Senare av Stephen King

Ibland betyder ”växa upp” att du måste möta dina demoner. Jamie Conklin, son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men Jamie är inte ett vanligt barn – han ser vad ingen annan kan se och vet saker som ingen annan kan veta. Och priset han får betala för att hjälpa polisen jaga en mördare från andra sidan graven är högre än han någonsin kunnat föreställa sig.

Med ekon från Kings klassiska roman ”Det” är ”Senare” en skrämmande och rörande roman om förlorad oskuld, och ett gastkramande utforskande om att stå upp mot ondska – i vilken skepnad den än antar.

Det var länge sedan jag läste något med Stephen King. Men det var hans böcker som var inkörsporten till mitt läsande under det tidiga nittiotalet. Framför allt var det hans noveller som verkligen tilltalade mig även om jag också kämpade mig igenom tegelstenar som Det och Knackarna. Ett tjugotal böcker och novellsamlingar har det nog ändå blivit genom åren. Jag tröttnade någonstans halvvägs in i bokserien Det mörka tornet. Sedan dess har jag inte rört en King-bok men kände att det var dags att ge honom en chans igen.

I Senare verkar den gamle skräckmästaren ha sneglat både en och två gånger åt det Sjätte sinnet. Huvudpersonen Jamie Conklin har begåvats med samma gåva (eller förbannelse?) som Cole Sear i nyss nämnda film, han kan se döda människor. Men det fungerar. Kings berättelse skiljer sig tillräckligt mycket åt för att det ska kännas som en helt egen historia.

Det här är en riktigt bra bok. Den är spännande från början till slut utan att det blir speciellt läskigt, snarare sådär gemytligt mysrysigt. Framför allt är det Kings förmåga att skapa karaktärer som imponerar på mig. Jag hade nästan glömt av hur bra han faktiskt är på just detta. De känns trovärdiga och intressanta hela bunten.

Senare är otvivelaktigt trevlig läsning, trots att det ska vara en rysare. Det är hemtamt men älskvärt och rätt typiskt Stephen King faktiskt.