Ferox novelettes är en serie av miniböcker som publicerar noveller inom skräck, mörk erotika, bdsm-punk och rock’n’roll-fabler. Dessutom är böckerna rikligt illustrerade med bland annat konsthistoriens mest suggestiva verk. Ferox Novelettes är ett slags “folkbibliotek för vuxna” eller en obskyr boksamling som ryms i bakfickan på dina svarta jeans – en kolorerad blandning av eklekticism och modern esteticism.
Hank Holmström, mannen bakom Eskapix och kortlivade Odd at Heart, är tillbaka med ett nytt projekt. Ferox är ett ihopkok av noveller, artiklar, intervjuer och konst, med en säregen punkig pulpkänsla. Jag får känslan av hemmapillat fanzine, men proffsigare och layoutmässigt mer finjusterat än begreppet antyder.
”Jag brukar lite skämtsamt säga att Ferox Novelettes är som Pixi-böcker för degenererade vuxna. Pixiböckerna du vet – de där små böckerna som finns fortfarande och som man läste som barn. Ferox Novelettes är dock mer som Pixiböckernas kedjerökande syrra. De barnförbjudna Pixiböckerna som säljs under disk”
Det är färgstarkt utseendemässigt och ibland magstarkt innehållsmässigt, precis som allt annat kreatören gett ut tidigare. Inhandla ditt exemplar av Ferox novellettes via denna länk.
Jag är uppväxt i Småland på landet med allt vad det innebär av natur, lugn och fotboll, men upptäckte biblioteken tidigt och läste väldigt mycket från tidig ålder – mytologi, historia, obskyr litteratur. Slukade allt. Upptäckte Lovecraft vid tio års ålder via legendariske Sam J Lundwalls översättningar. På somrarna bodde jag och min familj hos min mormor i Malmö. Hängde mycket på serieantikvariaten som fanns då runt Möllan och Triangeln. Det var exotiskt för en liten grabb. Det här var ju långt före internet.
Det första numret av Odd At Heart släpptes nyligen. Blev det som du tänkt dig?
Jag är nöjd i stort sett, sedan finns det alltid detaljer som kan bli bättre till nästkommande utgåvor. Jag gillar fickformatet sedan handlar mycket om att hitta en puls, ett flyt och en rytm som passar formatet och innehållet. Jag är övertygad om att Odd At Heart kan utvecklas till något intressant och nå en hyfsat stor alternativ publik som vill ha något annat än mellanmjölk varje dag.
Det är mycket fokus på obskyr historia, mytologi och alternativ religion. Hur går din research till för att samla information om dessa ämnen? Känns inte som att denna fakta finns att finna i Nationalencyklopedin.
Jag har en bakgrund som journalist, arbetade i över 15 år med att styra upp tidningar och kartlägga kriminella. Jag är van att göra research, hänger mycket på obskyra forum, läser mycket och annat har jag snappat upp genom årens lopp. Sedan är det inte enbart jag som skriver i Odd At Heart. Förhoppningsvis blir vi fler som vill skriva om obskyr historia. Jag är dock ingen utbildad historiker och det är viktigt att poängtera. Odd At Heart är mer underhållning än en klassisk historisk tidskrift, lite sexigare är väl tanken.
Med ditt tidigare förlag Eskapix gick du från nischad kulturtidskrift till storsatsande bokutgivare för att sedan abrupt lägga ner förlaget. Vad var det som hände?
Det här kommer att låta som ”Mitt livs historia” i någon veckotidning, så ni får ursäkta. Jag körde ju storskaligt bokförlag, Eskapix är nog ett av få undergroundförlag som fick investerare som satsade, jag körde litterära rockklubbar i Stockholm. Allt snurrade snabbare. Visionerna och planerna var stora. Sedan kraschade jag in i väggen och hamnade jävligt snett med missbruk av kemikalier och pendlade mellan en slags skuggvärld och kulturparnass. Allt rasade för mig. Mina demoner hann ifatt mig helt enkelt om man får använda klyschor. Idag är jag helt fri från missbruk och sedan en tid tillbaka går jag hos psykolog, vilket jag borde ha gjort för tio år sedan. Det inser jag nu. Men bättre sent än aldrig. Du kan aldrig fly från dina demoner. Det värsta är dock alla människor du sviker för att du helt enkelt är kaos och har tappat fotfästet. Men idag ser jag ljust på framtiden, även om det är en lång process att landa helt.
