Etikett: B-rullemaraton

B-rullemaraton: Bad Milo!

AndreasBloggföljetång

Bad_Milo_B-RULLE

En sönderstressad kontorist med svåra magproblem bajsar ut ett mordiskt monster. Det låter väl som en lockande handling?

Bad Milo! är en härlig flört med 90-talets monsterfilmer som Critters och Hotet från underjorden. På pappret låter det såklart som en tramsig skitfilm (no pun intended), men faktum är att Bad Milo! är rolig och lättsam trots det till synes barnsliga upplägget. Det är en klassisk body horror men utan överdrivet mycket gore. Blodstänk förekommer men det är mer absurd humor än makabert splatter.

Här finns dessutom många habila skådisar representerade och att sätta b-filmsstämpeln på den är kanske något oförtjänt. Ken Marino är bra som ängslig kontorsråtta med monster i magen och här syns också egna tv-favoriter som Steve Zissis (Togetherness) och Kumail Nanjiani (Silicon Valley) i små biroller, men hela gänget gör ett bra jobb. Peter Stormare dyker till exempel upp som spexig terapeut och är som vanligt bra på att ge ett förvirrat intryck.

Det enda smolket i bägaren är Milo själv som gestaltas med hjälp av gummi och billiga dockeffekter. Jag föredrar vanligtvis gamla hederliga specialeffekter framför CGI alla dagar i veckan men det ser lite taffligt ut och jag hade önskat att mer krut hade lagts på filmens varelse.

En sak är dock säker. Bad Milo! är den roligaste filmen om ett rump-monster jag någonsin sett.

Nästa b-rulle att se: Wolfcop

B-rullemaraton: Manborg

AndreasSett

ManborgBRULLE

Det är lite taskigt att bedöma Manborg så här precis efter att störtsköna Kung Fury och suveräna Turbo Kid tagit världen (och mig) med storm. Manborg utforskade trots allt den retroinspirerade b-filmsestetiken och 80-talskänslan redan 2011. Och jag skulle vilja påstå att filmskaparna på Retron-6 dessutom går ett steg längre.

Det är svårt att sätta ord på Manborgs uselhet. Den är så korkad och medvetet kass att det blir bra. Ja, faktiskt! Manborg bjuder på sanslöst fula stop motion-effekter och märkbart överdrivna green screen-bakgrunder, men faktum är att rubbet funkar. Allt är så genomruttet och superdåligt att det slår knut på sig själv och blir stor underhållning.

Manborg är en klantskalle och hans kompanjoner består av en kampsportsnubbe kallad ”#1 Man”, med kraftigt överdubbat tal (givetvis har han utrustats med en fet basröst) och två syskon, ständigt överspelande ”Justice” och supertuffa ”Mina”. Tillsammans ska de ta sig an elakingen ”Draculon” och hans onda medhjälpare ”The baron”. Detta innefattar gladiatorspel med leranimerade monster, vilda jaktscener på svävare och tuffa uppgörelser med Draculons arméer i den postapokalyptiska framtidsvärlden. Ja, det är precis så dumt som det låter.

Nej, Manborg är inte lika vass som sina efterföljande genresyskon. Men det är en film som ändå bör ses av alla som inte kan få nog av 80-talsnostalgi.

Nästa b-rulle att se: Bad Milo

B-rullemaraton: Zombeavers

AndreasSett

zombeaversBRULLEbanner

Under de senaste dagarna har jag roat mig med att sätta ihop listor på IMDB för filmer jag vill se. Det uppenbarade sig relativt snart att listan befolkades till störst del av fåniga skräckfilmer i b-rullefacket.

Jag har alltid fascinerats av skräck och komedi i kombination. Än idag stavas några av favoritfilmerna Braindead och Evil Dead 2. Och vem minns inte monster-skräckisar som Critters, Hotet från underjorden och Gremlins? På senare år har filmer som Black Sheep, Slither och Grabbers hållit fanan högt i denna subgenre.

Mitt nya livsmål blir därför att bocka av denna kavalkad av skabbiga b-filmer som jag bara måste se. En ny bloggserie är därmed född! Jag kallar den B-rullemaraton.

Zombeavers är just en sån där film. Intresset har funnits där sedan jag först såg trailern. Det verkade vara en ny härligt tramsig homage till denna anrika genre. Det vill säga, orimliga monster som löper amok och knasigheter uppstår, kryddat med blod och slafs givetvis. Kolla själva nedan. Visst ser det liiite lovande ut i alla fall?

Så vad tyckte jag? Nä, usch. Det här var ingen höjdare. Zombeavers är en slapp, oinspirerad och usel film. Klippningen är otajt och monstereffekterna är pinsamt dåliga. zombiebävrarna ser ut att vara ihopsnickrade på en kafferast. Allt sånt kan jag vanligtvis ha överseende med om charmen och glimten i ögat finns där men Zombeavers levererar tyvärr inte på några som helst plan.

Jag gillar ändå premissen och det finns ett kul upplägg här. Det är medvetet löjeväckande med bävrar som förvandlats till blodtörstiga små zombievarelser såklart. Att göra en monsterskräckis med djur som inte på nåt vis är skräckinjagande är ett recept som funkat förut. Och när människorna blir infekterade och förvandlas till bävermutationer är det stundtals riktigt lyckat. Men det räcker inte. Den där göttiga känslan infinner sig aldrig. Karaktärerna är FÖR dumma, manuset är obefintligt och skådespelarinsatserna är inget att hänga i granen de heller. Och återigen, bävrarna ser förjävliga ut. Allt är för kackigt helt enkelt.

Mitt b-rullemaration börjar alltså med en stor besvikelse. Jag hade ändå hyggligt stora förhoppningar på denna. Trist.

Nästa film i mitt b-rullemaraton: Manborg