Astrid: Vulkanmånens kult

astrid-vulkanmanens-kultVanligtvis när jag har backat en Kickstarter-kampanj är det vänteleken som gäller. Det finns flera projekt som jag investerade i för över tre år sedan och som fortfarande inte sett dagens ljus. Det är snarare regel än undantag att projekten blir kraftigt försenade medan ett fåtal inte ens blir av överhuvudtaget.

Med Kim W. Anderssons crowdfunding-kampanj för Astrid: Vulkanmånens kult var det annorlunda. Kickstarter-sidan lanserades i oktober och knappt en månad senare hade jag objektet i min hand. En härlig känsla! Sedan är utgåvan av serieromanen tjusig också och för att alla backers ska känna sig lite extra märkvärdiga finns alla som varit med och finansierat släppet representerade på omslagets baksida.

Men så till själva innehållet då. Kim har skapat en underbar karaktär med Astrid. Det är skönt att se en kvinna i huvudrollen som gestaltas som en person och inte ett objekt. Astrid är varken trådsmal eller besatt av manlig fägring. Hon är en karaktär av kött och blod, hårt knegande och med ett mål om att bli den främsta elitagenten i galaxen.

Men allt ska inte gå enkelt för stackars Astrid visar det sig. För dessvärre går drömmen i kras och istället tvingas hon ta dåligt betalda jobb och den tilltänkta rymdkryssaren byts ut mot en skrothög. Läget verkar hopplöst. Men så en dag får hon chansen att revanschera sig när hon blir erbjuden att åta sig ett uppdrag tillsammans med sin forna klasskamrat Ulf och bortskämda, men samtidigt talangfulla, elitagent-eleven Isobel. Fast det enkla transportuppdraget visar sig såklart inte bli fullt så enkelt. Snarare tvärtom.

Det första seriealbumet med Astrid är en fröjd att läsa. Kim W. Anderssons serierutor är färgstarka, skickligt sammansatta och berättelsen med dess karaktärer griper tag omedelbart. Det är å ena sidan ett klassiskt rymdäventyr utan några direkta överraskningar men å andra så välskrivet och snyggt återgivet att det inte heller spelar någon roll.

Det enda smolket i bägaren för mig var slutet som inte riktigt kändes helt tillfredsställande. Men jag är fine med det. Vulkanmånens kult känns mycket som en introduktion till något mycket större. Jag är såklart medveten om att det här bara är den första serieromanen med Astrid och att många fler ska dyka upp hädanefter och jag kommer med det i åtanke utan tvekan återvända till Astrids galna sci-fi-bestyr. Det här kan mycket väl vara en svensk kultklassiker som sett dagens ljus!

Så Kim, när drar Kickstarter-kampanjen för Astrid #2 igång?

Titel: Astrid: Vulkanmånens kult
Författare: Kim W. Andersson
Genre: Rymdäventyr
Utgiven av: Apart förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus

Head Lopper

headlopper

Head Lopper är lite som om någon placerat Conan barbaren i världen från Äventyrsdags. Först och främst är det här en klassisk fantasy-berättelse med magiska skogar, mystiska väsen och en skäggig, tystlåten monsterjägare i huvudrollen. Andrew MacLean som både författat och ritat har en tecknarstil som påminner om den i just Äventyrsdags, men det finns också liknelser med Mike Mignola, som tecknar Hellboy.

Det är färgglatt och ”cartoony”, i brist på ett bättre svenskt ord, men samtidigt detaljrikt. Jag är väldigt förtjust i hur det ser ut och jag tycker det är just i det yttre de stora kvalitéerna finns. Monstren som Head Lopper, eller Norgal som han egentligen heter, stöter på är fantasifulla skapelser som ser unika och annorlunda ut. Men den kanske största höjdaren visuellt är striderna som vänder och vrider på sidorna och seriepanelerna. McLean är verkligen uppfinningsrik när det kommer till att teckna just dessa.

Ett exempel på hur en strid kan illustreras i Head Lopper.
Ett exempel på hur en strid kan illustreras i Head Lopper.

I övrigt är det som sagt en traditionell fantasy-berättelse med onda skurkar, en högmodig kung och en jävla massa monster som måste slaktas. I centrum finner vi den oövervinneliga krigaren och enstöringen kallad Head Lopper men också den tjattrande häxan Agatha, eller åtminstone vad som är kvar av henne, huvudet.

Handlingen är ganska förutsägbar men det är inte skälet till att man läser vidare. För mig är det de storslagna monsterbataljerna och det trivsamma upplägget. Head Lopper är godis för ögat utan något större djup men likväl förbaskat underhållande och avkopplande.

