Fyra minuter

fyraminuteromslagTvå dagar tog det att läsa ut Johan Rings debutroman. För en vanligtvis rätt långsam läsare är det rekordfart. Det säger också lite om boken. Jag gillar egentligen inte uttrycket ”bladvändare”, det känns så lätt att ta till, men det passar verkligen in här. Det var enormt svårt att lägga ifrån sig boken. Kapitlen är korta och Ring växlar snyggt mellan det stillsamma livet i det lilla samhället Dunvik och de stämningshöjande övernaturligheterna som trappas upp ju längre in i boken jag kommer. Det är pang på rödbettan från första sidan. De fantastiska inslagen introduceras tidigt och läsningen känns fartfylld och händelserik. Emellanåt väver Johan in verkliga händelser som ägt rum, med tillhörande dokument och bilder, som innefattar oförklarliga ting och försvinnanden. Det fungerar bra och spär på med ytterligare obehag.

För ”Fyra minuter” är en läskig historia. Den kanske inte återuppfinner hjulet berättarmässigt, men den innehåller allt som en skräckälskare kräver. När helvetet i den lilla staden brakar loss är det svårt att inte applådera det ursinne som snabbt eskalerar. Johan beskriver det makabra och fruktansvärda som sker med säker hand. Trots allt blod och lemlästande finns det en återhållsamhet i orden. En bra balans mellan slafs och realism. Och när senast kände jag olust av rosa fluffig dimma?

Även om historien känns modern flörtar den märkbart med det ljuva åttiotalet. Det märks att författaren är uppvuxen med filmer som The Thing, Flugan och Evil Dead. Filmer om ett oförklarligt hot som drabbar vanliga människor. Jag är svag för den typen av berättelser och ”Fyra minuter” understryker det ytterligare. Det kanske inte är en fullpoängare, den saknar en del finess och nytänk, men jag älskar den ändå. Det finns så mycket av mig själv i detta, min barndom lyser igenom och egna fantasier om hur skräck bör vara. Att läsa ”Fyra minuter” var som att resa tillbaka i tiden. Till en tid där mitt femtonåriga jag frossade i den här typen av skräck. När traven av VHS-rysare växte i pojkrummet, samtidigt som favoritförfattarna hette Stephen King och Dean Koontz. Så tack Johan Ring, inte bara för en finfin skräckupplevelse, utan också för den nostalgiska återblicken. För en lika fin som hemsk stund tillsammans. Tack.

”Fyra minuter” går att inhandla snuskigt billigt via Adlibris (25:-) och Bokus (29:-) fram till sjunde maj, så passa på.

Mer om Johan Ring läser du på hans hemsida, Mix Förlag eller Debutantbloggen.

Jordskott är långt ifrån ett stolpskott

jordskott3-jpg

Och där var den första (och kanske sista?) säsongen av ”Jordskott” till ända. Det visade sig vara en unik svensk tv-produktion. Berättandet, de övernaturliga inslagen och de vackra miljöerna. Det är uppfriskande att se att svensk tv kan vara så här medryckande och välgjort.

Allt var inte klockrent dock, och det fanns några små detaljer som skavde, men i slutändan är jag nöjd och belåten. Jag vet ärligt talat inte när jag blev så här involverad och besatt av en svensk tv-serie senast. Kanske aldrig? Här introducerades ett nav av plots och sidospår att ständigt hålla reda på. En fantastiskt komplex berättelse med enormt diskussionsvärde. Det var skönt att det dessutom inte blev en ”Äkta människor” av det hela med en avslutande cliffhanger i det sista avsnittet. Jordskotts avslutning var en tillfredsställande avrundning men med några lösa trådar kvar för en potentiell fortsättning. Precis som jag ville ha det.

Om inte Jorskott får nytt förtroende och blir förnyad för en andra säsong begår SVT grovt tjänstefel.

Daredevil sätter en ny standard för superhjälte-tv

ddart

Jahopp. Då var de tretton avsnitten avverkade. Det känns redan tomt. All denna väntan och sen boom! Två dagars intensivt tittande och sen var det över.

En sak som står helt klart är att Marvel och Netflix har satt en helt ny standard för superhjälteserier. Daredevil som tv-serie är allt som jag hoppades på att den skulle vara och lite till. Den är dessutom allt som Arrow försöker vara men inte lyckas med. Jag vette fasen hur jag ska kunna återgå till att följa den bajsnödiga pilbågeskytten efter det här.