Hur går tankarna inför kommande nummer av Odd At Heart?
Med Odd At Heart finns också visioner. Först och främst att hitta en rytm och puls i skriften, sedan är tanken att driva igång klubbar med obskyra förtecken och mycket rock’n’roll. Vi får se, men det är mycket spännande på gång. Det lovar jag.
Jag saknar Eskapix-bekantingen CJ Håkansson! När får vi se honom återvända med nya noveller?
Jag saknar också CJ och flera andra Eskapixförfattare, Eskapix var ju nästan som en klubb där vi även umgicks och festade privat i många fall. En rolig tid. Många har gått vidare till andra förlag, men även Odd At Heart publicerar noveller. Jag är övertygad om att vi kommer att få läsa en hel del bekanta men också nya författare i Odd At Heart. Även om Eskapix slutade i kaos så var det också ett forum där många debuterade för första gången och fick pröva sina vingar. Det får jag ge mig själv och Eskapix. Visionen med Odd At Heart är också att bli ett forum, en smältdegel utan pekpinnar där författare och skribenter får möjligheten att experimentera och blomma ut. Framtiden är spännande.
Eskapix andra utgivna roman rör sig i en helt annan riktning än makabra rysaren Köttmonstret i Celitz, däremot råkar det återigen vara en bok skriven av en okänd författare som ingen känner till.
Romanen är författad av Gordon Heyman Blackwood som påstås vara en pseudonym för Kimball Walton och när jag googlar finner jag ingenting om denne man. Samma visa som med Köttmonstret. Jag börjar ana ugglor i mossen här. Återigen är det KG Johansson som översatt. Hur det än ligger till med den saken är det inte så viktigt vilken avsändare som står på omslaget, det är innehållet som räknas. Någonting som bokens huvudperson inte verkar hålla med om.
Dick Iron är nämligen en sexistisk skitstövel. Men han är också noga med att påpeka det själv. Tolv nakna puddingar är en surrealistisk deckare som utspelar sig i en science fiction-osande framtidsversion av vår värld. Ovanför staden svävar en gigantisk naken man, på nätterna löper skräckinjagande monster kallade natthundar på gatorna och zombier kan hungrigt ligga och vänta i valfritt dike. Det är en spännande värld som inte får alltför mycket utrymme utan fungerar mer som en kuliss som fladdrar bakom Dick Iron i sin jakt på att lura kläderna av alla kvinnor han möter.
Boken är ett frosseri i gungande kvinnobröst, minimala underkläder och nakna stjärtar. Eftersom det rör sig om en klassisk deckargåta med en lika klassisk hårdkokt deckarhjälte så förekommer det också såklart beskrivningar av välsvarvade kvinnokroppar. I det här fallet blir det på den punkten en överdos av sällan skådat slag. Men det finns en poäng med hjältens strävan efter att få se naken hud. Ett lukrativt uppdrag som detektiv är nämligen att hitta en tatuering av värde, som av en händelse råkar sitta på någon av tolv kvinnors bakdelar. Exakt vilken vet han inte.
Självironin och humorn som genomsyrar privatdetektiven Dick Irons berättelse är så pass avväpnande att det är svårt att inte låta sig charmas. Det är en självmedveten pastisch på pulpiga deckarromaner i kiosklitteraturens tecken från förr. Det låter kanske tramsigt och grabbigt men glimten i ögat finns alltid där. Jag kom på mig själv med att fnissa och skrocka förnöjt när jag vände blad för att ta reda på hur mycket stryk huvudpersonen skulle få på kommande sida. Han är en alkoholiserad förlorartyp som ständigt misslyckas med sina åtaganden och är lätt att känna sympati för.
Tolv nakna puddingar är en underhållande bok som är svår att jämföra med något annat jag har läst. Det är på många sätt en traditionell story som ändå känns originell. Jag är inte helt nöjd med det något abrupta slutet men långt ifrån missnöjd i övrigt. Det var ett stort nöje att hälsa på i Dick Irons förvirrade tillvaro. Om det dyker upp fler översättningar av hans äventyr i framtiden gör jag gärna ett återbesök.
