Jag har läst Liz Wennbergs lyriksamling Det är det svarta du känner smaken av, utgiven av Eskapix, och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker. Ett stort kliv ut ur min bekvämlighetszon och en fascinerande upplevelse var det i alla fall.

Wennbergs texter kan liknas vid en skrivövning där du aldrig får sluta skriva, allt som poppar upp i huvudet ska stanna kvar på pappret, helt ocensurerat. Att låta fantasin skena iväg och utan att sätta upp några gränser. För mig känns det ofta som lösryckta tankar, men det är ändå beroendeframkallande att läsa, och illustrationerna från Amanda Vogler hjälper också till att liva upp innehållet. Mycket fina. Wennbergs prosa pendlar mellan att vara komisk, rå och ibland också märkbart personlig. Om att vara någon, att vara invald, om destruktiva relationer och om bekräftelsebehov. Men det är bara egna antaganden om vad boken delvis tar upp för teman. Jag vet inte vilken avsikt författaren har med dessa texter, jag vet inte om hon har någon avsikt, behöver hon ha det?

Det är det svarta du känner smaken av är en intressant läsupplevelse. En kort bok, svår att lägga ifrån sig, och jag läste den i ett svep. Jag är trots detta inte en omvänd lyrikfantast, men jag kan definitivt tänka mig att göra återbesök i genren i framtiden.