Resten av texten innehåller spoilers och avslöjande bilder. Läs vidare på egen risk.
Fortsätt läsa ”Daredevil sätter en ny standard för superhjälte-tv”

Dränkt

dränkt-649x1024Jag har under en tid följt författaren Fridas Andersson Johanssons blogg där arbetet med att ge ut ”Dränkt” har dokumenterats och det har utvecklat sig till en minst sagt omtumlande resa. Bara några månader innan det spikade boksläppet, lades det tilltänkta förlaget Epok ner, för att sedan vid ett senare skede återuppstå som ett imprint under Undrentides flagga. Men alla, i det läget, kommande boksläpp ställdes ändå in. Lyckligtvis hittade Frida snabbt ett nytt förlag i form av Stimpla Publishing som plockade upp stafettpinnen och nu slutligen efter många turer har ”Dränkt” hittat ut i handeln. Och det var sannerligen tur att boken, trots en skakig resa, äntligen fick se dagens ljus, för Fridas debut är nämligen en oerhört lyckad sådan.

I ”Dränkt” är det fullt fokus på Unn. En ung karriärsinriktad kvinna som nästan kan ta på det där jobbuppdraget som hon längtar efter. Enda hotet är den driftiga medarbetaren Rickard. Men det är mer än prestationen och konkurrensen som står i vägen för Unns drömmar. Mystiska händelser avlöser varann i Stockholmsförorten Segeltorp. En underlig granne tar större plats i hennes liv och hon tampas dessutom med fruktansvärda mardrömmar och läskiga syner. Samtidigt rapporteras det om märkliga drunkningsolyckor runt om Stockholm. Drunkningsolyckor som inte skett i vatten utan på land.

Det var med en aning skepticism jag tog mig an ”Dränkt”. De svenska författarna verkar ha fått dille på det där med nordisk folktro och var och varannan bok blandar in klassiska sagoväsen i berättelsen nu för tiden. Det var åtminstone vad jag som hobbykritiker försökte intala mig själv. Men vem försöker jag lura? Jag går igång på det här och älskar trenden. Det är bara att acceptera att fenomenet är här för att stanna. Tv-serien ”Jordskott” lockar miljonpublik just nu och bara under de senaste åren har filmer som ”Vittra”, ”Thale” och ”Trolljägaren” gått upp på biograferna. Börjar man leta i litteraturen finns det hur mycket som helst, och jag föredrar ett gruvrå eller ett par mordiska troll framför trötta zombier och vampyrer alla dagar i veckan. Jag tänker inte avslöja vad det är för klassiska karaktärer man stöter på i ”Dränkt” men jag tror inte avslöjandet kommer som en större överraskning en bit in i boken.

Frida Andersson Johansson har författat en formidabel roman. Det är en avskalad och intim berättelse. Huvudpersonen Unn tar stor plats och jag lär känna henne på djupet. Bikaraktärerna är få och fyller sin funktion väl. De finns där för att berätta Unns historia, för att lyfta fram henne ännu mer i rampljuset. Jag gillar att det är ett så stort fokus på en person, det blir engagerande och enkelt att ta till sig det som händer. Det riktas dessutom en subtil känga till den patriarkala struktur som präglar vårt samhälle mer än en gång i berättelsen. Unn är en självständig och stark kvinna, något som ofta påpekas, men hon visar det inte bara i tanken utan även genom sina handlingar. Det är konstigt att jag tycker det är uppfriskande, kanske läser jag fel sorts böcker, men jag gillar verkligen Unn som huvudperson av just den anledningen.

Sammanfattningsvis: ”Dränkt” är en fängslande bok, svår att lägga ifrån sig, med stänk av nordisk folktro som grädde på moset. Stundtals är den riktigt ruggig och författaren har implementerat de övernaturliga inslagen på ett träffsäkert sätt. Det känns aldrig larvigt eller konstigt. Jag trodde jag var trött på dessa berättelser om oknytt men ”Dränkt” har snarare gjort mig sugen på mer. Jag kommer definitivt hålla ett öga på Frida Andersson Johansson även i fortsättningen, det bör du också göra.

Köp ”Dränkt” på Bokus, Adlibris eller andra ställen.

Stjärnklart

stjarnklart-wilderang_larsDet där med att hålla isär verk och upphovsmakare kan vara klurigt. Jag blev för ett tag sen via bloggen Feuerzeug uppmärksammad på att boken jag läste var skriven av en författare som uppenbarligen har starka, sexistiska åsikter. Jag vill tro att han bara har uttryckt sig klumpigt eller möjligen ironiskt men så verkar inte vara fallet. Det var därför svårt att fortsätta läsa boken utan att känna av en besk eftersmak.