Anton är en helt vanlig kille, förutom vad gäller en liten detalj, han håller på att förvandlas till ett monster. Han bor i Gällivare, ovanför polcirkeln, och smittades under sommarsolståndet. Nu är han instängd i sin lägenhet, med frätande ljusstrålar som angriper och läcker in från alla håll. Det är inte ett klockrent scenario för en aspirerande vampyr.
Johannes Pinter uppvisar en helt annan sida med 1007. Författarens förra roman – Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött, var ett matinélikt actionäventyr, medan det här är mycket mer av en minimalistisk historia. Språket skiljer sig dessutom anmärkningsvärt mycket. Här är det febrigt och fragmentariskt, mardrömmar blandas med hallucinationer, och det hoppar från dåtid till nutid. Men det är inget problem att hänga med, kapitlen är korta, och jag satte glupskt i mig bokens 200 sidor på två dagar. Den är snyggt berättad i sin enkelhet, med ett rakt och lättläst språk.
1007 är en intim berättelse om plågan att omvändas till något annat, att inte kunna kontrollera sina begär och att vistas i en miljö där den förrädiska solen aldrig går ner. Pinter bevisar att han kan mer än svulstiga actionepos och delger här en ny infallsvinkel på lidandet som det innebär att anta formen av en blodtörstande best. Författaren lyckas skildra smärtan och Antons splittrade psyke på ett medryckande vis. Jag är imponerad och hänförd. 1007 är en formidabel uppföljning på Vackra kyrkor jag besökt och en vampyrroman inte lik någon annan.
Eskapix är tillbaka med en ny typ av antologiserie. Nu ryms inga utsvävningar som essäer, artiklar eller konst, utan nu är det fullt fokus på noveller. Kadavernatten och andra historier är den första delen i Mitt svarta hjärtebibliotek och har av förlaget liknats vid: ”… att kliva in i en nattsvart och alternativ ”Starlet” från sjuttiotalet men istället för kärleksnoveller är den fylld med ocensurerade sagor för vuxna.”
Samlingen innehåller tre noveller från tre riktigt duktiga författare – Lova Lovén, Johannes Pinter och CJ Håkansson. Har man läst sin beskärda del Eskapix tidigare är det alla bekanta namn.
Den senaste novellen jag läste av Lova Lovén var Gastkramad, en av novellsamlingen 13 svarta sagors allra starkaste kort. Hennes novell Kadavernatten är inte riktigt samma lysande stjärna men fortfarande bra och läsvärd. Jag blir liksom inte jätteskraj för zombiegrävlingar och överkörda djur som vaknar till liv och hasar sig fram.
Johannes Pinter, mannen bakom romanerna Vackra kyrkor jag besökt och nysläppta 1007, bidrar med Viewmaster, en traditionell berättelse som lika gärna kunde vara tagen ur klassiska Tales from the crypt eller Creepshow. Stabil och fyndig med en klar och tydlig vision.
Den avslutande novellen är också den starkaste. CJ Håkansson som tidigare golvat mig med feta splatterromanen Fjärilen från Tibet, levererar här en mardrömslik historia fylld med makabra och vridna händelser. Det är köttigt groteskt men också erotiskt. Spetsade kroppar och könsorgan till höger och vänster. Vansinnigt sjuk men en novell helt omöjlig att lägga ifrån sig.
Jag gillar Eskapix senaste samling, men är lite ledsen över det nya rakare formatet. Novellerna har alltid varit den stora behållningen med tidigare Eskapix-alster men jag saknar också det där lite spretiga, oförutsägbara. Fanzine- och underground-känslan. Tidigare fanns det rum för allt, ofta med skiftande kvalité, men det var också mer spännande då. Jag hoppas såklart på fler delar av Mitt svarta hjärtebibliotek och att förlaget fortsätter att testa nya saker och leka med formatet även i framtiden.
