Första hösten – Blå gryning

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Första hösten är en dystopisk skräckroman som skickligt väver in vår tids vetenskap i en verklighet bortom de mest groteska mardrömmar.

– – –

För inte allt för längesedan fick jag leta med ljus och lykta efter svensk apokalypslitteratur, men nu är det andra tider! Lars Widerängs Sjärnklart-trilogi, Lova Lovéns Trojanerna och K.G. Johanssons Biotika är bara några av senare års domedagshistorier från vårt avlånga land. Berättelserna om hur jorden går under poppar upp som svampar i skogen, och som jag älskar den här trenden.

I Första hösten är det inga svampar i skogen som vänder upp och ner på tillvaron, men inte långt därifrån. Det är en ny typ av blomma som sprider sig över Sverige och Europa. Forskarna står handfallna och när människorna smittas, men också börjar förvandlas, är epidemin och samhällets kollaps ett faktum.

Boken är snyggt konstruerad och växlar mellan tre huvudpersoner som upplever undergången från olika perspektiv. Ett författargrepp jag verkligen gillar. Emmelie Pettersén Uggla behärskar verkligen upplägget bra. Jag lär känna karaktärerna och de är tydligt porträtterade. Vem älskar inte 15-åriga Charlys överanvändande av tillägget ”ap”- i alla dess former? Uttryck som ”apsvett” ramlar ut så fort hon öppnar munnen. Sjukt charmigt. Adam är till en början ett stort arsle men min förståelse och inställning till honom som karaktär hinner ändra sig under äventyrets gång. Detsamma gäller Fredrik och Lisen. Det finns gott om intressant karaktärsutveckling.

Texten är för övrigt rak, enkel och medryckande. Kapitlen är korta och avslutas sällan utan en subtil cliffhanger som får mig att prompt vilja läsa vidare. Tempot är högt och berättelsen tappar inte fart en enda gång. Jag får som läsare aldrig tid till att hämta andan. Inte mig emot, speciellt när det är så här spännande och actionfyllt. Det är en orgie i blodiga slagsmål, hisnande flyktscener och monstermetamorfoser.

Författaren har skapat ett scenario som känns kittlande och trovärdigt. Inte minst de vetenskapliga bitarna, som förmodligen har krävt en del research. Jag köper allt med hull och hår, även om det såklart inte är förankrat i en realistiskt framtidsbild. Men vad vet jag. Ett muterat växtvirus och domedagen kanske är närmare än de flesta av oss tror?

Det är precis så här jag vill ha min apokalypshistoria serverad. En smart idé om hur det skulle kunna gå till när världen går under, bra karaktärer och makabra body horror-inslag som får det att vändas i magen. Rubbet sitter som en smäck.

Jag har dessutom förstått att en fortsättning är på gång, vilket gör mig väldigt glad. Det här är så förbaskat rakt upp min gränd att jag bubblar lite inombords när jag nu i efterhand tänker på boken. Klart jag vill ha mer av detta! Förvridna mardrömsmonster, en till synes hopplös framtid och människor som beter sig som svin när civilisationen rämnar.

Låter det inte helt underbart?

Titel: Första hösten – Blå gryning
Författare: E.P. Uggla
Genre: Undergångsskräck
Utgiven av: Visto Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Fjärilarnas stad

IR-Fjärilarnas stad-omslag.inddVega är en myra. En fattig och betydelselös artonåring som är född på fel sida staden. Alla med samma bakgrund kallas myror. Fenix å andra sidan är en fjäril. En invånare av Vegatroplis, född med silversked i mun och omgiven av all lyx och flärd man kan tänka sig. När Vega och bästa vännen Maxine smyger in i den förbjudna staden där myrorna egentligen inte får vistas möts de två och det uppstår kärlek vid första ögonkastet. Men det är någonting som inte står rätt till i den vackra staden. Kidnappningar och attentat skakar samhället. Men vad ligger egentligen bakom det hela? Plötsligt så spelar Vega och Fenix en central roll i det mysterium som bara växer sig större och större.