Men om jag nu ändå ska försöka att hålla isär ”Stjärnklart” och Lars Wilderäng så är åtminstone förstnämnda verk en finfin bedrift.

Helt plötsligt börjar all elektronik att sluta fungera. Mobiltelefonerna lägger av, bilarna startar inte längre, flygplanen störtar och kärnkraftverken exploderar. Sverige förvandlas till en kaotisk plats där folket svälter och gör allt för att överleva i en rå och mörk verklighet. Det blir en kamp full med uppoffringar för vissa medan de sjuka och svaga är chanslösa redan till en början och dör som flugor. Det är stundtals hemsk läsning. Människor förvandlas till grymma monster när allt vänds upp och ner. Jakten på mat och skydd lockar fram det värsta hos vissa människor. ”Stjärnklart” är klump i magen-läsning.

Berättarstilen är engagerande och alternerar mellan ett gäng olika individer som alla upplever undergången på olika sätt. Vi har en prepper som hela tiden har förberett sig på att den här dagen skulle komma, vi har en forskare, en politiker, en småbarnsfamilj, en polis och en militär. Alla karaktärer i berättelsen är spännande att följa. Sedan är också själva scenariot väldigt tankeväckande och jag fick mig många tankeställare under läsningens gång. Vad skulle jag själv göra om all elektronik slutade att fungera? Vilka kunskaper besitter jag?

”Stjärnklart” är den första boken i en serie där uppföljaren ”Stjärnfall” ska släppas i år. Så mer hemskheter, misär och dystopi att vänta inom kort. Den här första delen är en oerhört spännande undergångsroman och en fantastiskt läsvärd bok. Jag önskar jag kunde säga detsamma om Wilderängs twitteruttalanden.

Köp den på Bokus, Adlibris eller hos andra bokhandlare.

Gränsland

gransland”Novellerna är ju något av babyfoton – de är det första skönlitterära jag skrev i vuxen ålder, så de har alla barnsjukdomar man förknippar med förstlingverk. Men det ger dem väl också en viss charm.”

Så lät hälsningen från författaren Johan Ring angående novellsamlingen ”Gränsland”. Om jag har greppat det rätt så är samlingen egentligen inte officiellt släppt och existerar bara i nuläget som ett pr-utskick från Mix förlag inför Johans kommande debutroman, ”Fyra minuter”. Även om jag tycker alla tre novellerna i ”Gränsland” håller bra klass kan jag känna av att det skett en viss kvalitétshöjning om jag jämför med författarens nyare verk. Novellen ”Kärlen” och kortromanen ”Den mörka fläcken” håller ihop bättre och spär på med mer psykologisk, intensiv skräck. Båda är fantastiskt bra och mycket fina hantverk.

Detsamma kan sägas om novellerna i ”Gränsland”; ”Stugan”, ”Lång väg hem” och ”Saken som åt Danny Smith”, även om jag tycker den där fingertoppskänslan som jag på senare tid fått ta del av saknas. Det är bra skräcknoveller hela bunten och tål att jämföras med det mesta i genren men det finns barnsjukdomar som Johan själv nämnt.

Det är hur som helst spännande att få följa Johans utveckling som författare härifrån. Nu har jag tagit del av det mesta som publicerats och formkurvan pekar spikrakt uppåt. Jag anar stordåd när debutromanen anländer.

För mer information om Johan Rings skrivande och hans stundande boksläpp, spana in debutantbloggen. Johan publicerar blogginlägg varje onsdag.

Vackra kyrkor jag besökt

vackrakyrkorFör ett antal månader sedan blev jag kontaktad av Johannes Pinter som undrade om jag var intresserad av att förhandsläsa hans kommande roman, ”Vackra kyrkor jag besökt – och de fruktansvärda väsen jag där mött”, och om den dessutom skulle falla mig i smaken, skriva en blurb. Romanen beskrevs som ett skräckäventyr fylld med svenska sagoväsen och influenser som ”Trolljägaren” och ”Ghostbusters” nämndes. Vem kan motstå ett sådant erbjudande? Jag har tidigare bloggat om blurben som sedan prydde Johannes säljbroschyr för romanen. Det hela löd: ”Underhållande skräckäventyr med nordisk folktro för Buffy-generationen”. En i mitt tycke passande beskrivning av innehållet.