Titel: Kadavernatten och andra historier Författare: Lova Lovén, Johannes Pinter, CJ Håkansson Genre: Skräck Utgiven av: Eskapix År: 2015 Inköpsställen:Adlibris och Bokus Övrigt: Hemsida för Lova Lovén, Johannes Pinter och Eskapix på Facebook
Jag har läst Liz Wennbergs lyriksamling Det är det svarta du känner smaken av, utgiven av Eskapix, och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker. Ett stort kliv ut ur min bekvämlighetszon och en fascinerande upplevelse var det i alla fall.
Wennbergs texter kan liknas vid en skrivövning där du aldrig får sluta skriva, allt som poppar upp i huvudet ska stanna kvar på pappret, helt ocensurerat. Att låta fantasin skena iväg och utan att sätta upp några gränser. För mig känns det ofta som lösryckta tankar, men det är ändå beroendeframkallande att läsa, och illustrationerna från Amanda Vogler hjälper också till att liva upp innehållet. Mycket fina. Wennbergs prosa pendlar mellan att vara komisk, rå och ibland också märkbart personlig. Om att vara någon, att vara invald, om destruktiva relationer och om bekräftelsebehov. Men det är bara egna antaganden om vad boken delvis tar upp för teman. Jag vet inte vilken avsikt författaren har med dessa texter, jag vet inte om hon har någon avsikt, behöver hon ha det?
Det är det svarta du känner smaken av är en intressant läsupplevelse. En kort bok, svår att lägga ifrån sig, och jag läste den i ett svep. Jag är trots detta inte en omvänd lyrikfantast, men jag kan definitivt tänka mig att göra återbesök i genren i framtiden.
Sense8
Jag tyckte Matrix-syskonens senaste, Cloud Atlas, var en suverän film. Uppenbarligen verkar jag vara rätt ensam om det. Hur som helst verkar deras kommande Netflix-serie gå i lite samma stil. Sammankopplade karaktärer med olika ursprung och med radikalt annorlunda liv. Tror det blir en höjdare. Var: Netflix När: 5 juni
Jurassic World
Är tveksamt inställd till denna. Jag som många andra var eld och lågor när den första Jurassic Park anlände på biograferna för drygt tjugo år sen, men jag tycker inte den har åldrats så väl, och det här ser ut som en i raden av alla påkostade actionrullar utan hjärta. Jag hoppas mina föraningar är helt uppåt väggarna. Var: Bio När: 12 juni
Dark Matter
Science fiction-serie som bygger på en serietidningsförlaga. Allt som utspelar sig på ett rymdskepp måste per automatik kollas upp om du frågar mig. Kan bli både toppen och pannkaka. Var: Syfy När: 12 juni
Stormvinge
Oskar Källners nya roman om flygande hästar (?). Jag läser sällan ungdomsböcker men den här, efter en hel del efterforskning och utfrågning av Oskar själv, verkar oerhört lovande. Som Den svarta hingsten i science fiction-miljö sägs det. Superintressant koncept! Var:Fafner Förlag När: 14 juni
Fantastic Four
Jag älskade regissören Josh Tranks tidigare film Chronicle och uppskattar att han verkar kunna ta tuffa beslut och försöker göra något nytt med varumärket. Michael B. Jordan som Johnny Storm, en gigantisk The Thing, som jag har svårt att tro att vi får se springa omkring skyddad av en kappa, och en mycket mörkare ton än i de tidigare filmerna. Klart man blir nyfiken i en strut! Var: Bio När: 19 juni
True Detective
Första säsongen var enastående med flertalet helt magiska scener. Det här ser inte riktigt lika tilltalande ut på förhand. Opassande skådisar, det skvallras på förhand om brist på övernaturlig mytologisk känsla och återigen ett par tuffa gubbar i huvudrollen. Börjar redan bli lite tröttsamt. Jag blir gärna motbevisad. Var: HBO När: 21 juni
Batman: Arkham Knight
Rocksteadys två första Batman-spel är utmärkta actionäventyr, det senaste spelet i serien ser ut att kunna bli ännu bättre. Mer fokus på fordon och fler spelbara karaktärer denna gång. Denna generations konsoler börjar så sakteliga få en rad intressanta måste ha-titlar nu. Det var på tiden. Var: PS4, XBO, PC När: 23 juni
Vad gör dina barn när du sover?