Titel: Head Lopper
Författare: Andrew McLean
Genre: Monsterslaktarfantasy
Utgiven av: Image
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Comixology, Bokus och Adlibris

Smutsig svart sommar

smutsig-svart-sommar”Smutsig svart sommar” är serieversionen av ”Furierna från Borås”. Novellen om en kannibalisk tonårssekt hämtad från Anders Fagers mästerliga novellsamling ”Samlade svenska kulter”. Unga kvinnor dyrkar ett uråldrigt väsen vid dansbanan belägen i skogen utanför Borås. Här återges berättelsen tillsammans med Daniel Thollins finfina illustrationer och har utökats väsentligt.

Det har adderats en ny inledning, fler scener i mitten och ett helt nytt slut. Mixen Fager och Thollin passar serieromanen perfekt och Thollins tecknarstil gör Fagers skeva Lovecraftinspirerade prosa rättvisa. Det är slafsigt, rått och lite vrickat. Precis som väntat och sig bör när dessa två herrar slår sina påsar ihop.

Det är svårt att inte älska det här. Tentaklerna finns där, likaså en strålande tolkning av en redan fantastisk liten berättelse, en av Fagers bästa. I det här formatet har den blivit köttigare och mer komplex. Kanske inte nödvändigtvis bättre än förlagan, men utan tvekan en spännande utökning av Fagers ständigt expanderande ”kulter-universum”.

Titel: Smutsig svart sommar
Författare: Anders Fager
Illustratör: Daniel Thollin
Genre: Skäck
Utgiven av: Pagina förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Crossed

crossed

Ta en nypa The Walking Dead och sen en fet skopa övervåld. Blanda, skaka. Så. Då får du Crossed. En variant på det klassiska zombieupplägget men med mer vidrigheter än vad de flesta av oss är vana vid. I Garth Ennis version är hotet något annat än vandrande döda. Smittan som sveper över världen gör alla som utsätts för den helt galna. Empati och känslor försvinner och allt som finns kvar är ett ständigt ursinne och ett behov av att föra epidemin vidare med alla medel.

Jag brukar inte väja för blod och tarmar men vissa sekvenser ur Crossed gör mig äcklad och jag vet ärligt talat inte om det är bra eller dåligt. Jag känner för karaktärerna och våndas när de blir lemlästade, våldtagna och ihjälslagna. Det är en skoningslöst brutal serie. Samtidigt känns det som att Ennis är ute efter att chockera, ibland till den milda grad att det blir lite för mycket av det makabra och för lite av en engagerande handling.

Att läsa Crossed är lite som att inte kunna slita blicken från en trafikolycka. Man vill inte se skiten men kan heller inte låta bli att titta. Det är en stundtals vidrig porträttering av människans värsta sidor, inte minst från de smittade men likväl från de överlevande. De tar en del avskyvärda beslut som jag har svårt att sympatisera med. Men trots alla provocerande inslag blir jag involverad.

Jag kan inte påstå att jag gillar Crossed men jag kan ändå inte sluta läsa.

Titel: Crossed (Vol. 1 #0-9)
Författare: Garth Ennis
Tecknare: Jacen Burrows
Genre: Skräck, postapokalyps
Utgiven av: Avatar Press
År: 2008-2010

Locke and Key – finalen

Locke & Key Alpha #1 page 4 panel 1

Locke and Key var följetången som öppnade mina ögon för seriernas värld på nytt. Efter flera års slumrande intresse var det Joe Hill och Gabriel Rodriguez som väckte ett behov av att återigen läsa serier. Med fantastiska karaktärer, en komplex fantasieggande handling och upplägget med de magiska nycklarna fick berättelsen om familjen Locke mig på fall redan från den första seriepanelen.

Men jag har länge sparat den avslutande delen i bokhyllan. Ögonblicket behövde vara perfekt och tiden för att plöja hela sista albumet skulle verkligen finnas där. Det dröjde ungefär ett år efter att jag köpt den sjätte och sista samlingsvolymen Alpha & Omega innan jag tog mig igenom alltihop. Avslutningen var lika storslagen som förväntat. Blodig, sorglig och oerhört spännande. En episk final väl värdig serien.

Att jag redan längtar efter att ta mig igenom serien en andra vända är ett gott betyg. Har du inte redan stiftat bekantskap med den trasiga familjen Locke och den mystiska herrgården med sina många hemligheter, grattis! Du har sex mästerliga serievolymer att ta dig an ögonaböj!