Valdemar har tillsammans med sina utvalda medarbetare som jobb att åka omkring i Sverige och hålla alla ordning på alla troll och oknytt som uppenbarligen lever mitt ibland oss. I Pinters version av den nordiska mytologin är varelserna knutna till våra svenska kyrkor och för att sköta sitt kall är monsterjägargänget ständigt på resande fot. När Valdemar får diagnosen obotlig cancer så händer det också saker kring de övernaturligheter han bekämpar. Något stort är på gång och det är hans plikt att stoppa det som håller på att hända, trots den nyfunna vetskapen om att han är döende.

Till vardags jobbar bokens författare som regissör och jag tycker det märks även när han skriver. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en väldigt filmisk bok. Den skulle sannolikt göra sig väldigt bra på vita duken. Dialogen är rapp, karaktärerna utför halsbrytande konster med vapnen i högsta hugg, och det andas Hollywood och klassiskt matinéäventyr över det hela. Det är såklart ett medvetet stilgrepp av Pinter men det finns en risk att vissa kan störa sig på alla dräpande oneliners och akrobatiska monsterstrider. Själv fann jag det väldigt underhållande. Det är en ovanligt actionfokuserad bok. Tempot är högt och det ges knappt något utrymme alls för lugnare partier.

Jag gillar hur boken verkligen svämmar över av sagoväsen vi alla känner till från vår folktro. Det är hemtamt men ändå inte. Pinter har tagit sig friheter men inte på ett drastiskt vis. Konceptet med kyrkorna är väl genomtänkt och gör att boken hela tiden rör sig framåt, som klassiska fantasy-verk har en tendens att göra. Jag tycker förvisso att det blir aningen för många kyrkobesök och monster att ha ihjäl. Ibland går det för snabbt och jag hinner inte reflektera över, eller landa i, de olika platserna innan gänget är på väg mot nästa kyrka och väsen. För övrigt är Valdemar som karaktär en lite för schablonmässig hjältetyp för min smak. Hans kamp mot cancern och resonemang kring det hela hade mått bra av att få mer utrymme. Jag kommer aldrig riktigt in under skinnet på hans karaktär, vilket gör det svårt att känna för honom.

Men det är petitesser egentligen. Det här är en väldigt spännande historia och en bladvändare utan dess like. Jag stormade igenom bokens drygt trehundra sidor och jag var alltid nyfiken på vad som väntade på nästa sida. Går man igång på nordisk mytologi och monsterjägargäng är ”Vackra kyrkor jag besökt” en no brainer. Fartfylld underhållning med en hel del monsterslafs utlovas. Nu väntar jag spänt på filmatiseringen. För det kommer väl en sådan Johannes?

Köp boken hos Eskapix här eller Bokus här.

Munins skärvor

Munins_skarvor_framsida_x500Jag har länge hävdat att Oskar Källner är en av Sveriges vassaste fantastik-författare och hans novellsamling ”Munins skärvor” är ett tydligt bevis på det. Det är någonting med Oskars texter jag går igång på och jag klurade länge på vad det är som gör att jag uppskattar hans verk så mycket.

Oskar skriver på sin blogg; ”Munins skärvor innehåller så väl skräck som science fiction. Men de är inte så väsenskilda som man kan tro, då jag nästan alltid har lite science fiction i min skräck och lite skräck i min science fiction.”

Och jag inser att det är i det här påståendet sanningen om min fascination ligger. Det är kombinationen av genrer som gör att jag verkligen uppskattar dessa berättelser. Jag har alltid velat älska renodlad science fiction-litteratur, och i några fall gör jag det också, men skräcken har alltid legat mig närmare hjärtat. I Oskars texter finns det alltid lite av båda representerat, vilket verkligen tilltalar mig.

Sedan skriver Oskar oerhört underhållande också. Novellerna är händelserika och han lyckas alltid måla upp intressanta världar och karaktärer. Det är skickligt berättat, ofta fartfyllt, och vanligtvis med ett djupare tema eller en tanke bakom. Det är svårt att utse favoriter i denna godispåse till samling. Jag är väldigt svag för det storslagna rymdkrigandet i ”Yi” och ”Hon som dömer”, och älskade Lovecraft-inspirerade ”Mannerskiölds herrgård” och zombieapokalypsen i ”Byssan lull” för sin mysrysiga stämning. Men rubbet håller en osedvanligt hög nivå.

De få noveller jag inte läst tidigare var ”Yulebocken” och ”Det enda som betyder något”. Två rätt korta berättelser som båda är trevliga bekantskaper och fungerar som lättsmälta avbrott från Oskars lite mastigare texter i mitten av boken. Den inledande prologen ”Korpen” knyter samman de olika berättelserna till en helhet och återkommer med jämna mellanrum. Ett finurligt grepp som jag gillade.