Jag läste aldrig klart Mikaels Strömbergs roman Vätten men jag gillade den halvvägs in, lyckades nämligen glömma den i sommarstugan när vi bommade igen för sommaren, och har sen dess inte fått tummen ur att ta upp den igen. Men har bestämt att det får bli en av årets sommarböcker att ta sig an. Den och kanske också hans nya, Vad gör dina barn när du sover? Jag tror bannemig det! Skräckromaner med läbbiga barn slår aldrig fel! Var:Eskapix Press När: 27 juni
Efter en smärre försening är det äntligen dags för Johannes Pinters debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött)” att släppas på förlaget Eskapix. Författaren arbetar till vardags med film och har varit involverad i allt från SVT-produktioner som ”Odjuret” och norska skräckäventyr som ”Trolljägaren”. Jag skickade över ett knippe frågor på klassiskt nöjestidningsmanér för att ta reda på mer om hur Johannes tänker kring sitt författande och debuten.
Hur föddes idén till boken?
Idén är en kombination av att jag ville göra något med nordiska väsen, och att jag gillar såna där äventyrsskräckfilmer som ”Hansl & Gretel – Witch hunters” och ”Van Helsing”. Väldigt snabbt kom jag fram till att jag behövde en huvudperson, och en som inte var your average action hero, utan tvärtom en person som gjorde jobbet under viss ansträngning. Att huvudpersonen har cancer kom också rätt snabbt, då jag ville hitta en kontrapunkt i den yttre skräcken. Det är så bra skräck funkar tycker jag, att allt har en återklang inne i karaktärerna.
”Vackra kyrkor jag besökt” handlar delvis om svenska sagoväsen. Varför fascineras du av dessa varelser?
Motfråga: vem gillar INTE svenska väsen? Det var kul att applicera dessa mytologiska väsen i svensk vardag. Att korsa saga och realitet. Sen är det så att olika väsen har olika personligheter och temperament, så boken är på sätt och vis en vandring i extrema personlighetsdrag. Valdemar, som är huvudperson i boken, möter fiender som besegrar motståndare med slughet eller skönhet eller ren och skär blodtörst. Det kräver olika typer av motdrag.
Har du några litterära förebilder eller favoritförfattare som du inspireras av?
Som novellist gillar jag Ray Bradbury och Neil Gaiman. Jag är inte riktigt lika såld på Gaimans romaner. På romansidan är jag förtjust i lite olika författare, som tidiga Stephen King, Carl-Johan Vallgren, Gilliam Flynn och Mare Kandre. Till exempel.
Vad hoppas du uppnå med din romandebut?
Jag hoppas hamna på kartan. Att jag genom min roman får en litterär identitet. Det är nästan viktigare än att tjäna stora pengar. Att bli ett varumärke som det så fult brukar heta.
Vad händer nu, har du några nya projekt i görningen?
Roman nummer två, ”1007”, har jag fått grönt ljus för på mitt förlag Eskapix press, kommer lagom till bokmässan i Göteborg. Sen har jag en vansinnigt cool skräckroman, ”Karmakoma”, som jag skrev under 2014 års Nanowrimo, den vill jag hitta ett hem för om det finns nån som är intresserad. Sen arbetar jag med ett hemligt projekt tillsammans med en annan författare. Vi får se var det landar, men det är nog det som jag tror mest på av allt jag gjort.
För ett antal månader sedan blev jag kontaktad av Johannes Pinter som undrade om jag var intresserad av att förhandsläsa hans kommande roman, ”Vackra kyrkor jag besökt – och de fruktansvärda väsen jag där mött”, och om den dessutom skulle falla mig i smaken, skriva en blurb. Romanen beskrevs som ett skräckäventyr fylld med svenska sagoväsen och influenser som ”Trolljägaren” och ”Ghostbusters” nämndes. Vem kan motstå ett sådant erbjudande? Jag har tidigare bloggat om blurben som sedan prydde Johannes säljbroschyr för romanen. Det hela löd: ”Underhållande skräckäventyr med nordisk folktro för Buffy-generationen”. En i mitt tycke passande beskrivning av innehållet.
