buskis med personer som drattar på ändan, bröstvårtor som tittar fram under blusen och dråpliga situationer. Min känsla efter att ha spelat spelen var att det här är en mer mörk och ogästvänlig värld och att Geralt av Rivea är en riktig hårding som sällan gör misstag. I böckerna är han långt ifrån felfri och stundtals rent av oförsiktig i sina beslut.

Inget fel med det egentligen och jag gillar ändå det här. Jag hade bara lite andra föreställningar. Det finns gott om magi, trollkarlar och mystiska varelser likt vilken fantasy-litteratur som helst. Det Sapkowski lyckas med är en mer jordnära ton och att blanda in folktro i mixen på ett intressant vis. Fokuset ligger främst på karaktärerna Geralt stöter på och deras berättelser och det är nästan alltid engagerande. Det är i likhet med spelen inte alltid heller så lätt att greppa vilka som är onda eller goda i dessa historier vilket gör det mer intressant.

Som en introduktion till Geralt och den här världen gör Den sista önskningen ett riktigt bra jobb. Jag är väldigt nyfiken på att ta mig an en mer omfattande ramberättelse om den monsterjagande häxkarlen i framtiden och förhoppningsvis lyckas den stundande Netflix-serien övertyga bokförlagen om att en svensk översättning av de senare böckerna verkligen behövs.

Lovande tv-mys i höst

Tv-hösten ser riktigt vass ut. Två nya streamingtjänster ser snart dagens ljus i form av Disney Plus och Apple Tv Plus och med dessa kommer också superhypade Star Wars-serien The Mandalorian och dystopiska See med Jason Momoa i huvudrollen. Jag är osäker på om jag tänker hoppa de nya plattformarna från start men dessa två är jag väldigt nyfiken på. Det börjar kosta en slant för att hålla sig uppdaterad i tv-världen.

HBO två hetaste premiärer är utan tvekan fantasyäventyret His Dark Materials och Damon Lindelofs nytolkning av Watchmen. Den sistnämnda är jag vansinnigt pepp på och prenumerationen på HBO är definitivt säkrad i höst.

Netflix satsar allt på The Witcher och som monsterjägaren Geralt ser vi ingen mindre än Stålmannen-föredettingen Henry Cavill. Den första trailern lovar gott och jag hoppas verkligen på en riktigt mörk och ambitiös fantasyserie som kan fylla tomrummet efter Game of Thrones.

Vad ser du mest fram emot?