”Munins skärvor” är en underbar novellsamling och Oskar lyckas verkligen locka fram mitt sanna nördjag med sina historier. Han är nämligen inte rädd för att slänga in rymdkryssare, underliga monster och hi-tech-grunkor i sina berättelser. Det är svårt att inte låta sig hänföras av fantasin som genomsyrar många av novellerna. Samtidigt lyfts tyngre ämnen fram, inspirerar och skapar eftertanke. Det är inte bara glansig yta, utan också mer där bakom. Självklart hade jag önskat mig mer nytt innehåll och om jag inte redan läst merparten av ”Munins skärvor” skulle jag antagligen varit ännu mer lyrisk i mitt omdöme. Jag är avundsjuk på er som läser Oskars berättelser för första gången i och med denna samling.

Köp boken via Fafner förlag eller annan valfri bokhandlare som den här till exempel.

Att dö väl

att_do_val-eva_holmquistTvå av mina svenska favoritförfattare som skriver science fiction har slagit sina påsar ihop och skapat denna lilla pärla till novell. Oskar Källner och Eva Holmquist uppmanade besökare på Steampunkfestivalen i somras att komma på fantasifulla sätt att bli dödad på. De två mest uppskattade bidragen skulle få äran att medverka i en science fiction-novell.

Vinnare blev till slut Hanna och Alina som därför spelar huvudrollerna i berättelsen (och dessutom slutligen dör på rätt uppfinningsrika sätt). Mer bakgrund och information om projektet kan du läsa här på Oskars blogg och här på Evas blogg.

En utomjordisk ras kallad ”Grendlar” hotar att förinta allt och alla. De dundrar fram i galaxen och utplånar värld efter värld. I en sista desperat handling kallas djurtämjaren Hanna och exobiologen Alina in till ett uppdrag som kan rädda mänskligheten. Även om de dör på kuppen.

”Att dö väl” är en svulstig sci-fi-historia som rymmer allt det där jag går igång på. Här finns det gott om rymdskepp, underliga rymdvarelser och en spännande premiss. Det är lekfullt, engagerande och maffigt. En riktig höjdare för alla som gillar rymdkrig i samma anda som Starship Troopers och Ender’s Game. Nu väntar jag bara på att Källner och Holmquist utvecklar samarbetet ytterligare och skriver en hel roman i samma stil.

Novellen kan inhandlas för en futtig tia hos Ordpspira förlag men finns också hos Bokus, Adlibris och Bokon.

Kärlek i maskinernas tid

karlek-i-maskinernas-tid”Kärlek i maskinernas tid” är alltså en novellsamling som lägger fokus på i synnerhet två ämnen: kärlek och science fiction. På bokens omslag är orden ”EROTIK”, ”ROMANTIK” och ”FANTASTIK” tryckta i versaler. Ska jag vara ärlig är det kanske inte en pitch som passar mig som handen i handsken. Jag har aldrig varit en fan av erotisk, eller för den delen, romantisk litteratur.

Fast stämmer verkligen det? Är jag bara för pryd för att erkänna motsatsen eller har jag ens gett den typen av böcker en chans? Jag tror inte det. Det där beror uppenbarligen, som med mycket annat, på i vilket sammanhang det presenteras. För i ”Kärlek i maskinernas tid” tycker jag det lämpar sig ypperligt.

När KG Johansson ställer mig frågan om hur virtual reality kan påverka ett passionerat kärleksförhållande i ”Överallt, när som helst, på alla tänkbara sätt”, sitter jag som klistrad med lätt rodnade kinder. När klasskillnader och dystopiska levnadsförhållanden begränsar fortplantning i Anna Jakobsson Lunds ”Skördad” våndas jag. När Love Kölle beskriver en helt galen sexakt i ”Hett begär på Xyldax VII” fnittrar jag gillande.

Det är mycket i Affronts nya novellsamling som tilltalar mig. Som vanligt är det bra klass på berättelserna och de femton författarna visar prov på både fantasi och hantverksskicklighet. Här återfinns dessutom många för mig kända novellförfattare av rang utöver tidigare nämnda som Eva Holmquist, Oskar Källner, Tora Greve och Boel Bermann. Alla levererar de bra och tänkvärda historier. Jag får helt enkelt inse att jag kan uppskatta lite snusk och romantik då och då. Bara det dyker upp ett snajsigt rymdskepp eller lite robotar emellanåt.

Mer om ”Kärlek i maskinernas tid” hos Affront förlag. Köp boken här, här eller här.