Det är lite taskigt att bedöma Manborg så här precis efter att störtsköna Kung Fury och suveräna Turbo Kid tagit världen (och mig) med storm. Manborg utforskade trots allt den retroinspirerade b-filmsestetiken och 80-talskänslan redan 2011. Och jag skulle vilja påstå att filmskaparna på Retron-6 dessutom går ett steg längre.
Det är svårt att sätta ord på Manborgs uselhet. Den är så korkad och medvetet kass att det blir bra. Ja, faktiskt! Manborg bjuder på sanslöst fula stop motion-effekter och märkbart överdrivna green screen-bakgrunder, men faktum är att rubbet funkar. Allt är så genomruttet och superdåligt att det slår knut på sig själv och blir stor underhållning.
Manborg är en klantskalle och hans kompanjoner består av en kampsportsnubbe kallad ”#1 Man”, med kraftigt överdubbat tal (givetvis har han utrustats med en fet basröst) och två syskon, ständigt överspelande ”Justice” och supertuffa ”Mina”. Tillsammans ska de ta sig an elakingen ”Draculon” och hans onda medhjälpare ”The baron”. Detta innefattar gladiatorspel med leranimerade monster, vilda jaktscener på svävare och tuffa uppgörelser med Draculons arméer i den postapokalyptiska framtidsvärlden. Ja, det är precis så dumt som det låter.
Nej, Manborg är inte lika vass som sina efterföljande genresyskon. Men det är en film som ändå bör ses av alla som inte kan få nog av 80-talsnostalgi.
Nästa b-rulle att se: Bad Milo