Längtar du som jag efter mer skön pulpig kiosklitteratur med laserstrålar, robotar, mutanter och blodiga köttslamsor? Idiotisk fråga, självklart gör du det! Johan Wanloos ljudboksserie ”elektrisk pulp” besvarar alla dina böner.
De senaste dagarna har jag ägnat mig åt att sträcklyssna på Black metal yeti och Fitnesstjejer möter människoätande robotar och satan vad kul jag haft. Det här är bästa sortens skräpig b-filmsbok rakt in i örat. Wanloo leker med alla klassiska klichéer och inslag från forna tiders mest usla science fiction, action och skräckverk. Det är överdrivet, urbota korkat och underbart underhållande.
Inläsningen av författaren själv passar perfekt då Johan skiter i att göra omtagningar när det förekommer stakningar och felsägningar. I andra fall skulle det varit störande men här passar det snarare perfekt och matchar innehållet som lika rebelliskt frångår allt vad god smak heter.
Under de senaste dagarna har jag roat mig med att sätta ihop listor på IMDB för filmer jag vill se. Det uppenbarade sig relativt snart att listan befolkades till störst del av fåniga skräckfilmer i b-rullefacket.
Jag har alltid fascinerats av skräck och komedi i kombination. Än idag stavas några av favoritfilmerna Braindead och Evil Dead 2. Och vem minns inte monster-skräckisar som Critters, Hotet från underjorden och Gremlins? På senare år har filmer som Black Sheep, Slither och Grabbers hållit fanan högt i denna subgenre.
Mitt nya livsmål blir därför att bocka av denna kavalkad av skabbiga b-filmer som jag bara måste se. En ny bloggserie är därmed född! Jag kallar den B-rullemaraton.
Zombeavers är just en sån där film. Intresset har funnits där sedan jag först såg trailern. Det verkade vara en ny härligt tramsig homage till denna anrika genre. Det vill säga, orimliga monster som löper amok och knasigheter uppstår, kryddat med blod och slafs givetvis. Kolla själva nedan. Visst ser det liiite lovande ut i alla fall?
Så vad tyckte jag? Nä, usch. Det här var ingen höjdare. Zombeavers är en slapp, oinspirerad och usel film. Klippningen är otajt och monstereffekterna är pinsamt dåliga. zombiebävrarna ser ut att vara ihopsnickrade på en kafferast. Allt sånt kan jag vanligtvis ha överseende med om charmen och glimten i ögat finns där men Zombeavers levererar tyvärr inte på några som helst plan.
Jag gillar ändå premissen och det finns ett kul upplägg här. Det är medvetet löjeväckande med bävrar som förvandlats till blodtörstiga små zombievarelser såklart. Att göra en monsterskräckis med djur som inte på nåt vis är skräckinjagande är ett recept som funkat förut. Och när människorna blir infekterade och förvandlas till bävermutationer är det stundtals riktigt lyckat. Men det räcker inte. Den där göttiga känslan infinner sig aldrig. Karaktärerna är FÖR dumma, manuset är obefintligt och skådespelarinsatserna är inget att hänga i granen de heller. Och återigen, bävrarna ser förjävliga ut. Allt är för kackigt helt enkelt.
Mitt b-rullemaration börjar alltså med en stor besvikelse. Jag hade ändå hyggligt stora förhoppningar på denna. Trist.
Rymdvoodoo vid Apacheravinen! är en underlig liten bok. Historierna är fragmentariska, vrickade och oftast inte längre än en sida. Det märks att herr Kölle har haft roligt när han författat detta. Den glädje och entusiasm som färgar bokens drygt hundra sidor smittar nämligen verkligen av sig.
Kölle har märkbart inspirerats av klassisk kiosklitteratur och skräpig b-film från förr. Han benämner det själv som en hyllning. Här vimlar det av strålpistoler, tidsportaler, zombienazister, rymdpatruller, krabbfolk, och det är hela tiden medvetet ostigt. Några karaktärer återkommer i de små berättelserna. Blixt Armstrong, Glimmermannen, Koppar-Britt och Technicolor Tex med flera. Lite som en röd tråd genom det i övrigt trassliga garnnystanet av helt oförutsägbara historier.
Men det här är inte för alla. Gud nej! Man måste uppskatta den här typen av tramsig underhållningslitteratur för att ryckas med. Själv tycker jag det är en störtskön liten bok som jag säkerligen kommer återkomma till fler gånger. Den härligt nostalgiska stilen i kombination med skrivarglädjen och humorn gör mig glad som läsare. Blodigt allvar och seriöst hantverk i all ära men ibland kan snurriga texter om Cementmumien från Mars och en reptilgud vid namn Röntgen-Berra funka nog så bra.
Love Kölles hemsida hittar du här och info om boken finnes här.