Pepptoppen 2017: Nintendo Switch

Det är inte varje år det lanseras nya konsoler. På fredag, klockan fem på morgonen kommer Nintendo avtäcka sin nästa spelmaskin på allvar. Jag kommer såklart att ställa klockan och följa det hela med yrvaken uppsyn.


Så vad är grejen med Nintendo Switch?
* Det är en konsolhybrid som går att använda både i stationärt och portabelt läge
* Den har två avtagbara kontroller samt ett utfällbart ställ som möjliggör för multiplayerspelande både i stationär och bärbar form
* Det är maskin från Nintendo vilket innebär välgjorda och starka förstapartstitlar

Vad kan vi förvänta oss av evenemanget?
* Det kommer pågå i cirka en timme
* Det kommer att sändas live från Tokyo på japanska och kommer vara textat på engelska
* Efter avtäckningen kommer Treehouse Live-sändingar ta vid där spelen kommer att visas upp på ett mer omfattande sätt

Vad kommer evenemanget innehålla?
* Massvis med spelavslöjanden
* Lanseringsdatum
* Slutgiltigt pris
* Hårdvarufakta

Vad ska vi inte förvänta oss av Nintendo Switch?
* Ett prestandamonster i stil med PS4 Pro eller Xbox One Scorpio
* En maskin med ett massivt tredjepartstöd

Evenemanget kollar du på här:


För att höja peppen ytterligare ett par snäpp har jag sammanställt en bingobricka med personliga förväntningar och önskningar inför den stora revealen.

Kommer du följa evenemanget?

Enkla knep för given Nintendo Switch-succé

Okej, jag är exalterad över Nintendo Switch. Det framgår ganska tydligt i min förra bloggtext.

Men efter konsolens korta treminuters-framträdande finns det fortfarande mycket att spekulera om. Självklara saker som batteritid, specifikationer och spelutbud, men också maskinens övriga funktioner. Tills vi får reda på mer om enheten tänker jag fortsätta att ha överdrivna förhoppningar på att det här är den perfekta drömmaskinen från Nintendo.

Nu är maskinen avtäckt i alla fall och de flesta verkar vara positivt inställda. Men för att Switch ska sälja som smör i solsken krävs mer än ett bra koncept. Här är några punkter som kan ta Nintendo Switch från potentiell höjdare till en given succé.


newmiiverse

Online. Nintendo spottade visserligen upp sig vad gäller onlinebiten med Wii U men är fortfarande hopplöst efter konkurrensen. Den här gången håller jag tummarna för ett ordentligt användarkonto som inte endast är kopplat till enheten. Voice chat ska såklart finnas implementerat i gränssnittet och butiken för digitala nedladdningar behöver fräschas upp.

Den sociala hubben för Wii U, kallad Miiverse, var en kul idé, likaså streetpass-funktionen på 3DS. Kan Nintendo få ihop alla dessa komponenter så att det känns intuitivt och lättöverskådligt finns det hopp om en riktigt bra onlineplattform den här gången.


wii-u-virtual-console

Virtual Console on demand. Det är dags att Nintendo kikar lite på konkurrensen och gör sin egen version av Playstation Plus och Games with Gold. Jag tänker mig en prenumerationstjänst där jag får tillgång till tre eller fler klassiska Nintendo-spel varje månad för en billig peng.

Kompatibla retrokonsoler som går att simulera på Switch bör vara NES, SNES, GB, GBA, N64 och GC. Eventuellt Wii också om Joy-con-kontrollerna visar sig vara rörelsekänsliga. Jag har svårt att tro att de kommer undan med att sälja sina VC-spel styckvis ännu en gång. Tidigare osläppta VC-spel som Super Mario Sunshine, F-Zero GX, Mario Kart: Double Dash, Super Smash Bros. Melee och Luigi’s Mansion uppblandat med klassiska VC-titlar. Åtminstone på pappret ett klockrent drag som varken kostar Nintendo dyra licenspengar eller stora ansträngningar.


nintendo-switch-shot-06

Nya tredjepartsspel. Min största farhåga kring tredjepartsstödet är att vi, precis som i fallet med Wii U, bara får gamla portningar till konsolen. Exklusiva Wii U-spel i stil med Bayonetta 2 och ZombiU lär behövas. Med uppvisandet av Skyrim och NBA 2K17 får jag samma vibbar som jag fick när Wii U lanserades med spel som Batman: Arkham City, Deus Ex: Human Revolution och Mass Effect 3. Jättebra titlar allihop, men likväl gamla spel.