Det är ruggigt svårt att bedöma en bok i en genre som jag sällan gräver ner mig i. Men jag försöker föreställa mig hur jag skulle uppleva den från en tonårings perspektiv. Mitt trettonåriga jag hade förmodligen gladeligen omfamnat de teknologiska high-tech-grunkorna, den mysiga askungesagan och den kluriga konspirationsgåtan som nystas upp i lagom takt.

Men nu är jag ju trots allt en sur trettiosexårig gubbstrutt som framför allt går igång på splattrig body horror och mörka undergångsscenarion. Det här känns lite för banalt för mig, och jag tillhör helt enkelt fel målgrupp. Remvall ska dock ha en eloge för sin rappa berättarstil och drivet i berättelsen. Världen med de stora samhällsklyftorna är också den intressant även om det mesta förklaras på ett för enkelt och naivt sätt.

Det är tvära kast mellan romantik, cybersex och mer actionbetonade händelser. Jag tappade aldrig intresset utan ville se vart det hela barkade och även om den sista delen känns lite framstressad och forcerad knyter Remvall ihop det på ett tillfredsställande vis. Och återigen, i en science fiction-vurmande tonårings händer tror jag Fjärilarnas stad mycket väl kan vara en riktig fullträff.

Titel: Fjärilarnas stad
Författare: Ingrid Remvall
Genre: Romantisk science fiction-thriller
Utgiven av: Affront förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Amatka

amatkaEn dystopisk tillvaro råder i Amatka. Det är en plats där kollektivet betyder mest och där stränga regler får den lilla kolonin att inte braka samman. Här är det ”styrelsen” som bestämmer med byråkratin som ledsagare. Inspektören Vanja anländer till Amatka för att undersöka medborgarnas hygienvanor. Men under undersökningen framgår det mer och mer som att det är nåt som inte står rätt till. Hon hittar information som döljs för invånarna om det samhälle de lever i.

Amatka är en fascinerande roman. Vanjas och de andras liv i kolonin målas upp som ett glädjelöst och inrutat sådant. Alla har sin plats i kollektivet. Barnen uppfostras i barnhus, utan sina föräldrar som de bara får träffa vid enstaka tillfällen. På Amatka är kollektivet större än familjen. Det handlar om att överleva i den nya instabila världen när den gamla inte finns kvar, till vilket pris som helst.

Karin Tidbeck skriver enkelt men elegant. Med små medel målas Amatka upp som en levande plats. En plats jag som läsare tror på. Det är också en tänkvärd historia fylld med intressanta frågeställningar. Allt är inte bara svart eller vitt och det finns rum för tolkning i berättelsen. Vems handlingar är egentligen goda? Vad är rätt eller fel? Jag vill inte avslöja mer än så men tro mig, upplösningen och romanens slut bevisar vilken makt ord kan ha.

Det här är en smart och läsvärd roman. En bok som klamrar sig fast efter att den är utläst och platsen Amatka har inte lämnat mig riktigt än. En tämligen avskalad berättelse som rymmer såväl filosofiska funderingar som kylig undergångsstämning. Hoppfullt men samtidigt skrämmande och olycksbådande. Precis som en riktigt bra dystopisk historia ska kännas.

Titel: Amatka
Författare: Karin Tidbeck
Genre: Dystopi
Utgiven av: Mix Förlag
År: 2012
Inköpsställen: Adlibris och Bokus
Övrigt: Karin Tidbecks hemsida och Twitter

Tre avtryck av himlen

CHW-taah_omslagI samband med att CH Wahlund släpper ifrån sig sin tredje och avslutande del i Katakrestrilogin har Affront hunnit ta över som förlag och släpper nu alla tre delarna i en och samma samling. Den tredje neologismen är den sista kortromanen och rundar av serien om en observatör som verkar i ett framtida översvämmat dystopiskt Sverige där skrivmaskiner är hårdvaluta, men också ett verktyg för att dokumentera när havsmonstret Hafgufa dyker upp på olika platser i landet. Men det är bara Observatorieministeriet som får möjlighet att göra detta och alla typer av skrivdon är förbjudna för resten av befolkningen.