Valdemar har tillsammans med sina utvalda medarbetare som jobb att åka omkring i Sverige och hålla alla ordning på alla troll och oknytt som uppenbarligen lever mitt ibland oss. I Pinters version av den nordiska mytologin är varelserna knutna till våra svenska kyrkor och för att sköta sitt kall är monsterjägargänget ständigt på resande fot. När Valdemar får diagnosen obotlig cancer så händer det också saker kring de övernaturligheter han bekämpar. Något stort är på gång och det är hans plikt att stoppa det som håller på att hända, trots den nyfunna vetskapen om att han är döende.
Till vardags jobbar bokens författare som regissör och jag tycker det märks även när han skriver. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en väldigt filmisk bok. Den skulle sannolikt göra sig väldigt bra på vita duken. Dialogen är rapp, karaktärerna utför halsbrytande konster med vapnen i högsta hugg, och det andas Hollywood och klassiskt matinéäventyr över det hela. Det är såklart ett medvetet stilgrepp av Pinter men det finns en risk att vissa kan störa sig på alla dräpande oneliners och akrobatiska monsterstrider. Själv fann jag det väldigt underhållande. Det är en ovanligt actionfokuserad bok. Tempot är högt och det ges knappt något utrymme alls för lugnare partier.
Jag gillar hur boken verkligen svämmar över av sagoväsen vi alla känner till från vår folktro. Det är hemtamt men ändå inte. Pinter har tagit sig friheter men inte på ett drastiskt vis. Konceptet med kyrkorna är väl genomtänkt och gör att boken hela tiden rör sig framåt, som klassiska fantasy-verk har en tendens att göra. Jag tycker förvisso att det blir aningen för många kyrkobesök och monster att ha ihjäl. Ibland går det för snabbt och jag hinner inte reflektera över, eller landa i, de olika platserna innan gänget är på väg mot nästa kyrka och väsen. För övrigt är Valdemar som karaktär en lite för schablonmässig hjältetyp för min smak. Hans kamp mot cancern och resonemang kring det hela hade mått bra av att få mer utrymme. Jag kommer aldrig riktigt in under skinnet på hans karaktär, vilket gör det svårt att känna för honom.
Men det är petitesser egentligen. Det här är en väldigt spännande historia och en bladvändare utan dess like. Jag stormade igenom bokens drygt trehundra sidor och jag var alltid nyfiken på vad som väntade på nästa sida. Går man igång på nordisk mytologi och monsterjägargäng är ”Vackra kyrkor jag besökt” en no brainer. Fartfylld underhållning med en hel del monsterslafs utlovas. Nu väntar jag spänt på filmatiseringen. För det kommer väl en sådan Johannes?
När jag skrev om Sofia Albertssons förra novellsamling, ”Den plötsliga dörren”, var jag smått lyrisk. Förväntningarna var därför nästan orimligt stora inför ”De överflödiga”. Som tur är visar sig hennes senaste mininovellsamling vara värd väntan.
”De överflödiga” består av tre noveller, alla i skräckens tecken. I den första läggs det stort fokus på avhuggna lemmar, främst könsorgan. Det är en riktigt makaber historia, chockerande och vidrig. I mina ögon ett väldigt gott betyg med tanke på genren. Den andra är minst lika skruvad, om en yrkesmördare och hans något udda tvillingbror. Den sista av de tre är mer av en klassisk spökhistoria, men en extremt kladdig sådan.
Albertssons noveller är snuskiga, groteska och vrickade, helt i min smak. Hon vågar ta ut svängarna och lyckas faktiskt med konststycket att äckla en gammal härdad skräckfantast. Vissa delar är minst sagt motbjudande, och som jag älskar detta faktum!
Jag hittar bara en sak att gnälla på och det är att jag inte blir mätt utan vill ha mer. Mycket mer. Egentligen uppskattar jag Eskapix upplägg med korta, koncentrerade mininovellsamlingar. Det är som gjort för sträckläsning och ett lagom stort åtagande för vem som helst. När som helst. Men! Den här gången kändes det abrupt när sista sidan var nådd.
Frågan är om det är något att sura över. I ärlighetens namn kanske det bara är i positiv bemärkelse. De 80 sidor samlingen består av bjuder på lika mycket underhållning som vilken 400-sidors bok som helst. Och som bonus, ett par extra skopor slafs på köpet.