Här krävs det att Nintendo hostar upp kosing för ett gäng exklusiva spel. Ryktena om att de har gjort just det med nya Beyond Good & Evil lovar gott men det behövs fler liknande exklusiviteter. Någonting nära konsollanseringen och allra helst i samband med konsolsläpp. Potentiella kandidater baserat på tidigare samarbeten är något från Platinum, Ubisoft, Team Ninja, Tecmo Koei, Namco Bandai eller Sega.


metroid2dfanart

Metroid. En hel konsolgeneration har passerat utan ett ordentligt Metroid-spel (och nej, jag räknar inte in Federation Force). Nu är det hög tid för Samus Aran att göra bejublad comeback. Retro Studios har med Donkey Kong-spelen visat att de bemästrar sidoscrollande HD-spel, och även om jag inte tackar nej till en ny del i Prime-sagan, vore det intressant med ett nyutvecklat högupplöst 2D-spel i serien till Nintendo Switch. På Wii U vimlar det av dem (New Super Mario Bros. U, Yoshi’s Wolly World, Donkey Kong: Tropical Freeze med flera).

Dessutom har redan Nintendo visat upp flera storslagna AAA-titlar i form av Skyrim och Zelda i revealtrailern. Det borde därför vara smart att komplettera utbudet med åtminstone ett enklare tvådimensionellt plattformsspel till konsolen. Metroid borde i så fall stå högst upp på listan med tanke på att det aldrig varit en kassako för Nintendo. Det lär inte kräva samma resurser och utvecklingskostnad som en ny del i Prime-serien. Ett nytt 2D-Metroid är därför en no-brainer för Nintendo Switch om du frågar mig.


Bonus: Tre smarta spelkoncept för Nintendo Switch

Nintendo Kart. Mario Kart fast med alla kända Nintendo-karaktärer. Kirby, Link, Samus, Pikachu och så vidare. En racing-version av Super Smash Bros helt enkelt.

Skylanders: Amiboo Edition. Activision och Nintendo samarbetar för en ny version av Skylanders med Nintendo-figurer som utspelar sig i kända Nintendo-världar. En garanterad storsäljare både vad gäller antal sålda spel och plastfigurer.

Pokémon MMO. Alternativt ett fullskaligt spel i huvudserien. Hur länge har inte det varit efterfrågat? Fast i ärlighetens namn så vore vad som helst med Pokémon en självklarhet nu när Pokémon Go-begäret börjar svalna.

All in på Daredevil

Daredevil-filmen från 2003
Daredevil-filmen från 2003.

Som uppladdning inför det stundande släppet för säsong två av Daredevil på Netflix grottar jag ner mig ordentligt vad gäller hjälten från Hell’s Kitchen. Jag ser om hela den första säsongen av tv-serien och jag är överraskad över hur bra den är även den andra genomtittningen. Det råder inget tvivel om det är den mest lyckade tolkningen av en superhjälte någonsin i tv-format. Vi får se hur jag känner efter att ha sett det avslutande avsnittet igen. Det var egentligen det enda med serien som inte föll mig på läppen senast det begav sig. Sex avsnitt in nu och hittills är det minst lika bra som jag minns för ett år sedan.

Jag och Oskar planerar dessutom en Daredevil-special för Farfarsparadoxen som ska släppas någon vecka efter att den nya tv-säsongen haft premiär. Som research inför detta har jag beställt den bespottade filmen med Ben Affleck i huvudrollen. Jag har läst att Directors Cut-utgåvan ska vara snäppet mindre usel så den fick det bli. Håller tummarna för att jag mäktar med att se klart hela filmen denna gång. Senast jag gjorde ett försök blev det en för smärtsam upplevelse för mina ögon. Stängde av halvvägs igenom.

Frank millers serie "The Man Without Fear" från 1993.
Frank millers serie ”The Man Without Fear” från 1993.

Som inte det vore nog har jag dessutom läst en av de mest hyllade tolkningarna i serieform, Frank Millers ”The Man Without Fear”. Jag läste den redan när den svenska versionen gavs ut i början på nittiotalet men kan inte påstå att jag mindes speciellt mycket nu när jag läste om den.

Efter att ha återbekantat mig med serien kan jag konstatera att den håller bra än idag. Det är en origin story som berättar hur Matt Murdock blir Daredevil och hur Kingpin tar över makten som skurkarnas högsta höns. Matts tidiga relation med Elektra avhandlas också, likaså karaktären Stick. John Romita Jr har en riktigt snygg, skitig tecknarstil som passar innehållet perfekt. Det märks för övrigt att tv-serien hämtat många influenser härifrån. Sämre förlaga kan man definitivt ha.