Theos ockulta kuriositeter: Mumiens blod

omslag_theo.indd”Mumiens blod” är något så ovanligt som ett riktigt maffigt serieäventyr, på svenska, med en björn i huvudrollen. Här samsas klassisk deckargåta, en gnutta övernaturligheter och stora mängder berättarglädje. Ola Skogäng levererar färgstarka karaktärer, ett vackert och utsökt detaljerat Stockholm, men också ett knippe rysliga, blodstänkande scener. Det är skickligt tecknat med en genomtänkt placering av perspektiv och läcker färgläggning. Skogäng är utan tvekan talangfull. Jag anar influenser av Mike Mignolas serie Hellboy, men tycker mig också se likheter med Hergés Tintin. Sämre inspirationskällor kan man faktiskt ha.

Berättelsen kretsar kring ett förmodat vampyrmord och detektiven, tillika antikvariatägaren, Theo kallas in för att undersöka det hela. Theo, som tidigare var en människa, uppträder numera i gestalten av en stor björn, allt på grund av en egyptisk förbannelse. Till sin hjälp har han polisen Max och, aningen motvilligt, den nyfikna grannflickan Felicia. Tillsammans ger de sig ut på ett fartfyllt, matinédoftande äventyr i bästa Indiana Jones-anda.

theoMagiska amuletter, livs levande mumier och hemliga monstersällskap. I Skogängs serie ryms det mesta. Jag diggar verkligen det här. Magi och realism blandas på ett ypperligt sätt och även om dialogen känns aningen ansträngd emellanåt är det en väl genomtänkt serieroman med en påtaglig mysteriekänsla.

”Mumiens blod” är den första delen i sviten, ”Theos ockulta kuriositeter”, som består av fem serievolymer hittills. Utgåvan jag har läst släpptes 2008 och är numera slutsåld hos förlaget men Skogäng avslöjade nyligen att den kommer att ges ut igen i en mer polerad variant med omskriven dialog och ett gäng extra sidor att fläka ut sig på. Jag hoppas den andra boken i serien ”De förlorade sidornas bok” får samma behandling inom en snar framtid då den inte heller går att få tag på längre.

Just nu jobbar Ola på den avslutande delen i den aktuella trilogin döpt till ”Deus ex machina” där de två första delarna ”Fadern” och ”Sonen” åtminstone går att få tag på. Utan att ha läst dessa alster kan jag inte påstå att det är givna inköp men jag gör det ändå! Stötta så här fantasifull, kul svensk serieutgivning och köp ”Theos ockulta kuriositeter” idag. Min egna beställning gjordes för ett par minuter sedan.

Italiensk mardrömsdetektiv besöker gamlingar

DylanDogA_rgbDylan Dog: De sista ljuva åren är det andra seriealbumet som ges ut på svenska sedan serien nyintroducerades av förlaget Ades Media 2013. Den italienska serien dök först upp 1986 och senare också i Sverige som egen tidning 1993. Men Dylan, som den svenska titeln löd, lades snart ner och återfanns sedan istället som biserie i Seriemagasinet åren 1995-2001.

Jag gjorde mig själv en otjänst när jag började i helt fel ände med Dylan Dog. Av en slump kom jag över filmen som baseras på serien – Dylan Dog: Dead by Night. Detta var min första kontakt med ”mardrömsdetektiven” Dylan Dog. Ett möte som inte direkt gav mersmak. Filmatiseringen är en orgie av dåligt tempo, uselt smink och träiga skådisar. Lyckligtvis visar sig serieoriginalet ha helt andra kvalitéer.

De sista ljuva åren är en skickligt berättad mordgåta med övernaturliga inslag som lyckas klämma in en riktigt snygg vändning på slutet. Dylan Dog utreder här ett ålderdomshem där gamlingar ruvar på mystiska hemligheter. Berättelsen är väl genomtänkt och varje serieruta med dess innehåll är omsorgsfullt inplanerad. Det märks tydligt att Giovanni Di Gregorio är en habil författare och historien är av klassiskt snitt, utan krusiduller och rakt på sak, vilket jag gillar. Upplägget är knappast nyskapande – Dylan Dog vaskar fram ledtrådar samtidigt som dödsfallen avlöser varann på det gamla ålderdomshemmet. Det är frågorna som indirekt ställs som är det mest intressanta i De sista ljuva åren. Ämnen som dödlighet och ålderdom återkommer som en röd tråd i berättelsen. Det är en sorglig historia som genomsyras av rädsla och desperation.

Så gör inte om mitt misstag kära läsare, Dylan Dog: Dead by Night är en urusel filmatisering och ett hån mot den välskrivna serieförlagan. Börja i rätt ände och ta istället del av dessa nyutgivna seriealbum.

Köp Dylan Dog: De sista ljuva åren här.

