Tolv nakna puddingar

tolvnaknapuddingarEskapix andra utgivna roman rör sig i en helt annan riktning än makabra rysaren Köttmonstret i Celitz, däremot råkar det återigen vara en bok skriven av en okänd författare som ingen känner till.

Romanen är författad av Gordon Heyman Blackwood som påstås vara en pseudonym för Kimball Walton och när jag googlar finner jag ingenting om denne man. Samma visa som med Köttmonstret. Jag börjar ana ugglor i mossen här. Återigen är det KG Johansson som översatt. Hur det än ligger till med den saken är det inte så viktigt vilken avsändare som står på omslaget, det är innehållet som räknas. Någonting som bokens huvudperson inte verkar hålla med om.

Dick Iron är nämligen en sexistisk skitstövel. Men han är också noga med att påpeka det själv. Tolv nakna puddingar är en surrealistisk deckare som utspelar sig i en science fiction-osande framtidsversion av vår värld. Ovanför staden svävar en gigantisk naken man, på nätterna löper skräckinjagande monster kallade natthundar på gatorna och zombier kan hungrigt ligga och vänta i valfritt dike. Det är en spännande värld som inte får alltför mycket utrymme utan fungerar mer som en kuliss som fladdrar bakom Dick Iron i sin jakt på att lura kläderna av alla kvinnor han möter.

Boken är ett frosseri i gungande kvinnobröst, minimala underkläder och nakna stjärtar. Eftersom det rör sig om en klassisk deckargåta med en lika klassisk hårdkokt deckarhjälte så förekommer det också såklart beskrivningar av välsvarvade kvinnokroppar. I det här fallet blir det på den punkten en överdos av sällan skådat slag. Men det finns en poäng med hjältens strävan efter att få se naken hud. Ett lukrativt uppdrag som detektiv är nämligen att hitta en tatuering av värde, som av en händelse råkar sitta på någon av tolv kvinnors bakdelar. Exakt vilken vet han inte.

Självironin och humorn som genomsyrar privatdetektiven Dick Irons berättelse är så pass avväpnande att det är svårt att inte låta sig charmas. Det är en självmedveten pastisch på pulpiga deckarromaner i kiosklitteraturens tecken från förr. Det låter kanske tramsigt och grabbigt men glimten i ögat finns alltid där. Jag kom på mig själv med att fnissa och skrocka förnöjt när jag vände blad för att ta reda på hur mycket stryk huvudpersonen skulle få på kommande sida. Han är en alkoholiserad förlorartyp som ständigt misslyckas med sina åtaganden och är lätt att känna sympati för.

Tolv nakna puddingar är en underhållande bok som är svår att jämföra med något annat jag har läst. Det är på många sätt en traditionell story som ändå känns originell. Jag är inte helt nöjd med det något abrupta slutet men långt ifrån missnöjd i övrigt. Det var ett stort nöje att hälsa på i Dick Irons förvirrade tillvaro. Om det dyker upp fler översättningar av hans äventyr i framtiden gör jag gärna ett återbesök.

Titel: Tolv nakna puddingar
Författare: Gordon Heyman Blackwood
Genre: Deckare, science fiction, surrealism
Utgiven av: Eskapix
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Adlibris

Rymdvoodoo vid Apcheravinen!

rymdvoodoo_omslagRymdvoodoo vid Apacheravinen! är en underlig liten bok. Historierna är fragmentariska, vrickade och oftast inte längre än en sida. Det märks att herr Kölle har haft roligt när han författat detta. Den glädje och entusiasm som färgar bokens drygt hundra sidor smittar nämligen verkligen av sig.

Kölle har märkbart inspirerats av klassisk kiosklitteratur och skräpig b-film från förr. Han benämner det själv som en hyllning. Här vimlar det av strålpistoler, tidsportaler, zombienazister, rymdpatruller, krabbfolk, och det är hela tiden medvetet ostigt. Några karaktärer återkommer i de små berättelserna. Blixt Armstrong, Glimmermannen, Koppar-Britt och Technicolor Tex med flera. Lite som en röd tråd genom det i övrigt trassliga garnnystanet av helt oförutsägbara historier.

Men det här är inte för alla. Gud nej! Man måste uppskatta den här typen av tramsig underhållningslitteratur för att ryckas med. Själv tycker jag det är en störtskön liten bok som jag säkerligen kommer återkomma till fler gånger. Den härligt nostalgiska stilen i kombination med skrivarglädjen och humorn gör mig glad som läsare. Blodigt allvar och seriöst hantverk i all ära men ibland kan snurriga texter om Cementmumien från Mars och en reptilgud vid namn Röntgen-Berra funka nog så bra.

Love Kölles hemsida hittar du här och info om boken finnes här.

Den plötsliga dörren

Den-plötsliga-dörrenDen plötsliga dörren från 2012 är en överraskande liten bok sett till formatet. Jag vet inte vad det har med nåt att göra men det får den åtminstone att sticka ut och kännas inbjudande. Boken innehåller nio stycken små berättelser som spretar hit och dit. Det bjuds på människolika ålar, en man som blir kär i en ost, en deppig huvudfoting i en tunnelbanevagn och andra helt oväntade historier. Det är surrealistiskt, komiskt men också stundtals obehagligt.

Albertsson kan konsten att lekfullt och fyndigt formulera sina meningar, lyssna bara här:

”Hela byn var nu samlad. En gubbe petade på dem med en pinne, en annan kastade en hård mussla på en av ”ålajävlarna”, en tredje spottade (i motvind, rakt in i sitt skägg) och svor högt att han skulle flå dem med bara händerna och guds hjälp. Det skulle han senare också göra, men gud hjälpte som vanligt inte till utan skickade en epidemi av envisa hemorrojder som sin ställföreträdare”.

Språket är minst sagt fantasifullt. Det bjuds på groteska, snuskiga och märkliga händelser, men likaväl sorgliga och vemodiga diton.

Jag har stött på Sofias noveller tidigare mellan Eskapix pärmar. Hon behärskar också den renodlade skräcken men jag gillar verkligen det potpurri och bredd som uppvisas i Den plötsliga dörren, här ges det fritt spelrum för minsta absurda tanke och det är svårt att inte älska det. Ja, jag måste erkänna att jag blev smått förälskad i denna skruvade, fascinerande samling berättelser.

Näst på tur för Albertsson står ännu en novellsamling som ges ut på Eskapix i sommar kallad – De överflödiga. Mina förväntningar efter detta är givetvis skyhöga.

Köp den Plötsliga dörren här.
Sofia bloggar här och här.