Välkommen till tentakelmonster.se

prntscrnsida3

En nystart kräver ett nytt namn. Farbror Atlas har ömsat skinn.

När min spelpodd sedan sju år tillbaka lades ner och min redaktörsposition på Skillpoint övergavs kunde jag äntligen låta litteraturen ta större plats i mitt liv igen. Läsåret 2014 var mitt mest produktiva sedan jag var tjugo bast. Jag slungades tillbaka till en tid då jag verkligen kunde uppskatta en god bok, ge den utrymme och intresset väcktes på allvar igen. Jag är fortfarande en spelfantast av guds nåde men så fort kraven på att hålla sig uppdaterad försvann spelar jag numera förhållandevis lite, bara några timmar i veckan.

Nu är det all in på fantastik i alla dess former. Mer fokus på litteratur och tv-serier, mindre på tv-spel. Jag tycker det är utmanande att skriva igen, att bredda min bedömningsförmåga, att hitta nya infallsvinklar. Jag säger inte att jag är bäst, eller ens speciellt bra på det, men min ambition har aldrig heller varit att fatta den vassaste kritikerpennan.

Mitt mål med bloggen har alltid varit att belysa och lyfta fram verk som går många förbi, verk som mitt hjärta klappar extra mycket för. På samma sätt som jag alltid vurmat för indiespelen, är jag lite extra fascinerad av det där som inte trycks upp rakt i ansiktet på oss, och gör per automatik detsamma för andra uttrycksformer. Vem älskar inte en underdog liksom?

Samtidigt finns det ändå plats för giganter som Marvel och Nintendo, det ena utesluter inte det andra, men jag kommer aldrig skriva en textrad om senaste Beck-filmen eller Liza Marklunds deckare. Jag lockas inte av det där vi ständigt möts av i vardagen. Det är magin jag vill uppleva, det fantastiska, det där som det gråa trista ordinära inte kan erbjuda. Superhjältar, robotar, tidsresor och mutanter.

Och såklart, en hälsosam dos av slemmiga tentakelmonster.

Mina tankar om årets E3

e3ms2015

Betyg för Microsoft: 7
Stabilt och självsäkert. Inga stora överraskningar men ändå en del nytt intressant innehåll. Givna titlar som Halo 5: Guardians, Rise of Tomb Raider och Gears 4 visades upp. Kul med nya IP:n som Sea of Thieves och Recore också.

Personliga höjdpunkter:
Recore – blev nyfiken på detta trots endast cgi-trailer.
Ashen – atmosfäriskt indielir med finfin grafisk stil.
Xbox One får bakåtkompabilitet med 360.

Bottennapp:
Inget Quantum Break i år?
Vart höll Quantic Dream hus?

e3sony15

Betyg för Sony: 9
Massvis med efterlängtade utannonseringar med den heliga treenigheten The Last Guardian, Shenmue 3 och Final Fantasy 7 Remake i täten. Mest spännande var ändå Horizon: Zero Dawn, med kvinnlig protagonist som har ihjäl robotdinosaurier i underlig framtidsdystopi. Uncharted 4 ser ut som tidigare spel i serien men snyggare. Sonys bästa mässa på många år? Troligen.

Personliga höjdpunkter:
Horizon: Zero Dawn – årets bästa nya IP?
Dreams – flummigt men intressant koncept.
The Last Guardian – tillbaka från de döda, ser fortsatt myspysigt ut.

Bottennapp:
Vart var PS Vita?
Inget nytt om lovande Rime?

nintendo-digital-event-e3-2015-satoru-iwata-muc3b1eco-viendo-platanos-1200x675

Betyg för Nintendo: 4
En medioker föreställning (trots mupparna!) från Nintendo i år. Helt klart är att Wii U är övergiven nu. Nya Star Fox ser ut som ett hafsjobb med ful grafik och oinspirerat gameplay och kommande Zelda verkar bli konsolens sista ordentliga storspel. På 3DS såg det lite bättre ut med nytt co-op-Zelda och Mario & Luigi: Paper Jam. Däremot var det nya Metroid-spelet ett hån mot alla Metroid-fans.

Personliga höjdpunkter:
The Legend of Zelda: Triforce Heroes – verkar bli ett Four Swords med online-co-op = bra!
Mario & Luigi: Paper Jam – är svag för den här serien och detta tillägg ser lovande ut.

