Eskapix andra utgivna roman rör sig i en helt annan riktning än makabra rysaren Köttmonstret i Celitz, däremot råkar det återigen vara en bok skriven av en okänd författare som ingen känner till.

Romanen är författad av Gordon Heyman Blackwood som påstås vara en pseudonym för Kimball Walton och när jag googlar finner jag ingenting om denne man. Samma visa som med Köttmonstret. Jag börjar ana ugglor i mossen här. Återigen är det KG Johansson som översatt. Hur det än ligger till med den saken är det inte så viktigt vilken avsändare som står på omslaget, det är innehållet som räknas. Någonting som bokens huvudperson inte verkar hålla med om.

Dick Iron är nämligen en sexistisk skitstövel. Men han är också noga med att påpeka det själv. Tolv nakna puddingar är en surrealistisk deckare som utspelar sig i en science fiction-osande framtidsversion av vår värld. Ovanför staden svävar en gigantisk naken man, på nätterna löper skräckinjagande monster kallade natthundar på gatorna och zombier kan hungrigt ligga och vänta i valfritt dike. Det är en spännande värld som inte får alltför mycket utrymme utan fungerar mer som en kuliss som fladdrar bakom Dick Iron i sin jakt på att lura kläderna av alla kvinnor han möter.

Boken är ett frosseri i gungande kvinnobröst, minimala underkläder och nakna stjärtar. Eftersom det rör sig om en klassisk deckargåta med en lika klassisk hårdkokt deckarhjälte så förekommer det också såklart beskrivningar av välsvarvade kvinnokroppar. I det här fallet blir det på den punkten en överdos av sällan skådat slag. Men det finns en poäng med hjältens strävan efter att få se naken hud. Ett lukrativt uppdrag som detektiv är nämligen att hitta en tatuering av värde, som av en händelse råkar sitta på någon av tolv kvinnors bakdelar. Exakt vilken vet han inte.

Självironin och humorn som genomsyrar privatdetektiven Dick Irons berättelse är så pass avväpnande att det är svårt att inte låta sig charmas. Det är en självmedveten pastisch på pulpiga deckarromaner i kiosklitteraturens tecken från förr. Det låter kanske tramsigt och grabbigt men glimten i ögat finns alltid där. Jag kom på mig själv med att fnissa och skrocka förnöjt när jag vände blad för att ta reda på hur mycket stryk huvudpersonen skulle få på kommande sida. Han är en alkoholiserad förlorartyp som ständigt misslyckas med sina åtaganden och är lätt att känna sympati för.

Tolv nakna puddingar är en underhållande bok som är svår att jämföra med något annat jag har läst. Det är på många sätt en traditionell story som ändå känns originell. Jag är inte helt nöjd med det något abrupta slutet men långt ifrån missnöjd i övrigt. Det var ett stort nöje att hälsa på i Dick Irons förvirrade tillvaro. Om det dyker upp fler översättningar av hans äventyr i framtiden gör jag gärna ett återbesök.