För ett antal månader sedan blev jag kontaktad av Johannes Pinter som undrade om jag var intresserad av att förhandsläsa hans kommande roman, ”Vackra kyrkor jag besökt – och de fruktansvärda väsen jag där mött”, och om den dessutom skulle falla mig i smaken, skriva en blurb. Romanen beskrevs som ett skräckäventyr fylld med svenska sagoväsen och influenser som ”Trolljägaren” och ”Ghostbusters” nämndes. Vem kan motstå ett sådant erbjudande? Jag har tidigare bloggat om blurben som sedan prydde Johannes säljbroschyr för romanen. Det hela löd: ”Underhållande skräckäventyr med nordisk folktro för Buffy-generationen”. En i mitt tycke passande beskrivning av innehållet.
Valdemar har tillsammans med sina utvalda medarbetare som jobb att åka omkring i Sverige och hålla alla ordning på alla troll och oknytt som uppenbarligen lever mitt ibland oss. I Pinters version av den nordiska mytologin är varelserna knutna till våra svenska kyrkor och för att sköta sitt kall är monsterjägargänget ständigt på resande fot. När Valdemar får diagnosen obotlig cancer så händer det också saker kring de övernaturligheter han bekämpar. Något stort är på gång och det är hans plikt att stoppa det som håller på att hända, trots den nyfunna vetskapen om att han är döende.
Till vardags jobbar bokens författare som regissör och jag tycker det märks även när han skriver. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en väldigt filmisk bok. Den skulle sannolikt göra sig väldigt bra på vita duken. Dialogen är rapp, karaktärerna utför halsbrytande konster med vapnen i högsta hugg, och det andas Hollywood och klassiskt matinéäventyr över det hela. Det är såklart ett medvetet stilgrepp av Pinter men det finns en risk att vissa kan störa sig på alla dräpande oneliners och akrobatiska monsterstrider. Själv fann jag det väldigt underhållande. Det är en ovanligt actionfokuserad bok. Tempot är högt och det ges knappt något utrymme alls för lugnare partier.
Jag gillar hur boken verkligen svämmar över av sagoväsen vi alla känner till från vår folktro. Det är hemtamt men ändå inte. Pinter har tagit sig friheter men inte på ett drastiskt vis. Konceptet med kyrkorna är väl genomtänkt och gör att boken hela tiden rör sig framåt, som klassiska fantasy-verk har en tendens att göra. Jag tycker förvisso att det blir aningen för många kyrkobesök och monster att ha ihjäl. Ibland går det för snabbt och jag hinner inte reflektera över, eller landa i, de olika platserna innan gänget är på väg mot nästa kyrka och väsen. För övrigt är Valdemar som karaktär en lite för schablonmässig hjältetyp för min smak. Hans kamp mot cancern och resonemang kring det hela hade mått bra av att få mer utrymme. Jag kommer aldrig riktigt in under skinnet på hans karaktär, vilket gör det svårt att känna för honom.
Men det är petitesser egentligen. Det här är en väldigt spännande historia och en bladvändare utan dess like. Jag stormade igenom bokens drygt trehundra sidor och jag var alltid nyfiken på vad som väntade på nästa sida. Går man igång på nordisk mytologi och monsterjägargäng är ”Vackra kyrkor jag besökt” en no brainer. Fartfylld underhållning med en hel del monsterslafs utlovas. Nu väntar jag spänt på filmatiseringen. För det kommer väl en sådan Johannes?
En kommentar till “Vackra kyrkor jag besökt”