Bottennapp:
Metroid Prime: Federation Force – ett slag i ansiktet på alla som väntat på ett ”riktigt” spel i serien.
Star Fox Zero – såg bara dassigt och gammalt ut.
Varför var Retro Studios inte närvarande?
Inte ens en yttepytteliten titt på Wii U-Zelda?

Övriga höjdpunkter från mässan:
Unravel, Fallout 4, South Park: The Fractured but Whole, Mirror’s Edge: Catalyst, Firewatch

Sammanfattning:
Efter den första dagen av presskonferenser och feta avslöjanden var jag redo att höja mässan till den bästa på många år, och det kanske den fortfarande kan vara, men efter den andra dagen med ett blekt Nintendo känns det inte lika självklart längre. Microsoft gjorde en bra insats, Nintendo hade som sagt ett skruttigt mellanår, medan Sony fullständigt dominerade. Kul E3 överlag med ett par överraskande utannonseringar jag verkligen inte såg komma på en mils avstånd.

Bra E3-länkar:
Polygon har sammanställt presentationer på några få minuter styck för Bethesda, Microsoft, EA, Ubisoft, SonyNintendo och Square Enix.

Saker jag säger på Twitter #1

140+: Mindre tuttar, mer konspiration och händelser av värde. Säsong två är allt säsong ett borde varit. Jag hoppas det håller hela vägen. Efter tre avsnitt, alla av lika bra klass, känns det så. Älskar att det läggs stort fokus på Kapten Flint och hans tillbakablickar. Han har verkligen växt som karaktär denna säsongen.

140+: Netflix gör tv-serie av Zelda. Om det finns en gnutta sanning i det här det vill säga. ”Ett barnvänligt Game of Thrones”, sägs det. Om Netflix vågar, och kan övertyga Nintendo-farbröderna, att leka lite med licensen, kan det bli intressant. Netflix köper ett varumärke med nördcred men också något som saknas i tjänstens exklusiva streamingbibliotek, en fantasyserie. Marco Polo visade åtminstone att Netflix kan göra riktigt snygga och storslagna serier. Det värsta som kan hända är att det blir ett puttenuttigt Merlin över det hela.

140+: Är tillsammans med Ash vs. Evil Dead den serie jag hoppas allra mest på i år. Trailern såg bra ut. Inte haktappande superbäst men visar upp en del bra indikationer. Förhoppningsvis kan mitt biobesök från 2003, och Ben Afflecks taffliga gestaltning, raderas ut från näthinnan för gott efter detta.

Nördar, hör upp! Vår bästa tid är nu!

green-lantern-movie-photos-01

Som en reaktion på Jimmy Håkanssons (och andras) blogginlägg kände jag mig tvungen att skriva av mig om det rådande gnället över att vi översvämmas av superhjältar, både på vita duken och på tv. Så här skriver Nöjesguidens Håkansson bland annat; ”Att Marvel och DC Comics tsunami-dränker våra skärmar med allt superhjälterelaterat de har i sina dammiga arkiv är om något ett tecken på desperation. Tillsätt en ny Star Wars-trilogi och superhjälteföraktet är komplett. Marvel och DC Comics har gått från att vara nördkulturens frälsare till att bli dess ohälsosamma feeder. Vi nördar hann knappt ärva jorden förrän vi dog av kulturell kolesterolförgiftning.”

Han har en poäng i vad han skriver, jag inser det. Men själv är jag fortfarande i nördhimlen! Jag får helt enkelt inte nog av superhjältar. Ser vansinnigt mycket fram emot Netflix-satsningen Daredevil och diggar supertöntiga The Flash. Och på tv finns det fortfarande rum för superhjältar. Arrow, The Flash, Agent Carter och Agents of SHIELD är väldigt olika produktioner.

Filmerna kan jag däremot hålla med om, där råder det inflation, ingen tvekan. Jag ser det dock som kul underhållning och verkar kunna svälja hur mycket som helst av det. Ärligt talat, jag tyckte tramsiga Green Lantern trots allt var rätt underhållande och gillade bespottade Man of Steel mer än jag vågar erkänna. Det vimlar av dem, vissa är sämre än andra, men personligen älskar jag detta faktum. Att obskyra hjältar som Ant-Man och okända superhjältekollektiv som Guardians of the Galaxy får egna filmer hade jag inte ens vågat drömma om som finnig tonåring.

Men kan man inte applicera det på hipp relations-tv också för den delen? Girls, Togetherness, Looking och Transparent är alla bra men börjar inte det bli lika tröttsamt med så många snarlika serier i det facket också? Serier som inte handlar om något speciellt, som skildrar olika människors liv, oftast i någon typ av familj eller umgängeskrets. Eller är det mer okej när trikåer och superkrafter lyser med sin frånvaro?

