När Year Walk dök upp på App Store 2013 smulades en mobilspelsfördom sönder för mig. Visst, jag hade haft mysiga stunder med spel som Angry Birds och Jetpack Joyride. Men de kändes aldrig som något annat än just simpla mobilspel, utvecklade för att underhålla en kort stund på bussen eller under toabesöket.
Year Walk är en större upplevelse än så. Simogo bevisade med sin skapelse att smartphonespel kunde vara något helt annat än simpel förströelse. Faktum är att upplevelsen var så stark att den inspirerade mig att ta reda på mer om vår nordiska folktro. Något som senare resulterade i ett podcastavsnitt om ämnet i Farfarsparadoxen.
Det gjorde intryck på mig. Inte bara på grund av det fascinerande ämnet, alla beståndsdelar samverkar i en fin harmoni. Den enkla, men stilistiska grafiken, den obehagliga atmosfären som genomsyrar spelet och det fyndiga berättandet. De intelligenta pusselmomenten ska inte heller förbises. Det är en spelupplevelse som engagerar på alla fronter.
Nu så här i juletider tror jag det vore passande att återvända till Simogos snötäckta värld innehållande allehanda skogsväsen. Och har du ännu inte upplevt Year Walk är det hög tid nu.
Spelet finns till Wii U, PC och IOS-manicker.
Vanligtvis när jag har backat en Kickstarter-kampanj är det vänteleken som gäller. Det finns flera projekt som jag investerade i för över tre år sedan och som fortfarande inte sett dagens ljus. Det är snarare regel än undantag att projekten blir kraftigt försenade medan ett fåtal inte ens blir av överhuvudtaget.
För ett antal månader sedan blev jag kontaktad av Johannes Pinter som undrade om jag var intresserad av att förhandsläsa hans kommande roman, ”Vackra kyrkor jag besökt – och de fruktansvärda väsen jag där mött”, och om den dessutom skulle falla mig i smaken, skriva en blurb. Romanen beskrevs som ett skräckäventyr fylld med svenska sagoväsen och influenser som ”Trolljägaren” och ”Ghostbusters” nämndes. Vem kan motstå ett sådant erbjudande? 
”Mumiens blod” är något så ovanligt som ett riktigt maffigt serieäventyr, på svenska, med en björn i huvudrollen. Här samsas klassisk deckargåta, en gnutta övernaturligheter och stora mängder berättarglädje. Ola Skogäng levererar färgstarka karaktärer, ett vackert och utsökt detaljerat Stockholm, men också ett knippe rysliga, blodstänkande scener. Det är skickligt tecknat med en genomtänkt placering av perspektiv och läcker färgläggning. Skogäng är utan tvekan talangfull. Jag anar influenser av Mike Mignolas serie Hellboy, men tycker mig också se likheter med Hergés Tintin. Sämre inspirationskällor kan man faktiskt ha.
Det var Eskapix-novellen Brinnande betong som introducerade mig för Pål Eggert. En spännande och välskriven liten sak jag uppskattade mycket. Min andra kontakt med Pål skedde över Facebook. Jag hade fått upp ögonen för författarens andra roman, De döda fruktar födelsen, det lät verkligen som en bok i min smak. Dessvärre verkade den helt omöjlig att få tag på. Men efter att ha kontaktat Pål himself via Facebooks chatfunktion så landade det ett exemplar i brevlådan några dagar senare. Hygglig kille, och trevlig dessutom. I samband med att jag läste antologin