Förvisade sagofigurer

fables_1

”Legends of exile” heter den första samlingsvolymen med långköraren ”Fables”. En serie som nyligen blev spel i Tellltale Games regi och som funnits i tidningsställen sen 2002 i USA. Handlingen kretsar kring ett gäng karaktärer vi känner igen från sagornas värld. Figurer som ”Stora stygga vargen”, ”Snövit” och ”Odjuret” har alla blivit förvisade till ”vår” värld och ett samhälle kallad ”Fabletown” beläget i New York. De här första fem numren kretsar kring en mordgåta och i huvudrollen ser vi ”Bigby”, mer känd som ”Stora stygga vargen”, som snokande detektiv.

Jag blev nyfiken efter att ha satt tänderna i spelförlagan som är omdöpt till ”The wolf among us”, och ville utforska den till synes fascinerande världen lite närmare. Men jag måste säga att jag blev lite besviken. I ärlighetens namn tycker jag att spelet etablerar världen bättre än vad serieoriginalet gör. Nu skrapar visserligen bara dessa inledande numren på ytan vad beträffar karaktärer och den situation de olika sagofigurerna befinner sig i. Men jag känner att min framtida dos av serien lika gärna endast kan innefatta Telltales finfina spelföljetång. Åtminstone för stunden. ”Legends of exile” är ändå en intressant historielektion för oss som vill veta mer om ”Fabletown” och dess invånare.

Fables: Legends of exile finns i digital form på Comixology och fysisk form till exempel hos Bokus.

Briljanta Witch Doctor

witch doctor blogg

Själv försökte jag sälja in den som ”Cityakuten möter HP Lovecraft” i Farfarsparadoxen för ett tag sen men förlaget själva säger så här om serien – ”House M.D. meets FRINGE in the first Skybound original from Robert Kirkman’s new comic imprint.” En snarlik jämförelse men sälja in den vill man verkligen göra, för Witch Doctor är fantastisk.

I huvudrollen ser vi den excentriska doktorn Vincent Morrow som med minst sagt oortodoxa metoder botar sina patienter med paranormala symptom. Till sin hjälp har han demonbesatta Penny Dreadful och assistenten Gast. Ett udda karaktärsgalleri där alla är lika älskvärda. Penny är förvisso obehaglig och oförutsägbar men hennes åkomma gör henne väldigt komplex och intressant. Vem sitter egentligen i förarsätet? Demonen eller Penny själv? Vincent är lika mycket galen vetenskapsman som medicinskt geni och medhjälparen Gast är den mer normala i gänget. Doktorn och Gast är en vältajmad duo och tankarna går ofta till Sherlock Holmes och Watsons samspel.

Fallen de tar sig an är visuellt groteska och makabra. Tecknaren Lukas Ketner är riktigt vass på att skapa slemmiga monster och styggelser. Det är fantasifullt och lite småläbbigt. Detsamma gäller handlingen och de olika uppdrag gänget åtar sig. Brandon Seifert heter författaren av serien och han lyckas ständigt överraska mig som läsare. Det är fyndigt och smart uppbyggt. Den är dessutom extremt tilltalande för mig som ett fan av monster och mytologin kring dessa. Jag älskar världen som byggs upp där underliga fantasifoster gömmer sig i varje vrå. Witch Doctor som serie är i mina ögon lika genial som doktor Morrow himself.

Witch Doctor finns i två olika volymer. För en liten försmak rekommenderas nummer #0 som är en bra introduktion till serien och är dessutom gratis på Comixology. Naturligtvis går den att hitta i fysisk utgåva, på Bokus till exempel.

Döda superhjältar äter hjärna

Marvel-zombies1

Världen har drabbats av en zombie-epidemi och även våra trikåklädda superhjältar är infekterade. Spider-Man stapplar omkring med ena benet uppätet, Captain America har fått halva huvudet avkapat och alla kvarlevande hjältar har förvandlats till mordiska kannibaler som drivs av en enda sak – hunger. De levande döda i ”Marvel Zombies” är inte de klassiska drönarna som vandrar omkring och stönar. De ser visserligen deformerade ut med klassiska zombie-attribut, som döende vävnad och läskig uppsyn, men de kan föra dialog med varann. Jakten på färskt kött förgiftar dessvärre deras sinnen och omdöme. Att leta ”mat” är därför den enda prioriteringen numera.

”Marvel Zombies” är dum, korkad och smått idiotisk. Och annars vore det konstigt. Det är trots allt zombier vi har att göra med här. Jag gillar greppet och det är intressant att se alla klassiska hjältar och skurkar zombifierade. Handlingen är inte så mycket att hurra över men det är utan tvekan underhållande. Man får ungefär vad man förväntar sig. Hjärndöd zombieaction. Med superhjältar.