Tre avtryck av himlen är en sävligt berättad historia och CH Wahlund besitter ett poetiskt språk, på gränsen till pretentiöst. Jag tycker om framtidsskildringen och upplägget med ett svenskt Waterworld, det är en spännande setting. Samtidigt är tempot lågt och det är stundtals för händelsefattigt för min smak. Men det är uppenbart att författaren inte heller har för avsikt att ta mig med på en vild science fiction-resa av episka mått, det här är istället en lågmäld historia med plats för både existensiella frågor och tankeväckande diskussioner.

Jag tycker om samlingen i sin helhet, det hänger ihop på ett bra sätt, trots att de tre kortromanerna behandlar olika ämnen och teman i vitt skilda miljöer. Framför allt är det udda och egensinnigt, för mig är det en bra sak.

Titel: Tre avtryck av himlen
Författare: CH Wahlund
Genre: Dystopi
Utgiven av: Affront
År: 2015
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Dystopisk såpopera med änglar

Dominion- Season 1

En tv-serie som får alldeles för lite ”buzz” är ”Dominion”. Den underskattade Syfy-serien kan på pappret låta skräpig men jag sväljer konceptet med hull och hår. Alla dagar i veckan. Så här sammanfattas innehållet på HBO Nordic.

”Dominion baseras på långfilmen Legion från 2010 och är ett episkt, post-apokalyptiskt och övernaturligt drama, som utspelar sig 25 år fram i tiden, efter att ett krig mellan mänskligheten och en armé av fallna änglar har förvandlat världen. Serien följer den farofyllda resan som en trotsig ung soldat gör, när han upptäcker att han är mänsklighetens osannolika räddare.”

Nu har jag inte sett filmen som serien baseras på, och jag vet ärligt talat inte om det är bra eller dåligt, men hur det än ligger till blir jag lika tilltalad av premissen som utförandet. För att vara en Syfy-serie känns det mesta förhållandevis bra. Skaplig actionkoreografi, hyggligt skådespeleri och ett genomtänkt manus med massa trådar och intriger i ”bästa” såpoperastil. Allt är inte vad det verkar i den dystopiska, instängda staden Vega. Här konspireras det överallt samtidigt som ärkeängeln Gabriel hotar utifrån.

Serien blev precis förnyad för ytterligare en säsong vilket glädjer mig. Den första säsongen finns tillgänglig på HBO Nordic.

https://www.youtube.com/watch?v=y6G1Yz96gwY

Säsongsfinalen av Farfarsparadoxen

COM

Det känns lite sorgligt men idag avrundar vi höst/vinter-säsongen av Farfarsparadoxen. Lämpligt nog gör vi det med en gäst i form av supercharmiga Boel Bermann. Boel är något av en drömgäst som bland annat ligger bakom den läskiga dystopin ”Den nya människan” men är också en del av skrivarkollektivet Fruktan. Fy fan vad jag är avundsjuk på denna lilla grupp! Titta här hur mysigt de verkar ha det. Finns det något liknande här i krokarna tro? I vilket fall blir det massvis med snack om dystopier i avsnittet och en mysig pratstund med Boel som vi hoppas uppskattas.

Det har varit en spännande resa att gå ifrån vårt något slappa koncept – ”släppa-ett-avsnitt-när-vi-känner-för-det” – till en klassisk veckopodd. Men genom att alternera fetare tema-inspelningar med våra så kallade babbel-avsnitt, tycker jag vi har nått fram till ett bra upplägg som funkar. Men vi har redan idéer om hur vi kan förbättra vissa bitar till vårsäsongen, så jag hoppas vi hörs då igen!

Lyssna på avsnitt 20 och säsongsfinalen här.