Det här är berättelsen om Sander och Mia. En berättelse fylld av kärlek och svek, ömhet och våld. Och det är berättelsen om kaninen som Sander hittar. Om en kanin som inte är som andra kaniner. Som tycker om sådant som andra kaniner inte tycker om och kräver sådant som inga andra kaniner kräver. Sander ger den namnet Påsen och i gengäld vänder den hans tillvaro upp och ner. Går det att älska världens fulaste djur? Måste man inte älska världens fulaste djur?

Snacka om skruvad berättelse. Och som jag älskar det.

Sander är en huvudperson lätt att tycka om och relatera till. En i vissa ögon smått misslyckad person som packar upp varor på Ica under dagen och glor på tv-serier med flickvännen Mia på kvällarna utan större ambitioner i livet än så. Men det enkla livet blir mer komplicerat när Sander tar med sig den övergivna kaninen Påsen hem. Det ska snart visa sig att det underliga djuret inte beter sig som andra kaniner. Dessutom är den hiskeligt ful.

Det här är så långt från subtil och krypande skräck som det går att komma. Dahlrot överöser läsaren med detaljerat äckel i sin beskrivning av hur ohyggligt ful kaninen Påsen i själva verket är. Denna styggelse som ändå framstår som älskvärd på något svårdefinierat sätt.

Det jävla djuret är skitkul. Den är humoristisk och surrealistisk med ett underbart avväpnande språk. Ofiltrerat, grovhugget och rappt. Motsatsen till finkultur. Det blir aldrig läskigt men åtminstone en aning äckligt när Påsens uppenbarelse beskrivs.

Jag blir alltid glad när en bok lyckas överraska mig som läsare. Det jävla djuret är en sådan bok. Inget överdrivet finlir med vackra meningsuppbyggnader och intrikata personporträtt utan bara jävligt rolig och trivsam läsning om en missbildad monsterkanin.