Lupina Ojala

Tårpilens år

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

– – –

Fantasy-litteraturen har fått stå tillbaka till förmån för skräcken med några få undantag sedan mina tonår. Då slukades böcker från bland annat Terry Brooks, Tolkien, Robin Hobb och Robert Jordan med omättad aptit. Kanske blev det en överdos där och då med följd av ett sug som inte riktigt infunnit sig sedan dess. När jag nu återvänder till genren igen med Lupina Ojalas Tårpilens år känns det som ett kärt återseende.

Tårpilens år är till skillnad från mycket annat i genren en kompakt och fokuserad berättelse. Det finns en början och ett slut och jag är impad av hur mycket som klämts in på de 273 sidorna. Det är arketypisk fantasy med magiska inslag, en utvald hjälte, och en kamp mellan gott och ont i centrum.

Lupina Ojala skriver vackert och målar upp en intressant värld utan att involvera allt för många huvudpersoner eller platser. Det är en koncentrerad men väl uttänkt historia, utan stora fältslag, politiska intriger och annat som andra böcker i genren ofta inriktar sig på. Stundtals känns den mer som en klassisk saga med sina stillsamma partier och en vag ton av C.S. Lewis smyger sig på.

Jag gillar verkligen det här och personligen känns Tårpilens år som en perfekt inkörsport för att återigen berika mitt liv med lite fantasy. Lupina Ojala återuppfinner inte hjulet igen men Tårpilens år har en egen stil som ändå känns bekant och hemtam.

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Genre: Fantasy
Utgiven av: Catoblepas förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus, Adlibris

Felice

Felice Catrin har konstiga drömmar på nätterna. Någon eller något besöker henne. Hon kan känna en oförklarlig närvaro med lust och njutning som följd. Men varför händer detta just henne? Vad vill den främmande besökaren?

Lupina Ojala skriver enkelt och rakt och lyckas förmedla förståelse för huvudpersonens udda situation. Ojalas novell kompletterar och applicerar dessutom ett djup till Swedish Zombies utgivning av e-noveller som enligt min erfarenhet i vanliga fall främst är av det läskigare slaget.

Felice är en kärlekshistoria med övernaturliga inslag om vänskap och lidelse, men också om vedergällning. En fängslande novell. Fin och känslosam. Även om jag tilltalas av ond bråd död när jag läser fiktion, så är det omväxlande att läsa nåt mer stillsamt emellanåt. Någonting som förmedlar ett fint budskap och ger mig hopp om mänskligheten i mörka tider som dessa. Det gör Felice.

Novellen är utgiven av Swedish Zombie och finns till exempel att inhandla hos Adlibris och Bokus.

Maskinblod 3 (del 2)

maskinblod3_omslag_stor Dags att avverka den sista och avslutande delen i mitt episka (nåja) Maskinblod-maraton. Här följer omdömen av de sista novellerna som utgör Maskinblod 3.

I ”Pancasila”, av Oskar Källner, verkar till en början allt frid och fröjd på den nya planeten. Men strax efter att ytterligare kolonisering godkänts så är olyckan framme. Något fasansfullt inträffar och de nyanlända människorna hotas helt plötsligt av en oväntad fiende när hela planeten vänder sig mot dem. Som alltid lyckas Källner måla upp en värld som eggar fantasin samtidigt som den känns trovärdig.

”Minns mina tankar” av Lupina Ojala är en tragisk berättelse om ett samhälle där människor med telepatiska förmågor spärras in och glöms bort. En välskriven novell som upprör med sin träffsäkra samhällskritik.

Harald Wägners ”Människans odödlighet” är en gammal antikvitet från 1913. Charmig historia om, som titeln antyder, odödlighet och att vara förtjänt av den.

”Doften av mango” av Anna Jakobsson Lund utspelar sig i ett förhörsrum och blandar en utfrågning med återblickar. Berättelsen tar en snärtig vändning i slutet.

Alexandra Neros tillskott till samlingen heter ”Nätverka” och är precis som Neros förra Maskinblod-bidrag en kort sci-fi-rysare. Jag är väldigt förtjust i den här typen av främmande hot-historier. Alexandra är duktig på att skapa subtilt berättad skräck med små medel.

”Tvillingarna från Dilmun” av Tora Greve är en berättelse om ett tvillingpar i en framtida värld med olika viljor. Greve blandar forskningsinstitut i rymden med biotroner (cyborglika människor med högteknologiska implantat) och en del sex. Underlig men fascinerande.

Markus Skölds ”Arca Ferrum” handlar om en mans kamp för att ta sig ombord på en rymdfärja. De smittade har tagit över världen men bara gräddan av mänskligheten får följa med på det arken-lika skeppet. I traditionsenlig Markus Sköld-stil är det fartfyllt och händelserikt.

I ”Stålfjäder” av Anna Gable finner vi ett mordmysterie ombord på ett rymdskepp. En ängel sitter inspärrad, anklagad för mord, men skeppets maskinist är inte övertygad. Denna känns onekligen som en traditionell mordgåta men i en helt ny miljö. Klurig och spännande.

Maskinblod 3 är starkast i serien hittills. Här vimlar det av talang och skrivkunnande. Precis som tidigare förvisso, men jag tycker att nivån är snäppet högre denna gång. I princip varenda en av bokens författare presterar riktigt bra science fiction-berättelser, vare sig det rör sig om ruggiga experiment, sjungande paddor eller gigantiska obelisker. Det är svårt att vaska fram favoriter när mycket är så bra men ”… och Kyria tystnade”, ”I obeliskernas skugga”, ”Pansacila”, ”Omstart” och ”Arca Ferrum” är några av de verkliga guldkornen för mig. Men jag har säkert glömt någon.

Jag tycker att Affront förlag hittat ett klockrent koncept med dessa Maskinblod-volymer och jag räknar kallt med att hädanefter kunna ta del av minst en antologi om året även i fortsättningen. Tummis på det Peter Öberg och Affront?

Missade du mina åsikter om del 1? Klicka här.