Kan vi inte glädjas över att vi nördar äntligen får utlopp för allt det där som bara fanns i våra sönderbläddrade serietidningar när vi växte upp, och under en tid då, åtminstone mitt, pojkrum var fyllt med travar av Marvels Universum, Spindel-Mannen och Läderlappen? För egen del är inte överdosen ett faktum än i alla fall.

2014 – ett bokslut

snowpiercer

Årets läsfynd: Köttmonstret i Celitz
Slafsigt, makabert och en alldeles underbar bok. En kulturgärning av Eskapix att ge ut denna guldklimp.

Årets personliga upplevelse: Liveinspelningen av avsnitt 200 med Radio Speltorsk
Det var vemodigt men finalen av mitt sju år långa podcastprojekt resulterade i ett par alldeles fantastiska timmar. Det var bland det roligaste jag gjort någonsin.

Årets störigaste cliffhanger i bokform: Kleptomania
Argh! En extremt abrupt avslutning på en märklig men härlig läsupplevelse. Jag måste bara läsa andra boken, helst igår!

Årets mest förutsägbara film: Predestination
Absolut, det var ett bra försök till ett mindfuck men jag såg den framtida twisten komma tre minuter in i filmen ungefär. Bra rulle trots det.

Årets smartaste läsning: Kattmänniska
Susanne Samuelsson levererar intelligent, krypande, närgången och engagerande skräck. Ovanligt fiffiga och annorlunda skräckisar i denna novellsamling.

Årets bästa superhjälterulle: X-Men: Days of Future Past
Efter en hård kamp mot ”Kapten öronvinge: Snökämpen” håller jag ändå Bryan Singers mutanter högre. De apokalyptiska scenerna var härligt mörka och det fanns mycket superhjältegodis att gilla i denna.

Årets bästa novell: Tills tiden skiljer oss åt
Gripande, omvälvande och spektakulär är ord jag använde i min recension. Jag gör det helt enkelt igen. Oskar Källner levererar storslagen sci-fi när den är som bäst.

Årets populärkulturella fail: Inget biobesök av Interstellar
Jag suger.

Årets mest skruvade läsupplevelse: Demonologi för nybörjare
Satan, gud, demoner och änglar i bästa Terry Pratchett-stil. Eller mer åt Douglas Adams kanske. Med en skvätt Neil Gaiman. Det är lätt att droppa referenser när det kommer till Caroline L. Jensens senaste verk. Den är hur som helst galet underhållande.

Årets kallaste filmiska åktur: Snowpiercer
En så skön premiss för ett postapokalytpiskt scenario. Älskar den här typen av konceptrullar. Oförutsägbar är den också. En fet jävla resa från start till mål. Bokstavligen.

Årets guilty pleasure: Arrow
Så sjukt fånig, fylld med träig dialog och korkade vändningar. Men det är likt förbannat svårt att sluta kolla. Jag tycker faktiskt den tredje säsongen är ännu dummare än tidigare, ändå är jag helt hooked.

Årets bästa bokrysare: Parasitus
Christian Johansson grep tag om mig från första sidan med trovärdiga karaktärer, superba miljöbeskrivningar och krypande skräck. Suverän avslutning också.

Årets röjigaste rymdrulle: Guardians of the Galaxy
Popcornunderhållning som den ska vara. Bästa sci-fi-matinén sedan… ja, det vette fan.

Årets bästa uppföljare: En man av stil och smak
På baksidan av bokens omslag hävdas det att det är en fristående fortsättning på föregångaren ”Jag såg henne idag i receptionen” men i mitt tycke är det en solklar följetång det rör sig om. Här närmar sig Anders Fager sin egna mytologi om hemliga sällskap, demoner och monster ännu mer än tidigare.

Årets spel: Shovel Knight
Jag har haft ett bedrövligt spelår. Knappt ingenting har intresserat mig. Tills pixliga Shovel Knight dök upp till Wii U. Klassiskt men med en modern känsla över sig. En perfekt mix av Mega Man och Ducktales. Musiken är dessutom helt makalös.

Under 2014 har jag…
…Sett 58 filmer samt 12 kortfilmer och 38 tv-seriesäsonger
…Läst 33 böcker och 38 noveller samt 19 serieromaner
…Spelat 19 spel varav jag har klarat 7

Spellista för Spotify 2014:
[spotify id=”spotify:user:radiospeltorsk:playlist:5wvOTsGa9KNA7HbH9jPTdq” width=”300″ height=”380″ /]